Som jag har tänkt på den här och kommit ihåg våra filmkvällar från barndomen. Ibland, när middagen var överstökad, drogs rullgardinerna ner och köket förvandlades till biograf. På köksbänken monterades projektorn upp och publiken placerades på rad bredvid. Vuxna på stolar, vi barn på golvet. Motsatta väggen blev bioduk om en sådan inte fanns till hands. Det gick lika bra. Sen fick vi se vådliga äventyr från våra jordenruntresor, som till Grenserasten i Norge och till Dalarna. Min morbror hade till och med rest till Tyskland en gång, så spänningen var olidlif varje gång. Visst, vi hade ju sett en del filmer ett antal gånger, men varje gång man fick se sig själv agera som skådis upptäckte man något nytt. Fast det var det man mest såg fram emot var det oftast med blandade känslor.
Nu har jag liksom fått ärva det här kitet, en gammal projektor och ett antal filmrullar. Medan maken var på party passade jag på att ta reda på viktiga fakta om hur man handhaver en gammal projektor. Sen experimenterade jag mig fram till ett relativt tillfredsställande resultat. Sjukt otålig och nyfiken som jag var på filmernas innehåll dammade jag av apparaten och ställde den på skrivbordet riktad mot en garderobsdörr utanför mitt rum. Stortån placerade jag på strömbrytaren till skarvsladden så att jag snabbt kunde bryta strömmen ifall det skulle börja ryka eller nåt annat obehagligt. Jag hade nämligen läst om överhettning.
Sagt och gjort, med hunden som tålmodigt sällskap satte jag igång. Det osade varmt stål och lät som ett mindre tröskverk, men det var fint att se sig själv i konfaklänning framför bilen hemma på gården Bredvid står min bror och gör en segergest över något, uppenbarligen uppmanad till det. Jag har ett filmflin påklistrat och vet, snarare än ser, att jag är lättad att man äntligen får njuta lite sommarlov nu... Sen följde några mindre intressanta rullar (alltså inga där jag är med - ja, det är sant, jag är ett riktigt ego) och så var det bara att pausa för natten.
I morse återintog jag glatt min hemgjorda biograf och gladdes åt skitvädret som skulle ge mig möjlighet att häcka framför film hela dagen. Efter att ha tröskat igenom en filmad okänd stad fick jag se min lille kusin komma gående emot mig på garderobsdörren. Han såg glad ut, förmodligen i två-treårsåldern och på semester i Dalarna. Just som jag tänkte på hur sorgligt han gått bort i våras och att han borde varit med mig nu, som vi hade tänkt, så exploderade filmprojektorn och stortån fick agera.
Huset mörklades och maken, som hört smällen, tittade oroligt in. Själv kände jag mig mest som en misslyckad vetenskapsman från ett gammalt barnprogram och undrade om jag hade sot i pannan. Det hade jag nu inte, men något lomhörd var jag allt. Nåja, jag bröt ju strömmen som planerat vid eventuellt haveri och var mest intresserad av vad som egentligen hänt. Skruvade isär apparaten men hittade inget spännande så det var nog lampan. Eller nåt. Trist att jag inte hann längre, men nu börjar jakten på en ny projektor och sen fortsätter storyn efter det. Förhoppningsvis var min kusin med från sin himmel och skrattar nu lika gott åt projektorns knall som han skrattade mot filmkameran på min garderobsdörr.
Ridå.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar