Åska

 Här sitter jag helt ensam i huset med en hund som är något vaksam på grund av åskan. Det är nytt för mig, men det kan också bero på att husse inte är hemma och livet är konstigt för en hund. 

Nåja, i natt lär han dyka upp och åskan kanske även vara över. Jag är lugn som en filbunke. Bor tryggt mitt i stan.  Ser att det blixtrar och smäller nästan samtidigt. Maffigt. 

Det tyckte jag inte då jag var barn och tonåring. När åskan rullade sprang vi på mammas bestämda kommando ut i bilen, den enda säkra platsen. Hade man tur, eller kanske eventuellt var lite förutseende, fick man med sig serietidningar och kanske en rulle Mariekex. Det var nog inte så att mamma, mormor, morbror eller andra vuxna som tillhörde familjen skrämde oss för åskan medvetet. Vi blev helt enkelt upplysta om att åskan går, då sitter man i bilen. Egentligen var det väl oklart vad som skulle hända om man stannade inne. Men en svag aning sa mig att det hade med telefon och spis att göra. 

Man fick absolut inte prata i telefon. Någon hade minsann tvärdött då en blixt hoppat ur telefonluren under ett samtal. Någon annan hade fått se en blixt slå ner i såskastrullen mitt under matlagning - okul. Den verkliga utgången av kastrulldramat tror jag vi aldrig någonsin fick veta. Detta var historier jag växte upp med, något diffust berättade, kanske för att skona oss barn. Men nog räckte det för att man skulle känna respekt för åskan som alltid ekade lite extra mellan fjälltopparna. 

Fanns ingen bil hemma fick man ta till plan B. Man satt i trappan. Tanken var nog att man inte skulle uppehålla sig i rum där det fanns många elprylar. Ändå drogs alla stickkontakter ur och alla fönster stängdes ordentligt. Att låsa dörren gav däremot inget särskilt skydd.

Den enda gång jag klart minns att jag grät var när jag och min bror varit med mamma och hämtat vittvätten som kokat i tvättgrytan vid sjön. Mamma bar de tvättade lakanen i två röda plasthinkar och när vi kom till järnvägen kom en rejäl åskknall samtidigt som de första dropparna fölls. Hon fattade beslutet att lämna hinkarna och i stället ta oss i händerna och springa hem. Detta för att vi inte skulle bli dränkta eftersom att himlen öppnade sig bokstavligen. 

Nu bodde vi vid järnvägen så vi han hem innan vi var allt för blöta. Ingen bil fanns hemma heller så vi satt i trappan en stund tills det värsta var över och vi gick till köket. När jag tittade ner mot järnvägen och såg de två röda hinkarna på andra sidan övergången blev jag så oerhört ledsen, helt otröstlig. Det är konstigt men jag minns det så tydligt och än idag blir jag lite ledsen när jag tänker på hinkarna. 

Ja, det gick ju över efter tröst från flera håll, mamma hämtade hinkarna bevakad av mig från fönstret hela tiden, tvätten blev hängd, solen kom fram, kossorna betade lugnt vidare i hagen och vi gick till sängs med det gröna myggfönstret på plats. 

Nu, sextio år senare, ungefär, ligger jag i soffan och klappar hunden. Snart ska vi gå ut en liten sväng. Åskan har nog mullrat klart, nu.

/E