Gott slut???

Jaha, här sitter jag halvmitt i natten och bakar pajer till nyåret. Det är mysigt.

Funderar över uttrycket Gott Slut. Kan ni vara så hjärtans urvänliga att sluta använda det? Tack.

Gott Slut låter som om man nalkas ett slut, vilket jag vägrar se. Jag nalkas ALLTID en början. Ja, ja, jag har också haft det där med kramar och tårar och hej o hå. Men har aldrig sagt Gott Slut, det har varit Gott Nytt...så varför hitta på ett uttryck som påtalar slutet. Vaddå slut? Det är väl för skönt att det går framåt? Året rullar på, den som vill ser en gräns för nya påhitt: banta, börja träna, sluta röka är vanligast. Sen har vi spara mera, planera bättre, bjuda hem gammelmomma en gång i veckan på middag. För att inte tala om att enbart äta ekologiskt närproducerat, köpa rättvisemärkt och varje vecka vända veckotidningar i affären man handlar mat, så att ingen ska se skvallerrubrikerna på framsidan och bli sugen att köpa skiten.

Ja, det är bara att välja av alla härliga nya saker man kan se framför sig! Själv ska jag se till att skriva en timme varje vecka (för lite, men jag är realist!), använda en söndag i månaden till att måla HELA dagen, simma två dagar i veckan, vare sig det är nationella prov i skolan eller fem föräldramöten inklusive angående mina egna barn. Sen ska vi bygga om verandan, (jag har en fantastisk idé om hur den ska inredas!), måla på lite färg där det behövs, renovera hallen, köpa nytt kök, klippa gräset en gång i veckan, åka till Stockholm, Boden och Oslo och så ska vi ha en mc-tur till Nordnorge. Jodå, så att...

Livet är till för att drömmas, kära läsare! Okej då, ifall det inte blir nåt nytt kök. Man måste ju ha nåt kvar till nästa nyår att besluta om. Märker ni uppmärksamma att det mesta handlar om sommarhalvåret? Ja, det kan inte hjälpas, jag längtar ihjäl mig trots att jag bestämt mig för att tänka rätt hyfsade tankar om is och snö. Sorry, Maud. Men mitt hem är juligt, as ever.

Tittar lite i dagböckerna från 68 till 71 för att se om jag hade önskningar eller löften inför forna nyår, men icke att jag hittar en enda en. Ja, det skulle i så fall vara den sida där det står att jag hoppas på ett lika kul år i plugget som det som var. Det, ni! Jag vet vad det beror på, kanske någon enstaka fler. Men annars så är det en av mina största hemligheter. Kul var det i alla fall.

Gott Nytt, alltså! Framåt!

Julafton, min femtioandra...

Julafton - alltid speciell.
Denna julafton inleddes kl 06 16 med ett brak - då vek sig granen. I och med detta regnade det glaskulerester och vatten över klapphögen. Och vi, trötta efter "klapplackarkvällen" tillika uppesittarkväll, kastade oss mer eller mindre i sömnen över julgåvor innehållande elektronik som icke fick dränkas. Vi jobbade i tysthet, maken och jag, dammsög, torkade golv och paket, rättade upp och klädde om granen med det som var kvar och gick i säng. (Doggen sov.) Själv sträckte jag under detta en sena i foten och blev handikappad på köpet. I morse klockan sju linkade jag upp och glodde på granen. Jodå, den var på väg igen, fast åt andra hålet, sakta men säkert, så jag band fast den i fönsterhaken med ett julsnöre. Nu står den där och vill slita sig, men tji fick den!

Snart har juldagen gått, jag har en förkylning att tampas med, en ond fot att linka på, en norsk bautakalkon i ugnen, ett presentkort att köpa gouachfärger för och ett att köpa en linneklänning för! Vi degar i soffan med världens goaste ungdomar och dagarna har blivit någon minut längre.

När jag var liten minns jag flera tillfällen då jag undrade över hur världen kunde fortsätta runt om som vanligt fast det var jul. Ja, MIN lilla värld, förstås. Hade jag haft samma vetskap som tio-tolvåring som jag har nu, hade tankarna och jämförelsen fått en annan dignitet...Men, tillbaka till det jag skulle säga.

Jag minns att jag sprang ner i källaren en julaftonskväll för att hämta något. Tänkte på att oljepannan surrade som vanligt, där hängde tvätten sen ett par dar tillbaka och där var myshörnan som jag och brorsan inrett tidigare under hösten, allt precis som vanligt. Som till vardags. FAST det var julafton!

