Allhelgona och Halloween. Små monster knackar på, orädda för vår vakthunds galna rytanden och ståpäls. Godisskålen fram (maken: "köp hem lite godis för man vet aldrig...") och så är man fri från otäckt bus när monsterhänderna rafsat åt sig choklad och fruktkola.
Hunden lugnar ner sig och får på sig promenadhalsband och följer oss till kyrkogården i skymningen. Det kryllar av människor som vaggar, lunkar, hetsgår och till och med cyklar (fast det är förbudsskyltar) på kyrkogården en afton som denna. Alla ska pynta och minnas sina döda.
Det är andra året mamma får sin grav pyntad inför Allhelgonafirandet. Hur har hon det där i jorden? Ser hon att vi har planterat flerfärgad ljung och tänt lyktan för andra året i rad?
Mamma gillade egentligen inte ljung. Eller hon var rädd att vi skulle ta in ljung i huset för det "betydde döden". Vad hon menade ville hon inte riktigt säga. Nu är hon ju död. Då är det väl ok med ljung? Jag har förresten planterat en lavendel vid stenen som jag hoppas ska blomma varje sommar eftersom mina gör det trots trädgårdsmästarens huvudskakning?
Jag är själv lite överraskad över min känsla att gå till mammas grav. Det känns bra, helt enkelt. Naturligtvis saknar jag mamma. Särskilt när jag gör saker där hon var en självklar del i det hela. Promenerar på den numera nästan obefintliga sjöstranden i hembyn, till exempel, eller när vi firar något med tårta. Varför det är fint att gå till graven beror på att jag kan jämföra med den som ingen grav har. Min svärmor har ingen grav. Inte ens ett litet märke på någon sten eller skylt. Ingenting. Enligt hennes önskan är hennes aska utspridd i en lund. En gräsplätt som hon delar med okänt antal andra.
För min del känns det vilset och inte på riktigt. Vi går till fontänen där otaliga ljus brinner, sätter ett ljus för henne där. Var är hon? Mamma är i alla fall ordentligt jordad i marken och när jag tänder hennes lykta eller sätter en bukett styvmorsvioler vid hennes sten känns det som att jag i alla fall vet var hon är och var jag lämnar henne. Jag skulle inte tycka om att hon bara hade gått upp i rök och inte fanns någonstans.
Jag delar den känslan med maken, som tur är. Han tycker också det är skumt att inte ha en grav att gå till, när det gäller mamman. Min svärfar är ordentligt jordad också, men svärmor finns liksom inte. Alltså känner jag att det kan vara av betydelse för fler i familjen och släkten ifall man verkligen har en grav. Det är sånt man måste ta reda på. Med en grav kan det ju ofrånkomligen även komma känslan av ett krav att denna ska skötas. För att andra ska se att man är engagerad och vill hedra en saknad familjemedlem. Nja, det måste man nog också komma överens om med sina nära och kära, vad som ska gälla. För min del helst begravd, men det funkar fint med gräsmatta framför en enkel sten om man så önskar. Men jag tror i alla fall på en plats att gå till. Om man inte vill pimpa med lyktor och vackra blomster kan man väl ta med nån polare och fika. Jag har sett det också. Picknick vid graven. Tja, varför inte?
Ja, nu är det ju redan måndag kväll och jag har lagt allhelgonahelgen bakom och lyktorna brinner på gravarna och monstren har slutat komma. Det är kolsvart utanför fönstren, inte min melodi, direkt, men sen jag upptäckt finessen med timerstyrda gravljus så har jag även i hemmet styrt upp några ljuspunkter så att det går an att gå upp mitt i natten vid trängande behov. De flämtande lågorna har ännu inte fått någon granne att ringa brandkåren. Gott eller ont...?
Nu ska hunden ut på kvällspinken, det är kolsvart, när jag gått runt kvarteret kommer jag att andas ut då jag är inne igen. Mot tisdagen!
/E
