Tillbaka i hemmet

 Under middagen ikväll sa jag till maken att jag minns som vanligt Norgevägarna mest. Att jag hade lite svårt att minnas var vi sovit. Att det ”nog” var sol hela tiden i Malmö…. Maken svarade att vi rejsar genom landet som vanligt utan att stanna länge nånstans. Jag håller med, vi har nog alltid gjort det. Vägen är resans mål, säger man ibland. Vi har gillat att se Sverige susa förbi utanför bilrutan när ungarna var med. Och det gäller kanske nu med. Jag undantar hojturerna, då ÄR det ju vägen som gäller, för det är så kul att köra. Nu har vi ändå kapat årets semesterresa med åtskilliga dagar bara för att vi insåg till slut att vi inte skulle orka se husbilen alls efter fyra-fem veckor runt delar av Skandinavien, vilket ju vore synd. Den är ju ändå en del av familjen nu. 

Så vi siktade på en något decimerad rutt. Barnen skulle i alla fall få besök och min bror, som brukligt. Alltså, mot norska kusten och Trondheim, ner till Bergen, vidare till Malmö och sist Öland. På hemvägen någon dags umgänge med nära vännerna i Leksand, så vi får den där ”Dalarnadosen” som tycks förfölja mig genom livet. Våra grannar satt nog bänkade i fönstren med chipspåsen och sexpacken när husbilspreppen började på en tisdagskväll klockan arton, ungefär. Först alla sängkläder (se mig med två täcken, fyra kuddar, filtar och hundens sovplats i en gigantisk hög som jag vinglande bär ut, eftersom jag ändå vinglar jämt, känner mig fram till husbilens dörrhål som är för litet för att TRYCKA in hela högen men jag kämpar på; att gå flera gånger är inte aktuellt). Sen hela garderoben, matkassar med nödvändig torrskaffning, halva min ritverkstad i portabel form, badhanddukar, toalettväskor och en stor medicinlåda som kan vara bra att ha. Jag vinglar mellan hus och bil, möter maken ibland som bär verktygsväska (gammal bil - man vet aldrig), nödvändiga artiklar för tank och toa och teknik. Efter tre, fyra timmar bågnar bilen, grannarna har fått le och skaka på huvudena och vi behöver bara kolla var bilnycklarna tog vägen. Och kartboken, för fagerlund, glöm inte….

Nåväl, vi kom iväg och det är bara att konstatera att vi bor i ett vidunderligt vackert hörn av världen när vi susar fram längs havet, över fjällen, rundar berg och korsar fjordar. Bilderna får tala, ord är överflödiga. Ändå har jag liksom bara spontana ögonblicksbilder, inte särskilt genomtänkta, men minnet från just den stunden och platsen finns kvar.

Det som var lite snopet denna gång var att jag hade lite svårt att känna det där drivet jag alltid känt när det gäller resandet. Jag som alltid mår bäst då jag är på väg. Jag brukar tänka att äventyret väntar bakom nästa hörn, varenda dag, efter varje mil. Nu blev jag snabbt trött. Kanske kan det beror på en envis förkylning som hängde med, eller är det en naturlig åldersförändring? Allt har sin tid, brukar jag trösta mig med, jag är inte särskilt sentimental över mig själv och varför jag inte är som förr. Men det ska du bara veta, en sak som triggar min semesterkänsla, det är campingplatsens servicehus. Tro det eller ej. 

Ibland fricampar vi, ibland står vi på någon ställplats. Den första natten sov vi på en liten skogsplätt vid ett grustag tillsammans med några holländare och ett ungt par som smällde upp ett tält bakomen buske. Nästa natt valde vi campingplats, det var en liten men oerhört mysig plats nära havet på norska kusten ovanför Molde. Så fort jag närmade mig servicehuset och kände lukten av diskbänk, olika matdofter och nån skum jordlukt som alltid tycks uppstå i campingplatskök, så blev jag lyrisk. Semester, på riktigt! Oreda i skåpen med någon udda kopp här och var att låna, kvarlämnade kryddburkar, fyra sorters diskmedel i halvtomma flaskor, en skitig diskborste och diskhoar som är allt ifrån skinande renskurade till slasktrattar. En gigantisk pappersrulle i en golvställning och nån kokplatta som borde putsas upp lite. Ibland finns mycket att önska, ibland häpnar man över perfektionen. Det är nåt speciellt med campingkök och servicehus, som sagt. Alla möten, alla lukter, alla språk, alla olika rätter och alla sätt att diska. Jag älskar det! Att det kan vara lite ofräscht struntar jag i eftersom vi alltid använder egna grejer, men ändå. Jag har fantastiska minnen från camping med fyra ungar under alla år. 

Mitt första möte med campingduschen var en sommar på Ängby i Stockholm. Vi hade lånat ett tält, vi hade tre små grabbar typ 2, 4 och 6 år och hoppades att det skulle funka. Ängby kokade av campande människor i alla åldrar och nationaliteter. Det var tätt mellan tälten och jag undrade om vi skulle få sova. Men det gjorde vi, och så klart, tätt hoprullade alla fem som den flock vi var, sov vi gott. Strax före sex gick reveljen i form av trangiaköksskrammel från något granntält. Jag skulle ta mig till duscharna med minstingen och maken skulle ta med de två större. Där och då grundades nog den ultimata känslan av campingsemester. Duscharna var knökfulla och vi trängde oss fram till en vrå där vi kunde klämma ner toaväska och handdukar och våra kläder. Sen var cirkusen i full gång. In och ut i duschar, hoppas att duschpoletterna skulle räcka och att man inte skulle tappa nån. Att sno tappade polletter som rullade runt på golven och in under grannens dusch var en sport. Att hålla reda på ungen som sprutade tvål på väggarna och samtidigt hinna tvätta alla kroppsdelar under den lilla tiden man hade var ett äventyr i sig. Sen fick man tränga sig ut bland tanter, barn, tonåringar och städpersonal i en salig blandning och krångla sig i kläder lite hipp som happ. Allt påminde om ett överfyllt omklädningsrum med en högstadieklass på trettio som alla skulle hinna duscha i fyra duschar och sminka sig på tio minuter. Man fick vara glad om man hittade sina egna trosor och dessutom kunde tränga sig någorlunda torr ut genom dörrarna medan hårspray och deodoranter duschade en från alla håll. Allt detta under skränande musik från en avlägsen högtalare. Men rena var vi och glada var vi. Det var liksom samma sak med köksavdelningen. Lagade mat gjorde vi på vårt gasolkök, men diska, det skulle göras i det gemensamma utrymmet. Herrejesses, så många roliga minnen av detta! Det ÄR semester de lux. Det händer bara inte annars. Det är nåt särskilt alltså, som får mig att gå igång. Tur var det nog att semesterkänslan väcktes i det där köket på Flø camping, annars hade jag börjat tvivla på mig själv. 

Lite bilder från treveckorsresan på ca 350 mil.

Molde. Badbild. Fast det är inte vi, det är några rätt modiga som badar mitt i stan, vädret är lite svalt. Vi värmer oss med svæle och kaffe i stället. 

Flø, söder om Molde. Här upptäckte jag semesterkänslan i serviceanläggningens kök.  Stårsa upptäckte glädjen att springa lös längs havet en stund.

En favorit. Vägen mot Bergen, söder om Ålesund. 

Bloggerskan i Bergen i sol och sommarhetta, beställer in en trendig Aperol som ska vara så god. Här garanterar jag att det bara smakar wishyvatten, pengarna i havet. Eller så är det min envisa förkylning. 

Bergen, Skuteviken. Staffans gata, vi fnissar när vi möter denna karavan på väg nerför den branta gatan.  Håll i hatten, tänker jag.

Hardanger, på väg mot svenska västkusten genar vi över fjället.

Lysekil. Jag ville gärna återse platser som vi besökt för trettio år sen, eller så. Jag vet inte om det är sig likt. Men Curmans villa står kvar. 

Malmö. En (ganska) typisk fika med prinsen och hans mor.

En annan favoritbild. Där ligger en vuxen man inuti en spiral, två mammor fotograferar. Den ena tänker att det är roligt att se sin son i en klätterställning igen. Den andra tänker att det är bra att fästmannen visar sin son hur man leker i en klätterställning. 

Österlen. Sökande efter Prästens badkar.

Barnportion av Nybros stolthet (?) den största glassen man kan beställa. 

Öland, Övre Västerstad.

Öland. Sommarkvällsutsikt från min brors stenbro.

Ölands södra udde, fågeltornsutsikt. Inga giraffer i sikte…

Västervik

På väg, snart Kumla.

En av de bättre campingplatserna vi besökt, Kumla.

Leksand, Västanvik. Landad på vänners veranda på gammal dalagård. Kräftmiddag och en massa goda saker väntar. 

DalaFloda, Hjort-Olars fik. Tacksam för sommarflicka i mysig miljö. 

Dalarna levererar, vi åker hemåt. Nöjda på husbilslivet, med hemlängtan och en känsla av frihet. 

/E.

Eftertanke

 Nu sitter jag här på verandan, föräldralös, på ålderns höst. Naturligt föräldralös. Men det känns mycket konstigt. 

Igår när jag köpte en del varor till middagen kom jag på mig med att även passa på att kolla upp vad mamma kunde behöva. Det tog tre sekunder innan jag reagerade. Och då slog tomheten till. Vem är jag nu? tänkte jag och gick där mellan hyllorna och visste inte längre vad jag skulle ha. 

Den där lilla stundens förvirring fick passera. Jag såg ingen jag kände och behövde inte hälsa på nån jag ändå inte skulle orka prata med just då. Däremot, medan jag kunde slutföra mina inköp, kom jag på att jag aldrig varit längre bort än tolv mil från min mamma. Förutom naturliga situationer som semesterresor. Jag har flyttat men inte långt. Vi har setts och umgåtts rätt frekvent genom åren, alltså, varav de sista två mer i mitt medvetande än i hennes då åldersdemensen tog över helt. 

I förrgår hölls begravningsgudstjänst och mamma överlämnades till något ljusare, förhoppningsvis. Det var sorgligt, men inte ohanterligt. Vi var i en fantastiskt fin kyrkolokal, bårtäcket råkade vara blått som var mammas favoritfärg på saker och blommor men inte på kläder.  Det var en ljus och fin begravning, trots allt. Det var vi, familjen, en rätt bra skara ändå. Att vi också fick sjunga sommarpsalmen ”I denna ljuva sommartid” kändes mycket bra. Mamma gav ju allt för den ljusa årstiden.

Efter begravningen hände det som jag egentligen alltid tycker är bland det roligaste som kan hända: alla samlades hos oss och åt mat ihop. Det blev några timmars skratt och prat. En liten prins i ljusa lockar sprang omkring och jag är säker på att mamma i sin nya tillvaro var med oss. Det kändes och känns så. Några gånger har det hänt, under hennes senare år och då hon inte känt igen oss i familjerna, att jag saknat att kunna göra henne delaktig. Hon har alltid lyssnat och varit uppriktigt intresserad av allt vi tagit oss för. När hon inte längre visste vem jag var försvann också samtalen, även om jag fortsatte berätta om våra liv. Då jag visade första bilderna på hennes barnbarnsbarn tyckte hon det var ett under att få se på en så söt och go liten bebis. Men vem det var, det visste hon aldrig. Det är fyra år sen. Hon kände igen mig och pratade om sin bror och sina föräldrar. Men där tog allt stopp. Jag förstod att det bara var en tidsfråga tills hon inte heller skulle veta vem jag var. Det kändes tomt och fattigt, minns jag, när den där tiden kom. 

Det har ju alltså gått en ansenlig tid då jag ändå inte kunnat göra henne delaktig. På något sätt vande jag mig. Men ändå, vem är jag nu, den frågan kom upp som en påminnelse att jag inte ska åka och göra inköp till mamma: toapapper, tandkräm, skurmedel, tvål, kakor, choklad och färska blommor. Alltid blommor och kakor. Nåja. Jag antar att fler upplever samma saker. Man vänjer sig. Snart, väldigt snart ska jag ta tag i de allra roligaste minnena och uppdatera den halvsovande bloggen Enhenna som ska se det komiska i livet och minnas allt fint jag varit med om.

Och jag är helt säker, mamma finns med hela tiden nu. 

/E.

Mamma

 Dagen efter mitt förra inlägg fick min mamma se vad som finns på andra sidan. Hon somnade in klockan sex på morgonen i den tid hon älskade allra mest - den tidiga sommaren med ljusa nätter. Jag höll henne i handen. Hon slutade bara andas. Så var det tyst. 

 Strax efter fyra ringde de. Jag hade väntat på det samtalet ett par veckor. Förberett mig. Allt var som jag tänkt. Såg mig själv som på film på repeat. Messade min bror som förhoppningsvis också fått samtal, toa, ett par ordentliga klunkar kallkaffe, borsten genom håret två tag och bilnyckeln från byrån, bad maken gå ut med hunden och sen komma efter.

Konstigt hur allt är. Det var så lugnt. Vi visste hur det skulle bli. Mamma skulle få vila efter 94 försomrar. Vila från åren i sin egen värld som både roat och stört henne. Ingen värk i benen längre, ingen förlamande trötthet och frusenhet. Vi tror att hon gick in i ljuset, rakt i armarna på sin Arne. Hon hade gjort sitt nu. Uppdraget slutfört. Jag tittade på BrittMarie som satt i soffan med kaffemuggen framför sig. Hon hade varit med mamma sen sena kvällen. BrittMarie berättade att hon efter sin pension från hemtjänsten för flera år sen brukade vaka vid dödsbäddar. Pensionär hade hon bara stått ut med att vara några år. 

- Då har du sett många dö, sa jag, som fortfarande hängde över mamma och kramade hennes hand.

- Oh, ja, sa BrittMarie och drack lite kaffe. 

Jag hade också fått kaffe nu och berättade att mamma jobbade på hotell Årevidden när hon var i jobbåldern.

- Nämen, va säj du? Der har je vöre myttje ma pensionärsgruppan! sa BrittMarie.

Som sagt. Det var ändå rätt lugnt kring mamma. BrittMarie var dessutom en äkta tant, jag kände mig omhändertagen som jag gjorde som barn när tanter var hemma. Nån att luta sig mot, liksom. Maken kom och vi grät lite ihop och drack ännu mer kaffe. Mamma vilade i sin säng, BrittMarie ordnade med praktiska saker och vi gick hem och tog ut hunden på en promenad så länge. Plockade en sommarbukett och gick tillbaka till mamma som nu var finklädd och kammad. Hunden tassade tyst runt och vi sa hejdå en gång till och satte sommarblommorna på sängbordet. Det hade mamma tyckt mycket om. Sen gick vi hem. Jag åkte och handlade mat till kvällen, på hemvägen fick jag lust att hälsa på mamma en liten sväng till. Hon verkade så fridfull. Jag stod en stund och såg på henne, livets slut, så såg det ut. Jag undrade var hon var nu. På kvällen kom min bror och vi tittade in till mamma återigen för att han skulle få säga hej också. Sen gick vi hem. Jag sov lugnt. Ingen skulle ringa på natten. Kanske var mamma med oss. 

Döden är en del av livet. När det sker naturligt är det ändå okej. Sorgen och saknaden finns så klart, men den är hanterbar. Vi var förberedda. Jag tyckte det var fint att BrittMarie var där. Att hon satt lugnt i sin stickade kofta och med kaffekoppen i handen och talade om mamma och livet och döden så naturligt. 

Hur det blir sedan när jag helt plötsligt inte har mamma att besöka varje vecka, det vet jag inte. Kanske vaknar jag upp en dag och får panik för att hon är borta? Eller ingår det i avvecklingen av ens livsuppgifter? Ungefär som när sista ungen flyttade ut och man efter den första tidens frihetsrus ringer alla ungar och helst nån av deras kompisar också och undrar om de vill komma och sova över en helg eller två. Så man får tillbaka sin funktion, liksom.

Det återstår att se. 

Jag är djupt tacksam för att vi hade just mamma som mamma. Det finns mycket att minnas och roliga saker att berätta. Förhoppningsvis i minnesbloggen, Enhenna, som kan få fart nu när min egen pension närmar sig med stormsteg och därmed ”oceaner av tid” som nån knäppskalle berättat för mig att man får. 

/E

Efter Bergen

 Den vidunderliga resan var just en vidunderlig resa. Det är det alltid när man åker ditåt. Trots det väldiga avståndet till en ständigt efterlängtad son är vi ändå glada att han bor just i Bergen. Vilka resor vi gjort när vi varit på besök! 

Våren har gått med två fina resor, en till Malmö och en till Bergen. Snart blir jag pensionär på heltid och ekonomin kommer att se helt annorlunda ut. Jag sa till maken att om vi inte kan resa kommer jag att få ”lappsjuka”. Ordet ”lappsjuka” räknas nu möjligen till de ord vi ska undvika eller helt enkelt avskaffa, det vet jag faktiskt inte i skrivande stund. Men ordet beskriver alltså, enligt min mor, att man tvingas stanna kvar på en ödslig (?) plats utan möjlighet att ta sig därifrån. Hon använde det rätt frekvent ett tag då vi diskuterade min trygga bullerbybarndom i Åredalen och hon fräste nåt om ”lappsjukan” tillbaka, för att tala om för mig att det minsann inte var nån drömtillvaro att ”bo i en grop” med knappt några grannar. Det där är en annan historia som jag kommer tillbaka till sen. Men det var så hon såg det hela ibland innan hon flyttade till staden. 

Men åter till mig - jag förklarade en gång för maken att jag skulle kvävas om jag inte hade möjlighet att resa. Han mumlade nåt tillbaka men jag vet att han är på. Jag har aldrig stött på motstånd då jag känt rastlösheten som brukar sluta i en resplan, stor eller liten. Snarare tvärtom, han brukar utvidga planen lite mer. Då blir det ännu bättre. Resa för mig är en sväng runt Storsjön en vacker sommarkväll. En tur till Malmö. En tripp till Åredalen för att andas barndomsluft eller en femhundramila motorcykelsemester genom Europa eller Skandinavien. Som sagt, resandet stillar en rastlöshet som jag nog är född med. Och så slipper jag ”lappsjuka”….

När vi kommer till Bergen får vi njuta av att bli kungligt ompysslade av sonen som lagar mat och förser oss med alla bekvämligheter som finns. Vi blir serverade frukost, som han annars inte käkar, med en massa gott, han lagar goda middagar och tar oss på sightseeing både till fots och per bil. Kanske har han tagit till sig det stående skämtet om pay-back-time som vi påmint om vid alla soffkörningar och räddningspådrag till tomma kylskåp lite här och var genom åren. Som vanligt kommer jag att leva en längre tid (typ flera veckor) på resan till Bergen. Bilder får berätta resten. Du som undrar över vägvalet så tog vi vägen över Trondheim och sedan Tindevegen över fjället. Wohooo. Njut du med. 

//E.

Första stoppet. Inte utan strul, men fin liten hytte utan något annat än det mest nödvändiga. Helt ok. Utsikten på kvällen var inte heller så dum….

Bilder från Tindevegen

Framme i Bergen

Bryggan

Promenad på Fjellveien

Lille Lungegårdsvann

Hemväg.

Det luktar gräs

Det är just för att maken klipper gräs. Det luktar bensin också. Det är en gammal gräsklippare. Jag gillar lukten av båda. Det törs man ju inte säga, det där med bensin, alltså... (Jag är inte emot klimatanpassningar, jag gör allt jag kan i vardagen, men jag kan fortfarande gilla lukten av bensin...). Men det är en annan historia. 

Detta är den ultimata sommarkvällen. Och (förutom gräsklipparbensinsdoft) slinker ett stråk av dofter in genom den vidöppna dörren, gräs och hägg dominerar. Konservera stunden, tack! Nån som kan? 

Att konservera stunden en sommarkväll har jag skrivit och/eller tänkt hela mitt liv. När jag var i tidiga tonåren var det något magiskt med detta som jag inte kan sätta fingret på. Mamma kanske har skapat det, hon som pratade om sommarkvällar och starar och styvmorsviol och ljuset varje år med en särskild röst och en särskild längtan. Jag fattar. En sommarkväll i maj kan få mig att tro att det är fred på jorden. Samtidigt känner jag oro över något obestämbart. 

Just ikväll, med dörren på vid gavel, gräsklippsljud och dofter, solen har inte gått ned fast klockan är tio snart, hunden slappar i värmen i soffan, körsbärsblommorna har slagit ut, golvet är nyskurat.... Ja, just det. Ni är med antar jag. Ingen ogillar väl sommarkvällar när man längtat en rekordlång vinter. 

Sommarkvällar gör mig extra mottaglig för vissa minnen. Jag hör mormor, hör att hon pratar i telefonen med någon kompis. Alma? Hon sitter i vit blus och brun kjol i fåtöljen vid telefonen. Hon spejar uppåt lägdan (ängen, eller åkern, för den som int begrip) och ser på sommarfjöset och kossorna som väntar på traktorljud och mjölkning. Jaa, joo, jahaaaja...säger hon. Jag hör henne tydligt. Och mamma som diskat klar och tar flaskan med Gahns handbalsam från bänken vid kylen och skakar den medan hon tittar ut mot vägen. Lite längtande, på ett sätt som gör mig lite orolig - vad ska hon hitta på? Jag var ständigt ängslig att hon skulle försvinna av oklar anledning. Hon var ju alltid nära oss. Men just sommarkvällar kändes det vanskligt eftersom det på något sätt var magiskt (även då) och människor kunde bryta rutiner och vanor, något jag tyckte var svårt. 

Men den där längtande blicken brukade sluta i en långpromenad till styvmorsviolsåkern tillsammans med oss ungar medan mormor babblade färdigt med tant Alma.

Sommarkvällarna var som sagt magiska och är det än.  En viss oro för något, lyhörd för minnen, känslan av djup frid, alltihop...

Ja, just det ja. Nu har jag lyckats skriva av mig lite. Det är som blaaablablaabla blaaa.. som mormor och tant Alma. Nödvändigt för att veta vad jag tänker. Maken har kommit in, gräsklipparen har tystnad, det luktar fortfarande gräs, solen gick nyss ner och hunden vill ut. Väskorna är packade och den vidunderliga resan till Bergen börjar i morgon. Är jag lycklig eller lyckligast? Förmodligen det senare.

Återkommer från en annan sommarkväll från Vestlandet.

Hejsvejs.

/E

Sursia

 Je e på sursia.

Varför? Kroppen ska bara funka, det gör den inte. För ett antal veckor sen var det akut HC för svullet och ont knä, höger ben. Hade rest mig lite ungdomligt snabbt från en stol. Genast insåg jag att nu blir det problem då min ständiga och diffusa småvärk blommade ut i ONT på riktigt. Hem och vila, ingen lång hundpromenad på morgonen. ONT, ringer hälsocentralen och får akuttid samma dag. Ordinationen blir vila och sjukgymnastkontakt. Jag verkställer och får en tid en dryg månad bort. 

Ipren, Voltaren och knästöd, efter tre dagar är ordningen återställd. Slappnar av, går långpromenader och helt plötsligt vägrar min fot fungera efter en tur. Det går inte att böja tårna utan att tårarna rinner. Av ONT eller ilska är oklart. Troligen det sista. Voltarentuben börjar se välkramad ut. Ringer HC igen efter en veckas ”ta-det-lite-lugnt-med-långpromenaderna” då en efterlängtad lite längre hundtur satte stopp. Jag som just tyckt att jag vilat klart. Ny akuttid, får samma svar som jag redan själv googlat fram i min iver att finna lösningar, blir skickad akut till en ortopedtekniker med orden ”ta det lite lugnt och låt det gå nån vecka. En ortopedtekniker kan se till att du får det stöd du behöver för foten”. 

Ta det lite lugnt. Fan också. Jag vet att jag skrev exakt de orden för typ tjugo år sen här då jag var sjukskriven en vecka eller två för mitt andra ben. Då hade jag sjukhusvistelse i benet och hoppade på kryckor. Det finns inget mer irriterande än att ben och fötter inte fungerar. Och ändå - jag måste väl inse att jag är förskonad i jämförelse med vad som annars finns att välja på. Det är ju bara lite ont, svårt att gå. En påminnelse om att jag är 67 och inte 27 som min kusin hela tiden påpekar att man är. Men att ”ta det lugnt”. Nej. Nej och åter nej. Begränsningen känns övermäktig. 

Så, nu har jag klagat klart. Nu ska jag läsa ”En jävla vinter” och sen plantera penséer nu när sommaren som vanligt bara slår till med värme, sol och grönska överallt. 

- Kommer jag att bli helt bra?  frågade jag doktorn. 

- Nä, du lär få leva med det där, det kommer nog och går. Heppåre!

Jag vägrar. Mot penséerna, växthuset, små hundpromenader ofta och planen för Bergenresan. Snart. Då ska jag promenera. 

/E.

Jag tror att jag vet varför jag inte skriver som jag vill, egentligen……

 …det beror på att när jag tar fram datorn utanför jobbet så känns det som jobb. Jag avslöjar härmed att jag är trött och färdig med arbetet, kanske för längre sen än jag vill erkänna. Att sätta sig framför datorn för att lustskriva har gradvis försvunnit i takt med att det digitala arbetet ökat. Jag känner ett sådant motstånd mot  skärmen ibland, eller ofta, och det har med tungt arbete att göra. Visst, smidigt att kunna bearbeta texter med elever nästan samtidigt som de jobbar. Men allt annat som kommit till i skolans värld. Planer, utvärderingar, fyra olika system för att bara läsa mail och meddelanden…. Nya plattformar att möta elever och deras arbeten på, allt för ofta problem med tekniken och det krävs experthjälp för att lösa problemen. Nää, jag är så otroligt skärmless. 

Missförstå mig nu rätt. Jag är inte trött på ungdomar och får fortfarande glädjefnatt när de tar stora kliv framåt och visar på framtidstro och lyckas med sina studier. Förutom alla roliga och förtroliga samtal jag har turen att få uppleva. Men något har hänt, inte bara att jag är på väg in i pension och en annan tid, det är ett stenhårt klimat och som alla vet går ekonomi före människa så förutsättningarna att göra bra jobb är inte så stora jämfört med när jag började jobba. Därtill allt detta digitala, ständiga diskussioner kring vad datorn ska användas till under lektionstid, ständiga uppdateringar av uppgifter i deras digitala klassrum samt utvärderingar, gensvar, planer och planeringar och till och med föräldramöten digitalt. Jag kräks!!

Att fiska fram datorn och göra nåt helt annat än jobb är lite trögt för mig, minst sagt. Samtidigt har skrivandet alltid varit en viktig del av mitt liv. När orken att uttrycka sig i skrift tryter känner jag mig fattig. Eller ja, orkar, jag skriver ju säkert en del på sociala medier, mailar, skriver meddelanden till nära och kära. Och dagbok. Alltid dagbok. Men även där har jag gjort en förändring, korta daganteckningar har fått ersätta långa reflektioner över livet. Å andra sidan blir det en rad för varje dag. ”Jag skriver för att veta vad jag tänker” sa någon, ett citat jag alltid haft på väggen. Precis så är det. Jag behöver ta tag i det igen. 

Jag gör ett försök, bloggskrivandet efterfrågas dessutom av några som bland annat tycker om att läsa ”feelgood och känna igen sig själv”. Herrejesses, är jag en feelgoodbloggare? Jag som inte alltid läser feelgood med så stor behållning. Det är några få jag läser och tycker om, annars blir jag mest less. 

Så vad händer i livet just nu?

Bokklubben, vi läser ”Stöld”. (Läs den!)

Mamma är mycket trött. (Vi anar att hon närmar sig livets slut.)

Växthuset är städat (men jag har inte förodlat än.)

Min och Elins barnbok är på väg till tryckeriet (efter dryga två års ritande och redigerande.)

Finn har fyllt fyra och vi har ÄNTLIGEN fått köpa LEGO. (Viktigt!)

Jag har bestämt mig för att ta tillbaka skrivandet. Håll tummarna nu!

Vid sidan av skrivandet har alltid bildsamlandet funnits. Visst är världen vacker? Ok, allt från Jämtland men definitivt inte mindre vackert för det. Njut. Vi hörs. //E.

Idag har jag...

 ...bakat kakor. Och ätit några. Förmodligen två för mycket. Men jag bakar "aldrig". När mjölpåsen och smörpaketet åker fram då ska vi resa eller så får vi besök. Företrädelsevis av vuxna barn. Nåt annat kaffefrämmande har man inte numera, nästan, i alla fall. 

Jag fick feeling, det beror helt och hållet på att jag vaknade klockan fem och tvingade mig kvar i bingen till halvsex. Men då det där vårliga morgonljuset smög sig in då var det stört omöjligt att inte gå ut i köket som alltid badar i morgonsol den här tiden. Om det inte är mulet. Då brukar jag gå tillbaka till sängen.

Innan jag satte på kaffet tog jag fram smörpaketet och liksom markerade för mig själv att nu skulle det bli. Ja, sen gick halva dagen och jag hade deg upp till armarna och socker på golvet. Eftersom jag lovat min son att baka någon form av energikakor om jag ska ta med nåt till barnbarnet så började jag med det. De medvetna unga föräldrarna undviker sötsaker. Eller så är sanningen den att jag råkade ha med någon form av rawfoodkakor en gång som man kunde ha som mellis och tryckte i barnbarnet en sådan då det var kristid. Alla som har barn vet att kristid kan vara stunden innan maten är helt klar men ungen är skithungrig och man behöver ha nåt som håller värsta svältskriken borta. Helst nåt nyttigt. Sallad funkar inte. Det vet jag av egen erfarenhet.  Våra fick isglass. Det har min nyttige son glömt, tror jag. Men han var impad av småkakor gjorda på frön och dadlar som kunde stoppa en kommande katatrof.

Nåja, jag började med havrekakor med tahini och honung och dadlar. Blev rätt goda men man märker att det är nyttigt. Sen hade jag ett fantastiskt recept på chokladbiscotti, ett recept jag sen insåg skulle ha platsat som gåta i en pysseltidning:  "Gissa vad som fattas - Finn fem fel".  Jag gav nästan upp när "degen" mer liknade nåt som barnen glatt visade i sandlådan för trettio år sen - lerkaka av sand, grus, jord, lite kvistar och nån harbajs. Jag GISSADE också, chansade på smör, vatten och lite mer mjöl och sen kanske lite mer smör. Och varför inte ett ägg? Ägg brukar fixa det mesta. Jadå, det blev chokladbiscotti. Tror jag. Utan harbajs, man förstår nog att det är chokladbitar?

Efter det måste jag göra nåt pålitligt ur Stora bakboken som jag sparat sen -82. Havrekakor med russin. Jag ägde inga russin, provade med choklad, när jag ändå hade den framme, och lite fikon. Borde funka. Och sen provade jag en mördeg bara för att vara lite märkvärdig och göra hjärtan med rosa socker på som lillprinsen ska få äta EFTER maten. Hur många han vill. 

Efter detta gick luften ur mig. Jag kom att tänka på mormor och mamma. Jag har växt upp med elvakaffe och en ljusblå kakburk i tre plan. Den var aldrig tom.  Vetebröd, garanterat, fyllt eller ofyllt, hastbullar som stank hjorthornssalt, möra ringar som brorsan gillade och kokostoppar som jag gillade. Mamma bakade drömtårta och Majs vårbitar. Vårbitarna var vanlig sockerkaka i långpanna med en gudomlig chokladglasyr på som man gnagde av först. Sen bakade hon Rimbobullar med florsockerfrosting och alltid finska pinnar. Man var försedd. Inga energikakor. All denna härlighet fanns ständigt till hands. Jag tror inte våra ungar hade tillgång till kakburk jämt. Någonstans blev det ett skifte. Kakburken liksom fejdade ut och ersattes av fruktstund och sura bärstänger utan socker.  Men som sagt, vi hade isglass i frysen, vi, som våra stackars ungar fick innan mamman fått fram slevar och stekspadar. 

Men nu har jag gjort ett dagsverke och kakburkarna är fyllda. Trots det är det ingen som ringer på vid elvatiden och vill ha kaffe. Vi dricker inte heller elvakaffe utan bara tar det som det kommer. Fasen, det måste man ju ändra på. 

/E

Varför?

 Varför är jag så trött, jag är ju bara trettiofem?

Varför är det inte orimligt jävla roligt att planera en hojresa?

Varför känner jag inte mer sorg än jag gör inför kommande försäljning av den röda fina motorcykeln som passar mig som hand i handske och som jag äntligen fick köra i Schwarzwald med ända ner till alpranden? 

Varför går vi hem och käkar i stället för att stanna kvar på stan och gå på restaurang när vi nu har råd med det?

Varför känns det som det är natt när klockan är halv tio och man ÄNTLIGEN får få och lägga sig?

Varför frostar jag inte av frysen nu när jag tjatat om det tre veckor? 

Varför tror jag inte att jag kan laga en älgstek utan gör en kostek samtidigt för säkerhets skull?

Varför varför varför....

Återkommer med svar. Lösningen känns nära.

/E.

Va ske je mae n'daenn te?

 Ja, de kan man fråg se.

Alltså - vad ska jag med den där till? Någon frågade då motorcykeln kom på bild. Det skulle man väl kunna fråga sig. Vi som har så många fordon. Särskilt på två hjul. Nå, nu är det ju så att jag fortfarande vill dra runt på hojen några år ytterligare, om huvudet tillåter. Då behöver fordonen anpassas. Jag har alltid tyckt att sidovagn är coolt. Men bara tänkt det. När nu artrosen härjar i ett större antal leder och därmed skapat osäkerhet i balansen så behöver jag tänka om. Gubben fann på råd:

Vafan vi bygger väl en trajk?

Ja, lät ju som en toppenidé. När är den klar? Vi insåg ju att livet är kort… och kanske var det då gubben fann på nya råd:

Va skulle du gilla motorcykel med sidovagn, då?

Ja, det var ju bara att tacka ja till livet. Roligare för doggen, klart hon också vill åka med i sidovagnen. Sen gjorde vi som vanligt: köpte en och for över halva Sverige för att hämta upp. Resan… ja, jag har ju tjatat om det förr, att när jag är på väg då mår jag nog som bäst. Mot nya platser. Eller gamla, men alltid med nya ögon. Det är väl nåt fel på en. Men så har det alltid varit. Den här gången blev det Kinnekulle (där stod den, hojen) och vi åkte raka spåret till Mariestad. Jag hade en bild av var vi skulle bo…på en camping, i en liten stuga där vi varit förr. Nära bron till Torsö. Kanske hade vi tur och slapp all snö ett tag. 

Var jag hade fått det ifrån kan man fråga sig. För det första så var det ”fel” camping, men ändå mycket fin stuga. Som vi mödosamt tog oss fram till med bil i djupsnö. Vänern såg översnöad ut. Det var drivor överallt och jag kunde besviket konstatera att Västgötaslätten såg ut som en jämtländsk lägda i vinterskrud. Är det så här att turista i februari? Inte ett endaste lilla vårfrö? Snålblåst och tio kallgrader.

Nåja. Vi hastade iväg mot Kinnekulle dagen efter, lastade på vidundret och insåg att det skulle bli lite mekande föga överraskande, men halva nöjet med den här hojen är väl gubbens skruvande. Själv ska jag bara köra. Funderar på lädermössa och goggles. Åt både mig och hunn. 

Sen for vi till Dalarna. Man måste säga att hunden är enastående snäll. Hon hänger med, mil efter mil. Snäll och glad och tålmodig. Belöningen skulle komma i Dalarna. Lösspring på inhägnad gård, sova i mysigt hus och få sitta i famn hos värden vid matbordet. 

Just nu står vidundret, en Dnepr, i tryggt förvar på släpet. Gubben läser på om motor och elstart och lite annat smått och gott samtidigt som han servar min fina röda BMW inför försäljning. Man ska ju snarast ha igen kosingen. Dessutom, som vän av ordning redan konstaterat, man kan ju inte ha hur många motorcyklar som helst…. För övrigt håller jag mig till min egen ordning: en sak in, en ut.

Återkommer med ny information om det stundande pensionärslivet. Under tiden kan du tänka ”va fan ska hon nu hitta på?” som det står på dom där broderade tavlorna om hur man vill att folk ska se på en som pensionär. Lite bilder:

På camping vid Vänern

Översnöad västgötaslätt

Lastad och klar

En liten Stårsa på promenad i snöigt Dalarna

/E

Nytt kapitel?

 Idag pratade jag med min chef om pensionen. Berättade att i september får det vara nog. Hon frågade hur det kändes.

Fattigt, borde jag ha svarat. I fall jag hade varit ärlig och mer krass, alltså. Men i stället satt jag och undrade om hennes fråga visade på ett seriöst engagemang i min livsförändring. Hon bubblade glatt på om fritid, barn och barnbarn och aktiviteter och vänner och tid och mer tid. 

Jag hängde inte riktigt med. Det låter som nåt man ansåg att pensionen innebar för hundra år sen. Idag är det nog allt för ofta annorlunda. Ont om pengar, dyrt att leva. Vad svarade jag då?

Hur det känns...tja, som vanligt när jag byter fot. Man får se vad som händer nu. Jag är inte funtad så att jag saknar en arbetsplats så att det skulle innebära nån mindre depression. Jag bara går vidare. Tänker att livet bjuder det väl på nya möjligheter. Det har varit kul och jag har trivts oerhört bra annars skulle jag väl inte ha stannat i mer än tjugo år. Det är arbetskamraterna, alltid dom, som haft största påverkan i alla mina arbeten. Bytt jobb har jag gjort många gånger och aldrig känt någon saknad mer än att vissa personer från olika arbeten har funnits kvar i mitt liv efteråt men att umgänget glesats ut av fullt naturliga skäl.

Nej, jag är nog färdig med det här. Dessutom börjar kropp och knopp att protestera. Jag har inte riktigt ork att argumentera för lärandet, vilket jag tycker att jag gör varje dag. Inte heller tycker jag det är så hippt att knappt hinna på toa, slänga i sig lunchen och springa upp och ner i stentrappor. Näpp, tackohej - leverpastej. 

Vad ska hon hitta på nu då? Tja, jag lär börja med att sälja hojen. "Nej, åh, nej",  eller "äntligen" tänker du som känner mig. Men då kan jag glädja/förskräckta dig med att jag funderar på en med sidovagn. Återkommer, för nu blev du nyfiken, va? 

Allt för djuret - min hälsocoach.

/E