Långt senare meddelade vår äldste grabb, då femton år, att han eventuellt skulle iväg och åka skoter efter att tomten varit hos oss. Det var några kompisar som skulle ut. VA? PÅ JULAFTON? Vilken hädelse, kunde skotrarna funka, förresten, det var ju jul? Nu blev det inget av, kanhända andra mammor och pappor också sa att det var en omöjlig dag att företaga sig annat än julklappsutdelning, äta, fika och mysa med familjen i det oändliga.

Ja, i går kväll infann sig detta igen, trots att jag ju varit inne på pensionat eller playa under jul. Helt plötsligt, när jag satt där i julklappshögen bland glada miner och belåtna grymtningar, kom jag på det där. Undrar om det är fler som tänker så? Hoppas det i alla fall. Hoppas det är många, för det bör ju i rimlighetens namn betyda att man har det rätt bra, om ni förstår vad jag menar. Mina tankar går till barn som våndas julen med fylla och bråk. Och härmed i min positiva blogg som ser allt från den ljusa sidan vill jag utdela universums största käftsmäll till er som super bort era barns jular. Om vi nu ska hålla oss till julen, bara...

God fortsättning!

Julhandel

Jag älskar att julhandla!
Hur det än är med julen så är det kul att gå i affärer med nära och kära och försöka hitta någon lämplig present som säger allt, kostar lagom och förhoppningsvis blir uppskattad. Svårt, ja, men så trevligt man har på vägen!

Jag och familjeprinsessan var ute på stan igår. Hela dagen. Det gällde att hitta rätt doft till Honom. Jag lotsade henne, som vis allvetande kvinna med åratal av erfarenheter kring herrparfymer, till rätt affär. Vi började sökningen. Luktade oss igenom ett par hyllor tills prinsessan klagade på illamående och huvudvärk.
- Den luktar ved! konstaterade hon surt till en enträgen expedit. Kan passa en skogslurk men inte min kille, tillade hon avsnoppande.

Hoppas inte expediten var ihop med en skogslurk. Men troligen inte, för hon log ljuvt och tålmodigt. Eller så var hon proffs. Eller så tänkte hon att inget går upp emot en skogslurk. Sunt, i så fall. Men det sa jag inte.

När barnen var små så hade vi alltid en lördag innan jul inbokad med barnvakt. Då visste vi att det gällde att göra klart alla julisar. Alla leksaksaffärer skulle besökas, för att inte glömma övriga butiker som kunde tänkas innehålla gåvor till våra äldre familjemedlemmar. Och allt skulle avslutas med ett kort besök på puben där vi skulle gå igenom våra inköp, fundera ut vad som fattades och huruvida moster Ofelia skulle föredra tofflor framför ett kilo getost eller vise versa. Och så gott som alltid ringde vi barnvakten och kollade att allt var väl och så gott som alltid hade en unge blivit sjuk och vi fick hasta hem. Men jul blev det. Och alla fick paket, då som nu. Vi handlade klart idag, fikade förstås i lugn och ro, det ska man, och sen åkte vi hem och gjorde pizza.

För övrigt kan jag inte låta bli att berätta om en dag på stan då älstingen var med, fyra år gammal. Då var det mellandagsrean som gällde, vantar skulle provas på ungen, därför var han med i kaoset. Lillebror var i vagnen och lillelillebror låg kvar i magen ett par veckor till, lyckligt ovetande om mellandagsreor och blöjbyten på överfulla fik. Farmor stod i kön, trettiofem personer efter sig, minst, och vi väntade snällt med lillen och vagnen en bit bort. Fyraåringen var som alltid mycket glad och livlig. Inspekterade kön som en general, stannade framför sin farmor och lyfte på hennes kjol.
- Har du fisit? sa den ljuslockige lille prinsen, högt och tydligt till den trettiofemhövdade köns stora glädje.
- Nää, konstaterade han själv, då farmodern inte tillräckligt snabbt fann sig. Sen gick han vidare på sin upptäcktsfärd i varuhuset.

Vi fick plötsligt bråttom att titta på slipsar, åt andra hållet. Men julkön hade väldigt roligt och farmor hade rosor på kinderna. Hade det varit idag hade jag nog gjort high-five med ungen. Men, men. Det tar tid att utvecklas och inse poängerna i livet.
Harebra, hörni. Tomten är på g.

