Påskhelg i ett riktigt vårligt Skåne och tankar om fotoalbum och mat och lite till.

 Att sega sig ner genom Sverige är bland det bästa jag vet. Och helst på så olika årstider som möjligt så man får se hur en aprildag ser ut i Skövde, till exempel. Jag känner mig ytterst priviligierad. Och inte minst för att jag är farmor till Finn.

Det är långt till Skåne men väl på plats belönas man med en och annan liten kläm av en kille som har bråttom att lära sig leva. Vi hade med oss en liten plastsparkcykel som kanske är en motorcykel eller en fyrhjuling. Genom mitt huvud for en bild av en bullig liten sparkbil som Staffan fick ungefär vid samma ålder. För 36 år sen. Ja, jag får väl vänja mig vid att minnet börjar bli luddigt. 

Det är då jag sliter fram alla foton och tackar någon högre makt för vår möjlighet att spara bilder som minnen. Ibland, när jag sitter vid datorn och sen vid skrivbordet med saxar, pennor och lim och gör album på album med utskrifter av foton från livet, då frågar jag mig vad allt är bra för. Det är farligt - då märker jag att jag slirar lite och tänker att nämenvafan man kanske bara ska spara allt "i molnet". Vem bryr sig om fotoalbum och fyrtio år? 

Men så tänker jag vidare och mammas fotoalbum dyker upp. Hon känner inte alltid igen människor och platser och absolut inte sig själv, men jag däremot har stor behållning av hennes bilder. Det är ju halva jag och mitt liv. Ibland dyker det upp något som jag helt glömt och som jag blir glad åt att minnas när jag tittar i hennes samlingar. Och så fortsätter jag göra fotoalbum. Tänker att ungarna kanske vill titta någon gång långt senare när vi vandrat vidare ?  I ett av mammas gamla fotoalbum från 40-talet finns en vers i guld på pärmens insida som ungefär säger att "när aftontimman nalkas" sätter man sig i soffan och tar en titt på de vänner man har i albumet. Jo, jo, det skulle man göra oftare idag i stället för att glo i mobil eller dumburk.

Här är lite bilder från Skåneresan.

Vid Vänern, strax norr om Mariestad, alldeles vid brofästet till Torsö.

Den där delen av Sverige som ligger runt de stora sjöarna - jag kommer alltid att ha en obestämd längtan efter att åka dit. Jag vet inte vad jag längtar efter men det är nåt. När jag försökte förklara det för min kollega i bilen i morse sa jag till slut att det nog kommer sig av att jag gillade historielektionerna när jag gick i femman för plötsligt hade magistern väckt något slumrande intresse i min elvaåriga skalle. Tänker kloster, relikskrin, tingsplatser och gamla mossiga kungar och halshuggningar och annat skoj. Vi stannar på en camping vid Vänern, Sundsörn, och hyr en enkel stuga. Det är försäsong och fint vårväder och alldeles underbart med den där första natten på minisemestern då man packar in sig och lagar väldigt god mat på halvruggig köksutrustning och får ett glas vin innan läggdags. Kvällspromenaden längs Vänerns strand var inte fy skam heller.

 Stårsas morgontur längs samma sjö medan solen tittar fram och påbörjar påskvädret.

Nu mot Malmö!

Paketet är överlämnat- nu kan farmors gullunge köra runt i lägenheten på en fyrhjuling. För övrigt kommer nu några intensiva dagar med rejäl sommarvärme, fika och mat och kramar och pussar och duplobygge och lite guidning i tvåårsspråket som vi måste vänja oss vid. Det går dock ganska fort. Kanske för att vi redan haft en del praktik, om än länge sen, men med fyra ungar som alla hade olika ordförråd och benämningar på saker i sina tidiga år så måste vi väl ändå ha en viss vana?

Här är det farfars gullunge som undersöker staket.

"Min mamma gillar kläder med öron på..."

Tre generationer. Jojo, fina grabbar alla tre, på promenad i stora staden.

