Åskan knallar, det regnar hårt på taket och hunden tuggar på ett ben.

 Kan det bli mer rofyllt?

Nej.

Jag älskar åskregn, varm luft och mörkt mitt på dagen, för då är det sommar på riktigt. Man kan inte gå ut och rensa rabatten eller klippa gräs eller ens gå hundpromenad, för den delen, då hon föredrar att vänta. Jag med. Jag vill sitta inne med boken och ritblocket (ja, jag ser ju ingenting i mörkret, men ändå) och den djupa och intensiva känsla av sommarledighet jag har just nu. 

Medan det blixtrar och mullrar tänker jag på sommarloven när jag var liten och lukten av varmt trähus. Det blev som allra tydligast när det var åskregn, märkligt nog. Vi var lite småskraja för åskan, men med tiden hade vi lugnat ner oss och alla sprang inte längre ut till bilarna. Det var i alla händelser lika härligt nu som då att kura i sängen med boken och ritblocket. 

Medan hunden tuggar och inte alls vill gå ut, passar jag på att summera semestern. Vi kom hem för ett par dagar sen och husbilen är redan städad och påfylld för eventuella nya äventyr. Kom till och med ihåg att tömma frysfacket i bilen. Det har hänt att något ludet promenerat ut själv en gång, lämnande en odör efter sig som var häpnadsväckande. Ättika och Klorin och en blandning av Salubrin och bakpulver... eller nåt. Det gick att rädda frysen (och bilen).

Resan började med att göra upp en fyrkantig och hållbar plan för allas bekvämlighet. Tre vuxna som ska samsas i compact living de lux kräver planering. Jag påminde Thomas, som åkte med, att det skulle finnas andra sovplatser för honom sen. Jag menar, två meter ung man i husbil... Inte så bekvämt.

Sen åkte vi via Värmland med nattvila i Deje och nådde Malmö dagen därpå. Sedan följde flera dagars pussande och kramande av prinsen, farmors gullunge, och efterlängtat umgänge med Davids familj. Vi är rika, på riktigt!

(Jisses, vad det regnar och åskar - men hunden verkar nöjd med sitt ben.)

Först och främst: Deje. Hur många små bortglömda samhällen finns det, där allt verkar vara mer eller mindre slut, på nåt sätt? Deje hör väl inte till de mest ödsliga, men påfallande ofta tycker jag mig passera spökstäder, om ordet stad även får stå för tätorter. Min svägerska bodde ett kort tag i Deje. Jag fick några brev. Hon kom tillbaka hem och fick så småningom sitt efterlängtade barn. Efter ett tungt besked om cancer åkte hon en pigg period tillbaka till Deje för att besöka gamla arbetskamrater och vänner och tog med sig det tvååriga barnet på resan. Fyra månader senare var min svägerska borta och barnet flyttade till oss. Jag tänkte på svägerskan när jag och maken tog en sen hundpromenad i närområdet i Deje. Hur var det att bo där? Hur var det att komma tillbaka och ana att livet kanske inte skulle bli så långt? Vad gör man och säger man? 

Vi lämnade Deje och sorgliga tankar för att åka mellan sjöarna nedåt. Jag brukar ju tjata om att det är nåt särskilt med trakten mellan och runt Vänern och Vättern som jag inte kan precisera. Vi valde att åka på Dalslandssidan. Fint det. Full fart mot barnbarnet som pratade om "fammor" och "faffar" redan. Som present hade vi med Thereses gigantiska kanelsnäckor!

Dagarna i Malmö gick för fort som vanligt. Men vi hann mycket och viktigast var ju prinsen som pratade på oupphörligt och oftast frågade om man kunde "hjälpa till" med allt möjligt från att sätta ihop ett torn av klossar till att pilla in ett majskorn i en makaron. Alla mor- och farfäräldrar vet hur det känns och ni andra kan säkert gissa.

Efter Skåneveckan åkte vi direkt till Öland för att besöka min bror. Visst, ibland förbannar jag avstånd i vårt utbredda och evigt avlånga land, men för det mesta är jag överlycklig att våra familjer bor så att man kan njuta av viktiga delar av världen, såsom Skåne, Norge och Öland, när man vill röra på sig. I dagsläget räcker dessa platser gott till för mig och maken. Jag har lagt ner tanken på en jordenruntresa som jag sparat till ett bra tag. Norden runt får räcka. Pengarna räcker inte heller till resan, snabbt har allt förändrats.  Nåja, en får vara nöjd och tacksam för det man har och för att, som sagt, semesterresor anpassas efter besök hos nära och kära. Det mest exotiska jag kan tänka mig nu är Bergen. 

Jag tror att jag gillar Öland och Skåne för att där finns kontrasterna till fjällen och dalgångar med sjöar och älvar. Jag behöver båda så innerligt väl. Ibland blir min längtan efter havet så stark att jag allvarligt överväger att ta nån panikresa till Härnösand. B, va? som ungarna säger. Ja, men det är nära och det finns sandstrand med havssaker på. Lika lycklig är jag varje gång jag kommer hem till Östersund, alltid spanar jag efter Oviksfjällen och Storsjön först och tänker att vi aldrig nånsin ska flytta.

Hunden har somnat med nosen in i min sida, som vanligt, åskan har slutat mullra och jag har serverat delar av min familj grillade färsspett med tzatziki och chilistekt majs. Dags att sova.

Kolla in bilderna som kommer i oordning. (Och jo, jag håller fortfarande på att göra pappersfoton, fast bläckkostnaden är skyhög, skrivarjäveln hakar upp sig, papperet är alltid slut och av nån anledning MÅSTE jag ha svarta albumblad vilket är svårt att få tag i.) Men jag är glad att jag har alla mina pappersbilder, för tänk när Internet exploderar och "molnet" förångas.....

Ölandsväg. Vi lånade oss en cykel för att frakta lite grejer på. T började cykla, sedan tog jag över. Eller inte. Naturligtvis ramlade jag av cykeln som vanligt med all min obalans. Vi har nåt att jobba på där, min fysioterapeut och jag. Men skit samma, det var gräs och cykeln var för hög, jag landade mjukt och sedan badade vi i havet - underbart!

Bild tagen genom skitig bilruta när vi lämnade Öland med sikte på Jämtland. Jag gillar den här suddiga bilden, Vanligtvis brukar jag slänga sånt som tas i farten, sällan det blir nån minnesbild att bevara, men den här påminner mig om något positivt men svårfångat, vet inte vad. 

Jo, det var fullt möjligt att se supermånen på Öland också.

Kvällsprommis med doggen på en bygata sen gammalt.

Den där svängen runt södra udden som är så rolig att göra, den gjorde vi. Åkte ända ut till Långe Jan och proppade i oss glass för att dämpa hettan. Och sötsuget? Och hunden, ja, henne baddade vi med kallvatten på magen då och då mellan drickpauserna. Hon klarade sig bättre än vi i hettan.

Konstig blandning av känsla av stäpp och färöiska fiskestugor. Jaja, man har sina bilder i huvudet.

Kvällspromenader är ett måste. Månen har bytt om till blekgult.

När man svischar genom det öländska landskapet med husbil och kamera kan man fånga en mölla, som dom säger i Skåne.

På smala vägar genom plattheten.

After Qigong.
Två mycket trevliga unga män unnar sig en söndagsöl efter ett härligt pass qigong i Folkets Park i Malmö, lett av den långhårige.

Hos Prinsens mormor och morfar på lördagsmiddag i Lund. Vem kretsar allt kring denna kväll? Ja, inte är det hunden, i alla fall. Det började med pappan och farbrodern som lekte med allt som fanns, kanske var dom själva tillbaka i lekarna i fyran på Körfältet? Lite senare när alla var mätta och belåtna samlades alla på detta golv, krypande runt den lille. Vi är tacksamma för att barnbarnet växer upp med så många bra människor runt sig.

Utflykt. Medan mamman pluggar passar vi på att åka en sväng ut på landet för att titta på djur och fika. David har ett öga på sonen och ett ben under hunden. Bra jobbat.

Vad säger man som farmor? Älskade ungar!

Fikapaus i husbilen. Faster har bakat åt den lille och det satt bra, en dag som denna, innan 4H-gårdens djur och natur fick göra sitt.

Varm korv fick man också. Jag tänkte hårt på snabb och bra utflyktsmat men kom bara på plättar med sylt... Då ryckte T in och föreslog varm korv. Det fick vi ju alltid när vi var små, när det var utflykt, sa han. Naturligtvis! Bara det att mitt undermedvetna varnade: "Säger du vajm kojv en gång till så FUTER jag!" En upprörd David, knappt fyra år, less på utflykter med korv, fanns någonstans i bakhuvudet. Men jag sa inte nåt om det. Jag hyllade farbror Thomas idé och alla var glada och nöjda. 

Folkets Park. Den lilla familjen bor så nära att det är oundvikligt att alltid hamna här. Fin plats.

När mamma Astrid visar sina bilder på MittMöllan måste vi ju kolla in dessa. Så även Finn. En mycket liten kille under en mycket lång katt.

Cirkusen som vi bor på för tredje gången. Malmös bästa och roligaste camping (eller vad det kan vara) enligt oss. 

Fåglarna.

 Husbil är ok, i lagom små doser. Klart slut.

/E

Midsommar igen

 Varje år jag går på min semester (semester heter det, inte sommarlov) tar det minst en vecka innan jag har bytt liv. Nu ska jag göra det där jag fantiserar om att göra under veckorna med tonåringar, prov och planeringar. Typ det gamla vanliga som jag alltid skrivit om. Skriva en bok, måla en tavla och sy en klänning. Ja, ja, det blir väl.

Vår midsommar blev så fin och så varm. Som många andra minns jag bara finväder på midsomrarna i min barndom. Men foton säger annat, särskilt när det kommer till våra egna ungars barndom. Det är både åska och drivis. Här hemma hade vi i år en enkel midsommarbuffé med ett par gästande unga män. Mycket trevligt. Vi käkade sill och grillat och jordgubbar. Solen sken ända in på natten och vi kände oss som kungar där vi satt på vår provisoriska lilla uteplats. Till midnatt. Bra där. Har man inte orkat så ofta på senaste.

Skolavslutningen blev en överraskning för våra elever då vi som vanligt planerade för festligheter i kyrkan med alla föräldrar, tal av rektor, sång och musik av elever och annat kul. ”…vi som vanligt” innebär i det här fallet vi lärare som varit med i evigheter och vet hur det ska vara. Det märkliga i det hela var att vi hade glömt att det varit en pandemi. Våra elever har ju inte varit på någon skolavslutning i någon annan lokal än sitt klassrum. Vi fick ta omtag och försöka få alla tonåringar som ville att allt ”skulle va som vanligt”, dvs en kort och futtig examensdag i klassrummet med fika, att vilja gå ända till kyrkan i procession. Nåja, alla fann sig till rätta alla fall och solen sken då också. Efter det gick luften ur oss lärare som vanligt. 

Ja, sen jobbade vi lite till och nu är vi igenom. 

Kvällen ikväll var en sån där minnesvärd. Altanen har tagit form, provisoriska gardiner uppe och en haltande trädgårdsmöbel så vi skulle ha någonstans att sitta på premiärmiddagen på det som snart är en färdig altan. Ljuvligt, för därtill kom den efterlängtade åskan med regn och svalka. Vi körde  ”en dansk” middag, nåt vi hittat på en gång i Danmark när vi kom sent till ett vandrarhem och skulle köpa middag som gick snabbt att laga. ”En dansk” består av grönsaker i flera färger och former, kallskuret, potatissallad, ost(ar) och ett gott vin.

Dessutom har vi bestämt lite om semesterresa i Sverige. Med husbilen. Jag längtar ut! Lycko oss som har möjlighet. Återkommer med mer äventyr! 

Fejkfärdigt

//E.

Konstig känsla

 Min kusin ska sälja en sportstuga som funnits så länge jag kan minnas. Jag har inget med den att göra mer än en massa roliga minnen (roliga OCH komiska så här i backspegeln sett) och att stugan står någon futtig minuts promenad från mitt barndomshem. Det är, eller var, min morbrors. Numer är min kusin ägare då morbrodern har seglat visare sedan många år tillbaka. 

Att stugan ska säljas är i och för sig inte alls konstigt, den är inte så frekvent använd, om man så säger. Den liksom bara har stått där och varit sig själv som en del av en skogskulle. Nån enstaka gång har den lysts upp av moster men tiden går och allt förändras. Innan pandemins utbrott upplevde jag en revival i den där stugan. Det var som om jag hade varit fjorton igen då moster ställde till med party. Trevligt var det och på något sätt så kändes det som om tiden stannat på en plats och vid en tid som jag minns som mycket harmonisk. Jag brukar inte säga så mycket om det, men det händer att jag åker till den här änden av världen och "tankar" något. En irriterande rastlöshet försvinner och det är som om jag hämtar upp mig själv igen och kan åka hem med ett märkligt lugn inombords. 

Ja, ja, tiden går och jag stöttar min kusins beslut. Jag vill inte bo där eller köpa den eller nåt, utan det är platsen i sig, tror jag, som drar. Ser framför mig att köparen avverkat alla granar och aspar, rivit sportstugan och byggt ett chalet med åtta sovrum. Kanske till och med dragit in vatten och avlopp, bytt plats på Åreskutan och Välliste och anlagt en engelsk trädgård. Runt om elstängsel och övervakningskameror. De senare för att kunna fälla en gammal kärring som smyger i skogen och letar stämningshöjare som troll, älvor och jolbänningan. Suck.

Jodå. Som sagt, sälj kåken bara, det hade nog jag med gjort. Men det är något förutom platsen, kanske alla komiska och sorgliga och tokiga och vanvettigt roliga minnen som har med den där stugan att göra. 

Först och främst har den fungerat som ett högkvarter när man var i lekåldern. Ja, inte stugan utan en liten "solhylla" som byggts till. Där gömdes åtskilligt i träspringorna, kan jag säga. Man kunde även ligga på taket, gömd under tunga grangrenar och skrika som en kråka ifall någon skulle passera. Lite roade, kan jag tacksamt konstatera. Den var även familjens fotokuliss nummer ett, där blev man plåtad. "Hej, hej, vinka till kameran!" och sen såg man sig själv någon dag senare med ett tillgjort flin som gjorde en generad flera veckor framåt. 

I solhyllan tjyvröktes det första gången, eftersom man hade uppsikt över om någon kom hemifrån gården och där hade jag och min kompis en romantisk dejt när vi övade in något som var mitt mellan lek och drama. Vi vågade inte pussas fast det ingick i manuset. Vi rökte i stället. Åtminstone min kompis, det stod i manuset.

I den där solhyllan satt jag med en ung man som friade envist till mitt sjuttonåriga jag. Jag tyckte han var en gammal gubbe, minst tjugofem, och för att bli av med honom var jag riktigt lejsam. Han fick veta att stugan var till låns när som helst för mig och min kille, om jag hade någon, men tyvärr var det inte honom det gällde. Det var inte sant att jag skulle få låna stugan, men för den suktande friaren skröt jag extra mycket om fester och partyn och övernattningar med polare i detta lilla, mysiga och exklusiva hus. Han trodde mig, tittade in genom fönstret och suckade att "det är fan bardisk, också". "Jaadå, vi har allt", skröt jag vidare utan att äga ett skit av min morbrors domäner. 

Inne i stugan har många gräddtårtekalas gått av stapeln och så lite surströmming av och till. Släktingar som förgyllt barndomssomrarna har semestrat där och bidragit till olika happenings och mamma och jag har solat med en kopp kaffe på bron på vårvintrarna när hon velat ha sällskap ute en stund. En gång var vi nära att bryta varsitt ben, morsan och jag, då en planka gått sönder i altangolvet och bildat ett litet hål stort nog för att trampa ner igenom med stort blodvite som följd då man med våld drog upp sitt ben igen. Vi satt fast en gång var, men eftersom det var åtskilliga årtionden innan man hade mobiler fick man härda ut och ta sig loss och linka hem utan hjälp. Det som inte dödar gör en starkare. 

Ja, tiden går liksom. Här sitter jag och minns. Bara roligheter. Eller hur. Och jag hoppas nu att någon köper huset för att man har utsikt över Välliste i stället för Skutan som alla ska glo på. Det är inte mer än rättvist. 

Therese och jag på skogstur bakom stugan.
 Inga jordbänningar i sikte, tyvärr.


/E

Min favoritmånad...

 ... har alltid varit maj.

Ända sedan jag var liten har det varit så. Sommarlovet gick att ana bakom knuten, kvällarna var låååånga, mamma ville ta långpromenad och till och med kunde man få "gåné te schöön" ifall man hade flyt. Gå ner till sjön, heter det, på rikssvenska.  Och det bästa av allt, under sommarhalvåret hände allt: släktingar dök upp, ibland med paket under armen, elvakaffet flyttade ut i trädgården, kossorna kom på sommarbetet bakom vårt hus och båten kom i sjön så man fick fiska. Lite senare rörde sig killar med moped runt byn, spännande kompisar dök upp på sommarvisit hos nån gammal farmor och det forna högkvarteret Mjölkbryggan blev spaningsplats efter viktigare personer än grannungarna. Det var maj och sommarens intåg, då hände allt, som sagt.

Jag har behållit känslan ända till idag och den finns där än. Ja, jag sitter inte gärna på nån mjölkbrygga och spanar för jag har lyckats bli gift. Inte syns det några kossor heller runt knuten, bara grannens hund och en oherrans massa harar som demolerar odlingarna. Men så fort vitsipporna blommar runt körsbärsträdet är det läge att flytta ut kaffesörplandet. Ja, det är i och för sig svinkallt, men jag kan härda ut om det behövs. 

Sommarlovet skymtar och vi har kollat upp brygga och båt. Maken snickrar i vild panik för att altanen ska bli klar före jul och motorcyklarna är besiktade och hundväskan beställd och växthuset städat och lavendelplanten inköpt. Husbilen ska städas ur och alla som har husvagn eller husbil vet ju hur det känns när man får städa bort vinterdammet och diska melaminet. Ja, så nu kan sommarn komma. Och så fort den kommer så drar vi. Lite humor är det i alla fall. Vi tänker åka runt så länge det går (och kroppen vill). Det kommer säkert andra dagar längre fram.

Just nu sitter jag i långkalsonger och ulltröja och njuter av vårhimlen. Ljusblågulrosa. Och syrenen är snart ljusgrön om man tittar noga. och ja, jag sitter inne i soffan med en kopp hett te. Ute går det inte att vara, till och med hunden frös in. Men det är fortfarande maj. Jag kommer att sitta med näsan tryckt mot fönstret och insupa vårljuset så länge jag orkar. Ifall du går förbi och undrar varför den där kärringen sitter och blåstirrar ut genom fönstret.

När jag var barn satt jag också gärna i fönstret och blåstirrade på majkvällarna. Saker har etsat sig fast i själen: sol på trädstammar sent på kvällen, de första små insekterna som dansar i kvällssolen, staren som hoppar in och ut i holken, musöron på björkarna och så den där lukten av kaffe som dröjt sig kvar sen eftermiddagen. Jag har plockat fram pennorna och penslarna nu, men kaffelukten blir svår. Hur ska jag måla den? Stårsa petar otåligt på min arm, biter mig lite och kollar ifall jag reagerar, Hon har nog tänkt sig att jag ska klappa och klia henne på magen i stället för att knappa på tangenter. 

Jaa, så har vi det. Maj är inne i andra halvlek snart och tiden börjar bli dyrbar, Suga långsamt på karamellen, var det. Och ta vara på livet. Och sånt. 

Då. Typisk bild från min tidiga tonårstid - antingen jag eller min bror har tagit bilden med Instamatickamera och vi tyckte säkert det var det vackraste man kunde ta bild på just en lila vårkväll.

Indalsälven och Mullfjället som sakta suger i sig solen.

Nu.

/E.

Påskhelg i ett riktigt vårligt Skåne och tankar om fotoalbum och mat och lite till.

 Att sega sig ner genom Sverige är bland det bästa jag vet. Och helst på så olika årstider som möjligt så man får se hur en aprildag ser ut i Skövde, till exempel. Jag känner mig ytterst priviligierad. Och inte minst för att jag är farmor till Finn.

Det är långt till Skåne men väl på plats belönas man med en och annan liten kläm av en kille som har bråttom att lära sig leva. Vi hade med oss en liten plastsparkcykel som kanske är en motorcykel eller en fyrhjuling. Genom mitt huvud for en bild av en bullig liten sparkbil som Staffan fick ungefär vid samma ålder. För 36 år sen. Ja, jag får väl vänja mig vid att minnet börjar bli luddigt. 

Det är då jag sliter fram alla foton och tackar någon högre makt för vår möjlighet att spara bilder som minnen. Ibland, när jag sitter vid datorn och sen vid skrivbordet med saxar, pennor och lim och gör album på album med utskrifter av foton från livet, då frågar jag mig vad allt är bra för. Det är farligt - då märker jag att jag slirar lite och tänker att nämenvafan man kanske bara ska spara allt "i molnet". Vem bryr sig om fotoalbum och fyrtio år? 

Men så tänker jag vidare och mammas fotoalbum dyker upp. Hon känner inte alltid igen människor och platser och absolut inte sig själv, men jag däremot har stor behållning av hennes bilder. Det är ju halva jag och mitt liv. Ibland dyker det upp något som jag helt glömt och som jag blir glad åt att minnas när jag tittar i hennes samlingar. Och så fortsätter jag göra fotoalbum. Tänker att ungarna kanske vill titta någon gång långt senare när vi vandrat vidare ?  I ett av mammas gamla fotoalbum från 40-talet finns en vers i guld på pärmens insida som ungefär säger att "när aftontimman nalkas" sätter man sig i soffan och tar en titt på de vänner man har i albumet. Jo, jo, det skulle man göra oftare idag i stället för att glo i mobil eller dumburk.

Här är lite bilder från Skåneresan.

Vid Vänern, strax norr om Mariestad, alldeles vid brofästet till Torsö.

Den där delen av Sverige som ligger runt de stora sjöarna - jag kommer alltid att ha en obestämd längtan efter att åka dit. Jag vet inte vad jag längtar efter men det är nåt. När jag försökte förklara det för min kollega i bilen i morse sa jag till slut att det nog kommer sig av att jag gillade historielektionerna när jag gick i femman för plötsligt hade magistern väckt något slumrande intresse i min elvaåriga skalle. Tänker kloster, relikskrin, tingsplatser och gamla mossiga kungar och halshuggningar och annat skoj. Vi stannar på en camping vid Vänern, Sundsörn, och hyr en enkel stuga. Det är försäsong och fint vårväder och alldeles underbart med den där första natten på minisemestern då man packar in sig och lagar väldigt god mat på halvruggig köksutrustning och får ett glas vin innan läggdags. Kvällspromenaden längs Vänerns strand var inte fy skam heller.

 Stårsas morgontur längs samma sjö medan solen tittar fram och påbörjar påskvädret.

Nu mot Malmö!

Paketet är överlämnat- nu kan farmors gullunge köra runt i lägenheten på en fyrhjuling. För övrigt kommer nu några intensiva dagar med rejäl sommarvärme, fika och mat och kramar och pussar och duplobygge och lite guidning i tvåårsspråket som vi måste vänja oss vid. Det går dock ganska fort. Kanske för att vi redan haft en del praktik, om än länge sen, men med fyra ungar som alla hade olika ordförråd och benämningar på saker i sina tidiga år så måste vi väl ändå ha en viss vana?

Här är det farfars gullunge som undersöker staket.

"Min mamma gillar kläder med öron på..."

Tre generationer. Jojo, fina grabbar alla tre, på promenad i stora staden.

Pildammsparken

 Undersökning av lunchhak.

På kyrkogården. Där promenerar vi ofta.

Folkets park

Pildammsparken

Pildammsparken. Snart grön allé...

Som vi längtat. Hunden får följa med på lunchen.

 Pildammsparken

Vi tillbringar en hel del tid utomhus, som alla andra storstadsbor blir det i parkerna. Men tyvärr går tiden fort när man har roligt, som bekant, och vi återvänder mot Ljuvliga Jämtland. Trots min ständiga längtan efter att resa blir jag en hängiven lokalpatriot så fort vi ska hem. Vi susar genom det vackra platta landskapet, både Skåne och Östgötaslätten tilltalar mig, men ju närmare hem vi kommer ju mer längtar jag. Fast småprinsar kan gärna bo lite närmare sin farföräldrar.

Vi susar förbi Vättern och där ute ligger Visingsö och lockar. Nå, den lär ju ligga kvar. 

Vi stannar i Fagersta. Bor i något sunkig stuga som en stressad campingvärd panikstädat åt oss som inte är så noga. Nu är det inte lika noga heller med gomiddag och gott vin, vi vill hem. Men vårkvällen är densamma var man är är den här tiden och jag har kostat på oss dyra tomater bara för att jag längtade efter just dyra tomater. Man har sina cravings.

Är det inte Järvsöklack?

Hemma sitter Hacke Hackspett och gör slut på talgbollarna, posten ligger i en hög på byrån, någon har lagat mat i vårt kök medan vi var borta för att hålla huset under armarna och NU kan jag tala om att det är lika gott som den där första kvällen borta i nån stuga eller tält eller husbil eller vad som helst att duka upp "efter-resan-måltiden" hemma och njuta av att vi har förmånen att göra våra turer. Det gäller att ta vara på livet.

/E