Hallå!
I fall jag skulle missa att få iväg ett julkort till någon (inte för att jag vill glömma någon när och kär, utan för att jag har allt för många jag vill komma ihåg och så några till som jag inte riktigt känner men som behöver ett julkort, tror jag), så kommer här ett av mina egna. Från mig till dig!

Rulla dig i julen, frossa i girlanger och pjoller, baka en liten fruktkaka med suckat och hoppa över glöggen. Njut av att handla ett par julklappar, tag god tid på dig och fika nånstans. Släng dig i soffan, dammsug inte, läs ett kilo böcker och pussa på den som kommer närmast.

Välkommen på Nyårsbrakfesten, lillebror och familj, hoppas att det är lika vackert då som nu.

Utan traditioner stannar världen.

"När är det julklappsinslagning?" undrade 21-åringen.
Han planerade resan till Oslo och ta en sväng förbi Luleå på vägen hem. Jo, en omväg på sisådär 110 mil, men är man ändå på resande fot så varför inte... Men det var inte det, utan hans fråga. För man missar bara inte Stora Lackarkvällen, en viktig tradition i vår familj.
Kvällen innan julafton samlas alla med sina julklappar och sen ska det paketeras, tejpas, snöras, rosettas och rimmas i fall man vill och sen ska lacket dit och stämpeln med "God Jul" på. Det ska drickas glögg, ätas pepparkakor, julgranen ska kläs av den som inte får vara i köket för tillfället där hemligheterna finns.

Jo, det var som sagt en viktig punkt i livet att ta hänsyn till vid planerandet av resa utomlands. Modershjärtat blev varmt, ska jag erkänna.

Lika stor tradition som vi skapat oss kring detta är att det ska vara kaos dagen innan julafton. Jag och min man ska irra runt i panik för att hitta rätt gran, vi ska upptäcka att vi glömt köpa julklapp till Moster Hulda och den ska skickas per post, vi ska leta julängeln och undra om den kasserades förra året och vi ska göra tjälknul, skinka och inlagd sill. Inget får ske i förväg. Det är lika roligt varje gång! Det är mitt i allt detta vi brukar hamna på fiket och sitta läääänge och njuta av julledigheten... Lika roligt varje gång!

Jag tycker det är kul och mysigt med traditioner. Eller så är det tryggheten. Det är något djupt rotat i mig som växt vidare ut i vår familj. När jag var liten var det årets höjdpunkter, man längtade och visste vad som skulle komma. När något ändrades av naturliga skäl tog det ett par år att vänja om sig. Men grundtryggheten har alltid funnits. Kanske är det därför ingen riktigt tar mig på allvar då jag säger att vi kan väl fira årets jul på playan, va?

Undrar hur det skulle gå?
Edert traditionsfreak.

PS. Det funkar bra i år hittills, Maud, jag har julat till det, klarar mig bra, tycker att vintern är vacker. Och som goda vännen E-M bestämt sa: "Bor man här gillar man läget! Man gillar vintern! Man mår bra! Basta!" Hut går hem.

Jag målade HELA DAN!!!

Lördagsakademien på Jamtli.
Jag befann mig mitt i något jag mår så bra av. En skara människor från olika håll som jag med ett undantag aldrig sett förr. Alla ville måla. Alla var kravlösa.

Fattar ni?

Jag gick dit helt utan tankar på annat än kreativt göra-något. Detta att göra något som kommer djupt inifrån en själv går inte att förklara. Det flyter ihop med egna tankar och drömmar och fantasier, jag vet att jag hamnar i något sorts oförklarligt tillstånd av ovardag. Jag klev ur vardagseva och in i ensameva. Så skönt.

Jag sålde en tavla. Konstigt.
//Kram.

Rapport från Skolgården

Idag var jag rastvärd ute på skolgården en halvtimme. När jag gick omkring där och djupandades in den härligt rena vinterluften ropade en liten rödklädd dam på mig. Hon satt i en snövall. Snövallen var försedd med diverse hål och en smal urholkning. Ovanpå fanns en rishög nertryckt och bredvid den en kvist med en stenhård snöboll på. Bakom snöbollen satt en rosaklädd annan ung dam och såg sträng ut. Där utspelades följande lilla drama då jag kom fram:

- Jaha, och här sitter ni och myser i snön, sa jag, gullig och glad pedagog.
- VA? Ser du inte att det är ett museum? sa den rosa förnärmat.
- Eh, jo, kanske...(Puckade pedagog, hur tänkte jag?)
- Ja, det här är ett museum och det kostar PENGAR. Fast du kan ju få en peng ifall du inte har nån, för då kan du ju gå in. För du vill ju GÅ IN!! sa den röda, inte fullt så sträng, dock, och räckte mig en snöpeng.
- Självklart. Tror jag. Vem betalar jag till?
- VA? Ser du inte att det är ett HÅL där??? Den rosa pekade uppfordrande på en fördjupning i vallen. Jag stoppade ner min snöpeng och fick passera genom urholkningen. Genast togs jag emot av ett par argt skällande hundar i ljusare rosa och grönt. Ovanför hundarna vakade Vaktmästaren. Jag kände mig förvirrad och såg mig om efter museiföremålen allt medan hundarna skällde runt benen.
- Vad gör hundarna här? vågade jag till slut fråga den röda.
- Dom vaktar ju. Det är så bråkigt här nu.
- Va? Varför är det bråkigt i muséet?
- Jo, det är för att det är nyöppnat! (Därav blomkvast = rishögen.)
Samtidigt gallskrek den rosa i mikrofonen (snöboll på kvist!):
- VAKTER!!!!!!HITÅT!!!BRÅK I SALONG FEEEEEEEEEEEEEEM!!!
Vaktmästaren släntrade iväg, hundarna gläfste efter. I salong fem var det fajt, en brun och en grönröd herre rulle runt, hårtussar, pinnar och snö sprutade. Hundarna särade på de två och Vaktmästaren skakade på huvudet. Han följde mig till konstverken i stället. Han visade mig en annan rödklädd prinsessa som låg alldeles stilla i ett av hålen i vallen.
- Det här är "Anna sitter fast i hålet" av Leonardo da Vinci, sa Vaktmästaren.
- Jaha...sa jag beundrande fast jag tyckte att konstverket var lite för modernt för mig som har svårt för installationer.
- Och här har vi "Britta sitter fast i hålet också". Vaktmästaren förevisade nästa konstverk, vilket var mycket likt det första. Fast denna gång var prinsessan lila.
Mitt i mina funderingar över konstens vägar blev jag abrupt ryckt tillbaka till museigolvet igen:
- Vaktmästarn! Bråk i Salong SEEEEEEEEEEEEEEX! (Visst nämnde jag gallskrik tidigare?)
Vaktmästaren fick lämna mig åt mitt öde och ta tag i kombatanterna igen. Jag kände att det var säkrast att gå. När jag närmade mig utgången blockerades den av hundarna och den stränga rosa:
- Hade du BETALAT?
- Jo, jag stoppade i en peng i hålet.
- Kolla det! sa den rosa argt till sina hundar och som tur var hittade dom en snöbit bland snöbitarna som godtogs som bevis. Annars har jag blivit kvar i muséet.

Jag sällskapade med Vaktmästaren senare på väg in.
- Vilken kul lek, sa jag spontant.
- Lek? Vilken lek? Vaddå?
Med en uppgiven blick suckade han och vände mig (minuspoäng igen, jag min dubbelpuckade åsna!) ryggen. Hundarna reste sig på bakbenen och gick in, den stränga rosa såg ut som om hon aldrig varit museivärd och slagskämparna var bästisar medan dom planerade nästa rasts fajt. Det enda som avslöjade vad som nyss varit, var en mycket liten ung dam som ryckte mig i jackan och pekade på den rosa.
- Det var hon som satt i kassan, va?


I love you, kids.
// Eva.



-

Snart så...

...är det jul, va?

Hörru, Miss Jordgubbe, jag tar mig. Jag klagar inte. Tvärtom, jag ligger i startgroparna. Strykjärnet i högsta hugg, julgardiner, dukar och krimskrams i vänster hand, kokar knäck med den högra. Jag JULAR till det. Längtar, så det så! ÄLSKAR jul, vinter och snö, 10 grader kallt, gnistrande vita ängar, klar vinterluft, rena golv (ingen lorthund som grävt sig in under häcken eller rullat sig i rävskit under nån gran), myggfritt, byggfritt och jag behöver inte tänka på att smörja kedjan och avfetta motordelar. Jag slipper skura grillen och irriteras över maskrosorna och att jag inte rensat rabatten.
Då jag tittar ut genom mitt snart så vackert julpyntade köksfönster ser jag en vit trädgård med gnistrande vit snö, så rent och vackert. På fönstret finns ett rimfrostmönster i ena hörnet. Det glittrar i förmiddagssolen.

