Åska

 Här sitter jag helt ensam i huset med en hund som är något vaksam på grund av åskan. Det är nytt för mig, men det kan också bero på att husse inte är hemma och livet är konstigt för en hund. 

Nåja, i natt lär han dyka upp och åskan kanske även vara över. Jag är lugn som en filbunke. Bor tryggt mitt i stan.  Ser att det blixtrar och smäller nästan samtidigt. Maffigt. 

Det tyckte jag inte då jag var barn och tonåring. När åskan rullade sprang vi på mammas bestämda kommando ut i bilen, den enda säkra platsen. Hade man tur, eller kanske eventuellt var lite förutseende, fick man med sig serietidningar och kanske en rulle Mariekex. Det var nog inte så att mamma, mormor, morbror eller andra vuxna som tillhörde familjen skrämde oss för åskan medvetet. Vi blev helt enkelt upplysta om att åskan går, då sitter man i bilen. Egentligen var det väl oklart vad som skulle hända om man stannade inne. Men en svag aning sa mig att det hade med telefon och spis att göra. 

Man fick absolut inte prata i telefon. Någon hade minsann tvärdött då en blixt hoppat ur telefonluren under ett samtal. Någon annan hade fått se en blixt slå ner i såskastrullen mitt under matlagning - okul. Den verkliga utgången av kastrulldramat tror jag vi aldrig någonsin fick veta. Detta var historier jag växte upp med, något diffust berättade, kanske för att skona oss barn. Men nog räckte det för att man skulle känna respekt för åskan som alltid ekade lite extra mellan fjälltopparna. 

Fanns ingen bil hemma fick man ta till plan B. Man satt i trappan. Tanken var nog att man inte skulle uppehålla sig i rum där det fanns många elprylar. Ändå drogs alla stickkontakter ur och alla fönster stängdes ordentligt. Att låsa dörren gav däremot inget särskilt skydd.

Den enda gång jag klart minns att jag grät var när jag och min bror varit med mamma och hämtat vittvätten som kokat i tvättgrytan vid sjön. Mamma bar de tvättade lakanen i två röda plasthinkar och när vi kom till järnvägen kom en rejäl åskknall samtidigt som de första dropparna fölls. Hon fattade beslutet att lämna hinkarna och i stället ta oss i händerna och springa hem. Detta för att vi inte skulle bli dränkta eftersom att himlen öppnade sig bokstavligen. 

Nu bodde vi vid järnvägen så vi han hem innan vi var allt för blöta. Ingen bil fanns hemma heller så vi satt i trappan en stund tills det värsta var över och vi gick till köket. När jag tittade ner mot järnvägen och såg de två röda hinkarna på andra sidan övergången blev jag så oerhört ledsen, helt otröstlig. Det är konstigt men jag minns det så tydligt och än idag blir jag lite ledsen när jag tänker på hinkarna. 

Ja, det gick ju över efter tröst från flera håll, mamma hämtade hinkarna bevakad av mig från fönstret hela tiden, tvätten blev hängd, solen kom fram, kossorna betade lugnt vidare i hagen och vi gick till sängs med det gröna myggfönstret på plats. 

Nu, sextio år senare, ungefär, ligger jag i soffan och klappar hunden. Snart ska vi gå ut en liten sväng. Åskan har nog mullrat klart, nu.

/E

Hemma igen

 Det konstiga är att under denna resa på nästan tre veckor har jag varken tagit i en penna, pensel eller bok. Det stör mig eftersom jag hade släpat med mig en hel låda och jag har försökt förstå vad jag gjort i stället. Ja, umgåtts med människor, förstås. Men det har ju även funnits stunder då jag inte gjort det förutom med min man. Han kan jag liksom prata med ändå, ifall jag sitter och ritar.

Nå, det går knappt en dag till vardags annars utan att jag ritar eller läser så jag kanske helt enkelt får acceptera att jag legat på bilsoffan och skrollat bland bilder och bloggar. Sippat lite vin ibland (och då går det aldrig att rita eller skriva men det är sen gammalt, det hör inte ihop helt enkelt), bara skrotat runt med hunden runt någon camping och tänkt tillbaka på dagen.

Att träffa sina vuxna söner och ett litet barnbarn kräver också eftertanke, då jag verkligen vill njuta av det vi gör ihop och tänka på dagen länge efteråt. Vi har haft så härliga veckor och gjort så mycket som ska läggas i minnesbanken. Resan har sträckt sig över ett antal platser och i min värld noterar jag också alltid vilket landskap vi är i. Det är så pass spännande att det kräver ett inlägg för dig. Lite bilder så länge:

 

Vi åker till Norge via Åredalen. Jag låtsas vara turist och ser med turistögat. Tror jag. Då tänker jag att de inte vet ett enda dugg om denna plats. Inget viktigt i alla fall. 

Vi ska till Bergen, som vanligt, men vilken väg vi tar beror på olika saker. Man blir alltid överraskad av nya vyer. Fast vi åkt till Bergen av och an under tolv års tid. 

Innan Byrkjelo längs Stardalsälven

Längs Stardalsälven

Roadtrip. Jag omger mig med män som gillar att göra bilturer. Det gillar jag också. i dryga 27 graders hetta är det skönt att sitta i AC och njuta av vackra omgivningar och inte minst bästa sällskapet. Staffan tar oss längst ut på Sotra och vi lunchar på Alvnesstuene, en av de bättre restaurangupplevelserna denna gång.

Fast mammahjärtat blir varmt när den vuxne sonen helst vill hänga i husbilen och äta middag på korv och potatis med oss. Jag känner mig också sjukt nöjd med det.  

Från Bergen mot Sverige via Hardanger.

Västkusten. Vi hittar en camping som gör mig lycklig. Vi har nog inte så stora asnpråk, säger maken, ofta. Kanske inte, men lite spartanskt, fullt fungerande... Ganska ont om gäster, bara såna som inte heller har så höga anspråk, som gillar att duscha i en liten utedusch under en ek eller gå till toainrättning i en liten barack mellan några buskar. Rent och fräscht. Middalarna ställplats - hit vill vi tillbaka. Fin promenad till Gerlesborg om man vill.

Ännu en pärla när vi närmar oss Skåne. Persköps ställplats. Att få promenera i svalkan i skogen runt sjön var precis vad som behövdes innan avfärd mot Malmö och Sibbarps camping.  

Ännu en son som gärna kommer till husbilen och käkar korvmiddag. Den lille prinsen tyckte också det var en bra idé. Bara att tacka och ta emot.

Bokskogen

Lego! Koncentration, tystnad, småprat och lite tankeljud. Prassel när legobitar letas, en vuxens svärord när man trampar på en legobit, fascination över ett bygge, sökandet efter en liten hjälm eller arm, ett svärd på två centimeter...Lego, vi satt där länge i varsitt bygge i våra världar, uppslukade av det vi höll på med. (Det slutade med att farmor var tvungen att googla var man kan köpa grundbitar. Gärna storpack.)

Öland nästa. Slänger iväg en vinglig bild till ungarna för att berätta var vi är. 

Guldstund. Gofika hos brorsan. Jag har nog blivit en fikatant. Bästa mötet med nära och kära över en kaffekopp vid någons köksbord.

Roadtrip. Nu är det min bror som kör omkring oss, runt södra Öland lite här och var och lite nostalgi från tidigare besök med små barn. Bilden från Gräsgårds fiskehamn.

Efter Öland åkte vi hem. Aldrig har jag sådan hemlängtan som då vi är på väg hem efter någon vecka borta. Jag är tacksam att vi kan åka dit vi vill och att vi har familj som ser till att vi har ett mål. Det vill vi fortsätta med. 

Nu till trädgårdsskötseln som blivit eftersatt under tre veckors hetta och någon åskskur. 

/E.

Jag älskar den här typen av camping

 Vi landade på en campingplats några kilometer utanför Bergen. Det var minst sagt fullt. Och rätt många språk. Våra närmsta grannar var från Schweiz, Frankrike och Tyskland. Närmsta. Alltså någon meter bort. Alldeles för nära, ingen verkade bry sig om någon tremetersregel. Fullt kaos.

 Alla hade liksom mutat in sin gård ändå genom att spränga in bord, stolar, markiser, grillen och så någon extra cykel ifall lusten att cykla skulle uppstå.

Fransoserna lagade mat som hör ihop med min barndoms bild av fransoser, dvs något som osar vitlök. Ordentligt. Schweizarna grillade, okänt vad, men grillkryddan var definitivt åt det rökta hållet. Dessutom råkade den kocken välta ut stekpannan med allt i men räddade tydligen måltiden med hjälpa av pinnar, stekspadar och skedar..(?)

Det här är camping för mig, ända sedan vi första gången campade på riktigt i lånat jättetält och med tre små killar på ett, tre och fem. Ängby camping i Stockholm var det då. Om möjligt ännu mer trängsel än nu i Bergen. Att duscha var ett äventyr. Vare sig man ville eller ej stod man nästan hud mot hud med någon annan kvinna och däremellan inträngd en liten unge som lät sig storögt tvättas. Jag saknar det, det var så absurt och så roligt och spännande. Det här kaoset hör campingsemestern till för mig. Och så kronan på verket, pricken över i:et: blå dubbel dusch som luktar sport. DET är semester, det!

/E

Innan grannarna dök upp och omslöt vårt spejs

Målarlådan

 Jag tror att jag målar och ritar för att det är min form av meditation eller kanske hellre kontemplation. Därför säger jag inte heller att jag illustrerar något. Det låter mer fackmässigt och bildat. Det känns lagom skönt att säga rita och måla. Fast ibland tänker jag på en konstnär som jag gärna tittar på, Bengt Elde. Hans naivistiska måleri har alltid inspirerat mig även om jag inte kommer i närheten. Han kallade sig "tavelmålare" vill jag minnas. Den benämningen gillar jag. 

Mina ritade och målade bilder ska förhoppningsvis också glädja någon annan, en del finns redan nu hos några som köpt bilder och i barnboken jag och Elin gjorde finns mina bilder om än inte så fria som de blir då jag är ensam om fantasin. Däremot fick jag en jättefin kommentar av en vän här om dagen, som berättade om sitt lilla barnbarn när de läste i nämnda bok. Den lilla hade kommenterat alla bilder, alla detaljer och händelser, precis som jag vill. Texten intresserade inte alls. (Förlåt, Elin, men det var kul att höra. Givetvis kommer hela texten att bli intressant senare då bilderna liksom.gjort sitt i barnets värld.)

Det är det jag tycker är meningsfullt - ett barn ser mina bilder och berättar en historia av det som finns på papperet. Egentligen är det jag som har berättat en historia, men den är enbart min och lämnas inte ut. Varje bild har en hemlighet.

Igår lotsade jag min kusin in i ritblockets värld. Han ska resa på solsemester och vet att efter någon halvtimme kommer rastlösheten. Han har sån lust att prova måleri nu när den senare delen av medelåldern närmar sig. Nyfikenheten har nog alltid funnits men kanske inte riktigt fått ta plats i ett hektiskt liv. Jag berättade glatt att jag alltid har en resekit i min handväska. Inte för att döva rastlöshet utan för att döva ritklåda. Han var måttligt intresserad av handväska. Frågade om det var okej med ryggsäck. Jag klargjorde att resekitet inte får ta sån plats att man BEHÖVER en ryggsäck. Sen gav jag honom en inköpslista. Liten akvarellåda med tolv färger, vattenpensel och ritbok. Skölja penseln får du göra i ditt vattenglas. Solsemester kräver mycket vatten, påminde jag. 

Vi får se. Jag ser fram emot att både se vad han gör med grejerna och vad jag ska göra med min egen packning. Jag reser ju runt i husbil så jag kan ju ta ut svängarna med lite mer grejer.

