Nytt år - nya möjligheter

 Jullov. Mitt sista.

Känns som när man gick i skolan? Nej, jag hade aldrig den känslan, kanske visste jag att det skulle bli fler skolor under livet redan som tonåring. 

Det finns nog några i min omgivning som tänker att det måste vara skönt med jullov och sommarlov och sånt. Bra jobb, läraryrket. Men i dagsläget kan jag säga att tröttheten är så stor när det där lovet kommer att man inte har så stor glädje av det förrän det är dags att jobba igen. Jag talar som en åldring, tycker du kanske, man har ju rätt och lätt att bli trött vid den här åldern (= pensionsåldern). Det stämmer inte. I allt för många fall tycker jag det är tvärtom. Mina yngre kollegor, till och med mina yngsta kollegor som just lämnat universitetet efter att spikrakt ha gått mot en drömutbildning utan andra arbetslivserfarenheter tycker det är till och med jobbigare än jag. Det ger mig ett visst perspektiv på det hela och dessutom på  min trötthet. Jag har inte jobbat i hela mitt liv i skolan, bara tjugo år, men jag har definitivt sett hur yrkets förutsättningar förändrats under den tiden. Trots det skulle jag inte ha gjort något annat val när jag bestämde mig för att arbeta med ungdomar. 

Jag brukar tänka mig för när jag säger att det var bättre förr, för det är verkligen ingen allenarådande eller vetenskaplig sanning. Men det finns ändå  saker som visst var bättre förr. Till exempel var det ett något högre antal elever i klassen som trodde att läraren hade kunskaper som man borde ta del av för att kunna använda senare. Skolan är inte så viktig längre som lärplattform. Allt går ju ändå att googla. Eller..?

Inför varje terminsstart ställer jag mig frågorna:

Hur ska jag övertyga en grupp unga människor att det är viktigt att kunna och orka läsa längre texter?

Hur ska jag övertyga samma grupp att vara källkritiska?

Hur ska jag övertyga gruppen att uthållighet är källan till att klara sig rätt bra i de flesta sammanhang?

Hur ska jag förmedla att det är ok att ha tyst och tråkigt ibland? 

Jaja, ständigt dessa frågor. För övrigt ska jag som vanligt säga att det ska bli skönt med vardag igen, om man nu kan kalla detta tillstånd vi lever i för vardag. Men för oss i grundskolan har det varit just som vanligt. Den som lever får se hur det blir nu. Jag kommer i alla fall att fortsätta fundera över ovan nämnda frågor som vanligt. 

Vi dristade oss till att ge eleverna en läsutmaning under julen. Inte läxa men ändå. Läs så mycket du kan, typ. Och så skickade vi med en bingobricka med olika situationer då man läst en lite längre stund. Det var vanskligt att dela ut sista dagen då alla bara tittade på klockan och ville ha lov. Men vi som är gamla bokrävar stod på oss. Underligt nog kom inga hurrarop över vår genialiska idé (ironi, det är fult men skönt ibland) men däremot ett antal frågor:

- Räcker det om man läser fem minuter?

- Går det bra om man läser ett knäckrecept?

- Ifall jag ser en film med svensk text..?

Eller mer indignerade utrop:

- LÄSA över LOVET?!  Det är ju LOV! Då ska man inte behöva läsa.

- Ja, jag läser då bara när nån tvingar mig. 

Jag förvånades inte över dessa utbrott, faktiskt. Men det är ju också så att i en del fall finns det inte i ungens värld någon som helst vinning med detta. Sedan länge tillbaka. Det är den som säger:

- Läsa vaddå? Hos oss finns inte en bokjävel...

Det är klart, i dessa dagar kanske man inte har nån bokhylla, direkt. Till och med några av mina närmsta vänner har slängt ut böckerna och berättar att sånt lånas på biblan, där passar de bättre att stå och samla damm än i hemmets ( dammfria?) vrå. Andra lyssnar bara på böcker och tycker det är toppen. Då kan man göra annat samtidigt. Jodå. Så kan det vara. Men det är inte heller där ungarna saknar en "bokjävel".

Ja, det är tankar som surrar i huvudet just nu. Plus att göra en årskrönika med bilder från detta konstiga år. Utan att gräva allt för djupt i det som gnager i huvudet hela tiden: sjukdom, kris, elände. 

