Det är mycket nu…

Förra helgen var vi på konsert. Jag är inte särskilt förtjust i hårdrock men hade gett gubben en konsert i julklapp: Mando Diao, The Sounds och The Hives. Biljetter införskaffades genom en försäljare som handlar med andrahandsbiljetterna. Allt verkade nu vara seriöst, då jag dubbelkollade det hela, men i ärlighetens namn har jag varit stressad över detta ända sedan i november. Jag såg oss stå där med lång näsa på arenan och en sträng vakt som berättade att vi inte hade giltiga biljetter. Till sist var jag så stressad att jag skickade ett upprört mejl direkt till biljettförsäljaren och undrade vad vi skulle göra om vi hamnar i en sån situation. Vad hade jag för garantier, liksom? Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som det hanterade aldrig var falska.

Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som de hanterade aldrig var falska. Ändå kunde jag inte låta bli att mejla en sista gång några timmar innan vi skulle på arenan. Jag frågade efter journumret ifall något var fel. Faktiskt fick jag omedelbart ett svar….

Naturligtvis kom vi in på konserten. Och den var ju fantastiskt bra särskilt sista delen när Hives sprängde Dalhalla. Att vara i Dalhalla är en upplevelse för sig som jag skulle vilja göra om. Det var liksom lite spännande när vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och sedan gick ner i detta gigantiska hål, som sångaren i The Hives upprepat kallade arenan. Jag hade köpt biljetter för att kunna sitta ganska långt fram vilket innebar att vi fick gå långt ner i hålet och  där stannade vi i nästan fyra timmar. Några minuter innan sista låten valde vi att gå för att förhoppningsvis få ut bilen innan gryningen i ett förväntat kaos. Att klättra upp ur detta hål var minst sagt ett äventyr. Trots våra spiknyktra hjärnor valsar jag ju runt som ett flaggskepp på drift, ganska många tomma burkar låg slängda överallt och dessutom hade det regnat av och till, vilket gjort trappstenarna hala. I svärtan, vrålet från scenen, packade människor och med brant stigning kändes det som om jag var på väg upp på Kebnekajse. Nästa äventyr efter denna bergsbestigning var att hitta parkeringen och bilen i kolmörkret. Men allt gick bra och vi kunde återvända till våra vänner i Leksand som hade tagit hand om Stårsa. Med huvudet fullt av rockmusik och träningsvärk av att ha diggat sittande i fyra timmar somnade vi gott.  

En fin helg i Dalarnas hjärta. Regn, ok, men vi märkte inte mycket av det hos goa kompisar som skötte om oss och hunden och bra musikupplevelse på det. Nu Näkten nästa äventyr.

//E.

Alla ungarna, vilken lycka!

 Ja, så kom dom hem då, allihopa, på en gång. Vilken lycka! Vartenda rum i huset var fyllt av ungar. Överallt skor och prylar, stolar och bord huller om buller och soffan syntes inte under en hel vecka på grund av den totala täckningen av unga män. Och jo, en och annan kvinna. Visst. Och en hund.

De utflyttade sönerna hade stämt träff och så blev det. Vi fick en veckas fantastiskt fin samvaro med härliga middagar på fuskaltanen, precis som jag tänkt mig att det kunde vara. Fasen, om det regnat och varit 10 grader…. Ja, det hade faktiskt kunnat vara det. Men den tanken fanns aldrig i min plan då vi glatt möblerade upp bygget i plus 30 och undrade hur vi skulle stå ut.

Jag tänkte mycket på alla dessa killar och tjej som kom hem. (Ja, de där två som bor grannar med oss hängde ju också under samma tak när utflyttingarna och dessutom en liten Prins på två bast dök upp). När jag ser på ungarna och tänker på att alla passerat 30 så känner jag en underlig blandning av vemod och djup tillfredsställelse med hur det blev. Vemod för att allt gick så fort. Och ändå inte. Gråvardagen som jag inte alltid lyckats rädda som är så viktig. När man sitter med fjortonåringen som HATAR skolan och böckerna, när man går på föräldramöten för att diskutera en ”omöjlig klass” redan i mellanstadiet, när någon kommer hem (tackolov) överförfriskad och när man åker och hämtar en olycklig unge tio mil bort som längtar hem mitt i natten…. Alla dessa dagar, som man funderat på framtiden och hur den ska se ut. Vad ska dom bli? Vad ska dom jobba med? Var ska dom bo? Och som mamma sa när den förste var en månad och hon satt med honom i famnen och pillade på babyfossingarna:

- Unner vart de henn småfåttran ske spriing då?

