... skrev jag i dagboken flera sidor om livet. Det var en stund för eftertanke, förmodligen hade jag en liten paus från karusellen med tre småbarn som somnat efter en fin dag med lek i snön hos mormor
Jag var 35 och hade nått halvvägs till dit jag är idag. Jag hade ett behov av att beskriva vår vardag, tydligen, något jag gjort återkommande då jag ser mina gamla dagböcker. Hur familjen ser ut, var vi bor och vad vi gör om dagarna. Sen beskriver jag de tre små grabbarnas utveckling och vilka de verkar vara som individer. Ibland har jag funderat på vad som fick mig att vilja dokumentera på det viset. Idag är det ju kul läsning eftersom det ger upphov till en del flashbacks som helt fallit bort. Men drömmar, ilska, besvikelse, förhoppningar... det har jag inte direkt skrivit ner. Jo, när jag var tonåring och hatade bästisen som snott min kille, förstås. Då var jag bitter i en månad. Att jag själv uppenbarligen gjorde samma sak mot en annan kompis tidigare har jag helt kallt bara skrivit ner utan eftertanke vad det kunde innebära för andra. Nåja, något förlåtande kan vara att första gången var jag tretton, andra sexton år. Det går i alla fall att le åt. Även tillsammans med hatobjekten.
Men just denna andra januaridag -92 gjorde jag en längre anteckning av vad som är viktigt för mig som person. Förutom barn och familj som alltid kom och kommer på första plats. Jag är då i den fasen då barnafödandet är över, vi har dagis, en fin fyra i ett bra bostadsområde och en massa bra vänner och grannar. Vi jobbar och livet går runt. Än har varken dator eller TV-spel tagit över, sociala medier finns inte och telefonen sitter fast i väggen.
Ändå oroar jag mig för ungarna och hur de ska bli formade i detta ekorrhjul. Och jag frågar mig om hur absolut livskvalitet ser ut. Är det detta? Och hur ska jag få ungarna att se det som är viktigt att se och uppleva? Hur ska jag kunna påverka dem att inte bli "dagisifierade" och sedan likformade av pedagogiskt tillrättalagda verksamheter? Mot rätt plats i karusellen, liksom.
På riktigt, jag var orolig. (Tur jag inte visste hur det sen skulle bli - när datorn kom in vårt hem låste jag in mig på toan och grät. Länge. Det är sant.)
Nå, den andra januari 1992 skrev jag vad som gav mig som person en djup och innerlig själslig harmoni. Någon sida handlar om hur jag ska få ungarna att uppleva samma saker. Jag beskriver sjöstranden jag växt upp vid (och som mamma ibland lite ursäktande sa var det enda roliga vi hade..?). Jag skriver med inlevelse om färgen på stenarna som ligger på lerbotten och hur de ser ut när solen lyser på dem genom vågorna.
Vidare beskriver jag ljudet av små vågor och hur det låter när en insekt pilsnabbt drar förbi, hur doften av sjöstranden, käringtand och lera känns. Jag skriver om hur jag ser frön som fastnar på mina shorts, hur de ser ut och var de kanske kommer ifrån, ett spindelnät som fastnar på näsan och hur jag nervöst kollar efter kryp på blusen.
Sen beskriver jag känslan av att stå i skogen när snön faller så tätt att den kan höras, hur det sakta glider mot blå timmen. Jag ser mig själv stå mitt mellan höga granar och lukta, lyssna och riktigt uppleva vinter med hela kroppen. Sen berättar jag om den där vårvinterdagen då jag sitter i en snödriva på eftermiddagen. Det är dagsmeja och jag lyssnar på talgoxen som har börjat med sin vårlåt. Jag känner doften av stekt lök eftersom ett fönster öppnas och ljud från köket blandas med talgoxen. Möjligen är jag i tidiga skolåldern, jag minns det där tillfället väldigt väl. Den fullkomliga ledigheten jag kände. Osäker på varför, kanske var det påsklov. Men småskolan i hembyn var inget som tyngde precis. Inte vad jag minns.
Jag beskriver också ingående sommarregnet som strilar när jag och min lillebror sitter i en skogsdunge som vi låtsas är en koja och hur det ser ut när vattnet droppar på allöv. Och jag berättar målande om och hur det blåser hårt och jag står på en plats vid stranden där man kan gå ut en bit i älven och få känslan av att ha vatten runt sig när vågorna brusande slår mot fötter och ben. Hur det kändes som om man var på ett skepp.
Ja, allt det här upptar ett större antal sidor i dagboken, tillsammans med oron att mina barn på något sätt inte ska få förmågan att uppleva, eller kanske känna, den här typen av harmoni. Eller vad det kan vara.
Oron släppte nog, idag tror jag de också bär på minnen och upplevelser som de kan må gott i. Men jag återkommer till det här flera gånger i mina dagböcker. Redan när jag var tretton beskrev jag jordlukt, himlens färg och fågelläten. På något sätt är det dit jag återvänder när det blir tungt i vardagslunken. Som ett mediterande. Jag tror helt enkelt att den där tiden när jag växte upp skyddad från allt ont som även då fanns i världen bidrog till att det fanns tid till eftertanke och upplevelser som på något vis var sinnliga, opåverkat av omgivningen. Plus att det inte fanns något som trängde sig på så som idag då vi blir påtingade oönskad information allt för ofta. Eller så kanske jag har någon form av symtom eller diagnos som inte ännu är känd. Det tycks ju dyka upp nya diagnoser till höger och vänster som förklarar olika beteenden.
Kanske det här hör ihop med att när jag påminner mig om dråpliga, läskiga eller roliga saker som jag var med om som barn så är det oftare färger och ljud som jag först ser. Och hör. Mest färg. Det har jag säkert skrivit något om förr, men det verkar som om inte alla tänker som jag, så därför är det intressant. En sommardag hos mamma med de små barnen lekande i skogskanten är grönare än grön. Mamma är för alltid röd, både ordet mamma och Astrid. Mina barn har också olika färger och det är så jag ser dem och deras miljö först innan jag ser händelser. För mig är det självklart. För dig, som eventuellt läser det här, kanske det känns skruvat.
Och nej, jag har inte käkat svamp eller nåt. Jag bara skrev det här när jag ändå håller på att läsa gamla dagböcker och ser att jag återkommer till det här beskrivandet av naturen eller omgivningen. Så ifall du har någon aning om ifall jag är drabbad av något så säg till. Jag ska i alla fall fortsätta rota i gamla dagböcker, i ritlådan och bland mina foton för att frammana minnen att berätta om.
/E