Tacksam ( för att det är vardag) ska jag återgår till skolkorridorerna och trängas som vanligt med ungar som till största del är glada över att återse sina kompisar och hemliga kärlekar. Men också hoppas på att jag just denna termin ska lyckas bidra till ett större antal läsande, källkritiska och uthålliga medmänniskor som bryr sig om varandra.

/E.

Jultankar

 Nu när man sitter på kammarn och kan landa i sig själv lite, ensam i huset, finns det gott om plats för skrivande och ritande. Tack och lov.

På sistone har jag dock allt mer frågat mig vad det är bra för. Vad är målet? Mer än att jag måste ibland skriva ( och rita med, för den delen) för att veta vad jag tänker, som någon sa. Ja, då fortsätter jag då. Och just nu tänker jag på julfirandet och förhållandet till det. Jag gör så som mamma alltid gjort: förklarar för utflyttingarna att man inte alls behöver känna sig tvungen att fira här och där utan man väljer själv. Vem vill tvinga hem en unge, just för att det råkar vara jul, som egentligen vill vara nån annanstans? Svaret är kanske enkelt. Det vill alla. Det tror jag i alla fall, med tanke på allt från gamla juldängor om att man kommer hem till jul till dagens sociala mediebrus med en aldrig sinande bildflod av samlade generationer.

För mig, som alltid velat samla ALLA, känns det konstigt att det börjar fattas någon fast det är naturliga skäl till det. i år var det särdeles märkligt, men ändå var det jul. Det märker jag ju. Jag har bakat kakor, kokat saffransknäck och nån vegansk variant som smakade skumgummi, tomtarna är på plats och julgardiner och hyacinter i varje fönster. Jullukten ligger tung i huset, så även på gatan, för ute har det luktat mest revbensspjäll, tycker jag. Kanske har man kunnat vädra Jansson också. Själv har jag öppnat dörrar och släppt ut diverse kåldofter: brysselkål badande i smör och nötter, picklad rödkål och den absolut livsnödvändiga långkålen, gräddig och grön. 

Julgranen är traditionsenligt klädd strax före julafton och lackarkvällen var den 23e. Som vanligt. Tre unga personer och en hund drällde in till Kalle Anka och pigs in a blanket with pink rhubarbmargaritas enligt Jamie Olivers julkoncept i stället för glögg. Alltså, man var ju bara tvungen att hitta på nåt. Nåt annat. Nåt annat att minnas än corona, menar jag.

Det gjorde succé. Kanske särskilt de små grisarna. Här satt alltså vi och mumsade på snacks bestående av baconlindad blodpudding, baconlindad korv och baconlindad brie med cashewnöt. Blodpuddingarna gick åt först. Nedsköljda med ljusrosa margaritas. Tänk på det en stund. Ett vinnande koncept.

Julmiddag och julklappsöppning och pangtjoff slut på allt. Osentimentalt skuffade vi ner pappersskräp i kassar och bytte kvitton för eventuella byten av varor. Hunden fick leverpastej och en promenad och alla somnade lyckliga och glada och tacksamma för att vi har ett gott hem i ett gott land. Och då låg jag och tänkte på jularna och de nära och kära och hur det varit. 

Mamma och jag pratar ibland om "förr i tiden" eftersom det oftast är där hon befinner sig i tankarna nu. Som alltid då det blir jul berättar hon att jularna var bäst när hon var liten och att det vore en innerlig önskan att vi skulle fått uppleva den stämning och det hon upplevt. Den finns inte nu, säger hon bestämt och det har hon alltid sagt. Troligen säger jag samma sak, för jag tänker ju samma sak. Undrar om våra barn också tänker det? När jag frågat mamma säger hon att det var högtidligt, alla samlades, man tände gran och åt länge och var lediga tillsammans, åtminstone en dag eller två. Julklappar har alltid varit viktigt, inte nödvändigtvis stora och dyra, hellre många små. Jag tänker nog samma sak om mina barndomsjular. Och önskar att våra ungar fick ha samma känsla av högtid. En sak är då säker: att alla samlades har varit ett tecken på jul. Och varför inte? Julen är lång, går att töja. I fjol hade vi julafton två gånger då en hemvändare kom senare. Det går alldeles utmärkt. BARA DOM KOMMER HEEEEM.

Så där ja. 

Nu är det ju så att det inte går att återuppväcka döda eller kommendera hem folk hur som helst i coronatider. Men annars, så... Samtalade med den som bor på andra sidan norska gränsen och undrade hur han skulle överleva jul utan gamla mor och far och sina barndoms nejder. "Inge bekymmer för mig, det", sa han glatt och upplyste mig dessutom att det nog mer var mitt bekymmer att han skulle vara allena. Den andre som bor i en annan världsdel, dvs Skåne, avslöjade en lite mer känslosam hållning och sa att "det känns lite konstigt" men tröstade oss alla med att det går att skajpa. Nåja, barnbarnet är nog mer intresserad av mor och far än skajpande med några gamla jämtlänningar än så länge. Men vänta bara.

Andra tider kommer. Men inget är som när man är liten och ALLA är samlade, så det så.

/E

Och då for jag "hem"

 Nu kände läste jag mig som de där romanerna "Vi for upp till mor"... osv som jag ännu inte helt tagit mig igenom. Det kan ju vara något kommande projekt. 

Men i alla fall, jag åkte upp till barndomshagarna med ärendet att placera ut några julgranar bland kära familjemedlemmar som vilar i jorden. Ja, det var inga stora granar, bara några små. Men kulor och sånt, det finns med. Gulligt och en hälsning till morfar som ockuperat min hjärna ett par dagar. Han gör det ibland. Det finns säkert skäl till det. Förutom att dela ut julglädje bland de döda träffade jag en högst levande kamrat som bjöd på chaité, stut och bullar på stranden. 

Det luktar något särskilt där i Åredalen. Frisk luft kanske, helt enkelt, men jag bor ju i samma friska luft till vardags. Mer eller mindre i alla fall. Jag tror ändå att det är fjällen som luktar. Och blandskogen. Vi traskade i skoterspåret och mammas röst hördes i huvudet "Je tyttje de e bra ma skoterspåra för då kan man ju gå ätt schön lättar".  Håller med. Så många gånger jag ringt hem och undrat hur mamma haft det i sin ensamhet och då hon svarat att det varit en fin dag och att hon promenerat lååångt i nåt skoterspår på sjön, så har jag liksom slappnat av. Alla har det bra. Promenad på sjön. Skutan i fonden. Skogen på ena sidan och byn på den andra. Tryggt.

Vi gick till ett vindskydd och fikade. Löste alla nya världsgåtor som dykt upp sen vi sågs sist i denna pestens tid som skiljer oss åt onödigt mycket. Eldade lite så vi skulle bli lite lagom inrökta och tittade på solen som balanserade på grantopparna på väg mot Välliste för att gömma sig där. Lagom länge för att vi skulle kunna babbla en timme. Sen gick vi "hem". Eller ja, det vill säga jag hade ju bilen i närheten av mitt gamla barndomshem. Vi rundade en liten bit av byn, funderade lite över vem som bodde här och där och vem som tagit över ditt och datt. (Ålderstecken, var lugn, det händer även dig) Och så kommenterade vi något nybygge och undrade över sånt som borde ha rivits, kanske. Inom mig hörde jag samtidigt med en tolvårings lite uttråkade öron samma resonemang från promenader eller fikabord med mamma och tanterna runt om i byn. 

Jag kan inte förklara den där känslan av harmoni som alltid kommer över mig både nu och alltid då jag var hemma som liten. Det är samma känsla. Det finns nog en förklaring till det som jag i alla fall inte tänker gräva i, bara gotta mig i. Men visst, ibland har jag förundrats över de foton jag tog efter att jag en jul öppnat den oerhört lyxiga julklappen innehållande en instamatickamera. Jag kan ha varit fjorton år. Det viktigaste jag fotograferade under ett helt år var fjällen runt om och ängen bakom huset och morgonhimlen sedd från det rum jag delade med brorsan. Att jag skulle smuggla med kameran till skolan och tjuvknäppa nån bild på snyggingen som gick andra ring på gymnasiet kom jag aldrig på.