Pildammsparken

 Undersökning av lunchhak.

På kyrkogården. Där promenerar vi ofta.

Folkets park

Pildammsparken

Pildammsparken. Snart grön allé...

Som vi längtat. Hunden får följa med på lunchen.

 Pildammsparken

Vi tillbringar en hel del tid utomhus, som alla andra storstadsbor blir det i parkerna. Men tyvärr går tiden fort när man har roligt, som bekant, och vi återvänder mot Ljuvliga Jämtland. Trots min ständiga längtan efter att resa blir jag en hängiven lokalpatriot så fort vi ska hem. Vi susar genom det vackra platta landskapet, både Skåne och Östgötaslätten tilltalar mig, men ju närmare hem vi kommer ju mer längtar jag. Fast småprinsar kan gärna bo lite närmare sin farföräldrar.

Vi susar förbi Vättern och där ute ligger Visingsö och lockar. Nå, den lär ju ligga kvar. 

Vi stannar i Fagersta. Bor i något sunkig stuga som en stressad campingvärd panikstädat åt oss som inte är så noga. Nu är det inte lika noga heller med gomiddag och gott vin, vi vill hem. Men vårkvällen är densamma var man är är den här tiden och jag har kostat på oss dyra tomater bara för att jag längtade efter just dyra tomater. Man har sina cravings.

Är det inte Järvsöklack?

Hemma sitter Hacke Hackspett och gör slut på talgbollarna, posten ligger i en hög på byrån, någon har lagat mat i vårt kök medan vi var borta för att hålla huset under armarna och NU kan jag tala om att det är lika gott som den där första kvällen borta i nån stuga eller tält eller husbil eller vad som helst att duka upp "efter-resan-måltiden" hemma och njuta av att vi har förmånen att göra våra turer. Det gäller att ta vara på livet.

/E

Uppdaterar er. Ni som undrar.

 Jag lever fortfarande på Bergenturen. Det är något där som nästan drar lika mycket som min hemliga plats. Det kanske är Staffan. Nej, inte bara fast mest, men det är något i stämningen. Ja, sånt där tänker jag på. I fall du undrar. 

Ja, ja, men nu mot Skåne. Håhåjaja, detta ständiga flackande. Men däremellan då? Ja, det är just det, det går liksom bara runt. Jag ska ju försöka ta vara på livet, jag. Det glider undan på nåt vis. Det är ju några dagar sen jag skrev, inte bara du utan även jag undrar vad som hänt sen dess egentligen. För livet pågår ju medan jag gör upp andra planer, som John Lennon sa en gång. 

Uppdatering:

21 mars - till mor. Flyttar runt alla kläder. Många som jobbar på mammas boende gillar inte hennes byrå så all tvätt hamnar i stora garderoben i nån hylla. Mamma kan inte begripa varför strumporna ligger i linneskåpet. Jag gör en rokad igen. Gammeldags att ha byrå antagligen... Den där har hon alltid haft. Det är dessutom mitt allra första minne från när vi flyttade hem till mormor och morfar så den är jag rädd om. En gång fick jag ha den när jag flyttade hemifrån med löfte att vara rädd om den. Det var jag. Tills en kille tog över lägenheten och jag sa glatt att byrån ingick. Morsan blev rasande och jag fick tillbaka byrån av en som suckade över var kallingarna nu skulle vara. Morsan var inte arg längre och var kallingarna hamnade lade jag inte så stor vikt vid. 

22 mars - nationella proven i nian och vi har roddat lääänge innan. Alla ungdomar bjuds på frukost av skolan först så man är säker att ingen sitter med tom mage. Sen dukar vi upp frukt och godisskål för att hålla humöret uppe och sen säger vi att ser vi en mobiltelefon är man diskad och kan dra nåt gammalt över sig och så talar vi om att man måste stanna i rummet i nästan tre timmar. Ska man på toa går man i omgångar och vi skriver upp när man går och kommer. Precis som på vilken salstenta som helst. Målbrottsrösterna säger att det är väl inget jävla universitet heller och jag svarar glatt att jag låtsas det och att jag dessutom bestämmer. Punkt. Har ni varit i en provsal med trettio unga som skriver (penna och papper)? Det luktar svett och fruktkola. Det är stämning, det.

23 mars - jag får covid. 

27 mars - biltur till Näkten. Med tre sprutor i kroppen räckte det med två dagars feber för min del. Skogen och snön luktar gott. Stårsa glädjerusar mellan granarna och vi besiktar bryggan som ligger fast i isen och väntar. Väntar gör jag med. 

28 mars - snö. Tja, det är ju april.

29 mars - skönt att vara tillbaka på jobbet. Vardag. Arga tonåringar frågar va fan jag fick corona NU för? Mitt i provperioden. Hade jag inte kunnat spara till påsk? Påsk, säger jag, då ska jag åka till Skåne. Erkänn att det vore bättre att ha corona då, då skulle du slippa Skåne. Säger dom. Urjämtarna från vischan. Ni är bara avundsjuka, säger jag, och levererar nästa stora arbetsområde litteraturhistoria. Alla blir glada och ropar hurra. Not. 

30 mars - sitter stilla på en stol och tittar på vårljuset. Försöker att inte hata allt för mycket. Svårt när man hör och ser nyheter hela tiden.

31 mars - kollar lite på proven och kan konstatera att ungarna läser för lite. Som vanligt. Jag anser att det är ett stort samhällsproblem som förtjänar att belysas som god trea efter kriget och klimatet. Inte många orkar läsa och resonera om en text längre än tre sidor. 

1 april - koncentrerar mig på att Finn fyller två år och jag har varit farmor lika länge. Han ser glad ut när vi ringer på messenger, han visar ballongerna som säkert är roligast. För oss är det en guldstund, långt från allt elände. Vi blundar och låtsas att den lille glade killen får växa upp i en bekymmersfri värld. 

2 april - skaffar hundvakt och går på stan. Ovanligt. ÄR det mysigt? Vi fikar inte ens. Vi har skaffat oss ett nytt beteende. Vi går raskt igenom var leksaksaffärerna finns, köper en liten plastcykel som Prinsen ska få åka runt på i lägenheten och hålla mor och far på banan. Sen far vi hem. Andas ut när vi kommit in genom dörren. Lagar jättegod mat lääänge och öppnar en flaska vin. Vi låser inte dörren men nästan. Vad är det med oss?

3 april - mina kollegor kommer till mig och vi sätter oss för att rätta prov. Det är vansinnigt trevligt. Vi har alltid gillat detta. Ja, det är sant. Jag gillar att diskutera vad vi gör i skolan, gillar att bolla idéer och tankar, äta lunch och fika, förfasas och glädjas om vart annat för hur det gått. Fast det är söndag jobbar vi hela dagen. Inte svårt alls. 

4 april - frissan. Klippte av håret.

5 april - tittar på snön.

6 april - äter sill.

7 april - firar fina Staffan som som fyller 37. 37? Jag fattar inte. Det värsta är att ungarnas barndom börjar bli suddiga i kanterna. Tur man skriver dagbok. Och fotograferar och sparar teckningar och kottetomtar och sprattelgubbar som tappat ett ben eller så. Ja, sonen som fyller år är ju som bekant i Bergen. Han hälsar glatt att han gick ut och firade sig med polarna. 

8 april - tar med Stårsa till mamma som i vanlig ordning skäller på mig för att hunden (katten, som hon säger) inte får fika bullar och saft. Trots dimma och demens är modern påpasslig och försöker smyga till hunden choklad, kakor, saft, mjölkskvätt, bullar, sega bilar.... Vi ser till att mamma inte stoppar in hundgodiset vi laddat med i sin egen mun i villervallan. I övrigt kan jag tala om att jag ritar hela dagen.

9 april - Finn ringer farmor och farfar, Dagens behållning.

