...gick luften ur mig. Jag tappade bort mig på nåt sätt. Vi åkte runt och jagade filmapparat och eventuella reservdelar, men har för tillfället gett upp. Vi ska nog finna en lösning, har bara en paus. Mitt i allt förberedde jag mig för ett höftbyte som i sista stund blev uppskjutet då mina blodkroppar visade sig vara svåra att samarbeta med ifall jag skulle behöva påfyllning. Spännande saker man inte vet om sig själv. Men om luften gick ur mig ... Nä, vilket jäkla uttryck, "luften gick ur mig"..? Var kommer det ifrån?
Nå, vi lämnar det. Tror det är nåt jag säger för att mamma sa det ibland. Så klart, vissa uttryck ärver man. Jag har fler bevis på det. Men apropå mamma. Allhelgona har varit. Ljus har tänts. Gravar fått lyktor. Halloween har passerat utan besök av små monster. Vi missade (avstod) festen på stan också. Vi gjorde nog nåt annat, typ vintersäkrade bryggbåten i Näkten.
Tiden går mycket fort, precis som mamma sa så ofta medan hon ännu hade grepp om just tid, på ålderns höst. Tar jag vara på livet? Jag tror det. Två minuter efter att samtalet med återbud på min operation kom, ringde jag min bokklubb och sa att jag kunde komma på vårt möte som var planerat just på samma dag. Bokklubben är synnerligen viktig för välmåendet. Härlig lunch i ljuvlig miljö och uppfriskande samtal om böcker och livet.
Bokklubben diskuterade Lotta. Förvånansvärt många (av oss sex) har aldrig läst Lottaböckerna av Merri Vik som barn eller tonåring. Nu råkade jag ha kvar mina, dvs typ trettio böcker, fattas ett tiotal, så under förmaningar att vara försiktiga med dyrgriparna lånade jag ut böcker till vännerna. Två var.
Vi diskuterade inte så ingående som jag hade trott eller tänkt. Boken fångade nog inte läsarna, vilket jag absolut förstår. För mig är Lottaböckerna starkt förknippade med en mycket harmonisk tid i mitt liv. Den allra första Lottaboken kom som julklapp och jag började som elvaåring på den ett flertal gånger men gav upp. Den var bara för tråkig. Då tog mamma vid och läste högt, vilket hon gjorde ofta och tills vi var rätt stora. Mest äventyrsböcker som passade oss båda men ibland något anpassat för för bara en av oss ungar. Så var det med Lotta. Eftersom mamma hade en läspedagogisk ådra hon troligen var helt ovetande om, kommenterade hon innehållet och ville att vi skulle prata om det. Det var så roligt, för hon jämförde glatt Lotta med både mig och sig själv och pratade på om henne i andra sammanhang också, vilket gjorde att jag hade svårt att släppa boken och vill ha fler. Som svensklärare är det en dröm att lyckas med nåt sånt som hon gjorde.
Jag började samla. Mamma läste sporadiskt, men min uppgift blev att berätta vad som nu hade hänt i Lottas liv i senaste boken.
" Jag tror hon gifter sig med Paul", minns jag att mamma sa en gång. För mig var det helt otänkbart. Lotta kunde väl inte gifta sig ? Hur skulle det bli då med alla tokiga äventyr? Men saken är den att bokserien, tror det är runt 45 böcker, följer Lotta från barn till vuxen. Jag följde liksom med. När hon började åttan gjorde jag också det. När Paul pussade Lotta hade jag också fått en puss av en kille... Det var vansinnigt roligt med de där böckerna.
Naturligtvis växte jag ur serien när jag blev mer vidlyftig tonåring själv, men fortsatte samla ändå. Det finns mycket att säga om böckerna, självklart kan jag göra en gedigen analys av dem, men det skulle kännas som om jag dissikerade en del av min barndom som var trygg och mysig. Det var ok att läsa om 50- och 60-talets stereotyper och könsroller, snälla flickor och busiga pojkar. Inga hemska saker hände förutom att Lotta hela tiden gjorde bort sig och ställde till det men blev ändå älskad och uppskattad i slutändan.
Som sagt, det finns mycket att säga om Lotta. Jag tror jag ska läsa om hela serien. Kanske skaffa de jag saknar. Det vore nåt för bokhyllan, det.
/E.