Kanske har jag min familj att tacka. Mamma har alltid varit generös med att berätta hur otroligt ljuvligt ett sommarregn är och hur det luktar, talat om att hon levt för sina aspar som brusar, poängterat ljudet av vårens första stare, suttit på bron i evigheter med kaffekoppen därför att sjön varit spegelblank och alltid suckat över Åreskutan, "den kära gamla skutan". Årets verkliga höjdpunkt, lärde jag mig, är när man kan sitta på gräsmattan och dricka kaffe eller långa sjöstrandspromenader ljumma sommarkvällar för att se och höra lommens rop. Och mina dagböcker från 69 och 72 är fulla av kommentarer om björkars musöron, regn på plåttak, aspar som susar, jordlukt och snölukt och sjölukt.

Jag är innerligt tacksam för det liv jag råkar leva och för den start jag hade. Förhoppningsvis har vi spillt lite på våra barn också, vi som har varit med innan vi sögs upp i den digitala världen. Nåja, tillbaka till nuet. Vi satt där och drack chaité och mumsade på saffransbröd vid sjökanten. Tittade på solen och Välliste och vände och vred på vardagens frågor. Plötsligt kom den där känslan över mig igen, att jag skulle vilja äta jorden med sked på nåt sätt. Jag brukar inte prata så mycket om det, skriver hellre, för det går inte att förklara för den som "int begrip", som bekant.  Men jag delade med mig till min kompis pyttelite av det jag kände och berättade samtidigt att jag släktforskat lite lätt, i syfte att finna ut något mer om mormorsfars och mormorsmors ut- och  invandring, USA tur och retur. Det jag funnit i min släktforskning på alla sidor är att flera generationer härstammar från västjämtland. Tror jag kom ända till 1600-tal innan jag hittade en som kom från Örebro. 

- Då är det därför!, slog hon fast, min kompis. Du har en ständig längtan infödd sen Hedenhös. 

Det kändes bra, liksom. Sen försvann solen bakom Välliste och vi makade oss som sagt runt halva byn mot min barndoms boplats, tog några bilder som om jag vore fjortis igen och sen for jag hem till stan. Och för dig som undrar: nej, jag vill bo i Östersund. Det finns en poäng med det också. Fundera på den, du.

/E.

Typisk sommarbild från instamatictiden. 

Här stod ett viktigt slag om en öde ö, blod har skvätts omkring då sjörövare och indianer fajtats om sina revir.

Typisk instamaticbild av fjortonåring förr i tiden.

Ytterligare en

Och en till

Och så den där morgonutsikten från fönstret.

Igår. Utsikt från parkeringsplats. 

Igår, skoterspåren på sjön. "På schöön".

Som sagt, på schöön.

Samma som då, fast utan vinbärsbuskar...

Jag har alltid haft en längtan hem

 Och nu pratar jag om urhemmet igen. Detta obestämda sug efter en del hemliga platser i hemmabyn. Nu söker jag igenom gamla bilder från nätet och får en hel del roliga idéer igen. Särskilt när kända ansikten och namn dyker upp. Ja, de flesta ligger ju i jorden i Åredalen och visst, det är en underlig känsla när man går där på kyrkogården och har satt en blomma på mormor, morfar och morbrors gravar. Alla gravstenar runt om är min barndoms tanter och farbröder. Varje namn berättar en historia för mig och det lilla barndomsparadis jag byggt upp i minnet. Jag minns ju bara roligheter, ompysslad och omhuldad som jag var. 

Bara julen kommer kanske jag kan tömma ur mig bokstäver och tankar i en lämplig sörja till något läsbart. Och minnesvärt. Annersors, Jänsors, Jänspers, Oljons, Adoljäns.... Jodå. Enhenna laddar. 

För övrigt står granen på altanen, julen firas in med pink margaritas, pigs in a blanket, rootbeatgravad lax och en förträfflig sörpa gjord på vaniljkräm, hallon, sockerkaka och något lämpligt substitut för Cointreau (likör och glögg borde bannlysas). Och ok, då, lite revbensspjäll och Jansson. Mormors godis är klart redan.

Återkommer.

/E

En månad senare kan hon bara konstatera att

 ...det är skit med pandemin och att min hjärna är så oerhört trött på ALLT just nu.