Precis som sommarregnet...Suck.
Det kan inte hjälpas, suck igen.

Edert frenetiskt kämpande sommarfreak.

Jaha, så var det vinter då.

Maud sa "välkommen, vackra vinter!" och det ska jag göra till ett av mina favoritcitat. För jag som är antivinter så det skriker måste hitta ett motmedel för att överleva.

VAD är det då som gör vintern så förfärlig förutom att min motorcykel är översnöad, det är isigt när man ska ut och promenera och dygnet består mest av mörker? Jag har fått sätta mig ner och tänka. Att inte kunna ta hojen och dra iväg ensam eller i gott sällskap av likasinnade är ju en stor brist. Dock har jag ett par andra sätt att vila själen och det är med måleri och skrivande. Och det kan man ju faktiskt göra även på vintern. Ja, måla i elljus kan jag knappt men det blir ju trevliga överraskningar när man sen ser vad man gjort och det blev grönt i stället för blått...

Jag har bestämt mig för att ha kul resten av livet - alltså måste jag se vintern i vitögat eftersom vi bor här och troligen blir kvar - och då gäller det att ha kul nu också. Alltså ska jag varje morgon tänka "välkommen vackra vinter" och andas in kall snödoft på morgonpromenaden, lyssna på knarr under skorna och ta vara på vitheten som är så ren. Och sist men inte minst se till att ha roliga saker framför sig.

I går var jag på Palmcrantzskolan och suckade mig runt i bildsalarna, bland annat. Inspirationen flödade! Då slog det mig att man kan ju använda inspirationen till att organisera upp roligheterna så blir det kanske helt ok att det är vinter. Alltså, på lördag ska jag måla i Sunne, en dag att uttrycka livet. Tänk, vilket påhitt och tänk vilken tur att jag känner kreativa människor! Nästa lördag ska jag måla på Jamtli. Lördagsakademin, minsann, undrar vilka som kommer? Och då är det ju som bekant första advent också, vilket innebär att man kan släppa lös skaparlusten i hemmet. I år ska ALLT fram till advent! Utom möjligen granen. Efter det är det Thereses dansuppvisningshelg och sen är det lucia med urkul fest. Vad jag vet så är det jullov, sen. Vilket innebär två och en halv vecka utan måsten. Bara långa promenader i skogen eller på stan, plöjning av bokhögarna, tid att skriva och måla...

Va? Har inte jag roligt!? Helt fantastiskt. Min årstavla är snart klar (ett färginferno a la barnslig 70talsaffisch som ska ändra min tidsbild. Ja, jag återkommer till det där någon gång. Jag är inte fullt så knäpp som du tror) och nu ska jag ta med doggen på promenad i det vackra vita. Har jag tur har jag en dejt och får gå på bio på eftermiddan, också.
Snöboll på dej!

Fars dag!

Med anledning av kommande söndag befinner jag mig mitt i en gigantisk propagandakampanj. Det är fadern i huset som går runt med slogans, typ "Ge åt den som ger", eller "Fars Dag - viktigare än julafton!". När dottern fyllde sjutton häromdagen och fick en del tillskott i plånboken var det med förbehållet att hon inte skulle göra av med allt för "det är snart jul och det ska räcka till julklapppar åt mig". Pappan såg förmanande på sin nyblivna sjuttonåring som stannade upp i uppräkningen av antalet nya behåar och linnen hon skulle köpa.
"Jaha...", sa den ljuva varelsen och drog ner på inköpsdrömmarna. Jag fick gå emellan och förklara att det nog var ett skämt. Varpå fadern säkerligen kom på att Fars Dag är före jul, så då kanske det kunde finnas hopp om att det fanns kvar lite av behåpengarna till en gåva. Inte vet jag hur det gick till.

Saken är den att vi lade ner firandet av mors och fars dag för ett antal år sen. Firardagar påhittade av köpmännen bryr vi oss icke om i denna familj, bestämde vi och avlastade därmed en bunt dåliga barnsamveten. Antar jag. Samtidigt är vi bra på att hitta tillfällen till fest i den här familjen så budskapen går en aning stick i stäv. Däremot kan jag tänka mig att ha en fika, bara. Kanske en ros. Och eventuellt, men det är inget måste, ett litet paket bara för att. Och då är det inte innehållet utan tanken som räknas. Det går bra med en deodorant. Eller en slips. Men jösses, va trist. Slips och deodorant. Nä, om vi ändå ska göra ett (årligt) undantag och fira farsan så kan vi ju lika gärna köpa en skjorta till den där slipsen. Corneliani? Jaha, vi lägger på några hundralappar. Och vaddå fika? Då blir det ju mitt på dagen och vi som tänkt utnyttja dan till annat, varför inte middag? Ja, farfar ska ju också firas så då blir det stora familjemiddagen. Få se, vi blir alltså 10 pers... Då blir det ju som jag brukar göra, man vill lite extra när det är festmiddag och då måste jag få njuta av det och då blir det nog coque au vin. Typ.

"Hallå...kan vi åka och storhandla lite bara, vi ska inte fira fars dag och du kan ta ner plakaten nu för vi har ju bestämt att det blir bara en pytteliten grej och du vet ju att vi älskar dig ändå! Vaddå? Annandag Far? Nej, det finns inget sånt! Kom nu! Ta med pluskan, vi behöver fina råvaror!"

Festglad antifirare? Jag?

Paybacktime!

I fredags var vi hem till Pigan och hennes man och käkade.
(Pigan Ingela är en vän, Ingela P en annan. Skillnaden är rätt stor så därför kommer hädanefter den ena Ingela att heta Pigan. För att inte förväxla de båda damerna som kommenterar i min blogg, så måste vi hitta en lösning. Det kan bli rätt komiskt(?) annars.)

Ja, det var en parentes. Sms:et kom nån dag innan: "Tjabba, lust att käka mat här på fredag?" Inga krusiduller här inte. Vi åt en god middag och satt och filosoferade över livet av och till. Vi kom in på ämnet böcker. Pigan anser sig inte vara en bokslukare precis, ändå har jag fått låna en av de roligaste böcker jag läst nån gång av henne. Jag har presenterat den i bloggen tidigare, det handlade om att ta skamgrepp på livet och se till att man får så roligt som man gör sig, bland annat. (Eva Halldinger).

På jobbet fick jag en bok i min hand som också tydligen vandrar runt: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Jag har inte hunnit så långt att jag har nån vettig kommentar, men jag berättade om den för Pigan och vi var överens om att vi nog ville läsa den båda två. Och då filosoferade vi vidare över böcker och genast infann sig idén: man kanske skulle skriva en bok. Den skulle heta Payback Time och helt enkelt handla om alla oförrätter man blivit utsatt för genom livet. Dags att rensa. Att ge igen. Ge betalt för gammal ost. Äntligen!

Vi började gå igenom vissa saker som vi retade oss på och genast insåg jag att det skulle bli en bestseller. Attans, vilken terapi! Om man nu har behov av slika behandlingar.

Bokens synopsis stod glasklar för mitt inre, som ett fyrverkeri av hetska, bitchiga, brutala smockor till höger och vänster. Först skulle jag göra upp med mina egna monster, sen skulle jag intervjua andra som också skulle få en chans att ge igen. 300 sidor torde vara ett minimum för detta livsviktiga dokument. Givetvis skulle jag börja i min allra tidigaste barndom och gå igenom familj, släkt och vänner. Gubben som ville skoja och snodde lillebrors favvobil, "Bentleyn", är tyvärr icke längre i livet, men det hindrar inte mig från att klippa till å min broders vägnar. Minnet av en förvirrad, lessen lillebror som ser sin fina bil försvinna ner i gubblurkens ficka, det sitter som en djävulsk tagg i hjärtat än idag. Efterlevande släktingar skulle få äta upp detta i en rad förtydliganden om huruvida en sån handling påverkat min livskvalitét. Och möjligen min brors. Men han var ju bara tre år eller nåt.

För att inte tala om den vedervärdiga tolvåringen som flinade som en uppblåst kräftlykta när jag inte lyckades hoppa över plinten på dom vidriga, utslagsgivande idrottspassen. Den markattan skulle få sig en omgång. Eat shit! säger jag bara. Och pösmunken i nian som överlägset berättade att hon varit med min hemliga förälskelse hela helgen och att hon inte kände konkurrens från något håll. Där stod hon i sina stygga platåskor och extremt urfula långkofta och tuggade Jenkabubbelgum så käften nästan gick ur led. Hoppa och brinn, din ärkehäxa, han skrattade åt dig veckan efter när han berättade hur fånig du var. HAHAHA!!!

Tja, vad säger du, Pigan? När kan vi träffas och göra utkastet? Boken bör ligga på diskarna till midsommar så att folk har nåt att gruva sig för i den ljuvaste av årstider.
Puss o kram från en revanschsugen.