Skolstårs igen.

Underlig känsla att komma tillbaka. Att hamna i skolbänken. Att plötsligt hitta till olika platser jag inte visste att jag kände till. Komma tillbaka - återuppleva. Inse att det är SEX hela år sen och inte förra veckan. Mycket märklig känsla!

Jaja, det låter högtravande men verkligheten är mer krass. Man inser att tiden gick för fort igen och man inser att det är en speciell känsla att vara ny i klassen. Dom andra har ju redan blivit kompisar och bildat små öar. Hur kul är det på en skala?

Skämt åsido, det är alltid en mystisk känsla att vara ny. Fast jag är den som redan varit där och hunnit iscensätta mina kunskaper i praktiken och lärt mig en massa. Jag borde känna mig äldst och klokast och veta EXAKT var penslarna står och EXAKT hur Fröken vill att jag ska dokumentera. Ändå blir man Den Nya Eleven, precis som man blir den Nästbästa Kompisen på femtonårsjubiléumet eller Stårsa At A Astrid när man råkar en åldrig bybo från hembyn. Mycket konstigt. Nån som vet vad jag surrar om?

- Varför har du inte varit med från början?
- Va? JOBBAR du?
- Det är okej att du sitter där. Tror jag i alla fall.
- Vi har redan gjort grupper, men det ordnar sig säkert.

Jaa, där stod jag och undrade om jag fick sitta var jag ville, om fiket var kvar på samma ställe och om jag skulle hitta till receptionen för att skaffa mig ett passerkort. Alla sprang vilt hit och dit med kaffemuggar och påbörjade arbeten och såg ut som om de inte sovit på sju år. Någon grät över för mycket uppgifter och någon hade bett om uppskov på inlämning av portfolion. Första intrycket, fast jag känner den där bildverkstan så väl, var att här svettades man blod från åtta till fem. Minst.

Jaha. Så känns det att vara ny och ändå inte. Bli betittad och befrågad. Möjligen bedömd. Fast sånt skiter jag i nu för tiden. Jag är jag och det känns skönt. Så har det inte alltid varit. Ändå kan det ju vara lite kul och känna på hur det känns som ny elev i klassen ifall man nu av olika skäl inte vet det.

Men ändå...det är roligt att vara här, nu som då. Fast roligare nu. Jag vet ju vad jag vill och kan, det beror på dom sex åren som gått. Tror jag.

Första timmarna bestod av föreläsningar för att efter en snabb kafferast, då jag märkte att jag gick som i ett invant mönster till rätt instans för införskaffning av ett passerkort, äntligen få kasta sig över kritor och kol. Studiemotiverad och kunskapstörstande som jag är, praktiskt taget hängde jag längst fram och sög in allt som sades och förevisades med sån frenesi att Fröken oroligt frågade hur det var med mig. Det var ju omtänksamt. Jag ska inte göra det med mina egna elever. Det kan bli en komiskt misstolkning.

Klockan är närmare elva och jag har slitit mig från bildarbetet. Bildsalen är mörk, jag blir tvungen att vänta tills i morgon. Sorglöst - det är vad det är.

Eder pluggis.

Nu börjar det brännas.

Nej, det var ingen bra rubrik.

Men jag har mycket att göra och känner stor irritation över att jag inte får vara hemma ett par veckor och bara göra klart det där jag måste. Typ allt.

Bränn inte ut dig, bara, mailade en kompis till mig.
Nä, jag tror inte jag gör det. Jag flyter mest ovanpå. Känns det som. Därför ska man inte skriva att det börjar brännas nu, för det kan misstolkas. Men det jag menade var att nu börjar jag plugga bild på universitetet och jag fattar inte riktigt att jag är där. Jag har knappt nosat på litteraturen, vet inte om jag minns var bildsalen ligger, minns inte hur man skriver en rapport, minns jag vad jag pluggade sist? Det kan ju vara bra, eftersom alla andra i gruppen, som började för en dryg månad sen, kommer att vara oerhört påloggade medan det var sex år sen jag var där sist. Don´t like. Men så är det.

Fördelen med att vara på plats intensivt är att det blir råplugga som gäller då man är där. Det gäller att inte hamna i samspråk med allt för många som ska gå och fika på Rutiga Duken hela tiden och sitta och prata skit i evigheter tills allt har stängt och bara krogen är öppen vilket inbjuder till en fortsättning till långt in på småtimmarna.... Så där kunde det vara. Jag blev medlurad flera gånger. Varför jag alltid hade med mig läxhögarna hem till Östersund igen. Det går inte nu. För nu ligger jobbhögarna kvar hemma och väntar. Ja, det kommer att bli ett hundår (vem hittade på det idiotiska uttrycket, Zingo?) med skola och skola i två olika bemärkelser. Men sen har jag det jag vill ha för att slåss i snålblåsten ifall det skulle behövas. Man vet aldrig i dessa tider.

Det finns ju en annan sida också: det är ju lite kul.

Jag skäms inte ett dugg att säga att det är lite kul att bo för sig själv heller, åka till havet kommer jag att hinna på fredag också. Det är ett måste innan hemresan.

Men hur som helst. Nu börjar det brännas, och jag funderar på hur det skulle vara att gå och skrota hemma, njuta av ingenting, skriva den där novellen som vi skulle göra, måla några akvareller till, titta noga på hösten. Och bara vara.
Det tänker jag mycket på.

Eva

Den nya lagen om att slappa

Apropå Ingemars kommentar i mitt förra inlägg så kan jag inte låta bli att fundera över veckan som var.

Först och främst - jag har ett toppenjobb. Alla som känner mig lite mer vet att jag har det, eftersom det helt enkelt är så att jag är kvar på samma plats. När något inte känns intressant längre brukar jag byta. Hursomhelst, toppenjobbet är slitsamt många gånger. Det händer ofta att det äter upp någon helg av och till. Och gör det inte det så har jag en lång lista på saker som jag tänker göra. Och gör. I alla fall oftast. Slösa tid på ingenting kan man ju inte. Eller...

Jag pratade med en elev i sjuan i veckan. En glad kille, som precis som de flesta grabbar i den åldern, har för mycket myror i brallan för att gå att fånga in en stund för lite eftertanke. Han hade fått ett papper framför sig med uppsatsrubriker ur niornas nationella prov i svenska. Han ville gärna testa trots att det är långt dit, se det svåra i denna omtalade och ångestfyllda prövning.

Efter att noggrant ha läst igenom rubrikerna såg jag att han försvann in i sig själv med blicken riktad ut genom fönstret. Runt om honom satt kompisar och skrev och det rådde en sorts författarstämning som kan få mig att bli euforisk. Men min sjua lät sig inte påverkas av pennrasp och ett och annat fniss. Han var som uppslukad av sina tankar. Jag bestämde mig för att ta reda på vad som hände och då pekade han på rubriken "Konsten att ta det lugnt". Det skulle handla om vardagsstressen.
- Man skulle va i skogen, sa han.
- Och avstressa sig, menar du? frågade jag. Skriv om det då!
- Ja, alla skulle va tvungen och va i skogen. Eller bara ligga på sängen och glo.
- Hur skulle det då bli, tror du? undrade jag.
- Jaa, inte jämt alltså, men det skulle som va en lag på att man va tvungen och slappa ibland. Då kanske inte folk stressar så mycket sen.
- Jag skulle gilla det, sa jag.
Han tittade länge på mig med busfröögonen och så sa han:
- Du skulle det, va? Fixa det då! Man skulle ha en timme på dan när man bara gjorde ingenting. Kan man inte ha det på schemat?

Vi resonerade en stund om detta och livet och sen skrev han med spretiga bokstäver en början på sin uppsats: "Det är många ungdomar som har det stressigt. På skolan har man mycket och göra och på fritiden måste man göra en massa också i stället för och slappa..."

Jag ser fram emot att läsa! Fatta vilket toppenjobb jag har! Vilken styrka som finns i ett klassrum med dessa superintelligenta varelser mellan 12 och 16 år. Framtiden är ljus. Bara detta att det borde vara lag på att slappa!

Tillbaka till Ingemars kommentar om en vän som givit sig själv ett års ledighet. "Ett mellanår". Vi behöver mellanår lite till mans. Jag skulle vilja påminna om det moderna ordet och företeelsen "retreat". Allt fler behöver och borde göra det - ingenting! Det borde om inte finnas en lag så ett erbjudande om att bara vara ibland utan att vardagen kantrar, det skulle rädda många själar.

För övrigt minns jag som om det vore igår när jag stod framför det gigantiska fönstret i vår fyra på Konstapelgränd med en halvårsgammal Staffan på armen och tittade ut på den kommande vinterns första snöflingor. Tiden att göra ingenting tillsammans med en bebis kändes som högsta vinsten. Att bara vara. Uppleva möjligheten att en snöstormig torsdagsmorgon mitt i kolsvarta vintern få välja att koka fingerfärg och bada en halvtimme i stället för... Vilken lyx!

Nej, jag säger bara, skaffa fram den där lagen kvickt!
Själv ska jag ta och gå i skogen. Och tänka.
Puss-hej!

Om man själv får välja

Jaa, det blev liksom ingen lördagsakademi.

Som jag väntat och längtat. Och faktiskt på slutet planerat. Jag hade tänkt ett par tavlor, motivet fanns. Så blev det en snurrig natt. Vaknade vid tre och kände att allt inte var som det skulle. Feber, tänkte jag, och snurrade ett par varv till. Somnade om och vaknade vid halvsju. Jag skulle ju upp. Upp och iväg. Måla.

Hunden suckade då jag släpade, verkligen släpade, mig ur slafen. En promenad så är allt ok, tänkte jag hurtfriskt och steppade ut på bron. Ingen snö - men kallt. Nåja, kameran i ena fickan, hundpåsen i den andra.
- Vi går runt, va? sa jag till doggen som vet vad det innebär. Det är den längre turen på ett par kilometer. Det var så vackert allting, kameran värkte i fickan, men den kom knappt fram. Mina fingrar hade förfrusit i nyvantarna. Doggen såg inte heller ut att gilla turen runt parken. Hon surade när jag föreslog henne att jaga fåglar, åtminstone dom som samlats kring fotbollsmålet för att vaddå? Jaa, inte vet jag. Dom var där i alla fall, ett morronpiggt gäng som såg ut att ha nån sorts taktiksnack. När hunden slött gjorde en lov åt deras håll drog dom vidare. Och då insåg jag att jag höll på att frysa ihjäl.

Stapplande upp för trapporna bestämde jag mig - jag har rätt att avstå från min efterlängtade, självvalda målarhelg. Ett telefonsamtal bara så kan jag åter ramla i säng och känna efter om jag möjligen har svininfluensa. Eller i alla fall en släng av densamma.

Sov gjorde jag sen. Tre timmar. Och jag kom aldrig iväg. Inget måleri.

Men så mycket som mitt hem betytt idag kan nog ingen fatta. Jag bara älskade att sova ostört till mitt på dan. Sega på och sen åka och köpa ljus när det var sen eftermiddag. Saknade inte mitt måleri. Kände mig rik att vara hemma. Undrar vad det innebär? Det är snart midnatt och känslan släpper inte. Det är så skönt att bara vara. Att inte. Just att inte.

Eller hur.../Eva

Jaså det är höst nu

Det har jag inte märkt.
Det blir så här de perioder jag jobbar väldigt mycket. Jag har en sån period nu. Åker tidigt, kommer hem sent. Kollar mailen, frågar ungdomarna hur dagen varit, pratar med mannen under en snabb promenad - enstavigt, jag brukar den tiden bara begära tystnad och frisk luft. Sen är det datorn igen och planering av nästa dag. Det går liksom runt. Tänkte just på helgen och att jag skulle nog åka bort någon liten tur, då jag kom på att jag bokat in mig på Lördagsakademin på Jamtli. Det, mina vänner, är rekreation. Jag kommer att bli tvungen att måla. Inget annat.
Ingen som vill följa med?

Återkommer då det lättar.//E.

Några vänner...

...tycker att vi ska ha halvårsjubileum också.
Alltså, när vi flyttade från vårt trygga bostadsområde till ett vilt villakvarter bjöd vi in våra gamla grannar och vänner. Alla vi som suttit tillsammans med våra ungar i sandlådorna i regn och rusk. Grillparty varje sommar på vår gård. Nu är det tradition.

Ibland har vi varit minst tjugo personer, särskilt när ungarna bodde hemma och fyllde på med polarna. Ibland har vi varit typ sex stycken, men grillat har vi gjort i ur och skur. Och av och till har "utsocknes" visitat oss till allas glädje.

I somras fick jag det delikata förslaget att ha halvårs grillparty också. För länge att vänta med denna succé till sommaren, alltså. Nåväl, vi klappade till med den 5 december, vilket borde vara mitt i prick för ett sådant arrangemang. Med snålblåsten vinande runt benen och revbensspjällen ska vi grilla. Hugade kan ju dricka glögg till och göra åkarbrasor. Man måste ju planera en del lattjo saker nu, då jag helt plötsligt jobbar 36 timmar om dygnet med olika saker inklusive mitt normala arbete.

Vid fyratiden den 5 december tänker jag gräva fram och tända grillen.
Puss då.

Snart är det jul!

Märk väl att jag inte en enda gång hittills har klagat på hösten och mörkret. Det gjorde jag i fjol denna tid.
Det är inte så att jag ändrat mig - mina ögon behöver grönt, min själ ljuset och kroppen vad som helst över 10 grader. Nej, det är det att jag bestämt mig för att inte klaga. That´s it! Men jag håller envist kvar det somriga, det gör jag. När jag klev in i Ulrikas bil i går morse hälsade hon med: "Va! Inga kortbyxor idag!" Varpå jag bistert svarade att de nån gång måste tvättas. Jag vägde dock upp det hela med sommarsandaler på bar fot, vilket hon också uppmärksammade, som tur var. Det gäller att sprida sin filosofi.

Dessutom har jag redan planerat för julen. Det beror på att den nyligen blev rankad som familjeetta. Av den av mina söner som säger saker. Jag har så smått börjat föreslå lite olika alternativ till traditionellt firande; typ åka bort, fira på annan tid på dagen, bjuda in andra, äta annan mat (vietnamesisk wok?)...Allt detta för att våra unga snart gör andra saker, eventuellt inte ens finns hemma. Och tomten har vi ju avslöjat, så han (eller hon, eller det, i jämlikhetens tecken) kommer ju inte till oss mer, inte. Så det är heller inget skäl att bevara gamla traditioner.

Då ringde sonen och klagade över sin situation - omöjligt att få ledigt några extradagar kring jul. Omöjligt att ta sig hem till rimligt pris.
- Jag kommer att komma hem på julafton..., klagade han.
- Ja, det är väl trevligt, sa jag glatt.
Men se det var det inte. Man skulle tydligen vara hemma dagen innan. JULAFTON är ju helig! Då ÄR man hemma. Ja, så var det sagt. Och jag inser att inget går att ändra. Vill jag då ändra? Egentligen? Na, så länge vi har ungdomar som är på visit eller hemmaboende kommer det nog att vara samma gamla julgran, samma gamla smällkaramellpynt i dörrposten och samma gamla julpaket på morgonen! HURRA!!!! Just det!!! Jag har redan börjat handla julklappar! För det kom fram att det var viktigt när jag gjorde en mindre intervju med personer i min närhet.

Och sonen och flickvännen får ta sig till Trondheim kvällen innan jul. Vi åker så gärna dit och hämtar natten mot julafton. No problems. Det enda problem som kan uppstå är att dom kommer hem så sent att dom ser vem som lägger paket under granen. Och DET får ju INTE ske!

Nu ska jag baka pepparkakor!
//Eva

Ta vara på möjligheten!

Kolla.
Vi var ute med hunden och plötsligt hördes ett fniss ovanför våra huvuden. Där satt ett par unga damer uppflugna i trädet. Jag blev genast överlycklig över detta påhitt och stannade upp för att säga det också. Att det är en synnerligen god idé en solig septembersöndag att sitta i ett träd och gotta sig. Jag vet. Jag har gjort det också i min gröna ungdom. Vederkvickande för själ och hjärta, kan jag säga.

Damerna tyckte nog att jag var konstig som stannade upp och kommenterade. Som svar tog dom därför upp mobilen och fotograferade oss och frågade sen barskt var vi bodde. Nåt sånt skulle jag aldrig vågat när jag var tolv och satt i sälgen och kikade på folk som skulle ta rälsbussen till Järpen. Tiderna förändras.

Då kom min man med den goda idén att vi skulle också kunna sitta i ett träd. Inget är ju som bekant omöjligt om man nu vill ha kul resten av livet.
- Ja, sa jag, med saft och bullar, då.

Men sen kom jag ju på att vi är vuxna och föreslog i stället en påse chips och ett par bärs. Eller lite mer kultiverat: räkor och vitt vin. Fast vid lite djupare eftertanke skulle vi troligtvis bli tagna av polisen för förargelseväckande beteende i vilket fall. Då kan det ju vara bättre med saft och bullar. Och säkrare.

En fundering bara. Ifall ni sätter morgonkaffet i vrångstrupen nån dag, när ni på lokala nyhetssidan ser en bild på ett par sittandes i en tall med korgen mellan sig, mumsande på kanelsnurror. Då är det troligtvis vi.

//Eva

Men hörrni!

Himlen var blå från tretton och tjugo. Jag hade sytt klart, kastade mig på cykeln och gjorde en tur på några kilometer. Shorts och linne!
Sonen städade huset, symaskinen höll och jag fixade det med bara sju gångers upphopp emellanåt och åtta koppar kaffe och inga svärord. Fyra linneplagg till att använda!
Jag upptäckte också att världen fortfarande är grön!

Så lite som behövs!
Eva

Somliga dagar...

...är aptråkiga.

Jag struntar idag högaktningsfullt i att detta är en positiv blogg med fokus på livets och vardagens guldkanter. Den här helgen blir skittrist.

Varför? Joo.

I hallen står en inlånad symaskin vilket innebär att jag måste SY. Fatta va trist! Det finns en liten vits med inlåningen. Den tillhör skolan och måste tillbaka på måndag morgon. Alltså kan jag inte dra ut på detta mer. Den har stått i hallen sedan den 15 juni...

I tvättstugan har strykhögen växt till en meter ovanför korgen som är ett par meter i diameter nertill. Eller, ja, den är rymlig i alla fall. Jag måste STRYKA. Shit.

Köksgolvet är inte längre blankt. Det har en sidenmatt yta med viss beläggning bestående av hundhår, fotspår, cornflakes, fettfläckar samt dagen till ära småkryp från en upphittad tallkotte modell gigant. Måste alltså SKURA. Usch!

Bilen är fylld till bristningsgränsen av sopor som ska köras till den för sopor avsedda uppsamlingsplatsen. Innebär oftast en något större röjning då man ändå är i farten och sopstationen är öppen och den når man ju bara på lördagar. Typ. HAR INTE TID med det här!

Dessutom har jag varit hos doktorn och väntar provsvar som INTE kom igår utan jag får VÄNTA över helgen. Vilket bidrog till mitt missmod så till den milda grad att jag STÄLLDE IN party på tanttemat. Och en utebliven middag med vänner är bara det ett elände. Doktorn sa i alla fall att jag inte var döende precis. Han var misstänkt glad att se mig och så in i helspretta positiv att jag nog kan räkna med att leva i femtio år till. Det är för att han är norman.

Häcken ska klippas. Bilen ska tvättas. Hösten ska in och sommaren ut.

Håhåjaja. Skithelg!
Finns det då inget? Jag kan tänka mig en anings aning ljusning eftersom jag har ett jobb att göra också inför skolveckan. Jag ska läsa Strindbergs Fordringsägare och skriva frågor till texten och eventuellt också skriva ihop en vettig presentation av Strindberg och pjäs så att den tilltalar dagens ungdom. Det kan ju dock vara lite kul. Eller utmaning, skulle jag nog vilja säga. Undrar om jag är i form att göra ett bra jobb?

Tur att vädret verkligen SUGER så man kan hålla stämningen ett tag. Det tar på krafterna att vara på dåligt humör. Hoppas det är stora spindlar i källaren när jag ska stryka och att den enda synålen går av så det skiter sig med det också. Skulle va skönt. Riktigt skönt!

Släng er i väggen! //Sureva.

Höst och damm och färg och ungar och...

Skolstart och träff med eleverna innebär att annan aktivitet stannar av.
Märker jag.
Ja, man äter och sover i vanlig ordning, men sen är det inte mycket mer. Hjärnan fylls av annat. För övrigt ställde jag i ordning bildsalen i kväll efter arbetsdagens slut. Jag har en idé om att släpa runt en bildvagn och dyka upp i klassrummen för att införliva bildarbetet än mer i allt annat vi jobbar med.
"Lycka till", har jag hört i olika tonlägen på min arbetsplats. Ett tonläge från lärarkollegerna, ett från städerskorna och ett från eleverna. Och så ett från chefen förstås. Den som lever får se. Bildsalen är numera i källaren. Styvmoderligt behandlat som ämnet är, än idag. Men bildvagnen och jag vi kommer att vara i solljuset VARJE dag. Vi ska pynta varenda dörr, varenda vägg och varenda korridor.

Om jag bara kunde trolla skulle jag vilja ha tillbaka en dag i bildsalen (teckningssalen) när jag gick i åttan. Jösses, där var man jämt! Håltimmar och sovmornar, lunchraster och lektioner. Vår bildlä..teckningslärare hette Nils och jag avgudade honom och gör så än idag. Jag minns i dimman av år som gått chockrosa papper, neongröna affischer, popkonst och skrapkartong. Suck! Säger jag bara. Det var guld. Har också bleka minnen av en porslinsmålningskurs i samma bildsal på kvällstid och fick en ny vän med för vi var kära i samma kille. Vi ringdes i timmar och mamma undrade. Jodå. Det är mycket som kan hända i en bildsal.

Jag berättade det där om porslinsmålningen och kärleken för några av mina elever. Dom stirrade förfärat på mig och sa att det mest naturliga hade varit om vi hade blivit dödsfiender och hade ritat fula krumelurer på varandras porslin. Ja, vi har väl lite olika krav och önskemål här i livet. Att dela sin kärlek med någon var ju toppen! OK, hon fick honom och DÅ var det annat ljud i skällan men det är ju en annan historia också.

Ja, så blev det kväller och jag puttar undan dammet med stortån, ser att det blir sol i morronkväll så man kan följa hojåkarna till Oviken på en stunds kravlöst snack över en kopp kaffe. Jag kommer att bryta upp först, älgnojig som jag är.

Håll ut - snart är det vår!
Eva.