Återkommer i en annan tid och ett annat humör.

 /E

Och hur blir det nu då?

Att ta vara på livet är vi bra på. Tittade just i mitt favoritalbum: 10 år på hojen - en bok jag beställt med våra bästa foton från 10 års åkande i Skandinavien. 

- 10 år! skrek jag till maken. Det måste vara nåt fel! Tiden har gått så fort men faktiskt hann vi allt det här under tio somrar!

- Nu är det tio till, sa han lugnt, utan att ta ögonen från mobilen. 

- Snart i alla fall, lade han till för säkerhets skull.

Jag begrundade detta en stund och glodde i albumet. Verkligen! Det är tio år till! Nytt album, tack. Bra det, jag mår nog allra bäst om jag har ett par projekt att ta till när livet känns tungsamt. För det gör det av och till och jag antar att det också är just livet. Även om tio år just passerade i ett smack.

I dagsläget är jag förtvivlat rädd om och glad över vardagen. Min hjärtan är friska, har hyfsade jobb, har bra bostäder och har möjligheten att välja middagsmat. Tacksam. När vardagen rubbas, just nu av en pandemi, blir det inte så kul. Det är då om nån gång man blir medveten om sin gråa lunk och hur det blir när guldkanten tas bort.

Just nu tänker jag på julen. Fan också. Det är inte bara det att det är jul, det är ju den där ohämmade lusten jag har att fixa nån fest för ett större gäng. I juletid brukar det företrädelsevis handla om min familj... Nu ser jag framför mig en enslig jul. Coronajul. Urk. Behöver vi ens ha julgran? Vi skiter väl i att baka, va? Och vem ska ha nån julklapp? Blir det ens en enda under granen? Om vi har nån gran, alltså? Vilken funktion har jag i jul om jag inte lagar mat till tio personer och har paket och tomtar överallt? Så där håller jag på.

 - Koncentrera dig på albumet, du, säger maken, i stället för den där coronaskiten.

Ja, ja, suck. Men det är lugnt. För årets nykomling, tillskottet till jullådan, den alexanderssonska jultraditionens varumärke, julens måste och budbärare har inhandlats: ytterligare en tomte!

Där satt den! Eller där står den, menar jag. Lite vilse bland orkidéer och dammig köksbänk. En liten porslinstomte, inköpt som alltid några veckor innan jul, och som inväntar kollektivet han ska trängas med på fönsterbrädan. Så då så. Blir det jul? Vad tror du?

/E.

Äntligen tillbaka hos morsan. Ordning på torpet.

Äntligen har jag fått göra ett antal hembesök efter denna dryga halvårslånga avhållsamhet från personligt umgänge i mammas egen lägenhet. Visst, vi har setts utomhus när värmen dugt. Men att inte få ordna i garderober och köksskåp har varit olidligt. 

Jag har lärt mig massor om demens de senaste åren. En sak som varit viktig, har jag förstått, det är att ha saker man känner igen omkring sig och att det mesta fortsätter som vanligt. Att hitta det hon vill hitta i kylen och att kunna koka te och dricka ur sin favoritkopp. Och bara det att mamma har vissa klädesplagg i en byrå och andra kläder ska hänga i en garderob. Ja, det var viktigt när mamma var frisk och som vanligt. Man visste var saker skulle vara. Och detta förvaltar jag nu åt henne och bevakar att nattlinnena ligger i byrån och inte hänger på klädhängaren i garderoben, Vem hänger nattlinnen på klädhängare i en garderob? Tja, det kanske inte är helt omöjligt. Men jag som växt upp med morsan vet ju att det är en styggelse med nattlinnen på hängare i en garderob.

Men det spelar ingen roll hur fantastiska personalen är runt morsan. Det är ändå svårt för dem att veta vad hon är van vid, det är orimligt. Det är stor omsättning på personal och många har ingen susning om  vad en gammal människa kan ha för historia och kan sitta och språka om det en stund. Morsan som bara vill prata om barndomshemmen i Såå, gamla Strandbergs affär och beredskapstiden. Lite gammeldans på det så....

Nåja, alla är snälla och hon har ofta talat om för mig hur snälla alla är. Det är ju viktigast. Men ändå. När jag kom in första gången efter dryga sex månaders förbud var det till att gå igenom varenda vrå. Jag har hittat diverse och flyttat en hel del saker utan att gå in på detaljer. Jag har lärt mig att skratta - det har gått så pass lång tid att jag kanske är van på nåt sätt att det är min mamma fast ändå inte. Ja, hon har det ju bra och säger ofta till mig att "titta här, nu ser du hur bra jag har det här!" när hon blir hämtad och lotsad till mat eller medicin. Men ändå. Jag blir upprörd när hennes foton inte ligger på samma plats, när inte rätt kläder ligger på rätt ställe eller när favoritmuggen inte finns i skåpet. Mest för jag inte vet hur det har blivit för mamma under den här perioden. 

Jag kan inte låta bli att tänka att jag själv kommer att hamna i samma situation. Och då undrar jag om allt mitt dokumenterande, foton, dagböcker, bloggar..., verkligen har någon betydelse för mig och minnet. Och vem kommer att se till att de finns tillgängliga? Det finns minsann ingen garanti för att nån anhörig finns i närheten och an rodda med foton och nattlinnen.

Men hur som helst - dagens besök innebar bara skratt. Hon skrattade åt att hon frågade om jag var gift, att hon inte visste vad barnbarnen hette och att hon minsann minns den där skvallerkärringen hemma. Vi tittade i ett minnesalbum jag gjort för att hon ska ha sitt liv (starkt komprimerat, vill jag tillägga) lättillgängligt på soffbordet. Där såg hon min man och berättade glatt för mig att han är bra mycket roligare än jag för han är då åtminstone lite mer pratig. 

- Jag vet, sa jag surt, han är ett socialt under. Han hade inte tid att följa med idag men nästa gång så...

- Vem då? sa morsan.

- Din svärson. Minns du han?

- Jadå, han har jag koll på, sörrö. Helt borta är jag inte. Men det var då en överraskning att du har gift dig...

Som sagt - lilla mamma. Vi skrattar bra ihop när det blir så tokigt att jag inte kan låta bli. Vi har bestämt tillsammans att en hjärtinfarkt tog hennes minne och att det kommer tillbaka när hon frisknat till. Hon har köpt det och känner sig lugn med det. Jag också. 

Bara så ni vet, ungar. Vi ska skratta också, bara ni vant er vid er nya mor, ifall jag hamnar i samma situation. Men häng för farao inte mina nattlinnen på en galge i garderoben. Det är inget att skratta åt!

/E

HOHO, nu är hon tillbaka vid tangenterna.

 Eftersom vi har hus och eftersom vi har en altan vill vi ha en bra altan. Gärna som man kan sitta fler än sex personer på eftersom vi är rätt många är nära och kära dyker upp. Den här altanen tar all vår energi nu. Varenda ledig stund har det snickrats och målats och snickrats lite till. Det har varit ett himla stök med att riva bort den gamla och fräscha upp med en ny. Har man inte sysselsättning fixar man sig.

Men helgen såg lovande ut när det gällde väderlek så vi tog hojarna och körde runt Norge. Nej det gjorde vi inte. Bara ett önsketänkande som slapp ur mig. Jag är så skojfrisk så här på söndagskvällen. Liksom. Nej, men man kan roa sig på annat sätt. Om inte på två hjul så på vatten. Båt och brygga måste lastas in före snön. Inte efter snön, vilket är brukligt i den här familjen. Vi kommer ofta på saker i sista stund. Det KAN vara charmigt och ingår i det som vi tycker är kryddan i livet: plötsliga infall och idéer som genast iscensättes. 

Den här gången gällde det att vara planerad. Men egentligen gällde det min Näktenabstinens. Längtan till stuga och skog började bli oöverkomlig. Så vi packade ner lunchmackan och drog. Varje gång vi åker rakt in i skogen vid Grönviken känner jag någon sorts befrielse från omvärlden. Nu ska vi äntligen till ingenting. Så skönt, brukar jag tänka. Bara skog och vatten. Det tycker uppenbarligen våra grannar också för man varken ser eller hör någon. Jo, det händer att någon skriker en hälsning med en fråga om allt är väl. Man bekräftar att allt är väl och sen är det tyst igen. Perfekt. 