10 april - tittar på snön. Ska man baka lite kakor kanske? David vill alltid ha kakor, så stor och gammal som han är. Ja, jag tar och baka lite kakor. Fint. 

Är det nåt mer du undrar? Idag har vi hämtat resväskan. Nu ska vi packa för en vecka i Skåne. Jihaaa!

Resa nummer Ett för i år - wihoooooo!.

Resklådan i mitt inre är tillfälligtvis stillad. Samt en akut längtan efter den äldste grabben. Februaritrippen gick till Bergen. Och som en bonus, förutom Staffan, har vi aldrig varit där på Vestlandet i mars.

Vi startade resan en tidig morgon: sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. 

Jag röt åt mig själv inombords att försöka släppa de deprimerande tankarna på människans ondska som blommat ut i närheten de senaste veckorna och försöka leva det liv jag har medan det går. Jag har ju bestämt mig att ta vara på livet och i det ingår att ta vara på nuet. Och faktiskt, till slut, kom en smygande känsla av ledighet och äventyr över mig. Den där jag behöver för att må bäst. Att vara på väg, att veta att det slutar gott. Och det kan jag säga, att öppna dörren till Staffans lya i de vackra gränderna på Bergens sluttningar och höra hans röst att han har städat HELA dan för att vi ska komma, det var guld. 

Vi valde, för hundens skull, att åka de 90 milen på två dagar. Kanske för vår skull också, resan är ju halva nöjet. Smidigaste vägen denna årstid verkade vara över Särna. Solen sken, vägen var mest bar och i Ytterhogdal var vi säkra på att semestern måste avbrytas då hunden valde att rymma.  Det gick bra. Men husse och matte hade tömt hela förrådet på svärord och hittat på några fler också innan hon glatt kom skuttande tillbaka från gud-vet-var. 

Varsågod - resan i bild och text.

Lunch. Vädra hunden. Snabb och kort titt på Särna. Gott om snö är det i alla fall. Lunchen på rågmacka och kaffe satt gott, ska jag säga. Stårsa fick Royal canin puppy  men ratade käket och hoppades att något annat skulle hamna i lunchkoppen senare. Som vanligt inte. Hundmat eller hundmat. Det är vad som bjuds.

Den där allra första kvällen när man är på resande fot och äntligen ska äta middag, vare sig det är på vandrarhemmet eller i tältet - det är den allra bästa! Och det räknas inte att gå ut och äta. Man ska laga själv. Vi har ett säkert kort som vi ofta kör med när man inte riktigt har koktid eller vet vad man ska äta: dansk middag. Vi kallar den så, för någon gång i tiden för länge sen bodde vi på ett vandrarhem eller om det var en camping i Danmark och när vi skulle inköpa kvällsmåltiden fanns MASSOR av kallskuret att välja på samt MASSOR av goda ostar just på den butik vi råkat gå in på. Jaja, det är vår lilla historia men den är viktig. Vad ska vi ha till middag? Vi kör en dansk! Nu har jag väl ändå avslöjat en familjehemlighet...

Jo, just det ja, vi stannade för natten i  Aurdal, alltför likt Åredal, och bodde i en stuga på en camping. Helt ok. Eller rent av huskut bra!

Kolla bara. Vänster sida av kåken är vår. Lyxigare kan man knappast ha det på ett nattstopp i Norges fjälltrakter, Aurdal fjordcamping.

Färden går över vita fjäll ner i djupa dalar där våren är på väg. Inte svårt att stanna och rasta hunden...

Bilderna nedan får tala för sig själv.

På eftermiddagen når vi Bergen. Skuteviksveien. Nu ska vi bara leta reda på den lilla gränden där vi ska bo några nätter. Det är trångt och sluttar starkt och bara en bil ryms på gatan. Och vi som har 78 väskor och en hund. Som vanligt.

Kungligt boende med egen kock i de fina kvarteren nedanför Sverresborgs fästning. Känns tryggt.

Man måste ju gå den vanliga kvällsturen med hunden. Vi knatar upp på Sverresborgs fästning och hittar en fin rastplats. Eller hur? Det är 12 grader varmt och stjärnklart. 

Jahapp. Då ska vi ut med hunden i ottan. Inga problem, fast det är uppför. Solen lyser ju.

Vi använder dagen till att promenera runt i stan. Fika på Festplassen fast det blåser, men det är ändå vår i luften.

Mellan gränderna på Bryggen. Bilderna nedan får tala för sig själva. Jag blir liksom aldrig mätt på att gå omkring i den här stan precis som jag aldrig tröttnar på att resa runt i övriga Norge. Och ofta tänker jag att hus och byar liksom hänger på väggen....

Kvällspromenaderna med hunden blir både långa och många. 

Sista dagen åker vi ut till skärgården på en liten sightseeingtur innan det är dags att åka hem för att bli serverad laxmiddag.

Hundpromenad i skärgårdsmiljö på Sotra

På hemväg genom berg och dalar. 

Rastplatsen vid Sognefjorden är bra att lägga på minnet: Gudvangen. Här får Stårsa frispel då hon dels möter sandstrand men också salt vatten. Ett gäng turåkare som väntar på en båt blir underhållna av doggens galna sprättande. Jag väntar mig nästan applåder sen men där gårtydligen gränsen.

Ja, då landar vi för natten halvvägs hemma på Sveastranda camping på fjället igen, vid sjön Mjösa. Från 14 grader varmt på kvällspromenaden till minusgrader och snö. Och nej, det blev ingen dansk middag den här kvällen. Det blev panikmat från Seveneleven eftersom det ju var söndag och ALLA affärer var stängda i den närmsta orten en halvmil bort och för att vi inte planerade så bra. Seveneleven fick även stå för frukosten. MORR. Den extra hundralappen kunde vi ju lagt på nåt annat kul. Men man lär sig med tiden. Vi har ju rest i nåt antal år nu så om något år till är vi säkert perfekta. 

En bild på den egensinniga doggen som genast tog med sig nallen och hoppade i säng så fort vi kom hem. Kanske hade hon längtat efter sin egen bädd (dvs i vår säng under täcket så nära det går) och kanske hade hon längtat efter vardagen igen. Trots allt har hon nu pinkat in sitt revir även i Bergen, inte bara i Malmö. Men dit ska vi nog snart igen. Nästa resa är redan inplanerad. Häpp!

/E.

Och nu till något helt annat

 Än krig.

Senaste tiden har jag varit helt handlingsförlamad och bara gått omkring i konstiga tankar som att jag inte vill ha fler barnbarn och att jag har tur som levt ett bra liv och att det är ok om jag inte blir urgammal. Och så har jag funderat på att ta ut alla pengar från banken och gräva ner dessa i ett hål i skogen. Som om jag vore rik. Det är jag inte, men det finns så man kan köpa ett par liter bränsle och muta sig in hos någon riddare som räddar en undan ondskan.

Ja, så där har jag gått omkring. Blivit lite mörkrädd och orolig för att vara ensam med alla tankar. Allt för att en av jordens alla djävlar rubbar grannskapet. Kan han inte bara försvinna? Inse att ingen vill ha honom här. Gå tillbaka till mörkret. Krypa ner i underjorden och fastna med huvudet neråt. Tack. 

Jag vaknade upp av en fråga från en granne (vi möttes på kyrkogården med våra hundar) som förvånat tittade på mig och sa: ”Tyckte väl de va du. Sportlov, va?”

Va? sa jag och funderade. Jo, nog har jag lov. Kanske. Men jorden kommer ju snart att gå under. Det får man reda på varenda minut om man som jag envisas med att ha P1 på. Krig och klimat. Det sa jag också. Att vi var på rätt ställe, på kyrkogården, och att vi kanske redan nu borde pinka in nåt revir. Vi ska ju ändå snart dö, la jag till.

