Väntan

 Jag har ofta en känsla av väntan på något. Eller längtan. Jag vet inte vad det är, det finns där, subtilt.

Ibland har jag kopplat den till stress, att det uppstår då jag har behov av vila. Men det stämmer inte riktigt. Då jag är ledig på riktigt och inte har ett enda måste inom åtminstone tre dagar annat än att kliva ur bingen och gå ut med hunden, då kan den ändå uppstå. Jag känner inte av den då vi är på väg någonstans, kort eller lång resa. Eller beror det då på distraktion?  Eller är det så att alla människor har en obestämd känsla av väntan eller längtan?

Efter vad? Det här jag funderat på det senaste åren. Jag tror inte att jag alltid haft den här känslan, eller så har jag inte haft tid att känna den med fyra barn och arbete.  Men jag minns särskilt väl en gång i min tidiga ungdom en känsla som gjorde så djupt intryck på mig att det sitter som etsat och ploppar upp då och då i minnet när jag minst anar det. Det var en gång då jag satt vid ett fönsterbord, förväntansfull och riktigt glad med bästa vännerna, på vårt favoritdanshak nära hemmet. Vi var 70-talssnygga i korts och ljusrosa läppstift från Rimmel, snart skulle säkert "rätt folk" dyka upp, som vi kallade de mest spännande danskavaljererna. Det var högsommarkväll, den absolut vackraste tiden i Åredalen. Jag spanade växelvis mot entren, växelvis ut genom fönstret. Utsikten över fjället och älven som nästan var helt stilla i sommarkvällen lockade mig alltid att bara sitta och titta. På det spegelblanka vattnet gled en roddbåt fram. Trots avståndet kunde jag se att någon fiskade med drag eller utter. Det gick sakta. Plötsligt fick jag för mig att det var min bror som var ute på lördagskvällen för att pröva fiskelyckan. Samtidigt såg jag för mig mamma sittande på farstubron med kaffekopp och dygnsgammal, seg sockerkaka.  Som alltid om sommarkvällar som denna, liksom tankande ljuset inför en lång och förhatlig vinter. Och kanske hon skulle gå ner till stranden för att se om min bror syntes till, lite orolig över att han var ensam på sjön.

Jag överväldigades av något jag inte kunde förklara, nästan lite kusligt. Jag kände det som om där ute, i den där båten på älven, borde jag ha suttit nu. Det var en stark längtan efter den ”riktiga världen”. Men i stället hade jag tagit mig till den fejkade världen. (Ordet ”fejkade” fanns inte då, men idag är det rätt ord att använda). Jag kände en sorts sorg och längtan som var oförklarlig. Sen försvann allt snabbt och förmodligen dök ”rätt folk” upp och så dansade vi till midnatt och sen promenerade vi väl hem och innan vi skildes åt på lägdan bestämde var vi skulle dansa nästa helg. Den fejkade världen var viktig. Men åter igen. Den där känslan. 

Det har naturligtvis aldrig varit så att jag känt att jag hellre borde vara hemma en lördagkväll, mamma skulle nog blivit orolig om jag hellre fiskat med min bror än dragit på dans. Kanske ändå hör det ihop med min längtan eller väntan. Är det en känsla av fullkomlig bekymmerslöshet? Ja, då lär jag få vänta. Men nog fanns det en tid i livet då det inte var så mycket mer än att oroa sig över än om fiskelyckan skulle vara god eller om man skulle hinna fiska innan åskan drog in på allvar. Inte mycket till oro. 

Jag väntar fortfarande, som sagt. Eller längtar. Ovisst efter vad, jag har allt, lyckligt lottad som jag är. Förmodligen får jag leva med fortsatt undran. Däremot upptäckte jag något spännande då jag städade bland alla papper här om kvällen. Jag har min  gamla mammas alla dagböcker och anteckningar förvarade i min garderob. Det är för säkerhets skull. Faktum är att jag är rädd att hon ska göra något med dem i sin förvirring. Det finns inget utlämnande, endast daganteckningar om väder, vind och besök. En gång sa mamma att jag fick dem för jag skulle ändå inte finna något revolutionerande, sånt hade hon bränt för länge sen. Den här  kvällen sorterade jag lite bland dagböckerna och slog upp en sida på måfå. Anteckningarna var från sent nittiotal. Raderna handlade om vädret, omvärldselände, tacksamhet för barn och barnbarn, några besök och kaffefrämmande... Men så såg jag några avslutande rader som exakt beskriver samma känsla av väntan eller längtan som jag upplever.

"Det är som om jag väntar på något, men vad?" står det. Jag läser lite mer före och efter, men inga ledtrådar. Kan det vara så att alla eller fler människor går omkring med den här känslan? Förhoppningsvis är det något bra, något som driver oss framåt. Jag vill tro att det måste bli bättre för mänskligheten även om det ser svart ut nu. Eller kan det vara så att det är en längtan eller väntan på att återigen få känna nästan total bekymmerslöshet, det där man hade när man var barn och bara oroades över om det var rätt bete på kroken? Då världen sträckte sig till landskapsgränsen och allt utanför var Bildjournalen och Tioitopp. Alltså bara nåt man såg och hörde när man hade lust.

Ja, nu fick du allt nåt att tänka på. Nu har hon blivit gaggig. Okej. Jag kan ta det. Men jag fortsätter att fundera. Och nånstans tror jag att det är en längtan eller väntan på att åter eller äntligen känna sig bekymmersfri. Vad tror du?

Suckar E.

Och sen, när vi kom hem….

 ….då packade vi motorcykelväskorna och for mot havet och Höga kusten. 

Det är nåt skumt med Höga kusten. Jag får lite obehagskänsla då jag är på väg ditåt. Nu kommer jag säkerligen att uppröra en och annan men jag kan inte rå för att jag har den känslan. Nordingrå, Mannaminne, Bönhamn, Norrfällsviken…. Ja, ja jag vet att vi varit där massor av gånger och att jag alltid beskrivit det som vackert och fina hojvägar och innan dess lagom långt att åka på semester med ungskocken. Men nu när jag blivit gammal och ljusgrå så kan jag vara lite mer obstinat. Eller det vill säga jag har blivit MYCKET obstinat på sistone. En ska ju snart lämna arbetsliv och jordeliv om allt har sin naturliga gilla gång. Jag menar, på riktigt, man är på senaredelen (skoluttryck) i livet och då kan man väl säga sanningar lite då och då. Nåväl. Obehag och Höga kusten. Obehag är ett snällt ord. Det borde stå ovilja. Jag känner ovilja när jag ska ditåt. Trots det så hamnar jag där emellanåt, jag vill ju inte vara familjens bromskloss.

Hund, husbil, artroshöft…saker som haft en viss inverkan på hojåkandet, märker jag. Nåja, allt har sin tid. Men jag är inte redo att lägga av. Höftjäveln ska jag nog lyckas tämja, husbilen är kul men inte lika kul (det är lite sport för mig att packa ner ett par veckors packning i två smååå väskor) och det är fortfarande kul att köra. Däremot är det så att den lilla hunden behöver sol och värme för att åka hoj och inte regn och snålblåst. Då är man liksom lite mer låst. 

Hur som, vi fångade några dagar utan regn. Maken sa ” nu jäklar!” och då förstod jag att jag hade nån timme på mig att välja skor och packa necessären. Ritblocket låg redan i väskan. 

Sen for vi på vinst och förlust mot kusten i öster. Med en suck så jag mot kusten i väster, men se där regande det. Jag hittade liten stuga i Kramforstrakten. Vägen dit var motorcykelvänlig så det gick an att njuta av färden även fast det var åt fel håll. Dessutom ett litet spänningsmoment då vägen till stugan, som låg på en camping förövrigt, var slemmig, spårig och brant samt slutade med en hårnålskurva. På gräs. Alla prövningar på en gång. Men det höll och vi kände oss nöjda då vi parkade hojarna vid stugväggen. Ja, just ja, vi hade ju bröllopsdag också. Typ 40 år prick. Ja, vi har aldrig varit bra på att fira just detta, varför vet jag inte. Men den här gången hade vi packat skumpan. 

Det blev ju bra. Vi brukar se till att saker blir bra. Trots hotande hällregn klarade vi oss galant. Titta här. 

I sin enklaste form - god mat åt oss, tuggben åt Stårsa och så var det semester!

Rubinbröllopsmiddag vid campingstuga utanför Kramfors!

Dags att dra hemåt. 

Hejsvejs!



/E.

Uppdatering

 Ja, då sätter vi igång då. Bästa stunden på dagen, alltså jobbdagarna, är när middagen är äten, kaffet upphällt med skummande havremjölk på toppen och soffan är intagen. Det är nu det ska ske. Det är nu jag ska läsa böckerna, skapa nya bilder, planera fotoalbum och helst skriva något. Att jag har ett antal elevtexter att läsa skjuter jag glatt på tills kniven ligger mot strupen. Alltså, jag börjar med att skriva något.

Jag börjar i juni. Sista inlägget var den 6 juni. Mellan då och nu har vi gjort nya erfarenheter och samlat in nya intryck till våra minnesbanker. Den 6 juni hade jag just lovat att jobba ett år till. Lovat och lovat, det var vad jag meddelade chefen helt kort. Jag borde gå i pension. Men att ha lite extra stålar i fickan när det suger i restarmen är inte helt fel. Dessutom är det stimulerande att träffa arbetskamraterna och eleverna, även om världen förändrats och man känner att skolan inte är prioriterad direkt. Vad har jag att komma med som inte Google kan? Jag funderar mycket på det. Ser fram emot när AI tar över  och jag kan ägna mig åt knypplingen på hemmet. Not.

Nå, resten av juni, som var varm och skön, utom midsommar, ägnades åt att njuta av att jag är med i en bokklubb och att vi har så oerhört fina möten med så mycket fina samtal om livet, förutom de böcker vi läser. Det bästa är att det fortfarande finns folk som vill läsa en fet bok och sedan samtala om den. Det är brist på det idag, inbillar jag mig. 

Jag och Elin har kämpat på med vår barnbok och under sommaren har vi väntat på ytterligare några förlags svar. Refuserade, så klart. Vi har inte heller trott att det skulle gå så lätt. Men vips så nappade ett hybridförlag och i dagarna har vi tackat ja efter någon månads vånda huruvida vi skulle satsa eller ej. Hur kommer det sig att vi gör en bok? Det har du ju aldrig hört nåt om… Ja, för att göra en längre historia kort:

Elin, som jag inte kände så väl, råkade sitta vid samma lunchbord som jag på jobbet. Hon avslöjade en dröm, att hon ville ge ut en barnbok men hade ingen som gjorde bilder. Jag sa att jag var skitbra på att rita (man blir mindre blyg med åren) och fem minuter senare var vi ett par monsterförfattare som planerade för nästa litteraturpris. Det var drygt ett år sen. Manus och bilder har gnuggats åtskilligt. Vänta och se. 

I juli kom husbilen fram. Husbilen har på något sätt slagit ut hojåkandet. Vi var förvarnade av andra som upplevt samma fenomen. Fast det har också med doggen att göra. Ska hon med, och det ska hon ju, ska det vara sol och varmt. Och jag, jag ska svinga min artroshöft över hojen som om inget hänt…nja.

Men det kommer vi till sen. Det blev en liten tur i alla fall. Men först husbil. Planen var Skåne, Tyskland, Danmark, Norge och hem. Packade bilen full, glömde som vanligt en tredjedel, men tillät oss inte att tänka efter förrän det var för sent att vända. Ytterhogdal är en bra gräns. Därifrån kör man inte hem igen för att hämta favoritkudde, regnkappa, kartbok och diverse nödvändigheter. Lite kuriosa kring detta: våra grannar måste ha full underhållning när vi ska på resa. För vi åker, fem minuter senare är vi tillbaka, åker igen och återvänder ytterligare fem minuter senare och SEN far vi ordentligt. Saker vi glömt. ”Vi gör en Alexandersson” säger vi bara lätt och ser lagom blasé ut då vi hoppar ut och in och hämtar glömda grejer. 

Vi åkte till Skåne. Ägnade några gulddagar åt prinsen och hans föräldrar. Åt gott, lekte, tog promenader i fina, mysiga Malmö, åkte till Ystad och köpte Sveriges bästa wienerbröd (jaså?), åt middag med Finns mormor och morfar i Lund, promenerade i Lomma, såg vår svärdotters bilder på utställning i Malmö, gick på Davids qigong i Folkets park, lekte mer med Finn…och så var det dags att åka vidare. 

Skåne. Rätt och slätt.

Wienerbrödshaket nummer ett? Det är i alla fall här, i utkanten av Ystad, på Fritidsbaren.

Lille Finn och lilla Stårsa.

Dags att lämna cirkusen (vi brukar parkera här) och dra vidare.

Det är nu vi upptäcker att vi bara pratar om Norge och Norges vackra natur och allt vi längtar efter, förutom ytterligare en son att hänga med. Varför Tyskland? Varför inte åka till Norge då? Jag kan bara säga att det är så skönt att bli gammal och klok och irriterande opålitlig för alla, eftersom vi bara ändrar oss när vi är ute och åker. Så då så, då for vi längs västkusten (inte ens via Danmark) till Norge. 

Via ett regnigt västkusten (och en liten sväng på Tjörn och Orust) åkte vi in i Norge och landade i Telemark, en plats vi inte besökt. Vi stannade i världsarvet Rjukan ett par dagar för att njuta av stan och se lite historiska platser, bland annat Vemork. Och jag minns en svartvit film på en inrullad tjock-TV i ett mellanstadieklassrum. Magistern pratade om "tungt vatten" och sen skulle vi få prov. Undrar hur det gick...?

Efter Rjukan gick färden via Hardangervidda till Bergen. Det är lika vidunderligt fascinerande varje gång vi åker i Norge. På något skumt sätt känner jag mig lurad på konfekten som inte upptäckt allt detta tidigare. Norge - som alltid förknippat med Grenserasten, åksjuka och läskigt äckliga våfflor med vidrig getost som spädde på åksjukan. Norge? Vad hade dom? Trondheim, kanske, men där regnade det ju jämt och visst, vi var på dans i Flora i tonåren och det var väl kul, men Norge, nä, det låg inte ens på listan över tänkbara resmål de första 30 åren av mitt liv. Jag skyller på Grenserasten, åksjuka och getvåfflor.  

Staffan tog emot oss med öppna armar som alltid och så stannade vi i Bergen några dagar för att njuta av en av de vackraste städer jag vet och för att lika mycket njuta av son nummer ett i ordningen som pysslade om oss som kungligheter. 

Sen for vi hem.  Jaa, hunden blev åksjuk. Ingen vet varför. Möjligen kan det bero på avmaskningen. Har inte hänt förr, men som hunden är människans bästa vän ville vi inte utsätta det lilla plåstret för obehag i onödan. Och kanske längtade vi liiiite hem för att tanka Jämtlandsluft och byta packning.

Hemfärden gick över Jotunheimen. Jag behöver inte säga så mycket om det, bilder får tala. Jag har ju redan tjatat på om Norge och du vill väl inte läsa det en gång till? Tänkte väl det. 

Kolla här. Återkommer om ett par dagar med flera äventyr.

Mot Rjukan, Gaustatoppen.

Minnessten vid Vemork, Rjukan

Här skymtar man en av de speglar som satts upp högt upp på berget i Rjukan då solen inte når fram en stor del av vinterhalvåret. Speglarna fångar sol och så badar torget i solsken i alla fall under en del av vintern.
 

Över Hardangervidda mot Bergen. Lyllo oss!

På Staffans gata i Bergen. Ut på tur, som vanligt inte sur...

Inget Bergenbesök utan bild från Julehuset. Make, son och hund väntade tålmodigt utanför.

Jotunheimen. På väg hem.

Jotunheimen

                                        

På väg hem, från Jotunheimen, passerade vi många fantastiska vyer.

Närmare Sverige.

Sista semesterbilden från husbilsturen. Detta är strax innanför Sveriges gräns, nära Fjällnäs.
Härjedalen i all sin prakt. Övernattning.

Vi hörs i morgon//E

Oops , nu var det ett tag sen.

Rekordlångt uppehåll. Nej, jag har inte slutat skriva. Jag har en man som övertalat mig att fortsätta nu. Jag beklagade mig för honom. Han blev nästan upprörd. Och ja, det kan finnas skäl att fortsätta så om du ger mig ett par dagar så kommer jag igen med en jäkla lång rapport från Tegelbruksvägen. Livet pågår. Vi bör göra nåt roligt. 

Hörs strax! /E.

Nationaldagen

 Det sporadiska skrivandet fortsätter. Fem skoldagar kvar med eleverna för min del, åtta med efterarbetsdagarna. Det räcker. För tio år sen var det här min favorittid. Trött var jag då med, som så många andra som arbetar i skolan. Men just nu, och det med ålderns rätt kanske, känns åtta dagar som en oöverskådlig tid. Trots detta har jag bestämt mig för att arbeta ett år till. Ekonomin känns rätt hyfsad med lite mer pengar i fickan än bara pension, kan jag säga. Sen är det väl också så att jag har svårt att tänka mig något annat jobb. 

Nåväl. Maj, min favoritmånad, har gått. Jag har tagit vara på tiden, jag har njutit av grönskan som spirar och jag har haft långkalsonger och mössa på varje hundpromenad utom en helg då vi fick nosa på det som komma ska: sommarvärmen. Tror jag i alla fall. Jag är ingen vän av värme över 20. Jag får inte panik om jag måste ta fram mössan igen. Jag vill bara att det ska vara ljust. 

Här i Östersund "blåser det jämt". Jaha, jag har inga problem med att det blåser lite. Det friskar ju upp ordentligt. Och det blåser inte jämt. Gnällandet och gnölandet om den kalla försommaren lyssnar jag inte på. Tänk hur bra det är, allt är konserverat. Häggen blommar en vecka extra, minst, och syrenen är inte ens i knopp än. Inte en midsommarblomma eller ett enda hundkex syns där jag brukar plocka. Allt har stannat upp i den svala majmånaden. Jag hinner njuta. 

Igår var jag i Åre en sväng. Åkte först till min kompis i Såå så vi kunde prata som tanterna pratade när vi var små - om utbredningen av nybyggen, vilka som flyttat in och ut och en massa ogenerat skvaller om så många som möjligt som vi kom på. Kändes fint. Allt är som det ska. Vi satt med kaffekopp och krus och glodde ut över Indalsälven och Långnäset och Mullfjället (Skutan var täckt i regnmoln eller möjligen snöstorm) och suckade över det glada 70-talet.  Som vanligt har vi stannat upp i trettioårsåldern och blir förvånade då vi reser oss med viss möda från stolarna. Hur fan är det möjligt att kroppen inte hänger med, vi är ju bara 32. Och så skrattar vi åt det och åker till kyrkogården och gräver ner några blommor i huvudet på våra kära hädangångna. (På kyrkogården i Åre "blåser det jämt" småspik så då var det både mössor och vantar.) Vi åkte därefter en runda i barndomsbyn och konstaterade att hälften är sig likt. Morfars starholkar från 1962 kunde jag dock inte se, även om träden står kvar. Har dom tagit bort dom? Var det nödvändigt?

Ja, i övrigt har jag haft fullt upp med svensklärarens största uppgifter: läsa och läsa och läsa elevtexter. Planera och utvärdera, bedöma och ge feedback. Sätta betyg. Hemma har husbilen tagit upp makens tid och jag har bakat bullar, besökt mamma, dammsugit huset, ritat, bakat matbröd, tvättat, planerat semester.... Ungefär så. Vanlig vardag utan spännande händelser. Skönt. Tacksam. Luktat på blommorna har jag, planterat och tackat någon lycklig stjärna att vi har det så gott. Några bilder från livet.

/E.

Utsikt över Indalsälven i busväder i vackraste Åredalen.

Terapiritar. Slöritar. Använder färg och papper.

Extra lång blomningstid i kylan.

Till och med körsbärsblommorna hängde med lite extra i kylan.

Det blåser jämt i Östersund....

April

 Snart slut på april, bara några timmar kvar. Månaden sprang förbi med påsklovet i Malmö. Lite pussande på prinsen som fyllt tre och farmor och farfar lever på det någon månad till. Det är långt bort men ändå så lyxigt att kunna ta sig till Skåne. Vi bor ju ändå bara halva Sverige bort...

Mellan jobbsvängarna och funderingar på livet ritar jag på min och Elins sagobok. Elin skriver sin berättelse och jag försöker matcha med bilder till som hon ska gilla. Och jag med. Vi har ett fint jobb ihop, jag har nog liksom inte fattat det än. Hon är dessutom driftig. Det är inte jag. 

Första svängen blev vi refuserade överallt tills en  för oss okänd ung man av en slump fick vår text i sin hand. Han agerade lektör, något vi inte kunnat drömma om att vi skulle bli bjudna på. Han är faktiskt både illustratör och författare. Med hans ord på vägen omarbetade vi hela iden och nu har det gått ett år. Boken ska ut på vift igen, håll tummarna är du snäll.

Förutom det har jag halkat in i en bokklubb. Det var på tiden. Tur att jag känner driftiga personer som bara råkar hoppa in i mitt liv när jag behöver och frågar om jag vill vara med. Ännu en gång. Det är spännande att leva! Vi har nu läst första boken ihop. Och träffats för andra gången. Hur blir det då när allt stämmer? Lite snack om boken men mer snack om oss och livet! Så oerhört vansinnigt roligt. Nya människor jag aldrig sett förr, men vi gillar att läsa. Där ser man. Nåja, när vi avhandlat en del av livet och oss själva pratade vi lite om boken också. Vi tyckte lika: hur mycket elände kan man trycka in i en berättelse?

Vad läste vi då? "Dit du går följer jag" av Lina Nordqvist, prisad. Mitt förslag, dessutom. Hade jag vetat något om all denna ångest och förtvivlan och knappt någon ljusning som håller då hade jag släppt den direkt. Deprimerade, kort sagt. 

Nåja, nästa bok på gång nu. "Sömmerskan och friheten" av Karin Härjegård. Redan nu vet jag att det inte blir deprimerande. Tvärtom. Jag ser fram emot vår träff. 

Livet rullar på. I går, på självaste Valborgsmässoafton, fick vi för oss att ta en tur längs Storsjön för att se på brasor och hur våren eventuellt tagit sig in någonstans. Lite flashbacks för min del när det gäller majbrasor (som vi alltid sa när jag var liten) och bilen fylld av stickande kallrök var det vi fick ut av det hela, två trötta halvpension äter som åkte på söndagskvällsutflykt. Vi började gäspa redan när vi for. Efter att maken pekat ut tredje gården där någon änka bodde vände vi bilen och for hem. Och jo, vi skrattade en hel del åt oss, änkorna och att det trots allt fortfarande är som det alltid har varit, tack och lov, runt majbrasorna långt ut i byarna en iskall vårkväll. 

Någon bild att titta på får avsluta inlägget.

Glad vår på dig!

Promenad med prins i en annan del av Sverige.

Snart grönskar bokarna i Slottsparken. Mäktigt.

Vi sparade påsken lite hemma i Jämtland. 

Efter en veckas vår blev det vinter igen. Tacksam för årstider.

 Bloggerskan (rätt slö sådan) ser i alla fall vårljus i tunneln. Vi ska fira rubinbröllop. Går husbilen att köra till typ Amsterdam?  Vore najs, som ungarna säger.

/E.

Paus i orosmolnen

 Vi for till Bergen i år igen på mitt sportlov. Dels för att det duger lika gott som Spanien eller nåt, dels för att få umgås med Staffan. Som vi längtat. Efter både det ena och det andra.

Det är fint att ha någon som bor i just Bergen. Jag blir aldrig mätt på backar, hus, berg och smala gator med spännande små krypin. Tacksam över att vi kan ta vara på en knapp vecka tillsammans med en goding som välkomnar oss med stora famnen. Sängen står bäddad och klar och vällagade och goda middagar serveras i trivsamt kök. Det känns allt lite gosigt att få skörda det vi planterat, tänker jag ibland. 

Trots att jag ofta beklagar tidens språng och knappt fattar att de där åren med hemmavarande ungar är över, så är det oerhört skönt när alla har landat. 

Varenda sekund av semestern är tillvaratagen med ett intensivt närvarande i stunden. Promenader med hunden, solsken, dagstur ut i skärgården, frukostbuffé och sega, sköna soffhäng innan ytterligare strövtåg. Vi stängde av nyheterna en stund. Njöt bara av att vara tillsammans. Planerade lite för sommaren. Jag vill egentligen inte säga något mer. Bara att vi var. 

Just här tänkte jag på att vi bokstavligen var på väg mot något ljust i tillvaron. Just därför tog jag bilden. Just då var det enda "bekymret" var vi skulle övernatta. (Vilket aldrig är ett bekymmer - det är ju halva nöjet, spänningen att se var vi hamnar. Denna gång blev det Gjövik)

Det verkar bli snödrev över fjället. 

Uppåt...

...och neråt. Här bor han, längre ner.

Stadsvandring - Bryggen

Men va? En regnskur???

Lunch på fisksoppa ute i skärgården, på Sotra. Glesvaer Café. 

Bergen

Bergen

Fina kvällspromenader med hunden!

På hemväg. 

Stopp för lunch vid Sognefjorden

Över fjället - vinter igen.

/E

Titta på det här!

 

Ett gammalt foto dök upp, ett jag inte sett tidigare. Men ändå så levande och välkänt, som att komma hem.  Titta på det. Naturligtvis säger det inte dig så mycket som det säger mig. Men faktum är att jag kan direkt säga att det är en av mitt livs absolut bästa stunder, vilket också syns på mig, men även de andra, i bilden. 

Jag har suttit med detta foto sen jag och min bror hittade det i en genomgång av gamla foton som vår morbror lämnat. Varje dag har jag sett det sedan i oktober och varje gång har jag direkt känt av den där känslan som finns i fotot: allt, precis allt, är bra! Känn på det - allt, precis allt, är bra.

Fotot är från 1985, antagligen strax före eller efter jul. Kanske det till och med är nyårsafton. Här har vi, min man och jag, packat vår förste lille prins och oss själva för att åka till mitt barndomshem till glädje för mormor och ”fuskmorfar” , som Arne kallade sig. Ja, vi åkte ju dit rätt ofta, 10 mil är inget avstånd. Men det är ändå något särskilt med den här bilden. 

Jag är så nöjd och tillfreds för nu har den förste lille kommit och jag anar att vi kommer att välsignas med fler. Jag känner mig som en mamma och är överlycklig. Bredvid mig sitter min livskamrat som jag fortfarande hänger med, rubinbröllop till sommaren (!) och som glatt följde med mig var och varannan helg ”hem” när jag bara ville luta mig mot min egen morsas axlar och få lite råd om barnavård.  Han antog alltid att det var en naturlig del av mammaskapet, antar jag. Dessutom fick han möjlighet att hänga lite med gamla polare i skidbacken eller på skotern. 

Jag ser också på mamma att hon är djupt tillfredsställd med situationen. ”Prinsen” är hemma hos henne, han sitter bredvid henne och har säkert smakat något som han just börjat smaka på, potatis med smör eller kalvsylta. Jag kan garantera att hon andats ut efter att ha ”lyckats” med den mat hon gjort, att alla tycker det är gott och att vi just där och då sitter vid hennes bord. 

Arne ser på mamma och de två var ett lyckat par. De fann varandra just när vi ungar hade flyttat och börjat oroa oss för att morsan skulle leva ensam i ett hus med allt vad det innebar med de svarta vintermånaderna som hon hatade. Ensam är absolut inte stark, även om hon sa det många gånger. Så kom Arne och allt föll liksom på plats. Morsan var lycklig och vi alla andra var lyckliga för att det var så romantiskt allting. 

Jag tycker om det här fotot, mer än andra bilder, just därför att alla ser så förnöjsamma ut. Ja, man kan inte se lille sonens min, men saken är den att han var (och är) känd för sitt glada humör. Säkert sitter han med munnen full av godsaker och säkert kommer mormor att lyfta honom ur stolen och tvätta honom om munnen sen innan hon frågar om vi vill ha kaffe till efterrätten. 

Och sen sov vi tätt ihop, jag och mina två prinsar, en stor och en liten, på övervåningen i mitt och brorsans gamla tonårsrum med utsikt över järnvägen, hållplatsen, ”backen” och grannen. 

/E.

 

De vanliga tankarna

 

Det händer att jag kommer på mig själv med att sakna "de vanliga tankarna" eller hur jag nu ska beskriva det. Jag tycker att huvudet är fullt av krig, mänsklig ondska, miljökatastrofer, sjukdomar och pengar. Vad jag än gör, så rör det sig om detta. Vad jag än tänker så halkar jag in på det. 

Svårt att förklara, men jag ska göra ett försök:

För någon dag sedan pratade jag med en vän som nyligen varit i Spanien. En vecka. Det är en vän som åker på utlandssemester med flyg mycket. Innan jag frågade hur kul det varit eller vilka upplevelser som var bäst hann jag tänka flygskam, dyrt och farligt i nämnda ordning. 

Jag kände inte igen mig själv. Vem har jag blivit? Jag är inte alls världsfrånvänd på något sätt, jag värnar om miljön och bevakar klimatförändringar och frågar mig ständigt vad jag ska avstå från. Krig och sjukdomar kan jag inte göra mycket åt annat än uppdatera mig och tvätta händerna, typ. Men var finns den allra minsta lilla spontana tanke på det roliga i livet? Den går att mana fram med ett medvetet påtryck. Ja. Men jag saknar "de vanliga tankarna" på det som jag brukade tänka på förr. 

Mitt största bekymmer just nu borde vara vilka fröer jag ska så i växthuset och vem som ska sköta det hela när vi drar ut i världen. Typ. Jag har förlorat något. Kan man få tillbaka nåt av det? 

Tankar på ett fik vid ett fönster mot fjällvärlden med ren snö, sol och frisk vind. 

/E

Minnen från 2022

JANUARI 2022

Månaden präglas av långa promenader för att nosa på ljuset och familjesamlingar för att äta ihop, gärna något extra festligt. När jag var barn firade vi tjugondagknut med plundring och påsar men även mammas påhittade högtidsdag ”sista januari” och då var det gräddtårta för alla som ville. Inklusive grannar och vänner.  Firandet tog jag med till min egen familj längre fram, samt att jag lyckades föda fram två ungar i januari, så här är det bara festligheter denna månad.

Vackra Östersund

 

Fullt vid middagsbordet - tacksam!

💓


FEBRUARI 

Månaden bjuder på naturupplevelser och mammas födelsedag. Näkten lockar mest på sommaren, men det här ljuset kan man inte se sig mätt på. Mamma får också besök och bäst av allt är Stårsa, som genast förvandlas till terapihund när hon kliver in på mammas boende. 92 år, det blir både tårta och kakor och choklad.

Näkten

Stårsa håller utkik mellan pussar på morsan.

❤️

MARS

Den här vårvintermånaden som jag aldrig gillat, bara för att den luras: ”Nu är det vår! Eller… nehej, massor av snö igen!” Men ok, det är ju ljust, det är viktigt för mig. Och för att boosta vårkänslorna ordentligt väljer vi att åka utomlands igen. Vi far till Norge. Till havet, till Bergen, och självklart för att besöka den äldste sonen. Så gött det var! Faktiskt var det ett lyckokast att åka dit och mysa hos honom. Kan det få bli tradition?  Våren, havet, solsken och ljummen kväll. Jag säger bara det.

Framme efter en låååång bilresa rastar vi hunden på Sverresborgs fästning i Bergen och tittar ner på Staffans  tak.

Backarna i Bergen. Här bor han, han som skämmer bort oss under en långhelg.

❤️

APRIL

Knappt hemkomna packar vi om och tar oss till Prinsen som fyller två år i april. Lyllo oss som kan! Vi bilar ner genom ett vårligt Sverige, alltid lika kul. Vi tar oss tid och bor över på vägen. 

Vättern och Visingsö

Äntligen får farmor och farfar lämna det stora paketet!

Tripp trapp trull..? På promenad i Malmö.

