Midsommar. Och?

 Japp, det var det, det. Min 68e midsommar avklarad. Tyvärr utan entusiasm i år. Vet inte varför men det kan bero på min allmänna låghet just nu. Jag är inne i en fas där jag ifrågasätter livets mening igen. 

Det där kommer och går, jag brukar vänta ut deppet. Men det har blivit allt tydligare ju äldre jag blivit. Kanske beror det på alltings jävlighet i världen och min "ondska". Jag brukar kalla min artrosvärk för ondskan. För övrigt tänker jag allt som oftast att människan är ond, så då är väl jag med det. Ett arv efter morsan. Alltså, hon sa det, människan är ond. Det är bara djuren som är ärliga och goda, sa hon och kliade katten under hakan.

Nåja, inget att orda mer om. Jag är en delvis introvert person, om man nu kan vara det delvis. I så fall har jag en introvert period nu då jag kan vältra mig i frågor om livets mening i lugn och ro invärtes, så att säga. Och just nu känns inget så där jättekul, ska jag säga. Inte ens semesterplanerna känns lockande på samma sätt som det brukar. (Men när husbilen är packad och klar då kommer det att vara annorlunda, det vet jag!) 

Midsommar brukar vara lockande med god mat som jag får laga läääänge och det gillar ju jag. Pynta lite extra med fina glas och blommor. Kanske fika ute på förmiddagen medan någon reser en midsommarstång och sen leker groda. Nu åkte vi ner till Jamtli, förstås. Vi brukar det. Tjocktröja och regnjacka och så den evinnerliga ondskan som följde mig hela dagen. Som en åttiosjuåring haltade jag omkring ältande skit inom mig medan vi kollade in karoliner och vikingar i museets källare. 

Sen kom vi ut och då sken solen. Vi kunde till och med sitta ute och fika. Ett gäng spelemän satt i ett hörn på gräsmattan och var helt inne i sina polskor. Eller vad de spelade. Lite avis var jag allt. En gammal tant med fiol såg ut att vara i samma tillstånd som jag är då jag sitter med ritblocket och känner att tiden och omgivningen sakta försvinner runt mig. Ja, sen var det som det ska vara enligt alla reklambilder på svensk midsommar. Glada barn, midsommarstång, ringdans, folkdans, blomsterkransar och svenska flaggan. Solen sken fyra timmar.

Vi åkte hem och lagade revbensspjäll och ostpastejer. Yngste sonen dök upp och vi hade en fin middag ihop. Som vanligt. På det hela sett en bra dag ändå. Stillsamt gick vi till sängs runt tio efter en tur i regnet med hunden. Hon var nöjd med att vi kommit hem från Jamtli och sov tajt bredvid oss. 

Men min låga känsla hängde med även i dag. Energilös, liksom. Maken skuttar runt och fixar saker hela tiden, jag är mest trött. Ingen kul fru. Pratade med en kompis som också dras med en ondska och vi enades om att deppigheten kom sig av kylan och regnet.  Så i morgon ska vi göra nåt åt det. Hur det ska gå till kan jag återkomma till. Det blir allt en överraskning. 

/E.

Sommarnätter

 Sommarnätter upplever jag knappast längre. 70-talet närmar sig och det märks på ork och energi, vare sig jag vill erkänna det eller inte. Men ikväll har jag och maken lyckats äta middag så sent som 19 och efter detta hängt kvar i kvällsvärmen. Klockan närmar sig 21 och vi sitter här, med varsitt glas vin, maten uppäten och semesterplanerna på g. Persilja och koriander är planterade i 43 graders värme i växthuset, maken har slitit hela dagen med att justera altanens höjd och hunden har legat på flämt i nån skuggplats. Och nu längtar jag till urhemmet. Och min mamma.

Sommarkvällar gör nåt med mig. Särskilt om jag får sitta i fred och filosofera över livet.  Jag saknar mamma. Det är ett år sen mamma gick bort, då hade vi nog inte haft ett riktigt samtal på dryga tre år. Men ibland glimrade det till och hon mindes saker och pratade om sådant jag kunde svara på. Det var mysigt de gånger jag var där, en gång i veckan, men också jobbigt ibland då jag inte nådde fram till mammas medvetande och då jag funderade över meningen med livet.

