Jojo, utfisket gör sitt. Vad har väl en liten skittradition och matkultur att säga till om? I en liten del av landet dessutom, känns det som. Ja, jag ska INTE bli politiskt i bloggen. Jag har bestämda åsikter men här ska det vara lugn och ro. Jag vill bara säga att det inte känns bra.
Idag skulle jag göra inköp till mitt ständiga lagande från grunden. Ännu mer noga för varje år som går. Viltkött ( bara lite, det är lyx), vit och röd kål och en massa broccoli. Och så ramlade jag över surströmmingsburkarna när jag letade räkor. Med en skylt om gällande restriktioner - köp endast TVÅ burkar per hushåll! Ska jag? tänkte jag, men ångrade mig. Tänkte på de som var några stycken och som kanske varje år åt surströmming i båthuset tillsammans med moster Olga och farbror Greger. I år kanske det inte skulle räcka för man skulle inte hinna åka i omgångar och köpa. Kanske någon som inte äter surströmming till och med skulle köpa ett par burkar bara för att senare, då allt var slut, stå utanför butiken med burkarna dolda innanför en stor trenchcoat och sälja dem för en tusing styck. Sånt har hänt. Ett tag tänkte jag att det kanske var jag. Men som sagt, förnuftet vann den här gången också.
I min familj är det bara jag som äter den lilla sura sillen. Och sist, det var för ett par år sen, var jag på en tillställning där jag längtande satte tänderna i en strömming och upptäckte till min fasa att jag inte längre kom till himlen omedelbart. Vad var detta? Jag, en surströmmingsdiggare sen barnsben, som otaliga gånger ordnat partajer med surisar, varit först att äta fem sillar, snott rom från andras tallrikar och som har rapat surströmming med glädje flera dagar efteråt. Hur kunde det komma sig? Hade maken indoktrinerat mig i smyg? Nej, han kan konsten att äta denna delikatess som sällskap men utan förtjusning när det bjuds utanför hemmet. Det kanske är åldern? Denna ständigt tickande bomb. Förändras då lusten att äta surströmming också, likväl som man plötsligt inte längre känner lust på salta lakritssillar eller bugg och cola? Tja, inte vet jag. Jag avstod i alla fall från att köpa ett par burkar att ha på lut. Inte för att sälja till en med abstinens som hotar spränga butiken utan för att ha själv. I fall JAG får abstinens, menar jag. Man vet aldrig. Men så kände jag att det inte var värt en plats i kylskåpet.
Suck, en epok är över. Jag ilade inte till butiken för att komma över en burk. Jag ringde inte någon strömmingsälskande vän och ordnade ett möte på lördag eller så. Jag bara lät bli. Köpte inga räkor heller. Nu sitter jag här och tänker på surströmmingsfester där de allra bästa var de som skedde i min barn- och ungdomstid i urhemmet i Såå. Uppdaterar detta i Enhenna senare.
/E-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar