Ja, de kan man fråg se.
Alltså - vad ska jag med den där till? Någon frågade då motorcykeln kom på bild. Det skulle man väl kunna fråga sig. Vi som har så många fordon. Särskilt på två hjul. Nå, nu är det ju så att jag fortfarande vill dra runt på hojen några år ytterligare, om huvudet tillåter. Då behöver fordonen anpassas. Jag har alltid tyckt att sidovagn är coolt. Men bara tänkt det. När nu artrosen härjar i ett större antal leder och därmed skapat osäkerhet i balansen så behöver jag tänka om. Gubben fann på råd:
Vafan vi bygger väl en trajk?
Ja, lät ju som en toppenidé. När är den klar? Vi insåg ju att livet är kort… och kanske var det då gubben fann på nya råd:
Va skulle du gilla motorcykel med sidovagn, då?
Ja, det var ju bara att tacka ja till livet. Roligare för doggen, klart hon också vill åka med i sidovagnen. Sen gjorde vi som vanligt: köpte en och for över halva Sverige för att hämta upp. Resan… ja, jag har ju tjatat om det förr, att när jag är på väg då mår jag nog som bäst. Mot nya platser. Eller gamla, men alltid med nya ögon. Det är väl nåt fel på en. Men så har det alltid varit. Den här gången blev det Kinnekulle (där stod den, hojen) och vi åkte raka spåret till Mariestad. Jag hade en bild av var vi skulle bo…på en camping, i en liten stuga där vi varit förr. Nära bron till Torsö. Kanske hade vi tur och slapp all snö ett tag.
Var jag hade fått det ifrån kan man fråga sig. För det första så var det ”fel” camping, men ändå mycket fin stuga. Som vi mödosamt tog oss fram till med bil i djupsnö. Vänern såg översnöad ut. Det var drivor överallt och jag kunde besviket konstatera att Västgötaslätten såg ut som en jämtländsk lägda i vinterskrud. Är det så här att turista i februari? Inte ett endaste lilla vårfrö? Snålblåst och tio kallgrader.
Nåja. Vi hastade iväg mot Kinnekulle dagen efter, lastade på vidundret och insåg att det skulle bli lite mekande föga överraskande, men halva nöjet med den här hojen är väl gubbens skruvande. Själv ska jag bara köra. Funderar på lädermössa och goggles. Åt både mig och hunn.
Sen for vi till Dalarna. Man måste säga att hunden är enastående snäll. Hon hänger med, mil efter mil. Snäll och glad och tålmodig. Belöningen skulle komma i Dalarna. Lösspring på inhägnad gård, sova i mysigt hus och få sitta i famn hos värden vid matbordet.
Just nu står vidundret, en Dnepr, i tryggt förvar på släpet. Gubben läser på om motor och elstart och lite annat smått och gott samtidigt som han servar min fina röda BMW inför försäljning. Man ska ju snarast ha igen kosingen. Dessutom, som vän av ordning redan konstaterat, man kan ju inte ha hur många motorcyklar som helst…. För övrigt håller jag mig till min egen ordning: en sak in, en ut.
Återkommer med ny information om det stundande pensionärslivet. Under tiden kan du tänka ”va fan ska hon nu hitta på?” som det står på dom där broderade tavlorna om hur man vill att folk ska se på en som pensionär. Lite bilder:
 |
| På camping vid Vänern |
 |
| Översnöad västgötaslätt |
 |
| Lastad och klar |
 |
| En liten Stårsa på promenad i snöigt Dalarna /E |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar