Tankar från en frisörstol

I fredags eftermiddag satt jag i frisörstolen igen. Det är inte ofta jag tar mig tiden till sådan lyx. Oftast ett par gånger om år, eller så. Jag har grejat med barret sen jag var tonåring, har haft allsköns färger och frillor vilket även renderat olika humörsvängningar beroende på resultatet. Därtill har jag lika ofta bytt frisör, vilket i första hand beror på mina infall och pop-upidéer. När jag haft lust att omfrisera mig ska det ske NU. Då har det blivit det den stackare som har tid att ta emot NU. Allt från Ulla-Gretas Salong i skymundan på Söder till flaschiga Expensive Hairstyles mitt i stan. Resultat har blivit därefter, både humörmässigt, stilmässigt och budgetmässigt.

På senare tid har jag dock lugnat ner mig. Jag har min finska dam som säger sanningar och det gillar jag. Än så dräper hon mig med sarkastiska kommentarer om skrikfärgat hår, än levererar hon hemligt skvaller om några skitsnygga flygkaptener som hon nästan raggat upp på puben. Jajamen, jag gillar henne. Jag släpar fram böcker och pekar: så här vill jag se ut. Och hon säger på finsk brytning att jaadå, då sätter vi igång. Och sen blir det perfekt. Som jag ville. Jag blir sjutton år, rågblond och har tre decimeter längre hår som svänger omkring baken när jag går. Tänk va hon trollar. Och skvallrar.

Eftersom jag går så sällan till frisören så fick hon fundera nu också då jag satt förväntansfull i läderfåtöljen med stylingböcker i knät. Hon tittade en halv minut stint på mig, sen flinade hon:
- Jasså, det är du, jahaja, var är det nu för färg du har? Sist var du gredelin, eller var det kansje mera rödlätt?
- Det här är min egen. Faktiskt. Sade jag med syrlig ton.
Då bytte hon ämne, smart som hon är.
- Ja int var du fin nu, int, det måste jag säga.

Jag gillar henne. Och planerar mina besök. Visst, jag ringer och försöker mästra mig till en tid samma stund som jag tänkt nu också, men är hon upptagen en vecka framåt så väntar jag. När jag ändå pratar hår och infall och sällanbesök till en frisör så kom jag att tänka på ett annan gång i ett av mina tidigare liv. Jag jobbade i Åre, stod bakom disk, träffade folk. Joxade med håret då som nu. Helt plötsligt en dag hade jag lila hår. Med fasa stirrade jag i spegeln. Länge. Till saken hör att jag inte alls klär i lila, tvärtom, jag blir bleksiktig och påminner starkt om en karamellclown. Men nu var jag alltså lila. Jag var ung och kunde ha varit vacker. Om inte det varit för detta.

Jag skrek till mamma att hon måste ringa och sjukanmäla mig. Men som den rättskaffens person hon var och är så skakade hon bara bestämt på huvudet. Som man bäddar får man ligga. Och jobbet väntar om en halvtimme. Sade hon och återgick till Hemmets Journal.

Jag åkte ju iväg. Som tur var kom ingen Viktigt Person in, bara en ström turister som knappast fäste sig vid huruvida servicen sköttes av lilafärgade flickor eller ej. Men min käraste vän och arbetskamrat skrattade hela dagen och förresten så skrattar hon än. Förvånansvärt ofta hon minns det, å andra sidan kanske jag ska glädja mig åt att ha förgyllt hennes liv. Och andras, kanske. Fast på kvällen for vi på dans och trots att hon glatt påpekade för alla att de inte fick missa min nya outfit, så fick jag en stor kram av en Viktig Person som sa att jag var fin. Och då tänkte jag att naturligtvis klär jag i lila.

Men det var bara en gång. Efter det har jag haft alla färger som finns, dock ej lila. Vänner förser mig med färg ibland, andra förser mig med frisyr. Marie klippte och gjorde (för många) ljusa slingor en gång så jag gick omkring som blondin, magrade femton kilo och en vän ringde en vän och frågade om jag var sjuk. Jag som var så snygg. Anette permanentade mig så det var överkrulligt och blekbrunt (bortbränd färg?) ett antal veckor så jag var tvungen att snagga mig sen, jag som var så vacker. Och Therese har provat färgsprej på mig och då såg jag ut som en kvarleva från sextiotalet på Carnaby Street, men tjusig, och vännen Karin gav mig en burk Röd Courvette som satte sprätt på mitt humör någon månad. Så skyll inte bara på mej, det finns andra som bidrar till min förvandling. Och det är ju kul för mig som ju vill ha kul.