Ja, vi satte igång med att tömma ur båten vatten, dra upp åbäket, förankra och vinterskydda. Sen såg vi på varandra och tänkte att vi ju behövt båten för att vinterförankra bryggan. Jaha, sa maken, då får vi väl åka med bryggan då och fiska upp fästena från bojarna. Så det bar sig inte bättre än att vi tog en tur på sjön med bryggbåten, vi. Kaffet och mackorna var med och det var nästan som sommar igen.  Gårdagen blev fullkomlig. Jag är bara så djupt och innerligt tacksam över detta ställe. 

Tänkte bara ni skulle veta det. Igen. 

Checkade att Ön ligger kvar. Allt ser ok ut.

Lagom plats för fika

Så där ja. Nu lämnar vi vikens vatten för i sommar. 

//E

Nästan tre veckor sen...

 ...men det betyder att jag haft fullt upp. Hur ska det då inte bli när jag är pensionär och vill så mycket. Fick ett sms av en gammal polare som sa vänta bara, när du är pensionerad kommer du inte att hinna nånting. 

Reflekterar över ordet "hinna" som dyker upp allt som oftast idag. När jag var fjortis handlade det mest om att hinna med bussen. För övrigt hann man alltid äta och träffa kompisar och eventuellt vara med på nån enstaka kvällsaktivitet fem gånger vart annat år när mamma skjutsade en till Järpen och det var typ porslinsmålning eller annan lattjo "kurs". Då kunde man prata om drömprinsen, som vi var minst tre som delade på, och så gjordes julpresenter till mormor och tant Gitta. I mycket god tid före jul.

Jo, förresten, ordet hinna dök alltid upp före jul också i min gröna ungdom. Det var när mamma och mormor och moster slet i varsin ände av golvtrasan och pratade om att man "måste hiinn boon golva före julaftan". (Alltså hinna bona golven före jul, för dig som int' begrip'). Annars var det lugnt.

Nån kompis har jag som tycker jag är en orolig själ. Sitter aldrig stilla. Nä, jag mår som bäst då jag är på väg. Aldrig från något utan alltid till något. Stor skillnad. När äventyret väntar bakom nästa kurva, då lever man livet om man heter Eva. Det kanske är det jag vill göra lite mer av lite mer oplanerat. Vi är ganska duktiga på att åka, men det kräver alltid lite planering och det jag ser fram emot är att styra över min dag. 

Dagen har jag ägnat åt att slita med altantak och inpassning mot befintligt tak och att ta död på några envisa rotskott från syren som hotar att välta huset. Eller vad det är. Svettigt. Men mysigt. Vi vill HINNA ha klart taket före snön kommer för att åtminstone kunna bocka av utbygget en bock till.  Nå, trädgården bjuder allt på överraskningar. När jag gått omkring där idag, ömsom med kofot, ömsom med sekatör har jag mått riktig bra och särskilt sen jag hittade ett sånt där hörn som jag hade när jag var just fjortis och ritade och skrev som mest.

Titta här! En fin stol åt mig under rönnen bredvid stubben där jag ska ha kaffemuggen och en chokladbit på lördagarna. Där kan jag få skriv- och ritro. 

Och därmed var ett nytt ord fött eller hur?  Har du hört ordet ritro förr? Ja, inte jag i alla fall. Nu kommer jag genast att behöva ta fram ritblocket för jag fick en idé. Ni vet jag och alla mina träd.... Om man vill se vad jag sysslar med på ritrostunderna finns en instagramkonto tills vidare som heter Enhenna. Vad annars? 

/E

Måste skynda mig...

 ...att skriva några rader för att dokumentera det som hände i morse. Annars försvinner det. 

Det regnade. Vi har spänt upp en plast som provisoriskt tak på altanen under bygget. Vi har plåttak på huset. Smattrandet av regnet som alltid är tydligt i ett hus med plåttak förstärktes av ett lika högljutt smattrande på den där presenningen. Fönstret var som alltid öppet. 

Jag befann mig i halvdvala nästan vaken. Plötsligt svepte ett luktstråk av grönska in i min näsa. Samtidigt hörde jag hur tydligt som helst att något djur utanför fönstret slet av gräs och tuggade i sig med ett malande ljud. Jag visste att det var en kossa. Tänkte att det var konstigt att de stod vid hagen och åt, det hällregnade ju. Borde dom inte vara under träden i dungen? Men troligtvis hade de just kommit till sitt sommarbete så lusten att smaska i sig av det orörda gräset var för stor. 

Jag lyssnade på regnet och kände gräslukt och tänkte att morgonens väder skulle innebära någon timmes serietidningsläsning på magen inne på garderobsgolvet medan regnet föll som mest. Och så kände jag trälukten från golvet och en viss doft av kläder som kanske inte varit vädrade på ett tag. 

Alltså, jag var där. Nån gång då jag var elva-tolv år. Det var magiskt. Det har gjort min dag. Jag var ju liksom tvungen att vakna lite till så att jag kunde masa mig upp ur bingen och kolla om plasten låg kvar över bygget och dessutom brygga det absolut nödvändiga kaffet. Men ändå - jag var på riktigt tillbaka i barndomshemmet i träkåken i backen. Kanske några pennor och lite papper kan bistå till att fästa minnet nånstans. Som sagt. magiskt.

Plåttak


/E

Slut på sommarpyssel. Nu gäller det att fortsätta ta vara på vardagen. Och livet.

 Jag startade terminen med ny klass, som mentor i en åk 8. Rent krasst har vi omstrukturerat oss pga personalbrist och annat stök. Nu har jag hoppat in som gubben i lådan hos ett härligt gäng. Får se hur länge jag blir kvar på jobbet.

Ja, missförstå mig rätt. Jag gillar det jag gör och skulle jag ogilla det mycket då är jag skapt sådan att jag byter sida och gör nåt annat. Arbetsamt och tungt bitvis - ja, absolut, men glädjen över de ungdomar jag möter och vad jag ser och samarbetet med kollegor som hållit ut år efter år, det överskuggar liksom det där tungsamma. Jag tänkte mycket på det idag då vi gapskrattade tillsammans som den mest självklara saken i världen fast vi inte har bemanning på alla positioner än och fast vi jobbar allt vad vi kan för att sy ihop dagens schema. OCH coronaskiten på det. Jag kallar pandemin för coronaskiten hela tiden och kommer att fortsätta med det, för det känns bra. Samtidigt hyllar jag en klok och väldigt ung person som använder denna benämning på eländet. 

Åter till "få se hur länge jag blir kvar på jobbet". Jo, det börjar närma sig pensionen. En del vänner har redan klivit in i denna nya världen. Andra säger att dom aldrig ska sluta jobba för man kan inte tänka sig det. Naturligtvis finns det olika skäl till varför man gör som man gör. Ytterst är det nog ekonomi men jag har också hört många fråga sig vem man är som pensionär. Intressant. Jag tror att det är då jag kommer att gå tillbaka till mitt sanna jag. Jag kommer att sitta under min korkek. Tror jag. Ifall jag också blir pensionär. Kanske.

Ja, inget är ju hugget i sten. Men jag måste säga att det är en skum känsla som gärna tränger sig på om dagarna: det är sista gången jag gör detta. Tänk om det är sista gången jag går till jobbet på en skola och får en ny kalender för året som ska fyllas med anteckningar om möten, uppdrag, prov, planeringar, betyg, telefonnummer, allergier, mailadresser och påminnelser. Något telefonkonstverk, påbörjat men alltid havererat smart system att bokföra elevprestationer, datum för jullov och Pelles Spanienresa och Annas utvecklingssamtal. Tänk om....

Jag lever i nuet, verkligen, och funderar på varje detalj jag gör. Tänk om... Och vem är jag då som pensionär när jag sitter under korkeken med en avsevärd summa pengar mindre i månaden och plötsligt hinner läsa dubbla mängden böcker och göra klart diverse sagobilder? Ja, det vet man inte. Kanske blir det inte så att jag nånsin slutar jobba. Vad vet man. Tills vidare återkommer jag med rapporter om saker som förgyller lärarlivet. Jag gör faktiskt annat än att resa, för dig som undrar. 

Vårt Näkten. En lisa för själen.

/E.