Grannen skrattade faktiskt lite och hänvisade till våra hundar. Då var det ju onödigt att vi köpte dom här, tyckte hon. Sen envisades hon med sportlovsfrågan och det var nog bra, jag fick ju faktiskt lov att tänka på annat än döden. Jag erkände yrvaket att en norgeresa var inplanerad. Trots bränslepriser. Men va kul! skrek hon och sa att det måste till nåt nu som gör att man tvingas leva fast vi snart är döa. Jag håller med. Därför ser jag fram emot resan till Norge. Vi biter i det sura dieseläpplet och åker mot havet, precis som vi planerade en dag i januari då vi längtade alldeles sjukt mycket efter att se hur älstingen bor, dit vi inte fått åka pga pandemin. Nu jäklar ska det bli Bergen. En kort men efterlängtad tripp till havet, regnet och sonen , inte minst. 

Jag har packat hela dagen. Irrat runt som en dåre. Busat med hunden som inte fattar vad hon nu ska ut på men känner att nåt ska ske, hälsat på mamma som påminde mig om att ta med ficklampor om vi ska till Norge (ingen aning om vad som rörde sig i hennes lilla värld då) och jagat rätt sorts snus som vi lovat ta med. Kanske kan jag överleva fem dagar till nu. Utan dödsångest, låtsas att jag har mitt vanliga sportlov och att dåren i öst faller som en sten ner i avgrunden. Förresten har vi ju hundarna att tänka på, jag och min granne.

Återkommer med rapport från Bergen.

/E

Ingen snus på doggen. Men en cigarr, kanske.

När jag förvandlades till skåning.

 Ja, det handlar inte om att jag numer kan titulera mig Farmor till Prinsen av Skåne. Det här är nåt som är sen gammalt. Men det kan vara så att det jag vill berätta hellre hör hemma i min minnesblogg Enhenna. Skrivandet i blogg är för mig inte bara minnen från vardagen utan även minnen (eller skrönor?) från det västjämtska 60- och 70talet. Det är lite roligare men kräver att jag råkar hamna mitt i det där lilla titthålet som vi i min gamla skrivargrupp talade om ibland. Det är där, precis när man råkar passera det där hålet, som man plötsligt "ser" vad man måste skriva om. Och det ska stå i Enhennas blogg, som sagt.

I förrgår hände det, för första gången på väldigt, väldigt länge. Eller så har jag inte haft tid att stanna och titta eller lyssna. Men nu kom en så kallad flashback då jag hörde några småungar leka och säga en fras som drog igång det hela. Du vet:

"Jag va en vuxen tjej, va, och du va en kompis som bodde långt bort..."

Plötsligt såg jag mig och min kompis S. Vi var proffs på att förvandlas. Jag ska skriva om det äventyret strax. Men inte just nu. Nu ska jag sova på saken. Men vill du veta vad som hände får du läsa i Enhenna, som sagt.

I slutet av lekåldern, ännu förvandlingsbar.

/E

Vinter - vackra vinter

Kom ihåg att jag säger det. Vinter, vackra vinter. 

/E

Hundlivet

 Här om dagen var det prick tio år sen Zingo fick byta Slingervägen mot De sälla jaktmarkerna. Sorgen var så klart väldigt stor och jag, i alla fall, lovade mig själv att inte skaffa hund igen. Men hur det än är så kan man ju ändra sig. Vi ändrade oss för flera år sedan. Och lagom till pensionsåldern hade vi valt länge för att försäkra oss om att vi skulle få rätt hund. 

Vet ni hur det är att äga en dansk-svensk gårdshund? Jo, vi hade som sagt läst på om rasen, men missat vissa delar:

1. Hunden kräver att sova hud mot hud. I knävecket, mage mot mage, rygg mot rygg, som en boa runt halsen, i armhålan och i värsta fall i skrevet och då är man glad om man har pyjamas.

2. Hunden kräver godare och roligare käk än hundmat. Låtsas svälta tills matte och husse börjar vanka oroligt av och an och oavbrutet samtalar om hundens dåliga aptit och slutligen krälar på golvet med maten i handen och låter som sälar. 

3. Hunden bestämmer själv hur fort det ska gå att komma ut genom dörren:

     a) vaknar på natten/nästan natt och vill gå ut. Matte/husse hasar sig upp, snubblar i stövlarna och rocken och greppar kopplet och …. Var hundan är hunn? Ja, hon ligger och glor glatt på en under fåtöljen. Tycks säga ”ska du ut mitt i natten? Tokfan.” Husse eller matte höjer rösten: ”Men kom nurrå, du ville ju nyss…!” Husse eller matte KLAMPAR in och hämtar hunden som glatt går med på att gå ut, medveten om sitt värde. Tillbaka in rusar hunden som ett skållat troll till sängen och tar bästa platsen.

    b) hunden hoppar glatt upp och ner som en studsboll, visar tydligt behov av långpromenad. Husse och matte lika glada, äntligen låååång hundpromenad. Hunden springer och lägger sig under fåtöljen sedan husse och matte krånglat på sig alla kläder. Husse eller matte höjer rösten: ”Men kom nurrå, du ville ju nyss…!” Husse eller matte KLAMPAR in och hämtar hunden som glatt går med på att gå ut, medveten om sitt värde.  Tillbaka in rusar hunden som ett skållat troll mot soffan och tar bästa platsen.

4. Hunden har bestämt att det är morgon:

 Matte och husse sover. Husse eller matte får en rejäl smäll i huvudet, ett bett i näsan eller jämfotahopp (fyrbent) på bröstet. Husse eller matte masar sig upp, sätter på kaffet och hämtar leksaker och tidning. Tidning är roligare än leksaker, då blir det också roligt när matte låter som en grinig bergsgorilla.

5. Matte och husse ska äta. Hunden har då mycket tråkigt och har som mål att få människorna att hoppa upp och ner från sina stolar genom att:

 a) hitta en strumpa - garanterat kul rejs väntar då människorna rusar upp från sina stolar och skriker "vadharhonNUtagit?" och springer efter den lilla hunden som oftast vinner på upploppet.

b) bita på en stol eller en dörrkarm - full fart på människorna som letar efter en flaska med Tabasco att bestryka glömda ytor med.

c) norpa en toarulle - människorna springer rätt fort iväg och försöker plocka upp pappersmassa samtidigt som de låter skarpa i tonen till varandra: ”har DU glömt stänga toadörren igen?”. Jättekul!

d) sitta vid dörren - människorna rusar upp för att rasta sin hund. Hunden tar MYCKET god tid på sig.

e) vara alldeles tyst, helst utom synhåll - garanterad kommer någon att leta efter hunden för att se vad som är på gång.

f) skälla lite - full panik vid middagsbordet och bjäfs om att "hunden ska ju inte skälla barasådär".

g) stirra - människorna brukar till slut skruva på sig. Makt!

6. Hunden leker bebis. Hoppar oavbrutet mot mattes eller husses ben tills man få komma upp i famnen och bli buren. 

Ja, idag fyller vovven 8 månader och vi har lärt känna varandra. Lite egensinnig är hon allt, men vi är ändå kära och tillbaka i hundlivet. Nu kämpar vi med en ras som är känd för att hänga med överallt att träna henne att vara själv en stund, vilket hon tycker verkar väldigt onödigt. Men en toarulle eller två, så...

Lutfiskens lov

 På vägen hem från jobbet tyckte jag plötligt att det luktade något som påminde om kryddpeppar, en krydda jag undviker. Men det finns undantag, för i samma ögonblick fick jag för mig att jag längtade SJUKT mycket efter lutfisk. Och då är ju kryddpeppar given. 

Ja, jag vet, en halvtimmes mer ljus på eftermiddagen till trots, jag längtade julsaker. Som lutfisk. Det är ovanligt nu för tiden. Sist jag åt lutfisk var ganska så säkert när barnen var i tidiga tonåren och min svärmor någon gång klagade att ingen ville äta lutfisk till jul längre så hon avstod att tillaga det, fast det egentligen var tradition. Jag hade råkat ut för samma sak i min familj, både den jag växt upp med och den jag skaffat själv. Där ingick ju svärmor varannan jul, men på nåt sätt var vi ense om att lutfisk var förlegat.

Hur som helst, jag och svärmor gjorde en ny tradition, vi åt lutfisk några dagar efter jul ihop. När alla fester och julbord var över hade vi lutfiskfrossa och dom andra fick fiskpinnar eller nåt. Alla nöjda och glada. Men allt har ett slut och tyvärr rann det ut i sanden. Och nu var det mycket länge sen jag kände smaken av lutfisk. Tills idag. Jag åkte raka spåret och köpte en rejäl bit. (Maken fick nån gammal lax).

När den slemmiga, vita, dallrande massan legat i ugnen en knapp halvtimme uppstod det där som jag råkar ut för ibland: minnen dyker upp som är så tydliga att jag kan känna, höra och se allt omkring mig som om ingen tid har gått. Det var så klart doften av lutfisk. Det blev genast julafton, kanske sent 60-tal. Mormor och mamma härskade över julbordet och lutfisk var ett måste. Vad jag minns åt alla lutfisk utom möjligen min lillebror.

Ja, till saken hör att minnet som dök upp så klart var mamma som morrade över onödigheten att laga lutfisk då ingen gillade det egentligen. Sen minns jag resonemanget. Eller jag HÖRDE mammas och mormors röster:

- En henn fisken va då int ens nå fin. I fjol vare bätter.

- Ja, man et ju lutfisken bäre för man ske. De e ju egentligen int gott, int.

- Nä, och ti en henn vare då bejna, å. Husch ! Je tyttje han sir tör  ut.

Själv satt jag på min plats, bordet var dukat med all god julmat som skinka, sill och grisfötter och jag hörde familjesorlet och klirr av bestick och porslin. Och det doftade jul. Det vill säga, lutfisk! Vilken stämning det alltid var! Men mitt i allt hörde jag alltså den lilla konversationen mellan mödrarna. Och medan jag lyckligt skottade in lutfisk, väl täckt med kryddpeppar och vit sås, förstod jag att denna delikatess' tid på det engelbrektssonska julbordet snart var förbi. Bara en tidsfråga innan man vaknade upp, revolutionerade mot osynliga regler och måsten och gjorde slag i saken. Ingen skulle behöva truga i sig fisk bara för att man skulle.  Möjligen åt jag en extra portion i rena förskräckelsen. 

Nåja, jag glömde väl det där och ägnade mig åt julmust och julklappar. Men en sak är säker, och min tydliga flashback bevisar ju att jag hade gjort en observation kring det fenomenet att lutfisk köptes dyrt och traditionsenligt bara för att det skulle ätas. Och ingen ville ha det! Va?!! Ja, utom jag då , men jag tror faktiskt inte att någon reflekterade över det. Jag åt nämligen allt alltid och min bror åt inget nånsin. Ungefär så kunde vi ibland presenteras för den som undrade. Därför tror jag inte att någon skulle ha frågat mig eftersom jag ansågs nöjd med allt. 

Så det var faktiskt så att lutfisken försvann från julbordet, smögs bort så att det verkade som en hemlig överenskommelse bland samtliga, och ersattes med tjälknul eller nåt. Jag fattade inte då att det var julen som tog ett steg bort. 

Men nu förstår jag! Så nu kommer jag att återinföra lutfisk varje julafton jag lagar mat. Sådeså. Och dagens delikatess va int tör, de va tri bejn och han va rätt så löus i kötte. Men gooood med kryddpeppar från 80talet som jag fann i skåpet till all lycka. 

Och jadå, en del texter gör sig kanske bäst som utkast... Eller inte. 

/E.