Hälsningar från den för tillfället takråttebruna Eva.

Bilder på vårväg - vår väg.

Rapport 2 från skolgården

Ibland blir jag alldeles förstummad över hur fantasin, kreativiteten och inlevelseförmågan hos ungar. Vilket straff det är att inte längre inneha denna gåva, vilken förlust! I solen på skolgården idag: tre grabbar, ca 6-8 år. Scenen var en bilverkstad. Det förstod jag efter någon minut.

In kommer dessa tre unga män sladdande i sina bilar. De parkerar sida vid sida, lite nonchalant, det verkar vara gott om plats i verkstan. De hoppar ur kärrorna och öppnar motorhuvar, hasar fram verktygslådor och lossar däck. Verktyg byts vant mellan varandra, snacket visar på stor kännedom om bilar, motorer och åtgärder på alla tänkbara brister och fel som kan uppstå. De arbetar sammanbitet, målmedvetet och småpratar under tiden. De hissar upp med domkrafter, kastar sig ner på rygg för att komma åt underreden och de inspekterar varandras arbeten för att bedöma och tipsa om vad som kan göras. Efter en stunds mekande kavlar de ner skjortärmarna, borstar av damm och lera från kläderna och torkar oljan från händerna. Verktygen plockas tillbaka och det är dags att åka hem.

Jaa, en vanlig dag på verkstan eller i garaget för några bilburna ungdomar? Bara det att där fanns varken väggar, tak, fordon eller verktyg, inte en enda liten pryl i mina ögon! En fantastisk teater med osynlig rekvisita kryddad med delikata repliker:

- Du, jag hade en Ford och det var en spricka i rutan.
- Nää, den va ju trasig!
- Okej då, men du vad hette den här nu? (viftar med näven framför näsan på kompis).
- Borrmaskin.
- Ja, oj, nu råkade jag kasta borrmaskinen genom rutan, det var ju synd.
- Ja, men det var ju din bil så det gjorde inget.
- Nä, men du, nu bytte vi däck, för du hade punka. JAG HATAR PUNKA!
- Ja men då körde han iväg och hämtade skruvarna (pekar på kompis).
- Nää, för du, jag låg här under och då skruvade jag brrrrrrrrrrrrrrr och sen åkte du
- Okej, hejdå.

Avundsjuk stod jag kvar och bara gapade fast jag så många gånger upplevt detta med fyra egna ungar. Dom var där. I bilverkstan. Mekade med egna bilar. Suck.

Rastvärd idag: Eva.

Svammel i delar om skaparlust. Och så lite om Maud.

Åreskutan som en gräddklick i periferin, sedd från Storsjön


Jag försöker skaka fram inspirationen aktivt. Har massor av bilder och texter inom mig nu, men hittar ingen ingång. Eller uttryck. Vet inte hur jag ska säga det. Men det är frustrerande i alla fall. Fattar ni? Eller är det som Ingemar Stenmark råkade säga (och blev härmad av Svealänningarna på låtsasdialekt flera år efteråt) att "det går int och förklar för den som int begrip".

Det är som en diffus massa av fragment av ord och bilder. Oftast kommer de tydligaste orden och bilderna fram i ett samlat stycke när jag inte har varken penna eller papper och då gäller det att minnas. Det kan vara svårt, eftersom inspirationskällan redan är förbi, vad det nu var. Men en sak är säker, det mesta dyker upp när jag är i rörelse av något slag. Intressant att jag kommit fram till det efter femtio års ritande och fyrtio år skrivande. Men när jag tänker efter så har det alltid varit så.

När jag var en åtta-tio år så trodde jag på nästan fullt allvar att jag kunde flyga. Idén kom nog efter en del spring- och hoppövningar jag hade i källaren i ensamhet. Jag skrev i alla fall ned det i berättelsen "Ringblom och krondill". Texten har funnits sedan en sommar för trettio år sen, den bara kom för mig när jag stod nere i källaren hemma i huset och blev nostalgisk. Antagligen för att jag nyss flyttat hemifrån. Jag gick i alla fall raka vägen till mitt skrivhäfte och skrev ner den.

Nu har vi varit i fjällen igen, mannen och jag. Han tog sig ut i skidbacken, jag valde att skida runt i spåren runt Dalsjön. Blandade skidturer med hundpromenader och hade hela tiden siktet inställt på att avsluta dagen med något skapande. Men det gick inte, jag väntar fortfarande. I kväll har jag tänkt gå på afrikansk dans, få se om andarna hemsöker mig då så jag kommer igång...

Jag kanske samlar ihop allt till de efterlängtade skrivardagarna som jag ska åka på i juni, förlagda till Höga kusten denna gång. Då brukar det bli som en flodvåg som väller fram och det blir lite sovet mellan varven. Jag längtar nästan ihjäl mig! Om inte annat för att träffa en grupp kreativa människor som alla har siktet inställt på samma sak, jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu, känner jag. Det går int heller och förklar för den som inte begrip. Det handlar väl om att mötas i texter och öppna flödet åt varandra, kanske. Och skratta!

Jag var på bokrelease i torsdags kväll, träffade många trevliga människor och hade så fantastiskt roligt. Skrattade så jag grät, ni vet när man är mittemellan, vet inte säkert vad man gör. Underlig känsla. Det var vännen Maud som releasade sin bok "Ärrvävnad", ett textdokument som visar på livsglädje trots livskriser. Det är så mycket kärlek till livet i den boken, så läs den! Om inte annat får vi tänka efter, och det brukar jag alltid säga, ta vara på livet. Det har då Maud gjort. Och där mitt i denna hög av glada personer dök en idé upp, men jag vill ju bara att den ska kläckas ordentligt också. Därför afrikansk dans ikväll, men innan dess en timme i skogen för solen skiner och doggen vill ju ut. Kanske kommer utformningen av min idé flygandes in i mitt huvud nånstans idag. Det är ju en hel söndag, lång och vit och oskriven.

Fjälltur

Vi for till fjälls, nyaste krypinet i Höglekardalen.
Nytt och nytt...vår husvagn har minsann varit med om en del. Men platsen är för all del ny. Och vintercamping har väl inte direkt varit vår melodi, sommarfreak som vi är.

Hur som helst, vi packade bilen på Alexanderssonskt vis (= sprängfylld med allt vi eventuellt behöver) och på lika Alexanderssonskt vis var vi halvvägs när vi kom på att nyckeln låg hemma. Men vi är är ju proffs så vi vände bara bilen och njöt av att solen sken och att det ju faktiskt var lördag.

Vi installerade oss på Alexanderssonskt vis: lastade av släpvagnen nödvändig bråte (bräder, pallar, stolar, spadar...), bar och släpade, lastade tillika in nödutrustning från bilen: datorer, kameror, böcker, ritblock, akvareller, champagne, husvagnsbatteri, verktyg, extra uppsättning kläder för ett par veckor sisådär och sist men inte minst proviant. Ja, alla som sett "Vi hade i alla fall tur med vädret" och "Sunes sommar" vet vad jag pratar om. Vi borde platsa med egen film. "Alexanderssons cirkusturné". Eller nåt.

GPS:en lämnade vi hemma denna gång. Den har husarrest. Sist blev vi nämligen uppmanade av denna smarta apparat att snarast göra en u-sväng på en mycket smal skogsbilväg som lodrätt pekade uppåt - och bestod av i stort sett enbart u-svängar, vare sig man ville eller ej. Skitapparat, vi svängde ju redan allt vad vi orkade! Däremot så reser vi ju aldrig utan mobiler, nej, nej, inte ens på långpromenaden på Dalsjön där vi njöt av sol, gräddspritsade fjäll och blåvita vidder. Mobilen ska med. Nåt kan ju hända.

Jag ringde hem EN gång, bara för att säga att vi nog kom hem på eftermiddan. Då kom jag att tänka på det där med mobiltelefonens självklarhet. Och minns en snöig dag på ett jullov. Det var på forntiden och brorsan och jag skulle åka skidor. Antar att vi bara meddelade hemmet att vi skulle åka en tur. Vi hade ingen matsäck, vad jag minns, men vi åkte tvärs över sjön in i skogen och hade siktet inställt på åsen som låg där. Högst upp fanns en sommarstuga. Vi skidade i ospårad snö, det var tyst, det snöade stora flingor, det var på nåt vis HEMLIGT. Vi trodde att det skulle vara fint att åka nerför längs med åsen, för vi hade hört att det fanns en stig där. På sommaren fanns den åtminstone. Vi var övertygade att ett par meter snö inte dolde en vältrampad kostig... Så inget stoppade oss. Vi tog oss uppför åsen, till huset och sen skidade vi i djupsnö längs den tänkta stigen. Det kändes som att vi åkte på en stig, i varje fall stod inga granar i vägen. Om något hänt oss hade vi väl tinat fram till sommaren. Eller så hände aldrig nåt på den tiden utan saker började hända när möjligheten att alltid höra av sig uppstod? Fundera på det!

Men hem kom vi. Utan benbrott eller vätskebrist eller svält eller GPS. Och sov nog gott på natten. Lutade mot husväggen stod våra blåa träskidor med kabelbindningar och bambustavarna bredvid. Ett mysigt äventyr som alla andra.

Långt senare var jag å andra sidan som ett vrak då älste grabben vid elva-tolv års ålder pulsade långt in i skogen bakom Solliden med brädan i famnen, fast besluten att hitta "gamla slalombacken". Det var strax för mobilernas intåg i barnaskaran, vi hade i stället bestämt tid. Det funkade också. Kanske mest för att ungarna visste att morsan varje kväll satt med telefonkatalogen uppslagen för att snabbt kunna ringa grannar, polis och brandkår ifall gullungen inte kom hem. Nån fler hönsmamma som vill ge sig till känna?

Ja, det var bara ett par saker som dök upp där jag promenerade på Dalsjön med make, hund, kamera och, just det, telefon. Ifall nån skulle ringa MIG.

Vi hörs!


"Ifall ma blir törlej" sade maken och tog med champagnen.


Kvällsutsikt ifrån lyan bakom snöhögen.

Mitt rum igen

Jag bestämde mig för att skaffa mig en egen utsikt, trött på grannens sovrum som jag är. Så nu kan man ligga och kolla på New York. Eller Nuneårk som vi sa hemma i byn på forntiden.
Hejdå.

Optimist

Väckte maken vid sjutiden:
- Det är skittrist väder, gråmulet och så blåser det.
- Bra!
- Vad är det bra för? frågade jag.
- Allt!

Och så räknade han upp allt kul vi kunde göra idag. Det stannade på fjällresa med lunch på restaurang. Jag, som hade tänkt städa och stryka, blev återigen påmind om att jag gift mig med rätt person. Så nu drar vi.

Tankar från en köksstol

Jag sitter i köket. Skriver. Både för jobb och för själ.

Jag gillar mitt kök, jag gillar att jobba när jag sitter vid mitt köksbord. Jag gillar att skriva vid köksbordet. Jag har det bra. Bara jag får vara HEMMA! OCh bestämma SJÄLV! Jag älskar kök!

Varför jag älskar köket är väl för att det är ju här det händer. Tror jag. Eller så är det för att man oftast har kontrollen åt alla håll. Köket är husets själ, har någon sagt. När man besöker någon främmande eller nära vän, så hamnar man ju i nio fall av tio i köket. Eller hur? Men alla kök känns inte lika, det beror på. En sak har i alla fall alla kök gemensamt: de äger en doft, en alldeles egen!

Jag kom att tänka på andra kök jag ägt eller åtminstone haft del i. Kom fram till att jag nu sitter i mitt tionde kök. Ifall det där jag var inneboende räknas. Men det gör det väl? Jag använde ju det också. Åtminstone för att koka en kastrull vatten till téet. Mikro fanns inte på stenåldern.

1. Hemma. Mormor, mamma, fuskmoster och jag. Vi lagade mat. Karlarna åt. Det var alltid en bred solgata på golvet. Jag var alltid där. Det luktade härsket smör.

2. Källarvåning på Fagervallsgränd. Ruffigt kök, rymde ett rangligt soffbord och två pinnstolar. Allt brändes i ugnen. Vi var sällan där. Det osade bränt.

3. Inneboende på Lägdevägen. Femåringen rotade alltid i mina saker på den tilldelade skafferihyllan. Jag var aldrig där. Doft: Vaniljpulver.

4. Rum på Samuel Permans gata. (Jasså bor du å på Sám? frågade en stadsbo.)Köket bestod av en kokplatta på en stol, kylskåp var en plastpåse utanför fönstret. Jag var tvingad att vara där. Stank av rökelse.

5. Lägenhet i Åre. Heltäckningsmatta i köket. Vi lekte vuxna, jobbade och åt lagad middag i köket och såg på nyheterna i vardagsrummet. Vi ville inte veta vad det luktade. Men med ljusbeige ullig matta över hela golvet, så...

6. Ny lägenhet i Åre. Öl och lättmjölk i kylen, fest jämt och ibland bäddade vi i köket åt gäster. Luktade amerikansk airfreshener.

7. Tegelbruksvägen. Flyttade in pojkväns familj och jag höll mig långt från köket. Svärmor var kokerska. Gratänglukt.

8. Kåken i Solberg. Åh, va roligt vi hade! Köket blev tapetserat i knallgulsmårosig tapet. Fan va styggt, sa några. Hahaha, sa vi. Och invigde vårt första gemensamma kök med vitt vin och fisk som vi hämtade i viken. Jag älskade det! Och köket luktade kattmat.

9. Konstapelgränd. Vi vältrade oss i lyx, köpte ny köksmöbel och vid den planerade vi vårt liv. Lukten varierade i livets skiftningar: exotiska rätter, hembryggt vin, välling, PlayDoh och sist men inte minst råttskit. (Thomas takråtta! Den hette Skorpan.)

10. Äntligen Slingervägen och här sitter jag nu och lever mitt hemmavarande liv i köket. Trots två utbildade kockar är jag fortfarande kökschef. Jag lagar mat, inreder, skurar och ockuperar. Yes! Ibland finns det plats för maken att plocka undan disk och ta ut sopor. För att inte tala om när han lånar köksbordet till att betala räkningar och då lämnar vi honom hövligen ensam med stor respekt. Vad luktar det? Tja, för det mesta kompost...Men man vänjer sig vid allt.

Alltså. Är det verkligen mitt tionde kök?
Jahaja. Anledning till fest, då. Nu har jag inte tid längre, dessa djupa filosofiska tankar om kök får vräka sig åt sidan för mer konkreta planer på finare middag. Har du tur får du komma.

Pussohej - leverpastej.

Min oas - min skrivargrupp.

Jag är så innerligt tacksam för att jag får vara en del av denna skrivargrupp - en grupp människor med ljus i sinnet, med tid för att leka, tid för att känna, njuta och uppleva och framför allt tid för att skratta och finna livsglädjen! Och på allt detta, detta innerliga intresse för skrivande och läsande och till och med målandet!

Igår var vi samlade i Mauds hus. Det är något magiskt med Mauds hus. Där finns en kreativitetsande som svävar runt, både inne och ute. Genast när man kommer in grips man av idéer till både bild och text. Märkligt så det förslår. Det är en väldigt fridfull plats.
- Den ligger ju på en kulle, så man får väl se i framtiden...sa Irja en aning kryptiskt.

Jag har ingen aning om vad kullar kan betyda för ett hus. Men en sak är säker: där frodas goda krafter. Det känns. Kan ju ha med Maud att göra, förstås, men ändå...
Vi hade en rejält tilltagen skrivarträff med kaffe och obligatorisk runda med socialt snack innan vi gav oss in i skrivandet. Det är viktigt att veta var alla står i livet innan man börjar jobba. Det är skönt att sammanfatta sin vardag i några korta meningar och veta att man blir hörd. Och sen vet alla och man får finnas som man är just då. Och alla är med på tåget utan skrupler. Fattar ni?! Vilken miljö! Ultimat!

Sen skrev vi. Eva läste en psalm (antar att jag måste skaffa en ny psalmbok jag som gärna vill ha lite fina diktstrofer att måla till ibland eller bara göra tavlor av när kalligrafiklådan slår till. Psalmboken tittade jag i sist när jag var konfirmand, snart fyrtio år sen). Nå, vi målade alltså till Evas utvalda text. Det handlade om livsglädje, att vara sin dröm. Hör ni? Sug på den, va! Att vara sin dröm.

Sen skrev vi. Pratade. Löste världsgåtor. Åt god mat. Det blev som vanligt små öar av skapande bland oss. Hela lördagen inramades av solsken och dessutom behagade Åreskutan lyfta på hatten så även utsikten var ultimat denna dag. Vi middagsbordet överraskade vi Irja med att fira hennes steg in i vuxenvärlden. Det vill säga, så fort man fyllt femtio gäller det att ha jävligt kul, kosta vad det kosta vill. Det har man rätt till. Om inte förr så då.

Och så kul som vi hade under gåvoutdelningen går nog inte att beskriva på ett rättvist sätt. Vad ska jag säga? Mascaran var ett minne blott efteråt.

Tänk om fler människor kunde gå ihop och göra kreativa saker och samtidigt ha kul och nytta av varandras livsöden. Det tror jag sannerligen är livsförlängande. Om inte annat så livsbejakande. Dessutom skrattar vi så bra ihop. Men åt vad är hemligt. Så fundera på det, du!

Pussokram alla glada!

PS Läs mer på skrivarvännernas bloggar:

www.bakomberget.blogspot.com

www.deckmar.se

Sjuk - vad är det för bra med det?

I en blogg som har fokus på det positiva måste man även se livets grådassiga sidor. Antar jag. Finns det nåt positivt med att vara sjuk? Alltså - nu pratar vi förkylning, feber, röd hals, snor plus en del andra efterhängsna krämpor som jag brukar hysta iväg till "WTF-facket" oftast. Jag har också trängt undan eventuella tankar som verkar vara misstänkt nära filosofin om att man är oumbärlig på jobbet. Jag väljer att vara hemma och snora. Nå? Vad är positivt?

1. Jag tar hand om mig själv. Bravo!

2. Sover mycket = osannolika drömmar som kan bidra till olika intressanta funderingar.

3. Ligger i sängen och läser, åtminstone när ögonen orkar med.

4. Ser dagsljuset komma och gå.

5. Hör när de två ungdomarna kommer hem - och dom undrar hur man mår.

6. Jag kan hasa runt i mjukisar och avklippt tischa hela dan. Utan mascara.

7. Mitt eget kaffe. Starkt så att det kan skäras med kniv.

8. Jag ser och hör den gula postbilen och kan alltid hoppas på att det inte är räkningar som tar en sån evinnerlig tid att proppa ner i postlådan utan en vinst, typ senaste boken om hur man övervinner sitt begär på salta sillar eller ett erbjudande om att delta som försökskanin i ett projekt där man undersöker om norrlänningen skulle vara friskare och mer produktiv ifall denne erbjöds ett par veckors solsemester gratis vid varje årsskifte.

9. Jag har koll på grannarna. Vad gör dom egentligen under vardagarna, tex kvart i elva?

Njaa, det sista ser ut att vara en aning krystat, mest för att fylla ut listan. Jag måste säga att det enda som är bra med att vara hemma och vara sjuk är väl egentligen att jag ser till att stanna hemma och kurera mig och inte snora på mina kamrater. En del trevliga saker har också hänt som säkerligen bidrar till mitt snara tillfrisknande (förutom god väns eminenta förslag på stark dryck), nämligen maken som på lunch kom hem och meddelade att mina hojprylar kommit (orginal!) och därmed kan vi se fram emot ännu en hojsommar med eventuell destination Boden-Oslo. Dessutom ett gosigt sms från elever som ville att jag genast skulle bli frisk eftersom det kunde vara fara för klassens liv (?). Efter en del messande fram och tillbaka kom vi fram till att vi måste uthärda utan varandra till på måndag.

Håhåjaja, all vår längtan bliver svår...vare sig det är efter gullungar, semesterresor, ljuset eller att bli frisk. Och här sitter jag, framför datorn med illsvart kaffe, omgiven av näsdukar och svartvinbärstepåsar. Blänger genom västfönstret på gatan, där går grannen förbi med sin dogg (vad gör hon hemma den här tiden???) och vänder huvudet mot östfönstret och ser sju meter snö sakta gulgrönfärgas av eftermiddagssolen. Jag har det nog rätt bra ändå, tror jag.

Sade hon och vinkade farväl med snorfanan.

Fimbulvintern?

Kan det vara fimbulvintern?
Jaa, troligen, vet inte vilken vecka i ordningen man vaknar till minus tjugo. Dessutom är det nationella prov som ska rättas och omdömen som ska skrivas. Vilket innebär att inget annat kan skrivas.
Återkommer när det släpper.