Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Tillbaka i hemmet

Under middagen ikväll sa jag till maken att jag minns som vanligt Norgevägarna mest. Att jag hade lite svårt att minnas var vi sovit. Att det ”nog” var sol hela tiden i Malmö…. Maken svarade att vi rejsar genom landet som vanligt utan att stanna länge nånstans. Jag håller med, vi har nog alltid gjort det. Vägen är resans mål, säger man ibland. Vi har gillat att se Sverige susa förbi utanför bilrutan när ungarna var med. Och det gäller kanske nu med. Jag undantar hojturerna, då ÄR det ju vägen som gäller, för det är så kul att köra. Nu har vi ändå kapat årets semesterresa med åtskilliga dagar bara för att vi insåg till slut att vi inte skulle orka se husbilen alls efter fyra-fem veckor runt delar av Skandinavien, vilket ju vore synd. Den är ju ändå en del av familjen nu.

Så vi siktade på en något decimerad rutt. Barnen skulle i alla fall få besök och min bror, som brukligt. Alltså, mot norska kusten och Trondheim, ner till Bergen, vidare till Malmö och sist Öland. På hemvägen någon dags umgänge med nära vännerna i Leksand, så vi får den där ”Dalarnadosen” som tycks förfölja mig genom livet. Våra grannar satt nog bänkade i fönstren med chipspåsen och sexpacken när husbilspreppen började på en tisdagskväll klockan arton, ungefär. Först alla sängkläder (se mig med två täcken, fyra kuddar, filtar och hundens sovplats i en gigantisk hög som jag vinglande bär ut, eftersom jag ändå vinglar jämt, känner mig fram till husbilens dörrhål som är för litet för att TRYCKA in hela högen men jag kämpar på; att gå flera gånger är inte aktuellt). Sen hela garderoben, matkassar med nödvändig torrskaffning, halva min ritverkstad i portabel form, badhanddukar, toalettväskor och en stor medicinlåda som kan vara bra att ha. Jag vinglar mellan hus och bil, möter maken ibland som bär verktygsväska (gammal bil - man vet aldrig), nödvändiga artiklar för tank och toa och teknik. Efter tre, fyra timmar bågnar bilen, grannarna har fått le och skaka på huvudena och vi behöver bara kolla var bilnycklarna tog vägen. Och kartboken, för fagerlund, glöm inte….

Nåväl, vi kom iväg och det är bara att konstatera att vi bor i ett vidunderligt vackert hörn av världen när vi susar fram längs havet, över fjällen, rundar berg och korsar fjordar. Bilderna får tala, ord är överflödiga. Ändå har jag liksom bara spontana ögonblicksbilder, inte särskilt genomtänkta, men minnet från just den stunden och platsen finns kvar.

Det som var lite snopet denna gång var att jag hade lite svårt att känna det där drivet jag alltid känt när det gäller resandet. Jag som alltid mår bäst då jag är på väg. Jag brukar tänka att äventyret väntar bakom nästa hörn, varenda dag, efter varje mil. Nu blev jag snabbt trött. Kanske kan det beror på en envis förkylning som hängde med, eller är det en naturlig åldersförändring? Allt har sin tid, brukar jag trösta mig med, jag är inte särskilt sentimental över mig själv och varför jag inte är som förr. Men det ska du bara veta, en sak som triggar min semesterkänsla, det är campingplatsens servicehus. Tro det eller ej.

Ibland fricampar vi, ibland står vi på någon ställplats. Den första natten sov vi på en liten skogsplätt vid ett grustag tillsammans med några holländare och ett ungt par som smällde upp ett tält bakomen buske. Nästa natt valde vi campingplats, det var en liten men oerhört mysig plats nära havet på norska kusten ovanför Molde. Så fort jag närmade mig servicehuset och kände lukten av diskbänk, olika matdofter och nån skum jordlukt som alltid tycks uppstå i campingplatskök, så blev jag lyrisk. Semester, på riktigt! Oreda i skåpen med någon udda kopp här och var att låna, kvarlämnade kryddburkar, fyra sorters diskmedel i halvtomma flaskor, en skitig diskborste och diskhoar som är allt ifrån skinande renskurade till slasktrattar. En gigantisk pappersrulle i en golvställning och nån kokplatta som borde putsas upp lite. Ibland finns mycket att önska, ibland häpnar man över perfektionen. Det är nåt speciellt med campingkök och servicehus, som sagt. Alla möten, alla lukter, alla språk, alla olika rätter och alla sätt att diska. Jag älskar det! Att det kan vara lite ofräscht struntar jag i eftersom vi alltid använder egna grejer, men ändå. Jag har fantastiska minnen från camping med fyra ungar under alla år.

Mitt första möte med campingduschen var en sommar på Ängby i Stockholm. Vi hade lånat ett tält, vi hade tre små grabbar typ 2, 4 och 6 år och hoppades att det skulle funka. Ängby kokade av campande människor i alla åldrar och nationaliteter. Det var tätt mellan tälten och jag undrade om vi skulle få sova. Men det gjorde vi, och så klart, tätt hoprullade alla fem som den flock vi var, sov vi gott. Strax före sex gick reveljen i form av trangiaköksskrammel från något granntält. Jag skulle ta mig till duscharna med minstingen och maken skulle ta med de två större. Där och då grundades nog den ultimata känslan av campingsemester. Duscharna var knökfulla och vi trängde oss fram till en vrå där vi kunde klämma ner toaväska och handdukar och våra kläder. Sen var cirkusen i full gång. In och ut i duschar, hoppas att duschpoletterna skulle räcka och att man inte skulle tappa nån. Att sno tappade polletter som rullade runt på golven och in under grannens dusch var en sport. Att hålla reda på ungen som sprutade tvål på väggarna och samtidigt hinna tvätta alla kroppsdelar under den lilla tiden man hade var ett äventyr i sig. Sen fick man tränga sig ut bland tanter, barn, tonåringar och städpersonal i en salig blandning och krångla sig i kläder lite hipp som happ. Allt påminde om ett överfyllt omklädningsrum med en högstadieklass på trettio som alla skulle hinna duscha i fyra duschar och sminka sig på tio minuter. Man fick vara glad om man hittade sina egna trosor och dessutom kunde tränga sig någorlunda torr ut genom dörrarna medan hårspray och deodoranter duschade en från alla håll. Allt detta under skränande musik från en avlägsen högtalare. Men rena var vi och glada var vi. Det var liksom samma sak med köksavdelningen. Lagade mat gjorde vi på vårt gasolkök, men diska, det skulle göras i det gemensamma utrymmet. Herrejesses, så många roliga minnen av detta! Det ÄR semester de lux. Det händer bara inte annars. Det är nåt särskilt alltså, som får mig att gå igång. Tur var det nog att semesterkänslan väcktes i det där köket på Flø camping, annars hade jag börjat tvivla på mig själv.

Lite bilder från treveckorsresan på ca 350 mil.

Molde. Badbild. Fast det är inte vi, det är några rätt modiga som badar mitt i stan, vädret är lite svalt. Vi värmer oss med svæle och kaffe i stället.

Flø, söder om Molde. Här upptäckte jag semesterkänslan i serviceanläggningens kök. Stårsa upptäckte glädjen att springa lös längs havet en stund.

En favorit. Vägen mot Bergen, söder om Ålesund.

Bloggerskan i Bergen i sol och sommarhetta, beställer in en trendig Aperol som ska vara så god. Här garanterar jag att det bara smakar wishyvatten, pengarna i havet. Eller så är det min envisa förkylning.

Bergen, Skuteviken. Staffans gata, vi fnissar när vi möter denna karavan på väg nerför den branta gatan. Håll i hatten, tänker jag.

Hardanger, på väg mot svenska västkusten genar vi över fjället.

Lysekil. Jag ville gärna återse platser som vi besökt för trettio år sen, eller så. Jag vet inte om det är sig likt. Men Curmans villa står kvar.

Malmö. En (ganska) typisk fika med prinsen och hans mor.

En annan favoritbild. Där ligger en vuxen man inuti en spiral, två mammor fotograferar. Den ena tänker att det är roligt att se sin son i en klätterställning igen. Den andra tänker att det är bra att fästmannen visar sin son hur man leker i en klätterställning.