Sommarkvällar var mammas bästa. Hennes etta på livets tio i topp (utom oss två ungar, det var hon noga med att framhålla) . Hon satt ofta på bron hemma i Såå, spanande över sjön med kaffekoppen i närheten, koftan över axlarna och lyssnade (?) eller luktade (?) på kvällen. Kom man i närheten ville hon ha sällskap. Och uppmanande en att höra eller inte höra ljud eller tystnad eller nån lom eller stare eller bondens höfläkt som var sommartecknet nummer ett. 

- Men nu var'e bra ljuvligt, kunde hon säga. Och då visste man att sommaren var på plats. 

Jag håller med. Ikväll har jag precis summerat dagen. Det blev inte allt jag trott eller föresatt mig att göra. Detta beroende på värmen, helt enkelt. Jag vimsade runt i shortsen, som jag hittat efter en mer eller mindre lyckad garderobsstädning och till slut landade jag med hjälp av maken i att inte göra nåt. Bara fixa käk. Åka och hämta en grej i Solberg. Gå ut med hunden (som orkade gå till Lillskogen bakom huset, typ).... 

I kväll funderar jag över semestern och tror moig ha vaskat ur en rutt som passar oss, funderar över jättekorgen mina elever lämnat mig med olika godsaker i (kära, älskade ungar allihop. Fan att inte samhället ser att ni är det viktigaste som finns, som ska ha allt och det bästa och det mesta och en gedigen utbildning att sparkas ut i livet med),  funderar över Solberg (kommer det att gå att få till ett Airbnb??) men bara FUNDERAR och så minns jag mamma extra mycket... Violerna blommar på hennes grav och grönskan har bäddat in henne som det ska vara.

 Nu vill jag sova, tror jag. Vore jobbigt om den här gamla kärringen skulle komma på att det går att dricka grogg i växthuset klockan 23 och framåt. Men nej, det kommer inte att hända. Det är lugnt, värderar sömnen mer. Vuxet, va? Som sagt, 70-talet närmar sig.

/E.

Sista gången

 Så var det sista gången jag hade lektion som anställd svensklärare. Efter detta blir det nog bara något enstaka vikariat ifall andan och (penga)behovet faller på. 

Jag tittade på klassen jag haft sen de började sjuan. Hur mycket slit har vi inte haft ihop av olika skäl. När de skulle börja nian hoppade jag av och gick i pension. Åkte till Lofoten och skickade lata semesterbilder till mina forna kollegor som just börjat terminen. Niorna fick en ny svensklärare.

Sen hände saker som gjorde att jag akut fick kliva på igen efter jul. De blev hastigt utan svensklärare igen och jag tänkte att det var ju trist. Nian och allt. Men efter några sömnlösa nätter tänkte jag att om jag får frågan så kanske... Och det fick jag. Jag har inte ångrat en enda dag för det har varit jättekul och fint att få följa med till slutet. Det har i och för sig inte varit en dans på rosor men det är det ju sällan. 

Nu är jag i hamn och det som återstår för mina elever är fjälltur med övernattning, avslutningsmiddag med dans och så examensdagen. Just nu känns det oändligt skönt att välja lite vad jag ska göra. Jag satsar på avslutningsmiddag. Det får räcka. 

Hemkommen efter min enda och sista lektion och preliminärsatta betyg tog jag mig an växthuset. Kände av den där känslan jag haft varje sommarlov. En blandning av oerhörd ledighet och nåt annat. Nu vet jag, konstigt nog sent i livet, vad "nåt annat" är. Det är en rastlöshet som infinner sig då det inte finns en fast plan för måsten. Kanske är jag dålig på att vara pensionär? Jag kommer på mig med att sakna människor runt om mig som behöver något av mig. Det är "bara" jag och gubben. Och jodå, vi behöver ju varandra. Men det är så stilla, liksom. 

Då är det ju bra att vi ska fixa Solberg, kanske. Helgens loppis gav väl en hel del, måste jag erkänna. Jag var tveksam. Men det var en jämn ström av besökare, få åt gången, men faktiskt blev vi av med en hel del. Nu till övrigt fix, jag ska då i alla fall skrapa, kitta och måla fönster. Det är kul, det! (Intalar jag mig).

E.