Två veckor till

 ...har gått i mitt pensionärsliv. 

Jag har hittat hem. Jag njuter av att bestämma över min tillvaro och fyller dagarna med sånt som tidigare var svårt att få plats med. Trots det vill jag göra mer än jag gör. Jag vill skriva mer, läsa med bok i handen inte i örat, jag vill rita ännu mer och jag vill gärna laga mat och baka för många. Fast vi bara är två...

En vän frågade lite nervöst vad faaan man fyller dagarna med. Även han pensionär men klättrar på väggarna. Jag förklarade. Han fattade inte. Jag tror inte vi någonsin kommer att mötas i någon filosofi över detta så jag lämnade det. Men jag tycker nog att jag har det väldigt bra och tackar den som styr över allt att jag är frisk och att min familj är friska. Tack och lov. Vi är i sjukåldern, nu. Det har jag förstått då jag talar med gamla vänner. Man jämför krämpor, liksom.

Så där ja. Då har vi avhandlat det. Vad har då hänt under dessa två veckor? Vikarieveckorna tog nog musten ur mig då jag egentligen lämnat skolvärlden. Men trots att musten försvann så har jag några dagar framför mig i december. Det ska nog gå. 

En heldag i Västjämtland med bror och svägerska var ett guldkorn. Det är speciellt att åka dit med någon som har samma bilder i huvudet och samma minnen, ungefär. Vi gick på kyrkogårdarna. Ytterligare ett görande som tycks uppstå med åldern. Man går där bland alla gubbar och gummor som var ens barndom. De ligger där och påminner om lustigheter, tragedier, trygghet och barndom. Där finns mina tanter och deras gubbar, en och annan kamrat som dog på tok för ung och så de där man letar och letar efter för att man absolut bara vill ha ett bevis på att de existerat men som man aldrig hittar. Och så någon grav som fått försvinna eftersom ingen tar hand om den. 

Jag har alltid sagt att jag vill gärna bara bli bränd och askan strödd i Indalsälven i Åredalen. Tillbaka till roten, ville jag. Men med åren har jag fått uppleva något annat som jag inte alls tänkt mig. Men nu erkänner jag. Om det inte finns en grav att gå till blir jag vilsen. Jag hade nog inte förväntat mig det. Men nu har jag att jämföra med och den person som valt att bli strödd i någon minneslund känns för mig helt utsuddad och jag har ingen plats att gå till för att minnas och känna att här under finns min nära och kära. Makabert? Nädå, inte ett dugg. Det här gäller mig. Och jag hade inte räknat med det. Jag ska ha en grav som är åtkomlig för min familj om någon har behov av att gå dit. Särskilt tydligt blir det då jag vandrar bland min barndoms alla personligheter och minns. Det är fint att de flesta ligger där på en och samma plats nästan. 

Nå, vi hittade inte de vi ville hitta av de riktigt gamla gravarna på vår gravrunda. Tyvärr. Det kommer att krävas efterforskning och en vårtripp då snön försvunnit. Konstigt att det går att sitta timmar framför datorn och söka efter information om gamla gravar och någon släkting man aldrig sett annat än på ett svartvitt litet foto. Jag förundras alltid över mig själv, när blev sånt här så spännande? Ja, ja. snacka om att fundera över viktiga saker. För övrigt går dagarna med planering för marknader och att sälja bok och julkort. "Min hustru nasaren", säger min man, och det är också så långt från mig som man kan komma.

När inte hunden vill gå ut och ingen kommer och fikar ritar jag så mycket det går. Alla idéer jag har. Alla bilder jag tänker på som jag inte kan göra för jag vet inte hur. Men jag landar hela tiden i en känsla av att jag har något att berätta som gjort ett intryck på mig när jag var barn eller när mina barn var små. Det finns en liten berättelse i varje bild som jag inte vill avslöja, men nu blir det till hemligheter som jag avslöjar fast ingen ser dem. Fattar ni? Kanske att mina allra närmaste kan se saker i mina bilder som de känner igen, men då är det som det ska vara. Jag kan ge ett exempel på det som jag går igång på. I ett hem, med människor jag inte känner, finns en tavla jag sålt. De ser en väldig blomsteräng, några hus, några skogstjärnar, något skogsväsen och små djur och kryp. Köparen var lyrisk över färger och detaljer. Jag tänkte att "du vet inte att jag är med i bilden och där avslöjar jag ett bus jag gjorde som ingen någonsin får reda på". Eller en tavla där jag driver ordentligt med någons karaktär. Det finns det fler av. 

Myllerbilder, heter det, har jag fått lära mig. Du vet, bilder med en massa händelser och detaljer i. Det är så otroligt befriande att sitta flera timmar och rita och berätta. Ja, ja, jag rör på mig (hunden!) och jag äter ett kilo frukt och grönt om dan. Men annars så...

Så där ja. Nu är det dags ställa sig vid diskbänken. Vi hörs.

/E