…som heltidspensionär. Jag behöver ta tillbaka både skrivande och ritande. Ja, ritar gör jag ju i princip jämt, men det är mest ett pillande med olika material och färger som ger mig någon sorts tillfredsställelse. Det blir inget mer betydelsefullt förrän jag har ett uppdrag. Antingen ett jag givit mig själv eller något från någon annan. Kanske är det ett sätt att uppehålla fingrarna och någon del av hjärnan som behöver färgbada. Lika med mitt skrivande som var i full gång från sekelskiftet och framåt i tio år. Sen då? Är det det berömda livet som ”kommer mellan”? Knappast. Eller också är det så. Jag kan ändra mig. I mitt jobb finns inte mycket utrymme för eget skapande, det mesta av min tankeverksamhet och kreativitet har upptagits av olika pedagogiska idéer, hur jag ska hinna läsa allt, hinna ta vara på enskilda individers behov, hinna vara tillräckligt bra, hinna vara engagerad. Och framförallt påläst och uppdaterad inom mina egna ämnen och aktuell forskning kring hur man bäst lär ut. Ja, jag vet, ingen orkar allt och vi ”är bara människor” också. Men faktum är att det tagit en bra bit av mitt inre rika liv i besittning. Kanske blir det annat nu, då jag släpper arbetet för att möta en ny period i livet.
Ibland, när jag ligger i sån där härlig halvdvala en ledig morgon och vet att jag kan få somna om eller bara ligga och tänka, då brukar jag få utrymme för idéer och min längtan efter något som är svårt att sätta fingret på. Den där längtan efter något obestämbart, den har jag alltid funderat på. Eller så länge jag har varit medveten om den. Det uppstår när jag minst annat det. En känsla av att jag saknar något. Ett tag undrade jag om det var sådana känslor som får människor att bli religiösa. Men det stämmer inte riktigt.
Jag har i alla fall listat ut en del av det hela. Alltid när jag ska vila, antingen för att jag är trött eller för att jag ligger och dåsar någon morgon, så hamnar jag i min barndom i Såå. Det är olika situationer eller miljöer som jag plötsligt minns och praktiskt taget går in i med hela min själ. Jag kan dela en sådan minnesbild: mamma eller mormor bad tolvåriga mig hämta gräslök till middagsfisken. Jag gjorde det gärna men gruvade mig liiite för om någon geting eller spindel skulle bli för närgången. Gräslökstuvan var nämligen för länge sedan överväxt av vanligt gräs. Man behövde passera den stora rönnen, rödvinbärsbuskarna och sen alldeles bredvid svartvinbärsbuskarna, där ringblommor och krondill också en gång såtts, kunde man bland olika grässtrån finna även gräslök. Det krävdes att man satt på knä och sorterade lite, vilket i sin tur krävde ett visst mod. Just detta hörn av trädgården var alltid varmast, soligast och mest fyllt av dofter och småkryp. Dessutom, men det sa jag aldrig, var det magiskt. Det finns ingen rimlig förklaring till magin, men det är kanske det som är poängen. Just i det där hörnet visste jag att allt kunde hända, om man bara väntade och lyssnade. Så jag gick gärna dit trots risken att bli illa tilltygad av illasinnade småkrigare med gadd. Någon gräslök fann jag alltid, någon tog emot den tacksamt och började klippa den i småbitar med sax och jag återgick till boken eller ritblocket eller modelleran eller nåt annat viktigt.
Och vad är det med det här då? Jo, jag tror att min ständiga längtan är att det var det var så väldigt små bekymmer, som småkrypen. Men det obehaget överträffades av möjligheten att komma hemligheten med hörnet i trädgården närmare. Min ständiga längtan kan nog höra ihop med att livet var enkelt, tryggt, det enda jag behövde bry mig om var om en spindel skulle bitas eller en geting skulle stickas. Och egentligen struntade jag kanske i det, bara jag fick sitta där på knä och gräva i gräset, känna lukten av jord, lök och dill och solsken med en känsla av att snart, mycket snart skulle något magiskt uppstå som jag än idag inte vet något om. Tror jag.
Återkommer. Uppdatering av den andra bloggen finns också i åtanke nu, då jag har minnen bakåt som är rätt komiska. Som sagt, återkommer efter dagen.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar