Tacksam och förundrad

Julen har vandrat vidare och i backspegeln ser jag en dryg vecka med två vuxna hemvändare som bott här i föräldrahemmet ("ja, det här är mina föräldrar och det här är deras hem, alltså är det mitt föräldrahem", sa nån.) Som sig bör har ju även de två som finns inom räckhåll till vardags hängt i föräldrahemmet dagligen. Bra det.

I förra huset hade vi tre plan inredda - räddningen för en tonårsfamilj med många önskningar och viljor. Att nu tränga ihop sig i en enplansvilla, förvisso med två extra små sovrum, kan ju vara en utmaning för alla. Men faktum är att det går bra, mycket bra. Man får njuta i kubik bokstavligen. Och ju längre tiden går ju mer förundrad blir jag över våra fyra barns olikheter. De har ju alltid egentligen varit olika, men när man är unge och bor hemma gör man ändå liksom samma saker i en viss utsträckning och har på nåt sätt ganska lika vanor av praktiska skäl. Men hur det spretar nu är så fascinerande. Jag kan inte låta bli att undra hur framtiden, efter oss föräldrar, kommer att se ut. Kommer de att ha nytta av varandra som jag tänker att syskon ska ha? I min värld är man ju liksom bundsförvanter, sittande på ett gemensamt lager av värderingar och minnen om man växt upp tillsammans. Allierade i svåra situationer och beredda att ställa upp i kris.

Jag vet att olikheter ger styrka i ett välfungerande team. Jag stödjer mig på det, så känns det bra. Jag har ju inte velat att de skulle vara annorlunda ändå, bara glada och lyckliga, vidsynta och empatiska personer, beredda att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med saker och ting även om det kräver tålamod.

Men en sak har de gemensamt: det digitala flödet som aldrig lämnar deras händer och ögon. Hur kunde det bli så här? Tekniken har alltid haft en oöverträfflig lockelse, det vet jag nog. Minns TV-spelsdebuten och hyra av box på Videoteket när man skulle ha barnvakt. Minns en unges tioårsdag då vi föll till föga och tänkte ok, han får ett TVspel, vi bestämmer ju ändå än så länge hur mycket det ska spelas. Efter det var det som att öppna en flod för farsan kom hem med en dator. (En väninna till mig som också hade en man som släpat hem en dator sa trött att "det var en sak till att dammtorka" och så skrattade vi åt vårt gemensamma öde.) Ja, jag säger att det inte enbart är av ondo, jag klarar mig troligen inte utan min digitala park själv, eftersom jag alltid bär på den och jobbar med den i en skola som håller på att helt digitaliseras. Men ändå, OM inte detta hade varit så utbrett, VAD hade vi då sagt till varandra under en dryg veckas samvaro i en enplansvilla fylld av långa armar och ben och skägg och tatueringar? Hade vi spelat Monopol och högläst ur nån julklappsbok? Byggt en snögubbe bara på kul eller åkt ut i skogen och grillat korv? Jag bara undrar.

Nåja. Jag är glad att vi har det här gänget. Det är bara att gilla läget och vi har ju skrattat massor åt galna filmer som visats via någons konto i sajberspejs och delat roliga klipp och foton. Vi har lyssnat på musik som kompositören stolt presenterat och hållit kontakt samtidigt med vänner som inte är i närheten. Men ibland längtar jag till skogen. Levande ljud och vyer, samtal och lite övningar som kräver andra rörelser än fingrarnas.

Julen har som sagt passerat och jag är lycklig över hur det blev. Och mitt i allt flippande och blippande och skrollande fick jag till det: Jag röt att alla skulle vara tysta och fokuserade för det var Kalle Anka på TV. Lite suck och stånk var det allt, men ett och annat öga bytte skärm och själv fick man fick gosa ner sig i soffan med skägghögen och finna rätt julstämning med rätt personer omkring sig till Allapappapappapappapadiaaa.

/E.

Fattas några familjemedlemmar, men dom ser ju att ha trevligt i alla fall :)

Ingen jul utan paket och gran

Känn lukten av snö!

Bild som genererat ett messengerhjärta från en hemvändare. Känns fint.

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deciliter glögg och en pepparkaka och en ifylld enkät letade jag reda på mamma. Hon satt i en fåtölj en bit från sina "grannar" och sippade på glöggen.

- Husch! sa hon och reste sig och tog mig i armen. Hon ville hem. Sa att hon fått nån äcklig sockerlag och att det var alldeles för mycket folk ute.
- Det är glögg, mamma, sa jag. Och dina grannar har väl besök, kan ju vara trevligt med lite liv och rörelse.
- Nähäädu, det vare då int!

Sen gick vi "hem" till mammas lilla lya. Satte på TVn för hon ville se om det var nån deckare och så kom en tjej in med en skinkstut och kaffe. Skinkstuten delade mamma systerligt med kattan. Jag föreslog att vi skulle ta fram julgran och några tomtar. Granen för att kolla om belysningen funkar även i år (gran och belysning köpte vi i ett behändigt allt-i-ett-kit förra året), och tomtarna för att  pryda en lite gråtrist kommunal lägenhet anpassad för åldringar som behöver passning och service. Men mamman satte sig på tvären och då ploppade den gamla, rätta morsan fram för en stund. Hon röt att jag fick väl inte ta fram julgran och tomte förrän dan före dan. Punkt! Så har det alltid varit och det är ingen ändring nu! Sådeså!
- Fast jag tror nog vi kommer att pynta lite tidigare i år hemma hos mig, försökte jag. Det blir ju så ljust och fint...
- Det är DU, ja, röt morsan. Du är som en julskyltning, allt ska fram i september! Men näääääserru, här ska det va som på MIN tid och förresten DIN också så var har du fått dom där idéerna från att allt ska fram NU? Två veckor innan jul? VA?? Du och bror din fick då klä granen kvällen innan julafton och DET var stämning, det!

Jag höll ju med och tänkte att julen är för barnen. När det är barn och allt är så där bullerbyjuligt då är det på riktigt jul. Faktum är att vi har varit likadana och sparat allt tills det nästan inte går att vänta längre för då är julen över och så har vi frossat med gran, paket, tomtar och ungar dygnet runt under juldagarna. Kastat ut julgranen i bästa fall fram emot slutet av januari. Men på sistone har det varit tvärtom. Julen smyger in i huset i slutet av november och åker ut till trettonhelgen. Inte så dumt. Men det är ju inte småungar med längre, som sagt, så det är inte så noga. Bara det är jul.

Upplivad av att den gamla, rätta morsan dykt upp för en stund passade jag på att babbla lite om julklappar och Jansson och kolakakor och undrade vad hon ville ha hjälp med. 
- Vi gör som vanligt om du har tid, sa hon, du hämtar mig och så far vi på stan en dag och så hjälper du mig att vara smakråd när jag köper ungarnas klappar. Sen fikar vi. Ska vi säga fredag innan jul? Då har jag kanske hunnit dra av golven och bakat lite?
- Perfekt, sa jag, det gör vi.
Och så nickade den gamla, rätta morsan nöjt och frågade om jag ville ha kaffe så att jag tog mig ända hem, så lång väg jag hade att resa.

Jag påminde om att jag bor tio minuter bort. Gångväg. Men nu var mamma tillbaka i sin värld och sa att jag fick lov att ta det lugnt om jag skulle springa över lägdan.

Ja, ja. Hon har det nog bra i sin värld. Katten spinner, mat serveras och det görs saker för att det ska vara lite trivsamt i vardagen. Men jag tänker att tillvaron är så långt från min gamla, rätta morsa som det bara kan bli. Tur då att hon i sin värld handlar, lagar mat och drar av golven en gång i veckan minst. Och träffar släktingar. Hon trivs med att "grannarna" tittar in med fika, att dom bjuder hem henne på mat och att dom kommer med tidningen. Det är konstigt att ha en mamma som inte längre är mamma och jag funderar ständigt på när det började egentligen. Men dom där stunderna när gamla, rätta morsan dyker upp är kul. Och vi skrattar rätt ofta, faktiskt, både med den nya och den gamla morsan.

Käraste mormor och morfar. Troligen en julafton då morfar klätt granen och vi har klätt upp oss. Vi har tomte i blick. Snart ska det bulta på fönstret... Huset doftar hyacint, barr och lutfisk. Morfar doftar rakvatten och mormor vitlök. Och vi har fått dricka julmust eller enbärsdricka och öppnat ett paket var som fanns under granen på morgonen.

/E

För en bråkdel av en sekund

För att få lite skogslukt i näsan och kolla läget runt lilla stugan vid sjön for vi på utflykt. Inhandlade inte utan besvär en engångsgrill ("Grilla nu? Då får vi leta på lagret...") och några goda korvar och så var det bara att åka förväntansfullt genom den novembergråa bygden mellan Storsjön och Näckten. 

Jag behöver inte tjata om rofylldhet, stillhet, tystnad, vattenkluck, korpsång och tallsus, för det har ni hört så många gånger. Men efter alla dessa år brukar det alltid hända något nytt, stort eller litet. Det är magiskt. En gång var det till exempel att vi hittade makens pipa mystiskt bortrövad och inkilad mellan plankor under altanen, en annan gång öppnade jag locket till lådan där vi har gasoltuben och ett getingbo följde med. Det som hände idag var att vi gick en tur i skogen och passerade ett miniberg, en jättesten som formats till ett klippigt landskap i miniatyr. Och precis just då, när jag fick syn på stenen, fick jag det där suget som kunde komma när man var liten och fick lust att leka. Det som jag sörjer och förundras över att det bara kan försvinna. 

Saken är den att jag för en millisekund fick lust att hämta några dockor eller andra figurer och låta dem leva och agera i det steniga landskapet. Fler möjligheter for genom min hjärna, kanske några som har en utflykt i en skärgård eller på ett berg där man inte får vara, kanske indianer och cowboys i Klippiga Bergen eller en äventyrlig klättring. I samma sekund hann jag fundera över vilka dockor eller figurer och vad fick jag det ifrån? Sen var det över. Jag stod kvar en stund, men känslan försvann. 

Jag har pratat med andra om när och hur förmågan att leka försvinner. Ingen kan riktigt sätta fingret på det. Men jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad. 

Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne, till exempel mensvärk, finnar och heta förälskelser. Och det tog nog väldigt många år innan jag egentligen förstod vad jag blev ledsen över. Det finns bara ett enda ord som passar in på känslorna den julkvällen: besvikelse. Men som sagt, idag kunde jag faktiskt förnimma den där känslan. Magi.

/E

Svenska i en högstadieklass

      

Svenska i en högstadieklass

Fröken:         "Gomorron!  Nu ska vi fortsätta analysera boken."
Pigg grabb:   "Haru färgat håret?"
Fröken:         "Ja, jag brukar byta färg lite då och då. Nu är det den brunröda perioden. Ta fram                                   böckerna"
Pigg grabb:   "Hur gamma eru?"
Fröken:         "62. Hurså?"
Pigg grabb:   "Haru en ålderskris? Då brukar man ändra hårfärg."
Förfärad tjej: "TYST! Sånt där säger man INTE!"
Pigg grabb lyfter på ögonbrynet åt förfärad tjej, vänder sig mot fröken igen, förväntansfull.
Fröken:         "Tror inte det. I så fall har jag haft ålderskriser ungefär vart femte år sen jag var                                     sjutton."
Generad grabb längre bak suckar och himlar med ögonen åt pigg grabb som nu fäst blicken i taket och begrundar frökens svar.
Fröken:          "Jo, analysen..."
Pigg grabb:    "Fast jag har hört att man har en ålderskris...."
Arg tjej:         "Men SKÄRP DIG! Guvapinsamt!"
Pigg grabb:    "Vaddå? Hon sa ju nej."
Fröken:          "Jag lovar att berätta ifall jag får nån ålderskris. Ok?"
Pigg grabb:    "Nu kör vi analys, va?"
Arg tjej, generad grabb och förfärad tjej andas ut med ett långdraget väsande. Pigg grabb ser nöjd ut, fröken minns varför hon valde jobbet och analysen går alldeles utmärkt. 

/E

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött.

Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men värkarna gör sig ordentligt påminda då med.
- Kan den bara inte komma ut nuuuuuuuuuuu?
Precis som när man klämde fram ungarna. Vill minnas en viss trötthet och längtan efter ordning på torpet. Men nu ska det klämmas fram en vinter och helt plötsligt en morgon satte värkarna igång. Dubbelvikt går jag tillbaka in i sovrummet och kvider nåt ohörbart till maken.
- Är det krig? undrar han. Eller har posten inte kommit?
Två saker som irriterar ordningen på Tegelbruksvägen. Nej, säger jag, det är blötsnö. Och så kryper jag tillbaka under kuddarna och förbereder mig på en tvåveckors kamp, ungefär. Tar två Alvedon också.

Det har inte alltid varit så. Jag minns när jag var rätt liten. Jag har en tydlig bild av mig själv då jag kliver upp ur sängen i rummet jag delar med mamma och lillebror. Jag drar gardinen lite åt sidan och ser inte Åreskutan för det snöar tätt. Jag hoppar jämfota av glädje och skriker ” det snöar, det snöar!”
Jag minns också mamma som suckar djupt och kanske kröp hon under kuddarna också, fast utan Alvedon, hon tog mest Magnecyl mot plötslig värk.

Sen hände något nån gång i tidiga tonåren. När en ny årstid skulle födas fram blev jag som förändrad.  Irriterad eller svårmodig. Skilsmässa och omställning, ungefär. Snöglopp och plötslig brist på acceptabelt coola skor. Lite senare var det ett tecken på att danshaket i skogen stängde. Man fick sukta efter romantiska smygpussar bland myggorna bakom nån gran. När ungarna kom ännu lite senare var födslovåndorna lika med inköp av nya bävernylonoveraller.

När våren är i antågande kommer nya värkar om än lindrigare med hjälp av ljuset. Men alltså, kan det bara bli SOMMAR på riktigt? Man går med ena foten i sandal och den andra i känga. Ena dagen ljuvlig värme och skymt av tussilagoknopp, andra dagen snöstorm. Håhåjaja.... För att inte tala om plåga sommar till höst.....

Från den där tiden när jag märkte av mina våndor inför årstidsväxlingar har jag ett foto. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring till denna bild än att jag på något sätt velat föreviga situationen då en vinter håller på att födas.

Ja ni fattar....kanske?

/E.

PS.

Alltså, jag vill verkligen säga att jag inte kan leva utan årstider. Det skulle vara helt otänkbart!!

E.

Glimtar ur året som snart passerat.

Maltaresan - en snilleblixt jag fick när jag hittade ett 40 år gammalt foto på mig, iklädd röda espadrillos, ljusblå bomullsbyxor med sjutton fickor och knappar och spännen och blekgul tröja med pingvinärmar. Där poserar jag lätt kobent och luktar på en jättehibiskus. Besparar er den bilden och 

tar en mer stämningsfull sådan. Här sitter vi på muren uppe i Baracca Gardens och dinglar med benen allt medan vi njuter av utsikten över Valetta och drar in doften av hav, kryddor, damm och varma växter i en salig röra. Tacksam över att vi har möjlighet att verkställa en snilleblixt man får över ett gammalt foto på en poserande lantis. 

En annan resa när längtan blir stor. Lantisens rötter sitter djupt rotade i en jordplätt vid Indalsälven. Här sitter vi halvvägs upp på Åreskutan och dinglar med benen allt medan vi njuter av utsikten över Åredalen och drar in doften av fjäll, mossa, tjärn och klar luft i en salig röra. Tacksam över att vi har möjlighet att verkställa en önskan man får när andan faller på.

/E

.

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt.

Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag bor inte här längre och det är detsamma för jag bor tillräckligt nära för att tanka det jag behöver. Det går inte att förklara. Men jag hittar all möjlig inspiration i hemliga platser som jag väljer att inte dela med mig av men som finns i närheten. Nyfiken blev du nu, va? Men det är bara MITT:

Maken hade ett ärende och det blev en road trip. Pratade med mamma innan. Hon lever i sin värld men lyser upp ibland när jag babblar på om sådant hon gillade att samtala om förr. Jag sa att jag skulle åka väst över och hon undrade om allt var som vanligt "hemma". Jodå, sa jag, vägen är som ett stampat jordgolv och asparna står kvar. Alla sju? frågade hon oroligt. Alla sju, försäkrade jag. 

Jag har en otroligt stark dragning till miljöer, fysiska men så klart även sociala,  kring min barndom vilket alltid kommer fram i bilder och texter. Jag funderar ofta över det och vad som gör att jag liksom landar, skulle kunna äta jord med sked från vissa platser. Men det kan vara så enkelt att om man inte omger sig med det som anses som bekväma nödvändigheter idag så ser man det andra. En kvinna sa till mig en gång att jag var så otroligt jordad. Jag minns inte vad det var i för sammanhang, men skit samma, jag gillade att bli kallad jordad. Tack.

Tillbaka till mamma. När vi var små och det hippaste som hände var att "fara på affärn i Åre", var man ju ute och lekte. Mamma värnade om asparna på gården. Och de sju som ståtade vid vägen. Där kunde man stå och beundra asparna medan man väntade på posten, mjölkbilen eller köttbilen. Perfekt blickfång. Tyst, sa mamma, ofta, lyssna på asparna. Eller ooohh, nu är asparna vackra, när det var höst. Så man har liksom fått med sig det där med mannagrynsgröten. Du vet ju hur det är med mig. Jag gillar träd. Starkt jordade i ena änden, fri som fågeln , nästan, i den andra. Och däremellan kan vad som helst hända. 

Jodå, satt´n...

Fjäll

Sju aspar

/E

Nuläge

Fortsätter rensning. En sorts uppgörelse med livet så här på ålderns höst. Ålderns höst infann sig omedelbart vid 62:
• Mindre tolerant mot snuva (nästan så man får en mancold direkt), dessutom för andra gången på fem månader. Hur är det ens möjligt?
• Morgontrött. Jag? Kvällstrött har jag varit i många år, men morgontrött. Nej.
• Kvällstrött. Också. Och mer.
• Irriterad på folksamlingar och omotiverat babbel. (Fast detta kan ju vara en arbetsskada).
• Värk i en höft.
• Intresserad av pelargonier. Jo, det är sant, kvalar definitivt in bland ålderns-höst-attributen.
• Tycker att förra sommarens klänningar är för korta.

Det finns fler punkter men för att hålla dig på sträckbänken ett tag så väntar jag med att avslöja allt. 62. Då kommer krämporna. Jag som just blev av med mina efter tjugo år.

Fortfarande gillar jag att laga mat. Att komma hem från jobbet och ställa sig vid spisen är ren meditation och nedvarvning på hög nivå. Stackars maken hade på förslag att gå i pension så fort det bara går och sa ömt till mig att ”tänk va skönt för dig att komma hem till dukat bord”.
Jag höll på att smälla av. Köket och spisen är MITT område. Han får byta däck och snickra verandor. Bygga hus eller nåt. Men laga mat. Nej. Han insåg snabbt sitt misstag och backade. ”Du får laga lunch åt dig själv eller ha herrmiddagar eller vad som helst”, sa jag elakt och ogint. Så har han det. Otacksamma ragata.

Skickar ett par smakfulla bilder från dagens middag.

/E.

21.44

Hallå?
Någon där?

Facebook slog ut skrivlusten. Eller var det kanske livet? När andra saker tar över det kreativa och reflekterande sinnelaget då blir det inte många bokstäver, inte. Men under en ljuvlig höstpromenad fann jag ett frö till min skrivlust igen. Och plötligt fick jag som en explosion av idéer i huvudet, härligt!
Not.
Önskar att det vore sant. Men nej. Sanningen är den att jag döstädar. Jävligt modernt. Började med att gräva i dagböcker och läsa anteckningar i en gammal ringpärm, så skör att flisor lossnade från omslaget och föll som konfetti på tårna. Där fanns funderingar som pågår än, fast i en nyare tappning så att säga. Just då insåg jag att jag behöver en kanal. Från konfetti i glitter på mina tår upp till mitt huvud. Jag är redo att ventilera. Igen.
Avslutar denna omstart med en stämningsbild från en leksaksavdelning. Det var bättre förr.
/E.

LJUVLIGA VINTER!

Det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, men faktum är att jag har hittills älskat januari med hull och hår. Jag har skottat, jag har promenerat, jag har öppnat dörren bara på glänt och luktat på vintern. Till och med slängt mig i en snödriva när ingen såg. Jo, kanske grannen. Han hade i så fall den goda smaken att inte kommentera en 62-årig kärrings utsvävningar i villaträdgården. 

Jag minns vintrarna när man var liten. Då var det alltid minst en meter snö, alltid var man insnöad och måste skotta sig ut ett par kilomer och alltid var mamma arg på snön. Alltid var det minst 20 grader kallt och aldrig regnade det någonsin utom i Skåne. Det måste vara det. Alltså, den där igenkänningsfaktorn. Allt faller på plats igen. Det är på riktigt igen. Som det ska vara.

En kollega berättade att hans syrras ungar inte sett så mycket snö och dom var ändå stora nog att leka ute själva. Jovisst har vi haft en meter snö även på senare år men det har liksom regnat bort efter en vecka. Isen har legat på sjön ett par veckor sen har vinterisvägarna stängts igen och vinterparken har regnat bort nere vid stranden. Men nu har snön legat metertjock en dryg månad och jag fattar inte varför jag trivs. Asfalten är ju långt borta, liksom...

Men det måste ju vara, som sagt, att det är på riktigt igen. Så länge det nu varar....

/E

Året som gick... eftertanke

Ja, nu har julgranen åkt ut och det är alltid med ett visst vemod. Men den helt enkelt tvärdog. Jodå, den hade fått vatten och förstklassig vård, men gick inte att rädda fram till Tjugondag Knut. Jag har ärvt mammas bok som alltid ligger i jullådan där man skriver några rader om hur julen varit och det viktigaste som hänt under året. Alltid lika kul att läsa och alltid lika kul att skriva. Att sammanfatta sitt år är också något jag tycker om att göra. Ofta tycker ju jag att tiden går så fort, men lika ofta blir jag påmind om att jag gjort och upplevt så mycket.


Det finns några dagar jag minns mest och som jag direkt kommer att tänka på:
När vi överraskade ett födelsedagsbarn, när vi parkerade motorcyklarna i en villaträdgård i polska Sopot där vi skulle bo, när vi flyttade mamma och när vi tog oss ut till Ön i Näkten efter åtskilliga års frånvaro. Faktiskt minns jag också den där dagen när jag plötsligt kom på att vi missat att fira vårt fyrtioåriga liv ihop. Jag kom på det för sent, maken såg frågande ut och sen släppte jag det. Men så här i efterskott grämer jag mig. Vilken fest vi skulle kunnat ha för att fira fyrtio års sällskap med den bästa! Nå, vi får ta förlovningsfyrtioårsjubiléet. Det är åtminstone ett fast datum med bevis ingraverat. Det där med när ett förhållande startar kan vara lite mer svävande. Tröstar jag mig med.,

Jag har inte gjort någon större förändring under året. Möjligen är jag mer medveten om min egen skörhet. Folk går in i väggen kors och tvärs omkring mig och det gör mig vaksam och orolig över vad vi håller på med.

Något jag känt mig stolt över är som alltid våra barn. Jobb och bostäder, utbildningar och alltid trevliga att umgås med. Det känns också så himla skönt att vi fortfarande äter tillsammans med samtal och att ALLA självklart lägger undan sina mobiler under måltiden.

Något nytt jag prövat under året måste väl ändå vara att vi åkte genom polska och östtyska landsorten på mer eller mindre osannolika vägar och att det var mer spännande och minnesvärt än orosamt.

Någon person jag träffat och lärt känna under året är ... ja, det är ju många eftersom jag har en ny klass med trettio glada trettonåringar. Därtill kommer några nya kollegor. Alltid lika spännande.

Det som har gjort mig glad under året är mitt växthus, våra resor, min skrivargrupp som återfötts, bryggan i Näkten och som alltid - våra barn. Som sagt.

Det jag önskar att jag gjort mer av under året är att jag borde ha tagit mig mer tid att skriva och måla. Men på något sätt kommer inspirationen oftast när jag har ont om tid. Kanske är det meningen.

Årets äventyr var hojresan,  som det alltid brukar vara, samt alla andra resor, men just det där med att ta sig fram på två hjul är ohemult kul!

Årets bästa bok är ett flertal. Jag läser ungdomsromaner med eleverna, jag läser deckare i soffhörnet, jag läser romaner som talar till mig genom sitt innehåll och jag läser facklitteratur som svarar på frågor jag har. Därtill kommer den eviga kokboksläsningen... Jag har fler böcker på gång och återkommer till bra boktips snart i denna blogg. (Se där - nu måste jag ju infria detta löfte!)

Det jag önskat och fått är fortfarande vårt hus på Tegelbruksvägen som jag verkligen gillar. Allt är precis som vi ville ha det och lite till. Det finns ännu saker att göra och lite renoveringsbehov finns här och var, men det är hanterbart och bra att se fram emot.

Jag mår bra, har det bra och snart är ljuset åter och asfalten slät och fin!
Hur var ditt år?
/E