Lucia eller inte i förskolan? Jag har halvt trött på gnäll halvt intresserad av vad det handlar om tagit del av debatten om firandet av Lucia eller inte i förskolan. Jag ska erkänna att min trötthet över gnäll har gjort att jag inte är riktigt insatt i vad det egentligen handlar om, men så mycket har jag förstått att vissa förskolor inte kommer att bjuda in föräldrar till luciafirande. Vad den egentligen anledningen är har jag som sagt inte riktigt koll på men någonstans har jag för mig att man inte vill pressa barn att uppträda inför föräldrar. Jag har massor av tankar om det som jag inte tänker lyfta just nu, men det finns tydligen olika åsikter bland pedagoger om att barn ska tränas och övervinna sin blyghet medan andra tycker att man inte ska behöva utsättas för denna press när man är så liten.
Min spontana reaktion är att varför kan inte alla göra som man vill och så är det inget mer med det? Barn som inte vill uppträda kan slippa eller kanske göra något annat som man känner sig bekväm med, barn som vill uppträda gör det och föräldrar köper läget så som varje förskola bestämt. För det kan väl inte vara så att det är föräldrarna som till varje pris vill se sin unge i ett luciatåg redan på förskolan? Det finns säkerligen möjligheter senare i livet.
Mina barn lussade på sin förskola. Det funkade fint, men en ville dansa schottis framför de andra medan de sjöng, en annan såg mig i publiken och avbröt för att sitta i knä. En tog det mycket seriöst och framträdde proffsigt i kören medan den yngste ville vara tomte och stå bakvänd mot publiken. Allt var tillåtet och allt var ok.
Jag kommer att tänka på när jag började på min arbetsplats i början av 2000-talet. Lucia skulle röstas fram och jag som nyexad högstadielärare och lätt försiktig till vardags, luftade min upprördhet och talade om att allting var fel. Det övergick till lottning istället, som tur var. Själv såg jag det som en bragd eftersom jag inte fick sparken för min framfusighet att ändra på traditionen.
Lucia var stort när jag var liten också. På min småskola i Åredalen såg Fröken till att alla (flickor) fick vara Lucia ett år var. Att det skulle röstas fanns inte på kartan. Däremot minns jag att jag satt och tittade i länstidningen för att se på alla snygga damer som fanns att rösta på till vuxen Lucia, utan att göra någon direkt koppling till hur det var på min skola. Jag minns också att jag tillsammans med en kompis valde bland luciakandidaterna och tyckte att det var en utmaning att det fanns nån som var mörkhårig och dessutom nästan kortklippt. Att dom ens fick vara med? Lucia hade ju långt ljust hår, det visste ju alla. Sedan var det min tur att vara Lucia med mörkbrunt hår, permanentat av byfrissan, lockigt så det räckte knappt nedanför öronen. Ja, herregud, i mitten av sextiotalet var man inte att leka med. Alla mina små världar var strikt separerade. Som tur var fostrades jag till en något mer vidsynt person.
Förresten var Lucia stort på annat sätt när jag var liten, förutom att det var som att ni var julen spikad, advent hade dragit igång den lite försiktigt liksom. Luciafesten på byskolan var en stor tilldragelse och spänningen att få gå dit i mörka kvällen med mamma och bror och någon fler vuxen i familjen, det var fest om något. Detta ska jag fördjupa mig mer i och fylla på i minnesbloggen Enhenna, kom jag just på. Nu ska jag julbaka lite till, packa en låda för att försäkra mig om att skåningarna får farmors kakor och paket och sen ska jag vädra hunden.
Hoppas att de som gnäller över Lucias vara eller icke vara i förskolorna flyttat energin till att njuta av dagen och förhoppningsvis julen. Man vet inte när den avskaffas.
Heppåre/E.
PS. Den söta Lucian på bild är inte jag. Hon heter Therese och lussade den gången för sin morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar