Pangfilm. Filmpang?

 Till slut stod en gammal projektor med tillhörande smalfilmer från 60-talet på mitt skrivbord. Efter en del strul med att komma över denna relik (ett par års strul, för att vara mer exakt) så har jag den äntligen stående med rullar och allt i papplåda på mitt skrivbord. Säkert inte öppnad och defenitivt inte använd på minst tjugo, trettio år. 

Som jag har tänkt på den här och kommit ihåg våra filmkvällar från barndomen. Ibland, när middagen var överstökad, drogs rullgardinerna ner och köket förvandlades till biograf. På  köksbänken monterades projektorn upp och publiken placerades på rad bredvid. Vuxna på stolar, vi barn på golvet. Motsatta väggen blev bioduk om en sådan inte fanns till hands. Det gick lika bra. Sen fick vi se vådliga äventyr från våra jordenruntresor, som till Grenserasten i Norge och till Dalarna. Min morbror hade till och med rest till Tyskland en gång, så spänningen var olidlif varje gång. Visst, vi hade ju sett en del filmer ett antal gånger, men varje gång man fick se sig själv agera som skådis upptäckte man något nytt. Fast det var det man mest såg fram emot var det oftast med blandade känslor. 

Nu har jag liksom fått ärva det här kitet, en gammal projektor och ett antal filmrullar. Medan maken var på party passade jag på att ta reda på viktiga fakta om hur man handhaver en gammal projektor. Sen experimenterade jag mig fram till ett relativt tillfredsställande resultat. Sjukt otålig och nyfiken som jag var på filmernas innehåll dammade jag av apparaten och ställde den på skrivbordet riktad mot en garderobsdörr utanför mitt rum. Stortån placerade jag på strömbrytaren till skarvsladden så att jag snabbt kunde bryta strömmen ifall det skulle börja ryka eller nåt annat obehagligt. Jag hade nämligen läst om överhettning. 

Sagt och gjort, med hunden som tålmodigt sällskap satte jag igång. Det osade varmt stål och lät som ett mindre tröskverk, men det var fint att se sig själv i konfaklänning framför bilen hemma på gården Bredvid står min bror och gör en segergest över något, uppenbarligen uppmanad till det. Jag har ett filmflin påklistrat och vet, snarare än ser, att jag är lättad att man äntligen får njuta lite sommarlov nu... Sen följde några mindre intressanta rullar (alltså inga där jag är med - ja, det är sant, jag är ett riktigt ego) och så var det bara att pausa för natten. 

I morse återintog jag glatt min hemgjorda  biograf och gladdes åt skitvädret som skulle ge mig möjlighet att häcka framför film hela dagen. Efter att ha tröskat igenom en filmad okänd stad fick jag se min lille kusin komma gående emot mig på garderobsdörren. Han såg glad ut, förmodligen i två-treårsåldern och på semester i Dalarna. Just som jag tänkte på hur sorgligt han gått bort i våras och att han borde varit med mig nu, som vi hade tänkt, så exploderade filmprojektorn och stortån fick agera. 

Huset mörklades och maken, som hört smällen, tittade oroligt in. Själv kände jag mig mest som en misslyckad vetenskapsman från ett gammalt barnprogram och undrade om jag hade sot i pannan. Det hade jag nu inte, men något lomhörd var jag allt. Nåja, jag bröt ju strömmen som planerat vid eventuellt haveri och var mest intresserad av vad som egentligen hänt. Skruvade isär apparaten men hittade inget spännande så det var nog lampan. Eller nåt. Trist att jag inte hann längre, men nu börjar jakten på en ny projektor och sen fortsätter storyn efter det. Förhoppningsvis var min kusin med från sin himmel och skrattar nu lika gott åt projektorns knall som han skrattade mot filmkameran på min garderobsdörr. 

Ridå.

/E.

Festligheter och Dalarna. Igen.

 Ja, men nu är vi väl ändå färdigfirade, vi 70-åringar. Helgen var sedan länge inplanerad i fjällstuga i Dalarna. Stugfogden fyllde 70 han med, tillika hans hustru, så vi passade på att fira oss i stugan under lågsäsongen. Urgamla vänner som vi är, tre par, varav alla är av samma årgång utom en. Det krävs lite skumpa. Och så mat. Är det nåt vi har gemensamt i det här gänget så är det god mat och dryck. Och så får man gå och lägga sig när man är trött, vilket är helt ok senast vid tio. Det har blivit lättsamt att partaja på nåt vis.

Nu var vi i Dalarna, som sagt. Varje gång vi passerar länsgränsen, eller kanske jag lite nördigt ska säga landskapsgränsen, får jag en speciell känsla som inte riktigt låter sig beskrivas. Min barndoms "extramamma" var dalkulla, magistern på byskolan var dalmas, mamma tog oss på semester till Dalarna under flera år, påhejad av kompisen dalkullan, min morbror hakade på trenden och byggde en kåk inspirerad från Dalarna, till och med de som skulle timra huset var importerade från Dalarna enkomt för detta och i min värld på den tiden var det på nåt sätt självklart. Trenden liksom fortsatte då ungarna kom och vi alltid campade några dagar på Leksand Sommarland - sommarens stora begivenhet. Men innan allt detta fick jag som nioåring åka på semester utan familj i hela tre dagar till Dalarna, det var nästan för stort för att ta in, fullt jämförbart med en tur till New York fram och tillbaka över en vårhelg i mitten av 60-talet. 

Den där första resan utomlands, eller rättare sagt utomläns, var Magisterns påhitt. Han och Fröken, som också var frun, bjöd med sig hela skolan till sitt sommarställe. Tänka sig! Nå, byskolan huserade kanske tjugo ungar, så med hjälp av mattanten och busschaffisen hade de nog bra koll. Vi packade in oss i bussen och Fröken delade ut små anteckningsböcker som hon gjort själv till alla. Där skulle vi skriva några rader om resan. En unge hade med sig ballonger till alla och så drog vi. Vinkade av våra mammor och någon enstaka pappa på skolgården. I packningen låg luftmadrasser och sovsäck. 

Vi bodde i härbren och hus på det fina sommarstället som låg på en kulle. Mattanten, som hette Alma, lagade tomtegröt till frukost och alla satt ute vid ett långbord. Hon lagade väl lunch och middag också men jag minns inte mycket av det. Fröken och Magistern kavlade upp ärmarna också och grejade med mat, mellis och lekar. Första natten var inte kul, en grät efter mamma, en pratade i sömnen hela tiden och en sparkade hela tiden på mig så att jag gled in under en säng. Vem som sov i sängen vet jag inte, min lott var i alla fall luftmadrass på golvet tillsammans med andra tjejer. 

Någon gång fick vi lov att promenera ner till byn  själva. Min kompis och jag passerade ett skyltfönster där vi såg Sven-Ingvarsskivor uppställda bland lite damm och bråte. I alla fall som jag minns det, dammet menar jag. Vi låtsades svimma av hänförelse några gånger innan vi gick in i en affär och köpte lite karameller. Tillbaka på kullen svimmade vi nog på riktigt när Fröken berättade att vi skulle få gå på Folkets Park och höra Sven-Ingvars. Alltså, fatta hur stort det var! Att Fröken och Magistern ordnade detta! 

I Folkets park råkade jag och min kompis komma bort från Fröken i kön bland skränande fans. Jag började storgråta, förlorad i en folkpark för evigt, men min kompis var mer härdad och väntade helt enkelt ut Fröken som hade räknat in sina får och saknade oss. Sen minns jag inte så mycket mer än att vi trängdes med en skrikande publik och att Sven-Erik Magnusson såg rakt på mig och min kompis hela tiden och sjöng bara för oss. En tonårstjej som såg ut som man skulle se ut på 60-talet lyfte mig högt upp så jag såg bättre några minuter. Jag minns mest hennes chockrosa plastörhängen. "Börja om från början" dånade ut över oss och så svimmade vi igen. 

Dagen efter bjöd Magisterns syster hem oss alla på saftkalas i hennes trädgård och jag förstod för all framtid hur en Dalaträdgård såg ut med fruktträd och exotiska blommor. 

Resan var så klart en upplevelse utöver det vanliga. Jag har nu räknat upp de tydligaste minnena, men vid ett tillfälle när bussen stannade för paus någonstans mitt i skogen, sprang "alla" ut i skogen och kissade. Under tiden fick Fröken tag i en trädgren som hon snabbt förvandlade till gitarr och sedan skriksjöng hon Gulli Gullan KoKo och lyckades härma Jokkmokks-Jocke så bra att vi skämdes. Mattanten skämdes inte, hon skrattade så magen hoppade och klappade händerna. 

Ja, sen åkte vi väl hem. Den lilla anteckningsboken Fröken hade gjort har jag kvar, där står det att vi fick ballonger på bussen. Sen skrev jag inget mer. Men fotot på Fröken med kvistgitarr har jag kvar och det talar för sig själv. 

/E.

Familjehemligheter

 Jo nu blev du allt nyfiken, va! Hämta chipspåse och två folkbärs för nu kommer det! Det är som på bio! 

Eller inte. Jag och min bror har en syster som under vår uppväxt till vuxna varit relativt obekant även om vi vetat av varandra ett tag. Men på vår gemensamma fars begravning möttes vi och sen började jag och min syster brevväxla. Bara det. Vi fann båda att papper och penna är bara bäst! Brevväxlingen har gjort att vi har mer grepp om varandra och en hel del gemensamt när det gäller hur vi uppfattar omvärlden. Det är varken politiskt eller teknikens utveckling. Det är mer på ett andligt plan så jag avstår att förklara. 

Vi har skippat brevpapper, nu skickar vi en skrivbok mellan oss. Ibland glömmer vi bort boken så då ligger den månadsvis under någon pappershög på något av våra respektive arbetsbord, antingen i Halland eller i Jämtland. Pappershögar med klotter, färgprover, skisser, halvfulla anteckningsböcker och sjutton ritböcker i olika storlekar. Det ligger kritor, färgpennor och färgtuber i drivor och ett och annat oöppnat paket med något nytt material som genast måste provas. Syrrans ritbord är dubbelt så stort som mitt, därför har hon plats för mer grejer. Men vår brevbok förlägger sig själv lika bra på båda ställena. 

Det är en typisk likhet oss emellan: samlandet på pennor och färger och ritböcker. (För dig som inte vet vad jag menar med ritbok är det en bättre variant på skissblock eller ritblock, en liten bok med bra papper som passar för både vattenfärg och pennor.) Jag har sju på gång... De två första fick jag av min bror, jag blev omedelbart lyrisk. Oklart vad som utlöser det. 

Nå, syrran, för nu kallar vi varandra syrran för det är ju det vi är, och jag har ju inte det där man har med ett syskon man växer upp med. Men vi fascineras av en del likheter som handlar om andra saker än utseende och gemensamma diffusa minnen av släktingar och platser. I en av våra brevböcker skriver Helena om sig själv och nämner saker hon brottas med, både inom och utom sig. Jag läste detta fler gånger och tänkte att hon beskrev mig, i minsta detalj. Så märkligt. Just det kändes som ett bevis på något. Vi pratade om det när vi sågs live. Nå, jag tänker inte komma med några rafflande avslöjanden i bloggen om det, men däremot pratade vi nästan oavbrutet om den stora familjehemligheten: VAD hände när min mamma blev brädad av hennes? Eller snarare HUR? Vi båda vet ingenting då alla som naturligtvis vet vad som hände har bestämt sig för att inte säga något. Vi har bara fått diffusa svar som att "det är ett avslutat kapitel" (alltså nu talar vi inte mer om det. Punkt.), eller antydningar om att "det råkade bli så att..."

Det blev så att Helena och jag började fantisera om hur allt gick till. Det var nästan så att vi till slut hade manuset klart till ett kärleksdrama som skulle fått "Scener ur ett äktenskap" att framstå som ett barnprogram. Just nu jobbar vi hårt på att finna ledtrådar till dramat. Problemet är naturligtvis att de flesta som vet nåt är döda. På något sätt kryddar det vår gemensamma historia lite. Men några lösryckta delar har vi, funderar på att sätta upp gula post it-lappar med ord som ledtrådar. Vad tycks om dessa: barnkofta, släktfejd, flykt, bilverkstad, dubbelbröllop, två mormödrar...

Vi har mycket att reda ut men skam den som ger sig. Ingen av oss har lidit någon nöd, vi har haft det bra när vi växte upp och bitterhet är något vi inte förstår. Vi tre syskon sysslar med konstnärliga verksamheter på olika plan, jag och syrran är pedagoger och jobbar med ungar... Vi har en del att tala om. Förutom dramat. 

/E. 

Döstädar

 I samband med en förestående operation av min höft förbereder jag mig på att dö. Nä, nu var jag nog lite drastisk. Men en tankeställare är det allt i alla fall. Nu inleds en tid som åtgärdad. Jag kommer att vara justerad av specialister för att fortsätta fungera. Tacksam för det. Men i min värld är det också en påminnelse om vår skörhet som människa. Man är inte trettio jämt. 

Hur som helst, medan grannarna ser ut att tömma huset för nya äventyr på ålderns höst, verkar jag i det lilla med det ständiga tänker en in två ut. Jag tänker underlätta vardagen för efterlevande. Svårt med stora prylar som gräsklippare och motorcyklar, det överlämnar jag åt maken. Själv tar jag finliret. Garderober och gamla papper, till exempel. 

Gamla papper är typiskt mig. Jag har ju alltid gillat papper ( böcker, brev, teckningar, papperskonst...). Ja, nu har jag bestämt mig för att  döstäda ORDENTLIGT i garderoben i verkstan. Börjar med att läsa samtliga gamla dagböcker och ta bort innehåll som ingen behöver läsa och fundera över sen. Dessa gamla dagböcker, hur ofta har jag inte nämnt dem? Jag vet, jag har ju ett skriveri på gång till samlingen för Nordiska museet men det går trögt. Tar tag i det igen nu genom rensning av papper. 

Men att läsa en stund varje kväll ur en slumpmässigt vald dagbok är en upplevelse. Just nu har jag fått tag i en bok från en period som jag i efterhand förstått varit jobbig. Den där perioden innan ens halvvuxna barn landat. När tankarna cirkulerat kring kompisskap, jobb, droger, utredningar, vilsenhet och faror. Allt man varit bekymrad för och rädd för och som orsakat sömnlösa nätter.  Men också hur allt löst sig, hur vi ältat och oroat oss i onödan som många andra föräldrar. Och mitt i allt detta det egna jobbet blandat med fortbildningar, gamla föräldrar som behöver en och som vilset frågar varför barnbarnen "aldrig" hälsar på. 

Denna dagbok spänner över fyra år, korta texter, ibland bara fem ord på en sida. Men på något sätt säger den allt ändå. Ungarna flyttade runt, hade tillfälliga jobb och bostäder när det gick bra och partners kom och gick, vi "körde soffor" när vi inte åkte land och rike runt på hojen. Herregud. Det är inte alltid jag ritat hjärtan och smileys i dagboken, direkt. 

Nåja. Jag återgår till läsningen en stund och funderar över vad som är viktigt för efterkommande generationer. OM någon nu skulle vilja spara mina anteckningar. Kanske en AI-filur sitter och spanar över bokstäverna och förundras. Tänker att mänskligheten var bra korkad ändå. Göra tecken för hand på papper, tecken som ska återge någon form av känsla och upplevelse. Onödigt. 

Återkommer när jag kommit ut ur garderoben. 

/E. 

Ooops! Tiden går.

 Ja, och? 

Som 70-åring har jag haft fullt upp utan att känna någon nämnbar skillnad. Ondskan är ju kvar, den kanske till och med har förvärrats eller så beror det på vad jag har gjort som förvärrat den. Typ stått i köket mer än vanligt, hängt i soffan mer än vanligt, röjt i stugan mer än vanligt och därmed gått på skogsstigar och klättrat (!) ut och in på dass. Annars, så...

Ovanstående är sånt som sker då en unge kommer hem till oss. Ungen bor i Bergen, nästan hundra mil bort, men dyker upp ibland för att stanna en lite längre tid. Längre tid är mer än en helg. Den här gången blev det nästan två veckor. Det är nästan för mycket, för den här ungen tar stor plats med sin livsenergi och ju längre han blir kvar, ju större blir hålet när han åker. Mammahjärtat börjar längta ihjäl sig varje gång han glatt säger hej och drar, vilket han gjort rätt ofta sen han var sexton. Känns det som. Ständigt i rörelse, ständigt på gång, alltid lika energisk. 

Under den här veckan hann han glädja oss med ett altanbygge i stugan, ta med en brorsa på roliga äventyr samt styra upp en del saker som vi inte riktigt rått på. Hur är det möjligt? Full fart hela tiden, lösningsfokuserad, gott humör, och alltid ett öga på oss. Och som vanligt, när maken inte är synlig, frågan "var är pappa?" I går morse, vid femtiden, klev han upp och drog vidare mot sitt hem via ett antal golfbanor och allt om var kvar var en peg på soffbordet. 

Jag tänker tillbaka på den här grabben som var en aning "vidlyftig" i sena tonåren. Vilket konstigt ord, egentligen. Men så var det. Vi hade inte riktigt förmågan att följa med i alla svängar men när han dök upp hemma var det samma unge som förr men alltid med en del nya erfarenheter i ryggan, både bra och dåliga. Sin 21-årsdag firade han i Australien. Minns hur vi väcktes av ett telefonsamtal en udda tid på dygnet och den glada rösten som berättade att han just landat på andra sidan jordklotet. Något år senare ett samtal från ett annat hörn av världen. Jag var på jobbet och pausade aktiviteter med en elevgrupp för att höra hans  lika glada röst från en strand i Kambodja där han hade vadat ut i det varma havet en bit. 

Ett annat samtal kom från betydligt närmare plats, då var det en kraschad bil. Allt gick bra men bilen gick sönder. Vi ordnade det och livet gick vidare med något tilltufsade föräldrar som önskade att alla skulle bara sitt stilla i soffan och glo på film och matas av sin mor. Som alla andra föräldrar har vi haft med- och motgångar, men jag är så innerligt tacksam för att våra fyra ungar har växt upp till de goa människor de är idag. 

När jag ändå halvligger här och filosoferar över detta, kan jag inte heller låta bli att nämna frågan jag får ibland av andra, mycket yngre, föräldrar, de som har "bara" ett eller två barn. "Men hur hann du med alla och hur orkade du?". Ibland underförstått att jag borde tänkt mig för och någon gång med viss beundran. Oftast det första. En gång fick jag höra att det var egoistiskt att skaffa fler "än man hade armar för". Va? 

Jag VET att det var skitjobbigt för både oss och barnen när alla var i lekåldern. Att ha barn är ingen dans på rosor. MEN att ha syskon innebär förhoppningsvis att man lär sig något, som att dela, ta hänsyn, förstå att man inte äger föräldrarnas odelade uppmärksamhet hela tiden. Jag har inte heller hört att någon av ungarna skulle velat vara utan sina syskon. Jag brukar svara ärligt på kommentarer ("hur kunde du skaffa...?") att när den förste var född hade jag redan en panisk känsla att han inte skulle få ett syskon.  Därför är det knappt två år mellan de två första. Inte kunde vi tror att det skulle gå så lätt. Att det sedan kom en tredje var ju som en oväntad julklapp. Inget att göra åt - vi gladdes över det som hänt. Och den fjärde... Ja, skulle vi ha sett in i vår äldste sons ögon som bad för sin lilla kusin att hon skulle få bo hos oss när hennes mamma dog. Skulle jag ha sagt att "nä, vi har inte plats eller tid"? 

Fyra gullungar. Som inte minns så mycket annat än att de alltid varit många. Som ständigt fått dela, väntat på sin tur, lärt sig att lyssna, blivit osams och sen sams, sovit tillsammans som ett gäng valpar och lekt och lärt varandra saker. Visst, vi räckte säkert inte till alla gånger men ett syskon har alltid funnits att räkna med när en förälder varit upptagen. 

Sedan tillbaka till "hur kunde du skaffa...?" Skaffa? Vaddå skaffa? En del har tur att få barn andra inte. Ingen självklarhet. Ja, den här frågan skulle vi skrattat åt, vi som satt i sandlådorna på 90-talet, när vi minst hade ett par ungar per familj och ibland fler än två. Jag var inte ensam. Då. Men det är klart, det fanns ingen tid över åt oss själva. Vi levde mamma-pappa-barnlivet. Såg fram emot camping på sommaren och annars var det mest ungarnas aktiviteter som upptog all vår tid efter jobb och måltider.  

Jaa, så nu har jag svarat på den frågan igen. I text. Men när någon av de vuxna kommer hem till oss, då känner man sig jävligt rik när man tänker tillbaka och nu kan se hur det blev.

Som sagt - nu är det tomt i soffhörnet på kvällen igen. Men man kan ju alltid räkna med att det kommer någon igen.

/E.

Kära dagbok...

 ...nyss fyllde jag sjuttio. Ja, det är ett jävla tjat om det. Kan inte hjälpas. Men det är bara en siffra, det såg jag på min närmsta kompis sen 54 år tillbaka. Hon och jag ser ut som vi gjorde när var fyrtiofem. Och det gör våra jämnåriga tjejkompisar också, som mest. Min kompis, hon var med i vanlig ordning och stökade på min dag. Hon skulle låna ut båten som skulle ta mig till Äggviken. Egentligen skulle hon följt med, (konstigt annars), men hon har dragit på sig en bebis så det fick räcka med att mötas vid lånebåten. Hon ursäktade att hon inte hade med sig serpentiner och ballonger och jag ska försöka förlåta det. Med bebisen hängande på sin arm grejade hon med med båtens lås, öskar och utdragsramp. Emellanåt sprang bebisen runt i sanden och skällde vilket vår lite större bebis tyckte var genant och därför, eller av olyckliga omständigheter, lyckades pinka lite på den lillas huvud.

Nåja. Tillbaka till firandet som jag lovat uppdatera med. Kära dagbok... igår fyllde jag tretton. Ja, jag skrev så i mina första dagböcker. "Kära dagbok", för jag tyckte det hörde till när man skulle avslöja sina innersta tankar för femtio sidor papper inom rosa pärmar som sedan noggrant låstes med rött hänglåshjärta. På den tiden var man så gott som död när man var sjuttio. När jag var tretton hade jag lång erfarenhet av Äggviken som playan i byn. Jag hade till och med varit där själv med min bror på någon fisketur. Snart skulle även playan tjäna som plats för delade hemligheter med bästisar, smygrökning, hångling och senare som semesterbadstrand för våra små barn. Nu är det länge sen jag fick rycket att fira på Äggviken. Med hastbullar och kaffekorg. Sagt och gjort. Jag gjorde det! Inte svårt alls. Bara låna en båt och båt har ju alltså min kompis tillhandahållit. En dryg timmes bilfärd och vi var på plats på stranden och mötte min vän med vidhängande valp. 

Efter lite stånkande, märks där att vi är sjuttio, fick vi ut åbäket och övertygade samtidigt min vän att vi absolut inte behövde motorn. Man ror till Äggviken. Ja, en gång fick min bror och jag åka i min morbrors flashiga räserbåt som han ibland tog fram ur båthuset. Vi gjorde några rundor på sjön och upptäckte att några av byns ungdomar ockuperat Äggviken. Min morbror med barnasinnet, som vi förstått var av det mer busiga slaget, i behåll gjorde en extra gir förbi badviken. Svallvågorna forsade upp mot ungdomarna som skrek och jag tyckte jag var cool som åkte med i räserbåten. Det har jag skrivit om i min dagbok. (Kära dagbok. Idag fick vi åka en tur...)

Maken rodde och jag höll ordning på hunden och kaffekorgen. Och, det här vill jag vara extra tydlig med eftersom jag skrev om det när jag berättade om hastbullarna: solen sken, vattnet var spegelblankt och fiskarna vakade. Från byn hördes dock varken kor eller såg, men skällande hundar i alla fall. Och så tågtutan. I övrigt var allt stilla och tyst i Äggviken. Allt var sig likt, tiden har stått stilla på denna lilla plätt. Ja, växtligheten har ju ökat något. De där buskarna jag fortfarande inte vet namnet på och så någon al som växt till sig. Men annars. Bakom sandstranden tät, tyst skog. Balsam för själen. Bara jag och min livskamrat. Kaffe och hastbullar. Och en glad hund som slapp alla bojor och härjade fritt ett par timmar.  

På vägen hem kunde jag återigen konstatera att jag är bra på att skaffa den här typen av tillfällen som liksom laddar ett batteri långt inne i kroppen som inte laddas av mat och sömn eller penslar och papper med för den delen. Det är något annat. Något jag har med mig som måste väckas ibland. Min kusin, som nyss gått bort, hade precis börjat dela det här med mig. Vi rotade runt i minnen och hittade saker vi hade gemensamt som vi inte riktigt förstått att vi hade trots att vi växt upp ihop. Det har i alla fall med skog och vatten att göra. Ingen mening att irra runt i det nu, jag ärbara tacksam för möjligheterna jag har. 

Hur slutade dagen då? Ja, med god mat på min favoritrestaurang. Vi går sällan ut och äter men OM, så har jag en favorit. Och varför? Ja, det är något med miljön, färgerna och...och .... nä, svårt att beskriva. Så i bästa tantklänningen kunde jag avnjuta skaldjurspasta och gott vin. Häpp. Nu är man gammal som fan. 

/E.

Då kom hastbullarna fram, då. Med utsikt över Indalsälven och med Skutan och skogen i ryggen. 

Nästan andakt. Skogen, vattnet, tystnaden. 
Citat från okänd:
"Om du kan rensa huvudet från alla tankar på vad du ska göra sedan och vad du glömt och borde så är varje ögonblick fullt av sinnliga upplevelser. Vinden mot pannan, det svala gräset under fötterna, den varma sanden som rinner genom fingrarna. Och bakom ögonlocken dansar färger och mönster, om du blundar ett tag i solen".
(Om någon vet vem författaren är, så meddela mig)

Ja, alltså, jag kan inte bara låta bli att lägga till den allra första gången nästa generation tog in Äggviken. Våra småttingar, ett och ett halvt och tre år, provar kombon sand och vatten. Trettioåtta år sen. 

Hastbullar

 När jag var barn fanns det ofta ett fikabröd hemma som hette hastbullar. Mormor joxade med gammal mjölk eller fil, träslev och plåtbunke och fick till ett bakverk som fyllde sin funktion när det kom kaffefrämmande utan förvarning. Eller bara för att det skulle finnas till elvakaffet. 

 Hos oss fanns faktiskt alltid fikabröd, vad jag minns, åtminstone vetebröd med eller utan fyllningar. Men ibland behövdes snabb påfyllning och kanske också behövdes den sura mjölken användas upp. Hastbullar. Köket luktade stickande av hjorthornssaltet blandat med vanilj. På silverfärgat fat låg sen en hög halvplatta bullar redo att doppas i saft och kaffe.

Som jag letat och provbakat. Till slut fanns jag det som för mig är orginalet och bakade tolv stycken. Klart för fikakorg. Jag ska ju fira mig själv på fredag, på min barndoms sandstrand. Sand, då var man tvungen att korsa älven till andra sidan. Där fanns bara skog och så några meter  sandstrand på några ställen. På den mer bebodda sidan fanns mest lera och småsten, ibland nån vass porslinsskärva att skära dig på. Man badade med skor, långgrunt och klart vatten till knäna när man badade ut, tills man kom till det som vi kallade "grövkanten" av någon anledning. Kanske ett dialektalt okänt ord? Där stupade det rätt ner och vattnet blev kallare. Där vågade aldrig jag hålla till. Möjligen kunde jag stå och se hur det starkt sluttade neråt en klar och stilla dag. Sjögräs vajade på den ökända kanten och liksom ville trassla in sig i benen så att man skulle fastna och dras ner i djupet. 

Att däremot sakta ro över "grövkanten" var en fröjd. Där stod nämligen fiskarna och väntade på att hugga tag i långdraget. Fiskade vi med långdrag kunde man vinna på att sicksacka över älven. På andra sidan älven, eller sjön, som vi sa, kom grundet mer smygande och badandet var lite mer lättsamt. Vi badade på Äggviken, rakt över sjön från hemmet låg byns finaste badvik. Det var fest när morfar rodde oss barn och mamma över till andra sidan sjön medan han passade på att fiska. Det är mina tidigaste minnen från sandstranden som då kändes gigantisk och exotisk. Senare har jag varit där både med min bror vid fisketurer, med mamma och plockat bär, med kompisar och smygrökt, med blivande man på romantisk dejt, med ungarna som både badat och fiskat. Och alltid fikakorg! Alltid!

Så varför då inte fira sin 70-årsdag på denna plats? Kaffekorg, hastbullar och sand i skorna. Indalsälven kommer att ligga stilla i viken, fiskar kommer att vaka, och från byn kommer sågen att höras, kossor som råmar och gråhundar som skäller. Jodå. Cirkeln sluts. Att flisbilarna dundrar förbi i skogen och att skumma kalytor breder ut sig bakom ryggen, det tror jag att jag högaktningsfullt ska skita i. Även regnskurar går fetbort. 

Återkommer med bildbevis. Och hur jag tar mig dit? Nån känner jag väl som lånar ut en båt?

/E

Resa

 Min inre rastlöshet stillas direkt då jag förflyttar mig. Alla resor, stora som små, räknas. (Jösses, vad många gånger jag sagt det... sorry). Vi reste som vanligt vår runda söderut, men finner oftast nya vägar och inte minst nya sovplatser. Tillfredsställande. 

Vår äldste son tycker att vi borde åka till andra sidan jordklotet i stället för till Norge, där han bor. Jo, jaa, kanske det. Men man hinner inte se "allt" under en livstid. Vi har rest en hel del, vi känner oss egentligen rätt nöjda. Att vandra längs havet på Lofoten, köra över ett knaggligt bergsmassiv på en meters bred väg på en väderbiten ö ute i Atlanten, följa ett par fulla sjömän till en lokal sylta i Bastia på Korsika där vi hamnade i onåd på grund av förolämpnkng av sångerska, sova på kajen i Nice bakom ett skjul för att inte missa en tidig båt, äta överkokt, vattnig potatis med kokt ägg och okänd grågrön gegga till i utkanten av Oświęcim, köra motorcykel rakt genom ett evigt platt tyskt landskap i trettiofem graders värme, promenera från Tyskland till Frankrike genom en vinodling, åka båt över turkost vatten med sikt flera meter ner mot havets botten, riva upp ett genomblött tält i full storm och stuva in fyra frusna, trötta ungar i en folkvagnsbuss mitt i natten....

Äventyren är många fler. Tacksamt kan jag konstatera att vi är mycket lyckligt lottade. Och vi gillar vår "runda". Ja, nu råkar den ju sammanfalla med möten med vänner och familj, men det är liksom guldkanten på det hela. 

Alla dessa platser vi stannat på, alla intryck och alla möten. Jag har alltid noggrant dokumenterat livet i olika former, men foton och album har varit centralt. Som att göra om sin resa, fast med en annan eftertanke. Tyvärr har jag tappat stinget. Tror det har att göra med den enorma samlingen digitala bilder, tillgången till sociala medier samt kostnaden att göra pappersfoton.  Dessutom börjar det bli trångt i albumhyllan. Men allt för ofta händer det att vi frågar oss när, var och hur vi gjorde saker. Då är det gott att öppna en dagbok eller ett fotoalbum och minnas. Och det gör något med en, den där känslan av att äventyret var på riktigt. Var jag verkligen där? Hur såg jag ut? 

Ja, ja. Det gäller nog att sålla bland bilderna för att inte skriva ut precis allt.  Jag har skaffat mig själv en utmaning med en liten ritbok, där jag på olika sätt ritar något från varje resa vi gjort. EN enda bild får symbolisera det viktigaste eller något som gjort djupt intryck från en resa. Svårt men kul. Boken kommer inte att räcka till, det blir minst två. Jag har bara hunnit till 2014.... 

Sållar ett par bilder från sommarens husbilstur här. God natt.

/E

Skåne. Ribersborg. 
Pappan vaktar sandslottets vallgrav (?) medan byggmästarn går och tar sig ett dopp.

Öland. Övra Västerstad.
Stårsa träffar en ekoxe.

Öland. Övra Västerstad. 
En av sommarens absolut trevligaste middagar. Gazpacho med jordgubbar. 



Lund.
Efter middag hos sin morfar och mormor tycker den lille att det är dags att gå till en lekplats för att se sin fars och farbrors kapacitet på gungbräda. 

Malmö. Sibbarps camping.
Ritstund med farbror T.

Bergen. Knøsesmauet.
Jaså, är det här den lilla berömda gatan ligger? Vi råkade passera på väg till Løwetann för lunch.

Bergen. Skutviken.
Väggmålning.

Bergen. Kong Oscars gate.
Korvkiosken Trekroneren. Korvkiosk öppnad 1946, alltid låååång kö. 

Kristiansand.
Var fan är alla dom där palmerna nurå?

Växthuset?

 Ja, det gick åt skogen. Enstaka blomster (tomater) har överlevt. Allt annat dränkt. Nu ligger jag här i sängen och ska sova. Efter tre veckor i husbilssäng är det makalöst skönt med ett byte. Tills jag vill åka husbil igen...

I morse låg jag i den sköna halvdvalan innan riktigt uppvaknande. Hörde röster inom mig och kände lukter. Minns saker. Bra saker från tidig barndom. Jag ska fylla 70. Om tre veckor blir jag gammal. På riktigt.  Som jag ser det, alltså. Och alltid har gjort. 70 är som en jävla gräns för mig. Inte nödvändigtvis negativt, tro inte det. Det är bara det att vid 70 är man gammal. 

Så i morse i läget mellan sömn och vakenhet såg jag mig själv springande förbi postlådorna i barndomsbyn. Jag höll en kompis i handen. Nej, HON höll mig stenhårt i handen på uppmaning av sin (eller min) mamma. Vi skulle kanske hem till oss och leka medan mammorna drack kaffe och babblade. Mammorna, de borde ha varit runt trettiofem, kanske, unga kvinnor som hade småbarn. Vad pratade de om vid kaffebordet? Lekte vi bra, jag och min vän? Hon höll min näve så hårt att jag tvivlade på att vi skulle leka bra. 

Jag tänkte tillbaka på livet och på de som bor kvar i hembyn, de som jag fortfarande ser som tio och tolv eller möjligen tretton och femton. De som tagit över hus och gårdar efter sina föräldrar eller byggt nytt på mark som ärvts. Rimligtvis är ju även de gamla nu. Fast det är svårt att se det så. Och så tänkte jag på hur lite man frågade om mammas ungdom och hennes vänner som borde vara de jag växt upp med som "tanterna". Vad snackade dom om? Killar? Kläder? Frisyrerna?  Kompisskapet? Som vi? 

Säkert berättade morsan om fler saker men det var bara som man lyssnade på med ena örat. I huvudet pågick säkert andra, för mig, viktigare saker. Däremot minns jag tydligt hur hon berättade om krigsåren och hur hon plötsligt fick en bästis. Det där med bästis var något man bara läst om i böcker, jag såg det som något omöjligt som aldrig skulle hända mig. 

Det är nåt att fördjupa sig i en annan dag. Bästis. 

Ja, ja. Nu är det nu dag. Den här morgonen vaknade jag utan drömmig dvala med en enda tanke i huvudet: jag måste städa upp i växthuset och tvätta. Så nu sätter jag igång.  Och jag är fortfarande bara 69.

/E

Växthuset...

 ...fick jag när jag fyllde 60 av min man. Han hade beställt ett rejält för han visste att jag skulle ha det till att sitta och mysa i. Inte bara odla. 

Första året odlade jag så det knappt gick att komma in. Sen besinnade jag mig och skar ner det hela lite. Fast jag saknar första året. Man fick liksom fösa undan blad och rankor och blommor för att komma allra längst in till ett litet runt bord med krukor med lavendel. Man var rätt avskild där. Jag funderar starkt på att göra det en gång till, något annat år.  Det luktar så gott av jord, fukt, stenar och grönska. Stora långbeningar klampar omkring och alltid har man någon med sig ut. Eller in. Någon gång ramlar de på golvet då man klär av sig för natten. 

Idag har jag växthuset fullt av tomater och pepparväxter jag fått av en vän. Själv har jag ställt dit några pelargoner och några squash som blir enorma. Problemet är att vi alltid reser bort... Får man inte det om man har växthus? På radion hör jag om "distansodling" just nu. Det verkar innebära att man ska PLANERA. Inget för mig, alltså. Växthuset huserar växter varje sommar efter halvfärdiga ideer, gåvor eller helt enkelt för att jag hittat en söt, billig basilika eller chokladmynta.  Vi har haft massor av tomater, squash, paprika, aubergine, sallat, mangold, och gröna kryddväxter. Men planerat, nä inte alls. 

Ikväll har jag i alla fall brottats med plastslangar och små sprinklermunstycken för nu ska det bli självbevattning under tre veckor. Vi ska åka som vanligt och ungar och vänner ska inte belastas med ett evigt vattnande. Inte för att någon klagat, men för att jag inte vill det. Växthus ska klara sig själva och jag vill klara av växthuset.

Nu är det snart natt och i ärlighetens namn har jag nog gärna suttit i växthuset en timme eller så. Luktat på jorden, grönskan och sommarnattens speciella doft, den som bara finns här. 

Återkommer med hur det gick. I morgon packar vi klart. 

/E

Jag saknar min mamma

 Vi gick förbi en dunge med aspar idag. Det susade ordentligt när en befriande bris drog fram i hettan. (Ja, det är HETT när det är 25, i alla fall i min värld.)