Tänk om jag vetat och kunnat säga:

- Tja, vad sägs om norra Sverige några år, sen Australien ett år, Kambodja ett halvår, Stockholm en sväng och slutligen i Bergen, morsan. Han kommer att ha ett skitbra jobb och vara känd för sin sociala kompetens. Dessutom är han jämt glad. Och norsk.

Ingen av oss skulle kunna föreställa sig det när den förste tittade fram. Det är ju lika för de flesta som har ungar och vardagar. Det vanliga lilla livet som vi har så svårt att se som en ynnest ibland. 

Apropå morsan. För något år sedan, då demensen började göra om henne, frågade hon efter Den Förste och Störste som hon ibland kallat honom, sitt allra första barnbarn. Jag påminde henne om när hon pillade på babyfötterna och sen sa jag precis hur det gått. Fast då blev hon mest arg och trodde jag skarvade. Tills hon kom på att han blivit norrman till hälften och då blev hon stolt. Mamma har alltid vurmat för Norge och sina norska vänner sedan ungdomens beredskapstid. Nå, det var en parentes, men nåt jag kom på i skrivande stund och när tankarna flyger kring barnens uppväxt till fyra rejäla människor. 

De två äldsta ville till mina stora glädje dela äventyret Bryggbåten en dag. Så blev det. Det var solsken då med och vi kunde ta oss till Ön, den plats som vi liksom gjort till vår, fast det bara är en ö bland alla Näktens 365 öar. Men den ligger så till och den är som gjord för småbarns plaskande i med sina klippor där det finns åtskilliga små pölar att leka i för den lille men även dykplatser för den store i djupare vatten. Där har vi varit sedan barnen var små och långt innan dess också. Nu var det generation nummer tre som skulle prova sin barnafötter på släta klipphällar och fika sockriga bullar och saft i solen. 

Och naturligtvis grillade vi korv innan.

För övrigt bestod vår vecka av ett intensivt umgänge runt det stora matbordet. Som sagt - som vi vill ha det.

Tre generationer på stigen till stugan som funnits i 60 år

Mot Ön

Jag vill också fiksa, farbror Staffan.

Lille Finn inspekterar pappans badö

Ön

Släng skorna! 

Bryggbåten lägger ut från Alexanderssons pir.

Ut på böljan den blå, tryggt i mammas famn.

Makaroner och fest!

//Lyllo mig. E.

Jag fann mig själv igen!

 Det var när jag väl satt mig på motorcykeln och fällt ner visiret. Jag kände lukten av vägdamm och svettigt hår och min egen andedräkt som dagen till ära luktade vitlök i stället för tandkräm. Hunden hade funnit sig väl till rätta sin hundbox och hade gott om plats att sträcka ut sig på. Nåja, mer eller mindre. Å  andra sidan måste hon se allt, varför viloläge inte verkar vara hennes melodi.

Vi packade hojväskorna (jag börjar få problem med det, vill ha med för mycket) och tittade på väderkartan. Roslagen. Bruksorter. Gästriklands fina tallskog med kurviga vägar…och så gav vi oss iväg och jag kände igen mig igen. Jag hade nog en svacka där ett tag, innan. Pandemi eller inte. Eller så är det, jobbiga tanke, åldern som förändrar en. Sånt händer och har hänt.

Men jag kände att allt var nästan som vanligt inuti mig  då vi stack iväg med packning för en månad och planering för en vecka. Det där att inte packa mer än det mest nödvändiga och sen gå igenom allt en gång till och packa ur hälften, det är inget som sker längre. Nä, nu ska jag ha minst två klänningar, minst två byxor och två tröjor och fem undertröjor. Jag packar även minst två par skor. Vad är det med mig? Det mesta är ju ändå oanvänt då jag kommer hem. 

Men nu klämde vi ihop väskorna, klämde in huvudena i hjälmarna och klämde slutligen också ner hundens älsklingsnalle runt henne, så att hon skulle överleva säkert. Som en snuttefilt, liksom. Sen for vi.

42 mil var för långt, hunden hade nog velat att vi skulle köra bara halva sträckan. Men konstigt väder gjorde att vi bestämde oss för att köra hela sträckan till stugan vi skulle bo i för att vänta ut en natts åskväder. Det gick bra. Äventyrskänslan började komma och hunden kunde lyckligt sprätta omkring lös och ledig runt huset vi skulle bo i några dagar. Vi gjorde det vi tycker är lyxen med semestern. Lagade mycket god mat och hällde upp mycket gott vin efter den hett efterlängtade duschen. Första kvällen på en hojsemester är bäst! Jag har ingen särskild förklaring till det. 

Vi hade det bra, så klart. Naturligtvis är det en annorlunda semester på två hjul med en hund. Allt måste givetvis ske helt på hennes villkor. Det vill säga köra en timme, rasta, köra en timme, rasta…. Men ok. Vi behöver också rasta, stanna upp och titta oss omkring. Inget ont i det.

Nu har sensommarn kommit, jag är tillbaka i jobbet på min deltid (skönt!) och faktiskt har saknade delar av familjen börjat droppa in, samlade för första gången på flera år, faktiskt! DET kommer att bli årets höjdpunkt!

Mitt vakuum

 Så här mitt i sommarn funderar jag över varför jag inte är så taggad längre. För bara något år sen skurade jag huset i midsommartid, bakade kakor till potentiella besökare och skrev packlistor för stora och små resor. Läste kartor och äventyrsguider. Idag sitter jag mest på en stol och saker händer runt mig. 

Jamen jag är likadan, säger min äldsta och närmsta vän. Det är pandemiåren, vet du, säger hon och påminner om att vi vant oss vid att inte ha folk runt om oss och att man inte kan åka hit och dit. Kollektivt depp, säger hon. Fullt normalt. Går över tills man är 70.

OK, tänker jag. Hon har väl rätt. Fast ska sanningen fram var vi inte helt isolerade under pandemin, det fanns stunder man inte märkte så mycket av det för oss som jobbar i skolan. Vi var minsann på plats och frotterade oss med trängseln i korridorerna. Ja, hemma hade vi någon kall utelunch med vänner och delar av familjen, men annars så var det som vanligt nästan. Men i övrigt är det klart att något hände oss som  visar sig nu i form av en olust. Dessutom det ständiga nyhetsflödet av att allt går åt helvete gör att man tappar ork bara väntar ut sig själv, liksom. Just det, jag väntar ut mig själv. När blir jag jag igen? 

Vi har haft en fantastisk tur till Skåne och Öland och därefter pysslat i trädgård och på altan. Storsjöyran har gått av stapeln och just då blir jag fruktansvärt lokalpatriotisk och tänker att ingen annan har det vi har. Men ändå. Först bestämde jag att jag skulle vara med på yran, åtminstone för att se idolen Uggla och nya presidenten. Men så gick luften ur mig igen. Vi hängde på stråket en eftermiddag för en utlovad lunch med T, sen en öl på ett trivsamt ställe och sen det bra med det. Jag kanske är gammal??? I vilket fall kom jag på mig med att längta hem fast jag satt på en plats jag gillar med trevligt sällskap och hunden bredvid. Fan också, jag borde vilja vara ute på gatan en stund till och sitta och titta på folk och njuta av stan och alla människor. Men nej. Noll energi.

Nåja, jag får härda ut ett tag till och se om energin återvänder. Min kompis kanske har rätt. Och när vi är 70 är vi som vanligt igen?

Jag föreslog maken en tur till stugan vid Näkten. Vi har inte varit där ännu på riktigt, för altanbygget i hemmet har prioriterats, helt enligt planen. Men nu kände jag att jag jag måste dit, ut i skogen, leta efter energin och idéerna. 

Jag måste tänka, sa jag. Det brukar funka bra i stugan.

Ska du tänka? undrade maken och så släppte vi allt för att bara åka iväg. Packade middags- och frukostmat. Gubben behövde inte tänka, han sa bara att han absolut behövde vara i stugan, bara. Tänka fick jag göra själv. Just så är det. Man BEHÖVER vara där av och till. Vi hade så bråttom att vi glömde verktygsväskan som alltid är med för olika ändamål och dessutom batteriet som gör att vi kan ladda telefonerna och kylboxen. Det säger väl något om behovet att åka dit? Vi fick med oss hunden i alla fall. En flyktig sekund tänkte jag på att vi inte kan använda mobilerna hela tiden, med blandade känslor. Nedkopplade? Ja, det var ultraströmsparläge på och bok och korsord kom fram igen. Och tänka sig, friden infann sig omedelbart när vi dyrkade loss bryggbåten med spik och hammare i stället för ändamålsenliga verktyg, satte smörpaketet i det gammeldags skafferiet och lade ölen i vattnet för kylning. Vi klarade oss bra utan moderniteter. Så det så. 

Vi fixade oss en sillmiddag på bryggan. Det var varmt, vattnet alldeles stilla och ölen lagom kall. Det började kännas som det skulle, denna märkligt tysta plats trots grannstugor och sjön inpå knuten. Tiden har stått stilla och just där är det rätt skönt, faktiskt. Just då kom maken på att det måste vara 60-årsjubileum i år eftersom han var 6 år då stugan kom i hans familjs ägo. För min del minns jag att vi var i denna stuga på en tvivelaktigt ungdomsparty som nyförälskade och det måste då vara cirka 40 år sen. Tanken svindlar, men så är det. Och som sagt, inte mycket är ändrat förutom ett bilbatteri och en solcell och ett litet kylskåp. Och faktum är att här går det att tänka, sortera i livets händelser och få lite perspektiv på saker och ting. Att sen jolbänningan sätter krokben för en ibland eller stjäl nycklar, det lever vi med. 

Vi åt sill, slog ihjäl myggor, planerade en hojtur, sov med fönstren på vid gavel under tallarna och nästa dag steg vi upp för det allra bästa: bryggbåtsturen till nån ö i skärgården. Tacksamt kan jag meddela att lite av mig själv kom tillbaka. Nu återstår att se vad morgondagen visar, när vi packar oss själva och hunden på motorcykeln. Återkommer om det.

 

 

Åskan knallar, det regnar hårt på taket och hunden tuggar på ett ben.

 Kan det bli mer rofyllt?

Nej.

Jag älskar åskregn, varm luft och mörkt mitt på dagen, för då är det sommar på riktigt. Man kan inte gå ut och rensa rabatten eller klippa gräs eller ens gå hundpromenad, för den delen, då hon föredrar att vänta. Jag med. Jag vill sitta inne med boken och ritblocket (ja, jag ser ju ingenting i mörkret, men ändå) och den djupa och intensiva känsla av sommarledighet jag har just nu. 

Medan det blixtrar och mullrar tänker jag på sommarloven när jag var liten och lukten av varmt trähus. Det blev som allra tydligast när det var åskregn, märkligt nog. Vi var lite småskraja för åskan, men med tiden hade vi lugnat ner oss och alla sprang inte längre ut till bilarna. Det var i alla händelser lika härligt nu som då att kura i sängen med boken och ritblocket. 

Medan hunden tuggar och inte alls vill gå ut, passar jag på att summera semestern. Vi kom hem för ett par dagar sen och husbilen är redan städad och påfylld för eventuella nya äventyr. Kom till och med ihåg att tömma frysfacket i bilen. Det har hänt att något ludet promenerat ut själv en gång, lämnande en odör efter sig som var häpnadsväckande. Ättika och Klorin och en blandning av Salubrin och bakpulver... eller nåt. Det gick att rädda frysen (och bilen).

Resan började med att göra upp en fyrkantig och hållbar plan för allas bekvämlighet. Tre vuxna som ska samsas i compact living de lux kräver planering. Jag påminde Thomas, som åkte med, att det skulle finnas andra sovplatser för honom sen. Jag menar, två meter ung man i husbil... Inte så bekvämt.

Sen åkte vi via Värmland med nattvila i Deje och nådde Malmö dagen därpå. Sedan följde flera dagars pussande och kramande av prinsen, farmors gullunge, och efterlängtat umgänge med Davids familj. Vi är rika, på riktigt!

(Jisses, vad det regnar och åskar - men hunden verkar nöjd med sitt ben.)

Först och främst: Deje. Hur många små bortglömda samhällen finns det, där allt verkar vara mer eller mindre slut, på nåt sätt? Deje hör väl inte till de mest ödsliga, men påfallande ofta tycker jag mig passera spökstäder, om ordet stad även får stå för tätorter. Min svägerska bodde ett kort tag i Deje. Jag fick några brev. Hon kom tillbaka hem och fick så småningom sitt efterlängtade barn. Efter ett tungt besked om cancer åkte hon en pigg period tillbaka till Deje för att besöka gamla arbetskamrater och vänner och tog med sig det tvååriga barnet på resan. Fyra månader senare var min svägerska borta och barnet flyttade till oss. Jag tänkte på svägerskan när jag och maken tog en sen hundpromenad i närområdet i Deje. Hur var det att bo där? Hur var det att komma tillbaka och ana att livet kanske inte skulle bli så långt? Vad gör man och säger man? 

Vi lämnade Deje och sorgliga tankar för att åka mellan sjöarna nedåt. Jag brukar ju tjata om att det är nåt särskilt med trakten mellan och runt Vänern och Vättern som jag inte kan precisera. Vi valde att åka på Dalslandssidan. Fint det. Full fart mot barnbarnet som pratade om "fammor" och "faffar" redan. Som present hade vi med Thereses gigantiska kanelsnäckor!

Dagarna i Malmö gick för fort som vanligt. Men vi hann mycket och viktigast var ju prinsen som pratade på oupphörligt och oftast frågade om man kunde "hjälpa till" med allt möjligt från att sätta ihop ett torn av klossar till att pilla in ett majskorn i en makaron. Alla mor- och farfäräldrar vet hur det känns och ni andra kan säkert gissa.

Efter Skåneveckan åkte vi direkt till Öland för att besöka min bror. Visst, ibland förbannar jag avstånd i vårt utbredda och evigt avlånga land, men för det mesta är jag överlycklig att våra familjer bor så att man kan njuta av viktiga delar av världen, såsom Skåne, Norge och Öland, när man vill röra på sig. I dagsläget räcker dessa platser gott till för mig och maken. Jag har lagt ner tanken på en jordenruntresa som jag sparat till ett bra tag. Norden runt får räcka. Pengarna räcker inte heller till resan, snabbt har allt förändrats.  Nåja, en får vara nöjd och tacksam för det man har och för att, som sagt, semesterresor anpassas efter besök hos nära och kära. Det mest exotiska jag kan tänka mig nu är Bergen. 

Jag tror att jag gillar Öland och Skåne för att där finns kontrasterna till fjällen och dalgångar med sjöar och älvar. Jag behöver båda så innerligt väl. Ibland blir min längtan efter havet så stark att jag allvarligt överväger att ta nån panikresa till Härnösand. B, va? som ungarna säger. Ja, men det är nära och det finns sandstrand med havssaker på. Lika lycklig är jag varje gång jag kommer hem till Östersund, alltid spanar jag efter Oviksfjällen och Storsjön först och tänker att vi aldrig nånsin ska flytta.

Hunden har somnat med nosen in i min sida, som vanligt, åskan har slutat mullra och jag har serverat delar av min familj grillade färsspett med tzatziki och chilistekt majs. Dags att sova.

Kolla in bilderna som kommer i oordning. (Och jo, jag håller fortfarande på att göra pappersfoton, fast bläckkostnaden är skyhög, skrivarjäveln hakar upp sig, papperet är alltid slut och av nån anledning MÅSTE jag ha svarta albumblad vilket är svårt att få tag i.) Men jag är glad att jag har alla mina pappersbilder, för tänk när Internet exploderar och "molnet" förångas.....

Ölandsväg. Vi lånade oss en cykel för att frakta lite grejer på. T började cykla, sedan tog jag över. Eller inte. Naturligtvis ramlade jag av cykeln som vanligt med all min obalans. Vi har nåt att jobba på där, min fysioterapeut och jag. Men skit samma, det var gräs och cykeln var för hög, jag landade mjukt och sedan badade vi i havet - underbart!

Bild tagen genom skitig bilruta när vi lämnade Öland med sikte på Jämtland. Jag gillar den här suddiga bilden, Vanligtvis brukar jag slänga sånt som tas i farten, sällan det blir nån minnesbild att bevara, men den här påminner mig om något positivt men svårfångat, vet inte vad. 

Jo, det var fullt möjligt att se supermånen på Öland också.

Kvällsprommis med doggen på en bygata sen gammalt.

Den där svängen runt södra udden som är så rolig att göra, den gjorde vi. Åkte ända ut till Långe Jan och proppade i oss glass för att dämpa hettan. Och sötsuget? Och hunden, ja, henne baddade vi med kallvatten på magen då och då mellan drickpauserna. Hon klarade sig bättre än vi i hettan.

Konstig blandning av känsla av stäpp och färöiska fiskestugor. Jaja, man har sina bilder i huvudet.

Kvällspromenader är ett måste. Månen har bytt om till blekgult.

När man svischar genom det öländska landskapet med husbil och kamera kan man fånga en mölla, som dom säger i Skåne.

På smala vägar genom plattheten.

After Qigong.
Två mycket trevliga unga män unnar sig en söndagsöl efter ett härligt pass qigong i Folkets Park i Malmö, lett av den långhårige.

Hos Prinsens mormor och morfar på lördagsmiddag i Lund. Vem kretsar allt kring denna kväll? Ja, inte är det hunden, i alla fall. Det började med pappan och farbrodern som lekte med allt som fanns, kanske var dom själva tillbaka i lekarna i fyran på Körfältet? Lite senare när alla var mätta och belåtna samlades alla på detta golv, krypande runt den lille. Vi är tacksamma för att barnbarnet växer upp med så många bra människor runt sig.

Utflykt. Medan mamman pluggar passar vi på att åka en sväng ut på landet för att titta på djur och fika. David har ett öga på sonen och ett ben under hunden. Bra jobbat.

Vad säger man som farmor? Älskade ungar!

Fikapaus i husbilen. Faster har bakat åt den lille och det satt bra, en dag som denna, innan 4H-gårdens djur och natur fick göra sitt.

Varm korv fick man också. Jag tänkte hårt på snabb och bra utflyktsmat men kom bara på plättar med sylt... Då ryckte T in och föreslog varm korv. Det fick vi ju alltid när vi var små, när det var utflykt, sa han. Naturligtvis! Bara det att mitt undermedvetna varnade: "Säger du vajm kojv en gång till så FUTER jag!" En upprörd David, knappt fyra år, less på utflykter med korv, fanns någonstans i bakhuvudet. Men jag sa inte nåt om det. Jag hyllade farbror Thomas idé och alla var glada och nöjda. 

Folkets Park. Den lilla familjen bor så nära att det är oundvikligt att alltid hamna här. Fin plats.

När mamma Astrid visar sina bilder på MittMöllan måste vi ju kolla in dessa. Så även Finn. En mycket liten kille under en mycket lång katt.

Cirkusen som vi bor på för tredje gången. Malmös bästa och roligaste camping (eller vad det kan vara) enligt oss. 

Fåglarna.

 Husbil är ok, i lagom små doser. Klart slut.

/E

Midsommar igen

 Varje år jag går på min semester (semester heter det, inte sommarlov) tar det minst en vecka innan jag har bytt liv. Nu ska jag göra det där jag fantiserar om att göra under veckorna med tonåringar, prov och planeringar. Typ det gamla vanliga som jag alltid skrivit om. Skriva en bok, måla en tavla och sy en klänning. Ja, ja, det blir väl.

Vår midsommar blev så fin och så varm. Som många andra minns jag bara finväder på midsomrarna i min barndom. Men foton säger annat, särskilt när det kommer till våra egna ungars barndom. Det är både åska och drivis. Här hemma hade vi i år en enkel midsommarbuffé med ett par gästande unga män. Mycket trevligt. Vi käkade sill och grillat och jordgubbar. Solen sken ända in på natten och vi kände oss som kungar där vi satt på vår provisoriska lilla uteplats. Till midnatt. Bra där. Har man inte orkat så ofta på senaste.

Skolavslutningen blev en överraskning för våra elever då vi som vanligt planerade för festligheter i kyrkan med alla föräldrar, tal av rektor, sång och musik av elever och annat kul. ”…vi som vanligt” innebär i det här fallet vi lärare som varit med i evigheter och vet hur det ska vara. Det märkliga i det hela var att vi hade glömt att det varit en pandemi. Våra elever har ju inte varit på någon skolavslutning i någon annan lokal än sitt klassrum. Vi fick ta omtag och försöka få alla tonåringar som ville att allt ”skulle va som vanligt”, dvs en kort och futtig examensdag i klassrummet med fika, att vilja gå ända till kyrkan i procession. Nåja, alla fann sig till rätta alla fall och solen sken då också. Efter det gick luften ur oss lärare som vanligt. 

Ja, sen jobbade vi lite till och nu är vi igenom. 

Kvällen ikväll var en sån där minnesvärd. Altanen har tagit form, provisoriska gardiner uppe och en haltande trädgårdsmöbel så vi skulle ha någonstans att sitta på premiärmiddagen på det som snart är en färdig altan. Ljuvligt, för därtill kom den efterlängtade åskan med regn och svalka. Vi körde  ”en dansk” middag, nåt vi hittat på en gång i Danmark när vi kom sent till ett vandrarhem och skulle köpa middag som gick snabbt att laga. ”En dansk” består av grönsaker i flera färger och former, kallskuret, potatissallad, ost(ar) och ett gott vin.

Dessutom har vi bestämt lite om semesterresa i Sverige. Med husbilen. Jag längtar ut! Lycko oss som har möjlighet. Återkommer med mer äventyr! 

Fejkfärdigt

//E.

Konstig känsla

 Min kusin ska sälja en sportstuga som funnits så länge jag kan minnas. Jag har inget med den att göra mer än en massa roliga minnen (roliga OCH komiska så här i backspegeln sett) och att stugan står någon futtig minuts promenad från mitt barndomshem. Det är, eller var, min morbrors. Numer är min kusin ägare då morbrodern har seglat visare sedan många år tillbaka. 

Att stugan ska säljas är i och för sig inte alls konstigt, den är inte så frekvent använd, om man så säger. Den liksom bara har stått där och varit sig själv som en del av en skogskulle. Nån enstaka gång har den lysts upp av moster men tiden går och allt förändras. Innan pandemins utbrott upplevde jag en revival i den där stugan. Det var som om jag hade varit fjorton igen då moster ställde till med party. Trevligt var det och på något sätt så kändes det som om tiden stannat på en plats och vid en tid som jag minns som mycket harmonisk. Jag brukar inte säga så mycket om det, men det händer att jag åker till den här änden av världen och "tankar" något. En irriterande rastlöshet försvinner och det är som om jag hämtar upp mig själv igen och kan åka hem med ett märkligt lugn inombords. 

Ja, ja, tiden går och jag stöttar min kusins beslut. Jag vill inte bo där eller köpa den eller nåt, utan det är platsen i sig, tror jag, som drar. Ser framför mig att köparen avverkat alla granar och aspar, rivit sportstugan och byggt ett chalet med åtta sovrum. Kanske till och med dragit in vatten och avlopp, bytt plats på Åreskutan och Välliste och anlagt en engelsk trädgård. Runt om elstängsel och övervakningskameror. De senare för att kunna fälla en gammal kärring som smyger i skogen och letar stämningshöjare som troll, älvor och jolbänningan. Suck.

Jodå. Som sagt, sälj kåken bara, det hade nog jag med gjort. Men det är något förutom platsen, kanske alla komiska och sorgliga och tokiga och vanvettigt roliga minnen som har med den där stugan att göra. 

Först och främst har den fungerat som ett högkvarter när man var i lekåldern. Ja, inte stugan utan en liten "solhylla" som byggts till. Där gömdes åtskilligt i träspringorna, kan jag säga. Man kunde även ligga på taket, gömd under tunga grangrenar och skrika som en kråka ifall någon skulle passera. Lite roade, kan jag tacksamt konstatera. Den var även familjens fotokuliss nummer ett, där blev man plåtad. "Hej, hej, vinka till kameran!" och sen såg man sig själv någon dag senare med ett tillgjort flin som gjorde en generad flera veckor framåt. 

I solhyllan tjyvröktes det första gången, eftersom man hade uppsikt över om någon kom hemifrån gården och där hade jag och min kompis en romantisk dejt när vi övade in något som var mitt mellan lek och drama. Vi vågade inte pussas fast det ingick i manuset. Vi rökte i stället. Åtminstone min kompis, det stod i manuset.

I den där solhyllan satt jag med en ung man som friade envist till mitt sjuttonåriga jag. Jag tyckte han var en gammal gubbe, minst tjugofem, och för att bli av med honom var jag riktigt lejsam. Han fick veta att stugan var till låns när som helst för mig och min kille, om jag hade någon, men tyvärr var det inte honom det gällde. Det var inte sant att jag skulle få låna stugan, men för den suktande friaren skröt jag extra mycket om fester och partyn och övernattningar med polare i detta lilla, mysiga och exklusiva hus. Han trodde mig, tittade in genom fönstret och suckade att "det är fan bardisk, också". "Jaadå, vi har allt", skröt jag vidare utan att äga ett skit av min morbrors domäner. 

Inne i stugan har många gräddtårtekalas gått av stapeln och så lite surströmming av och till. Släktingar som förgyllt barndomssomrarna har semestrat där och bidragit till olika happenings och mamma och jag har solat med en kopp kaffe på bron på vårvintrarna när hon velat ha sällskap ute en stund. En gång var vi nära att bryta varsitt ben, morsan och jag, då en planka gått sönder i altangolvet och bildat ett litet hål stort nog för att trampa ner igenom med stort blodvite som följd då man med våld drog upp sitt ben igen. Vi satt fast en gång var, men eftersom det var åtskilliga årtionden innan man hade mobiler fick man härda ut och ta sig loss och linka hem utan hjälp. Det som inte dödar gör en starkare. 

Ja, tiden går liksom. Här sitter jag och minns. Bara roligheter. Eller hur. Och jag hoppas nu att någon köper huset för att man har utsikt över Välliste i stället för Skutan som alla ska glo på. Det är inte mer än rättvist. 

Therese och jag på skogstur bakom stugan.
 Inga jordbänningar i sikte, tyvärr.


/E

Min favoritmånad...

 ... har alltid varit maj.

Ända sedan jag var liten har det varit så. Sommarlovet gick att ana bakom knuten, kvällarna var låååånga, mamma ville ta långpromenad och till och med kunde man få "gåné te schöön" ifall man hade flyt. Gå ner till sjön, heter det, på rikssvenska.  Och det bästa av allt, under sommarhalvåret hände allt: släktingar dök upp, ibland med paket under armen, elvakaffet flyttade ut i trädgården, kossorna kom på sommarbetet bakom vårt hus och båten kom i sjön så man fick fiska. Lite senare rörde sig killar med moped runt byn, spännande kompisar dök upp på sommarvisit hos nån gammal farmor och det forna högkvarteret Mjölkbryggan blev spaningsplats efter viktigare personer än grannungarna. Det var maj och sommarens intåg, då hände allt, som sagt.

Jag har behållit känslan ända till idag och den finns där än. Ja, jag sitter inte gärna på nån mjölkbrygga och spanar för jag har lyckats bli gift. Inte syns det några kossor heller runt knuten, bara grannens hund och en oherrans massa harar som demolerar odlingarna. Men så fort vitsipporna blommar runt körsbärsträdet är det läge att flytta ut kaffesörplandet. Ja, det är i och för sig svinkallt, men jag kan härda ut om det behövs. 

Sommarlovet skymtar och vi har kollat upp brygga och båt. Maken snickrar i vild panik för att altanen ska bli klar före jul och motorcyklarna är besiktade och hundväskan beställd och växthuset städat och lavendelplanten inköpt. Husbilen ska städas ur och alla som har husvagn eller husbil vet ju hur det känns när man får städa bort vinterdammet och diska melaminet. Ja, så nu kan sommarn komma. Och så fort den kommer så drar vi. Lite humor är det i alla fall. Vi tänker åka runt så länge det går (och kroppen vill). Det kommer säkert andra dagar längre fram.

Just nu sitter jag i långkalsonger och ulltröja och njuter av vårhimlen. Ljusblågulrosa. Och syrenen är snart ljusgrön om man tittar noga. och ja, jag sitter inne i soffan med en kopp hett te. Ute går det inte att vara, till och med hunden frös in. Men det är fortfarande maj. Jag kommer att sitta med näsan tryckt mot fönstret och insupa vårljuset så länge jag orkar. Ifall du går förbi och undrar varför den där kärringen sitter och blåstirrar ut genom fönstret.

När jag var barn satt jag också gärna i fönstret och blåstirrade på majkvällarna. Saker har etsat sig fast i själen: sol på trädstammar sent på kvällen, de första små insekterna som dansar i kvällssolen, staren som hoppar in och ut i holken, musöron på björkarna och så den där lukten av kaffe som dröjt sig kvar sen eftermiddagen. Jag har plockat fram pennorna och penslarna nu, men kaffelukten blir svår. Hur ska jag måla den? Stårsa petar otåligt på min arm, biter mig lite och kollar ifall jag reagerar, Hon har nog tänkt sig att jag ska klappa och klia henne på magen i stället för att knappa på tangenter. 

Jaa, så har vi det. Maj är inne i andra halvlek snart och tiden börjar bli dyrbar, Suga långsamt på karamellen, var det. Och ta vara på livet. Och sånt. 

Då. Typisk bild från min tidiga tonårstid - antingen jag eller min bror har tagit bilden med Instamatickamera och vi tyckte säkert det var det vackraste man kunde ta bild på just en lila vårkväll.

Indalsälven och Mullfjället som sakta suger i sig solen.

Nu.

/E.