Tills vidare, det är det som är så bra med resepackning, går jag igenom block och material för egen del. Slänger, förbättrar, scannar och flyttar runt penslar. Förra semestern gjorde jag tre bilder... Men ändå. 

Nu mot hundparken och en dryg timmes lek med hundpolarna.

/E.

Nu så är det bättre. Lite fika, så.

 Jag har skrivit tre inlägg och raderat alla. Allt handlade om något svammel som jag tror det är bäst att hålla för sig själv. Kanske kan jag nån dag sätta ord på det, men inte nu. 

Vi har haft besök av kära vänner i tre dagar. Då gör vi sånt som lagar god mat och har långa frukost- och middagssittningar. Sen åker vi på utflykt. Fikatur, liksom. 

Varje gång blir jag lite fnissig inombords och tänker att vi beter oss som gamlingar. Tills jag kommer på att det är helt rimligt. Vi har till och med gått på en guidad tur i Sommarhagen och sett Wilhelm Peterson Bergers sovrum och kök. Länge sen sist, förmodligen i samband med andra vänners eller släktingars besök. En mycket ung grabb guidade oss. Påtagligt nervös inför vårt val att han själv skulle göra jobbet i stället för nån trist app i mobilen. Han var nog, i alla fall för mig, mer än halva behållningen av besöket. Eller så är det en arbetsskada. Han famlade först nervöst i en pärm och undrade om vi ville veta mycket om PB som person, för i så fall kunde vi läsa där. Det ville vi inte, sa vi, vi ville höra om huset. (Det är roligare att lyssna på dig och hur du ska ta dig an detta, tänkte jag). 

Han kom loss efter en stund, då han upptäckte att vi inte ställde svåra frågor eller fingrade på saker, kanske. Till slut blev han riktigt rolig när han berättade levande om PBs utkiksplats för att se vem som kom på besök så han kunde välja att rymma bakvägen eller inte. 

Något i den unga guidens ögon lyste också när han visade köket och då tänkte jag att han kanske blir arkitekt, eller hemstajlist, om du fattar vad jag menar. Med fäbless för kakel och porslin från 1800. 

Jag skrev i gästboken att guiden var bra. Det kan han gott ha med sig. Dessutom hade han innan dess serverat oss kaffe och chokladbollar i PBs mörka och fuktiga källare där några bord och stolar ställts fram för regniga dagar. Hunden blev genast erbjuden vattenskål. Plus på det. 

Som om inte detta söndagsäventyr vore nog fick vi ta del av uppståndelsen bland personal och en liten skara besökare efter att man upptäckt en endaste liten brunkulla i backen nedanför Sommarhagen. En expedition begav sig genast dit för att fotografera. Jag fotograferade i min tur expeditionen. Lite för regnblött för mig att hasa mig nerför ängen med halvmeterhöga prästkragar och höstfibblor. Kanhända det sker en annan dag innan den lilla blomman vissnar.

Sen for vi pensionärer hem och funderade över vilket rödvin som skulle passa bäst till ost- och tomatfylld köttfärslimpa. Lyxlivet fortsatte dagen efter med fikatur till Tivars på Norderön. Och en rejäl rundtur längs Storsjön med kaffestopp på Hara brygga. 

Vilka pärlor vi har. Inom mig tänkte jag att om vi av olika anledningar skulle tillbringa ett par veckors semester i vårt eget landskap skulle det bli svårt att knö in alla saker man skulle göra, alla fik man skulle besöka och alla fina restauranger man måste äta sig igenom. Nu har gästerna åkt hem. Morgonkaffet är urdrucket. Långturen med hunden väntar. Stan sjuder av besökare då Storsjö cupen drar igång och vi ska snart städa husbilen inför äventyret. 

/E

Tyvärr går det inte att swisha med den, men PB var nöjd ändå.

Lite köksinspration

Brunkullegänget

Utsikt från Tivars

Utsikt från Hara