Aspesuset fick mig omedelbart att tänka på mamma och jag kände en enorm saknad. Ofta, särskilt i mina tonår när morsor mest var i vägen, var jag förundrad över hur hon uttryckte sig om naturen. Hur arg eller irriterad jag än var för tillfället så var det omöjligt att inte lyssna.  

Hon satt på bron till huset och lyssnade till asparna. "Dom viskar, hör du det?" sa hon. Asparna var viktiga, de skulle alltid stå där och viska. Ibland talade hon om asparna med sån ömhet i rösten som att det vore barn. Jag minns att jag liksom också stannade upp, som om jag missade något hela tiden. 

Ibland kunde hon sitta vid köksbordet och med några få ord beskriva en ljuvlig sommarkväll. Då kände jag en viss oro, för jag var alltid rädd att hon skulle försvinna. Ljumma, ljusa och alldeles ljuvliga sommarkvällar i Åredalen gick inte att på något vis jämföra med någon annan plats på jorden, det förstod jag. Men min mamma blev så drömsk när hon talade om sommarljus, violdoft, starens knäppande och sjön som var alldeles stilla att jag var rädd att hon liksom skulle uppslukas. Det fanns en längtan efter något okänt, något som inte vi ungar räckte till att täcka upp för. Så upplevde jag det. Samtidigt var jag påverkad av det hon sa. Och jag tänkte att det fanns nog ingen annan mamma som såg sommarkvällar eller hörde aspar på samma sätt. 

I alla fall ingen som avslöjade sina tankar. Jag saknar min mamma, för jag behöver höra det där ibland. Annars försvinner ögonblicken i mediabruset eller vardagsstressen. Ja, jag stänger ofta av allt, när jag är ensam. Lyssnar efter mammas röst för att hon ska berätta vad jag ska känna, se eller höra. Men det blir inte samma sak. Jag får vara tacksam att jag har de här speciella minnena och att hon var så förnöjsam när hon delade med sig. 

/E

Tänketid

 Sen jag sist skrev har livet rullat på. I hög fart dessutom. Och jag behöver lite lugn och ro, vardag, den gamla kära lunken som man uppskattar bara när man begriper att uppskatta den. Men den där tänketiden, som jag kallar den, den behöver jag numera mellan varje händelse utanför ramarna. 

Min kusin dog. Dagarna före och efter kändes kaosaktiga. Men till Bergen kunde vi åka, mitt i sorgen, eftersom vi skulle hinna hem i god tid innan begravning. Och den resan var planerad sedan långt tillbaka. Längtan efter sonen är konstant, dessutom ett ankare att hänga sig på när allt annat blev kaos. I Bergen skulle allt vara som vanligt. Vilket det också var. 

Vi kostade på lite, firade våra båda jämna födelsedagar med Bergensbanan, hotellnatt i Oslo och goda middagar både ute och hemma hos Staffan. Väl hemma igen återgick jag till det svarta och begravningsångesten. 

Jag talade med min fina bokklubb igår, då vi hade möte, om Bergenresan. Någon frågade och jag fick tänka efter någon sekund ifall jag verkligen hade varit i Bergen. Jag minns inte riktigt. Kusligt, men sanningen är den att resan är, kanske inte för evigt men just nu, förknippad med min kusins död. Jag kommer inte ifrån det.

Kanske borde jag samla mina bilder igen, något jag inte riktigt pysslar med längre, efter en resa eller någon upplevelse. Mina gamla fotoalbum är sprängfyllda med minnen. Frågan är bara vad som händer med dem sen. Troligen eldas de upp. Jag har svårt att se att våra barn eller eventuella barnbarn skulle vilja spara femtio fotoalbum med inte bara foton utan även teckningar, poesi, biljetter, brev... Den digitala världen har tagit över, även mig, uppenbarligen. Men faktum är att tänketiden, det som andra kanske skulle kalla reflektion, blev ännu mer värdefull då jag satt i timmar med album och pennor och dagböcker för att föreviga resan ytterligare en gång. 

Nu har det snurrar fort efter begravningen. Midsommar orkade vi inte fira i år, vi var rätt matta och låg i soffan eller gick med hunden, bara. Sedan tog husjobbet i Solberg över igen. Vi lade ner all energi på de två fönster som var kvar att måla och sen kom det en spekulant och köpte hela härligheten. Vi har kanske inte heller fattat det riktigt, men nu rullar nästa jobb igång. Tömning, städning... Men det ska bli ett nöje, sanna mina ord. 

Återkommer om livets små glädjeämnen, trots allt är vi lyckligt lottade och bör ta vara på det med öppna ögon. 

/E. 

Förlust

 Nattens sömn var tung, djup och antagligen behövlig. Drömlöst har jag sovit mig igenom nio timmar, som ett litet barn. Vaknar med en känsla av stor förlust. Någon har stulit något från mig. 

När meddelandet "personen du söker verkar vara off line" dök upp på skärmen för en månad sen förstod jag att något var fel. Min kusin, som växt upp i samma urfamilj som jag, var borta för alltid. Den lilla ungen med hängslen på byxorna som sprang i sina träskor i gårdsgruset för att kolla vad vi större ungar höll på med, dök omedelbart upp för min inre bild. Inget annat. Jag ringde och fick inget svar och en timme senare kom meddelandet jag visste skulle komma. 

Begravningen är över, nu återstår tankar och minnen och jag måste vänja mig vid att inte ringa eller få samtal som ibland kunde vara nästan en timme långa. Vi hade mycket osagt och det är inte länge sedan vi pratade om gamla släktingar som han inte hade full koll på men som jag skulle berätta om, helst med bilder. Jag sa att det märktes att han började bli till åren, då brukar man intressera sig för sånt. Alltid för sent, liksom. När de man skulle frågat redan är borta. Som vanligt svarade han att han bara var 25, standardsvaret sen lika många år tillbaka. Jag skickade en bild på hans farmor och farfar, min mormor och morfar. Jag berättade att sorgen över att mormor lämnat urfamiljen snabbt byttes mot glädjen att en ny person skulle fylla tomrummet. Det skulle komma en unge till i familjen och vi som var lite större fylldes av olika känslor, minns jag. 

Allt kändes ovant och spännande och jag, som skulle fylla 14, skämdes till och med lite. Det var som att få ett syskon sent. Som tur var, var min bästis i samma situation och hon skämdes lite också. I vår unga tonårsvärld var man för gammal att skaffa bebis när man redan hade ett par tonåringar. Jag berättade det här för min kusin för några veckor sen. Vi skrattade gott åt det. 

Alldeles för tidigt ändades livet och nu dyker massor av fina minnen upp. Kontakten oss emellan har alltid funnits om än i vågor både på grund av åldersskillnaden men också livssituationer. Trots det har urfamiljen samlats i olika sammanhang med alla respektive och nya små tillskott. Åldringar har lämnat oss av naturliga skäl och begravningar har vi klarat av med en känsla av saknad och tacksamhet för att vi haft varandra så länge. Men en ung människa ska inte dö. Då blir allt annorlunda. 

Roliga minnen om min kusin och annat skriver jag hellre om i Enhenna där jag samlar sånt som handlar om livet jag varit med om, mest med en gnutta, eller för mycket, humor. 

Nu ska jag försöka fatta vad som hände och sörja. 

Det är livet jag talar om. 

/E

Sovmorgon i Bergen

 Ingen hund som kryper närmare väcker mig. Det är tyst. Maken andas nästan ljudlöst. En vuxen son nyser en gång bakom den stängda dörren. Är han vaken? Det regnar inte, en svag doft av okänt matos letar sig in igenom gläntan i fönstret. Det är två meter till nästa husvägg, som gränsar mot gatan, den branta backen. De vita trähusen ligger tätt, tätt ihoppusslade på sluttningen. Bakom det här huset reser sig Sverresborgen, huset nästan lutar mot klippväggen. Tryggt. Här bor min son i en mysig lya. Vi är inhysta i sovrummet och själv sover han på soffan införskaffad för att just kunna sovas i vid behov. Enligt honom. Själv är jag mer tveksam. 

Gårdagens tågresa genom Norge sitter i kroppen ännu. Idag behövs benspark. Ondskan vilar på lur medan jag har roligt och njuter av tågresor, bilturer och långa sovpass utan hund. Saknar hunden, men hon har semester på annat håll, bättre för henne. Om tre dagar är vi tillsammans igen. Då sätter hon fart på oss. 

Idag ska vi utforska öar och byar närmare havet. Vi vet en plats vi vill besöka och luncha på. Det ser vi fram emot. Det rör sig i köket, kaffedoft!  Staden sover, fast en festival pågår. Konstigt. Det är ju fredag och Bergensfestivalen pågår. Vad gör Bergensarna? 

Snart får vi hotellfrulle uppdukad igen. Ungen,  för han är "ungen" även som vuxen, skämmer bort oss med allt man kan önska sig. 

/E. 

Listor, blodtryck, senap och tonåringar.

 Listor kan vara bra när det blir så mycket på en gång att hjärnan kokar över. Det funkar för mig, lika gott som att skriva in varenda grej i kalendern på väggen. Många trevligheter blandas nu med jobbigheter, en träff med ortopedläkaren gav högt blodtryck och då slogs på stora trumman. 

Att få höra att man har högt blodtryck ger ju en högt blodtryck. Bara det, alltså. Jag har aldrig ätit medicin, Tacksamt inser jag att livet hittills varit toppen även i det avseendet. Mina två små piller på frukostbordet går att försaka, eller helt enkelt strunta i under resetider. Det är D-vitamin och zinktabletter. Ja, nu slinker ju en och annan smärtstillande in då jag har Ondskan att dras med. Enligt mina doktorer tycks man kunna knapra rätt mycket sånt. Där är vi oense. 

Nåja, det höga blodtrycket ska nu genast kollas upp, beordrar min vardagsdoktor. Ja, ja, jaaaa! känner jag att jag grymtar inombords och känner hur blodtrycket stiger. Bara "allt" är överstökat så har blodtrycket sjunkit. "Allt" är sånt som ska göras. Jag skriver alltså listor. 

1. Baka drömmar

2. Städa badrummet och toan

3. Stryka det extremt få saker jag har som nödvändigtvis måste strykas

4. Kloklippa hunden

5. Köpa snus och senap.....

Typ. Men listor har en lugnande effekt. Man stryker ju det som gjorts och det blir så synligt att man faktiskt hinner göra tre saker på en timme, inte under flera dagar som det känns ibland. 

Besöket hos ortopeden var intressant. Ondskan skulle diskuteras. Vändas och vridas på. Han, för det var en han, berättade allt som kunde gå fel. Allt. Det var allt från risker i vissa rörelser till infektioner i såret. Hårresande. Jag kände redan där hur blodtrycket steg. Men samtalet avslutades med att "de flesta blir bra och nöjda. Hoppas jag inte skrämt dig". Jo. Jag är skärrad. Men för att jag skulle få lite betänketid skulle vi höras på telefon i augusti. "Ring på min födelsedag", tänkte jag lite galghumoristiskt. För när den infaller har vi gjort allt vi planerat och jag kan börja julstöka så allt är klart inför ett eventuellt höftbyte. Ja, vi får se. 

Jobbet får dominera tankeverksamheten nu ett par dagar till. Elever i högstadiet, näst sista veckan innan sommarlovet. vikarie... Tänk ett varv till på den kombon. Men jag kanske ska tillägga att mitt varande inom klassrumsväggarna nog sänker blodtrycket. Ungar i tidiga tonåren är fortfarande bäst.

/E

Nyss...

 ...skrev jag om famlandet efter meningsfull tillvaro när alla ungar flyttat ut och jobbtiden är förbi. Nu ska jag försöka få tiden att räcka till med allt som ska göras. Jag behöver lägga detta på minnet till nästa gång jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dagarna. 

Kulturnatten i Ånge, där jag ska försöka kränga både barnbok och bilder (kräver iordningställande av husbil för säsongen).

Det lilla kakpartyt här hemma för att fira våra 70årsdagar (kräver storstädning av huset och lite hushållssysslor inför både daggäster och nattgäster).

Bergenresan och tågturen som vi planerat ett år (kräver ytterligare packning och dessutom en del inköp till den där vuxna ungen som tacksamt mottager lite svenska varor när vi kommer, såsom snus och smör). 

På detta kommer en veckas jobb. (Som en överraskning). Ja, jag tackade ja, helt enkelt för att plånboken glappade stort och skrek efter mer guld till resor och räkningar.

Nu har jag fullt upp alltså. 

Då lämnar en familjemedlem i min urfamilj jordelivet alldeles för tidigt. Allt stannar upp. Man skriker "varför" inom sig flera gånger. Nu, när vi står inför den vackraste tiden på året, ljusa nätter och resorna till utflugna barn och äventyr längs vägarna, då finns det ett mörker som ligger och vaggar fram och tillbaka i utkanten av allt jag försöker planera och göra.  Minnen och röster surrar i huvudet och blandar sig med inköpslistor och vikarieinstruktioner. 

Hundpromenad i skogen får lugna själen i mitt virrvarr idag. 

Det tunga som kallas sorg

Ibland liksom hejdar sig tiden ett tag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag,

men ibland, blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson 

Funderingar över livssituation

Jag har kommit fram till att min rastlösa själ ständigt letar efter familjen. De kaotiska åren efter att tre små ungar blev fyra och vi hade ett hem som kryllade av ungar ( alltid fler än fyra, några kompisar måste räknas in ) var fyllda av nattvak, konfliktlösning, lek och utflykter till  skogen när det inte var skol- och idrottsrelaterade aktiviteter. Alla var konstant trötta och rätt fattiga, men jäklar vad mycket roligt vi gjorde. Vi kände oss rika på storfamiljen.  Egentid var ett ord som inte var uppfunnet och vad skulle vi med det till? Vi var ju småbarnsföräldrar och ungarna var viktigare än allt annat.

När det blev dags för förskola minimerade vi tiden så mycket det gick, vi jobbade båda skift så det gick alldeles utmärkt. Jag läser gamla dagböcker just nu, försöker hitta bra exempel på dagar att bevara i Nordiska museets samling. Då kommer jag ofrånkomligen tillbaka i kaoset. För kaos var det nog, även om vi levde mitt i det och inte fattade det. Ett vanligt kalenderblad från mars månad -96 bevisar hur det var. Vissa dagar hade vi två möten (skola, sjukvård, sportaktiviteter, kalas, kurator, tandvård, fotografen,...) och inga dagar var tomma utom möjligen nån söndag. Söndagen fick då snabbt bli en utflykt till skogsbrynet med grillkorv... 

Ja och sen fortsatte livet med att barnen blev unga män och kvinna och flyttade och vi fick uppgifter som att "köra soffor" när ungarna flyttade runt under ett antal år. Samtidigt hade vi fullt upp på hemmaplan med att umgås med våra åldrande föräldrar och för min del engagerade jag mig i andras tonåringar. Jag erkänner, det fanns dagar då jag längtade till pensionen eller att ungarna skulle växa upp.

Ja nu så. Nu är alla på plats. Gamlingarna i graven och ungarna mitt i livet. Och vi, vi har dagar då det är helt tyst och inget händer. Nu är vi ju två rätt friska pensionärer som trivs ihop. Men för min del känner jag mig sjukt tomhänt nu när "jag har all tid i världen" som nån elak jävel sagt att man minsann har som pensionär. "All tid i världen" påverkar mig så att jag rätt ofta frågar mig varför jag måste dammsuga just idag, det kan jag göra om en månad eller två... Jag måste inte "hinna innan".... Det låter som om jag tappat meningen med livet, fast så allvarligt är det inte. Men för en som alltid haft full rulle blir det lite döfött att ha "all tid i världen". Helt enkelt för att jag blir allt för seg, skjuter på allt med en fråga varför jag ska göra det här just nu. Strykhögen växer, frysen borde frostas av, garderoben borde städas. Typ. Men till min irritation resonerar jag att det kan jag göra sen. Nää, allt var bättre förr! Full fart! Eller, ve och fasa, är det den där känslan av att man inte behövs längre som kommer smygande? Ska jag bli ett sentimentalt och sorligt livsreportage i Allas veckotidning? 

Näpp. Nu får jag se till att kliva ur bingen. Kaffet är urdrucket, hunn har pinkat på gården och vill ha en riktigt promenad, jag ska baka en kaka och sen ska semesterresor planeras. Eller så gör jag det i morrn...

/E 

Kungen och dom

 Det tar emot att skriva. Inombords råder full orkan. Det är hånfullheten, mobbingen, hatet, aggressiviteten och inskränktheten (=dumheten?) som påverkar mig mer än vanligt nu för tiden. I takt med sociala mediers framväxt har människans möjlighet att visa sina sämsta sidor växt så till den milda grad att inte ens i de tämligen beskedliga fb-grupper jag är med i går man säker. Odla i växthus, byta pelargoner eller tips på trix för hunden. När man minst anar det skjuts en elak kommentar från ingenstans till någon stackare som råkat ha en annan åsikt. 

Jag undviker att sätta mina tankar i skrift mer än så här. Då skulle jag nog bli avstängd och blockerad både här och där. Men det påverkar mig mycket, det gnager och gnager. Idag har mest suttit på en stol och tomglott. Kanske håller jag på att bli rubbad på riktigt, jag menar mer än vanligt. 

Vanligt, ja. Jag brukar göra något som bryter dysterheten, när jag blir så här. Till exempel brukar jag åka till urhemmet och gräva i jorden. Bokstavligen. Hos en vän, eller på kyrkogården. Känns som om jag gör en "reset" av mig själv då jag andas in luften från där allt började och jag minns vem jag är igen. Eller så blir det en biltur. Skit samma vart, miljöbyte någon mil bara. Gubben är alltid till tjänst fast vi minimerar åkandet så mycket det går.

Eller så kan man se precis allt som går att se om kungens firande av födelsedag och bröllopsdag och vad det nu är. Kungen och hans gäng, alla andra kungligheter som hälsade på, slott och middagar och vinkande till folket. Det var så himla befriande att sitta och glo på detta och tänka att allt är som vanligt. Stabilt. Drottningar och prinsessor har fortfarande hattar, dräkter och pumps. Ungarna onaturligt stillsamma och välputsade från skor till kalufs. Och så tänker jag att det är kulturhistoria, en länk bakåt i släktled som "alla" känner till och att det är helt obegripligt samtidigt. Tänk att födas till prins, att leva som en ovanlig hela sitt liv. Jaa, jag avundas inte. Men hur som helst. Det livade upp mitt mörker lite. Och vi hade en fin Valborgsmäss. 

/E.

70 bast...

...fyllde han i förrgår, livskamraten. Vi firade med middag hemma med delar av familjen, de som fanns till hands. I all stillhet. 

För min del känns sjuttio som verkligt urgammalt, det är något jag har med mig sen barndomen. Sjuttio, det är liksom definitivt ena benet i sopkorgen. Då kan man lätt räkna hur många dagar man kan ha kvar om man får leva enligt statistik och inte bli akut sjuk. 

Min äldsta och närmsta vän, som jag hängt med sen jag var sexton, har samma tankar som jag. Vår hälsa är lite sisådär, men vi har båda olika problem med lederna så vi brukar alltid säga att är det inget värre, så....

Men när det kommer till sjuttioårsdagen, eller dagarna, så har jag och min kompis diskuterat det där med kalas. Vi har båda haft rejäla kalas då vi fyllt jämnt förut. Men nu orkar vi inte riktigt ens tänka på det. Det om något säger väl en del om att en förändring mot det sämre (?) har skett. 

Smörgåstårta, sa min vän, det har man när man är gammal. Och kalas mellan ett och fyra på eftermiddagen, så folk har vett att gå hem. Man bjuder inga som skulle kunna misstänkas vara kvar fram till småtimmarna, fastslog hon. Jag var direkt med på noterna. Men smörgåstårta låter lite b, jag är mer för kaffe och tårta, på sin höjd snittar. Liiite bubbel kan man ha, sa min kompis. Okej då. Nåt billigt, inte skumpa. 

Ja, så där höll vi på. Hon och jag planerade men vi ska inte ha kalas ihop, vi har ju varsin make som också vill vara med och tycka. Särskilt min som också har jubileum. Men nu råkar det vara så att min gubbe tycker som jag. Kalas, nä, det hade vi när vi fyllde sextio. Nu får det vara nog.

Sextioårskalaset var ett gigantiskt grillparty med hyrd lokal. Där hade vi smällt upp ett jättetält, för det skulle regna, och ställt ut tre stora grillar. Vi hade hyrt band och sett till att folk klätt sig i rockabillystil. Vi hade tipspromenad i lottade lag där vinsten var att få fixa tårtor. Laget som vann första pris fick välja fritt bland alla ingredienser. Sämre var det för fjärdeprisarna, de hade inte mycket kvar att välja på. Sen var det full fart till fram på småtimmarna. Det ösregnade och jag körde skytteltrafik in till stan med folk som dels skulle på Storsjöyrans sista timmar, dels skulle hem och sova. Någon annan städade lite. Jag hade hunnit prata med fem av femtio personer ungefär. Som det är på storkalas. Trevligt, kul, alla trivdes vad jag vet, och det var lyckat. Men som sagt, inte satt vi i lugn och ro och babblade med alla man ville babbla med. 

Jaa, sextioårskalaset, det kändes som ett fyrtiårskalas och inget annat. Vi hade ingen ondska någonstans i höfter eller knän och vi dansade i stället för att gäspa. Ja, det var det, sa vi efteråt och hörde oss för med varandra vilka vi eventuellt hade hunnit prata mer än en minut med. Det kändes som om vi redan då tyckte att det var färdigpartajat på den nivån. Minns jag rätt mumlade vi något om sjuttiofemårskalas nästa gång... 

Nja. Det återstår att se. Först sjuttio. Som sagt, maken har redan provat på, jag kommer efter lite senare i sommar. Min kompis lite tidigare i sommar och för övrigt andra nära vänner som också råkar fylla sjuttio under den ljusa tiden. Nu är vi gamlingar. Tyvärr hänger inte huvudet med för vi tror fortfarande att vi är femtio och det är ju inget. Det är bara det att trots vår själsliga ungdom så gäspar vi båda två när vi hör ordet fest. Man ska ta alla tillfällen att fira, säger någon i min närhet, och visst ska vi det. Jag ska fira mig själv med en kaffekorg på min barndoms badstrand, på ænner sia schöön. Slå det, den som kan. 

/E 

Där tänkte jag fira min dag, gott folk. Tveksamt om min bror kan vara med då, och morfar ror ju sen länge långdraget i sin himmel. Men det vore rätt coolt att sitta där och sörpla kaffe och tänka tillbaka på det tidiga sextiotalet på Äggviken.