❤️

MAJ

Nu börjar det kännas att semestern är nära. De suger återigen i resetarmen men vi får ge oss till tåls. Altanen ska fixas till och arbetet går sakta framåt då en enda person ska sköta allt. Drömmen är att sitta där och äta goda middagar med så många i familjen som möjligt och andra nära och kära. Stort matbord - det är viktigt i mitt och vårt liv. Det betyder gott om plats för många att äta länge tillsammans. Under början av sommaren säljs även ett litet hus i min barndomsby och på något sätt känns det mer underligt än jag tänkt mig. Det där huset och stranden och skogen runt om har haft en hel del betydelse för mig under barndomen. Därifrån är många av mina tavlor inspirerade. Men allt har sin tid. 

Maj är min favoritmånad. Ledighet väntar, ljuset är tillbaka och med ögon känsliga för grönt är det en ljuvlig tid. Frön sås och växthus städas. Och en dag får vi åter besöka vår gamla lägenhet på Konstapelgränd. Det råkar vara så att en kollega till mig numer bor där med sin familj. Att fika och se sig om kändes spännande. Det var ju här allt började. Det var ju här vi planterade en familj. Här vi planterade vänskap med massor av människor.

Gamla kära trakter. Samma rutschkana är kvar sedan 1985.

Litet hus bakom liten bergknalle. Här har många hemligheter delats. Och gömts med, för den delen.

💓

JUNI

Semestermånad. Då vi når midsommar är reseplanerna klara och jag går på ledighet. Husbilen städad och packad och siktet inställt på södern. Mot barn och barnbarn och andra familjemedlemmar. Midsommar blir mycket varm. Vi går på Jamtli för att fira. Och så fixar vi altanen så att bygget ser ut som en gästvänligare plats tills vidare när snickarn kommer tillbaka från ledigheten. Nåon dag tillbringas också i Näkten, vår oas.

Det går inte att tröttna på skärgården i Näkten. Sommarnatt.

En annan sommarnatt. Regn kommer. Varmt. Växthusboogie och planer för resa.

Fejkklar altan

                                                                                  💓

JULI

Då far vi. Första resan blir till Malmö via Deje, en vecka med gullungen, sedan till Öland för att besöka min bror och hans familj och se deras nya ställe. Några dagar till. Sedan hemåt via Fagersta. Sommarsverige. Goda middagar och långa babbel med alla nära och kära. Det bästa som finns! 

Konstigt nog blir det ingen premiärtur på hojen förrän i juli i år. Det blir senare och senare och jag anar en förändring som kommer. Men åka vill vi, och hunden ska ju prova att åka med. Vi har planerat för det och kommer så småningom fram till att Roslagen blir ett lämpligt mål i år. Men först njuta lite av att Storsjöyran äntligen är tillbaka efter skitåren med pandemi. Revansch blir det! Och så njuta lite till av Näkten för att inte missa sommardagar och -nätter på denna plats.

Har man husbil bor man på cirkusplatsen.... Malmö.

Prinsar!

Öland. Västsia.

Storsjöyredukad stad.

Träningsåk inför kommande resor.

Änderna har fått sina ungar. Näkten.

💓


AUGUSTI

Denna månad är händelserik som alltid. Nu sticker vi till Roslagen med hunden bak på hojen i sin specialväska. Ibland tror jag hon gillar att åka, ibland inte. Men hon är ju med oss - det är det viktigaste för henne. Det vet vi. Vi kör långsamt till stugan där vi ska bo några dagar. Dessa dagar blir den ultimata ledigheten. Nästan som i Näkten. Helt ensamma men ändå nära till havet. Efter Roslagen händer årets roligaste dagar: ALLA våra barn samlas flera dagar hemma hos oss för att umgås och vi åker bryggbåt med några och vi lyxar ihop - bara genom att vara. Tacksam för livet och våra underbara ungar.

Bajkerstårsa

Österbybruk

Öregrund

Östhammar. Och efterlängtad svalka.

Prinsen och pappan på Ön, där alla våra barn lekt varenda sommar.

"Jag vill också fiksa," farbror Staffan!

💓

SEPTEMBER

September - den vemodigaste månad jag vet. Sommarn avtar, jobbet tar fart, alla skiljs åt alla håll och jag förbereder mig på att fixa mörker. Men först en färgsprakande höst! Och en resa till Dalhalla.

The Hives, Mando Diao och The Sounds. Vi lyssnade på rock flera timmar!

Näkten igen. Återhämtning efter varje äventyr. 

Glad över hunden. Skogspromenader varenda dag. Tacksam för det också.

💓


OKTOBER

Jag reser till Stockholm. Jag åker för att umgås med brorsan, se en utställning med Anselm Kiefers verk på Artipelag, bland annat. Och äta gott, umgås och promenera i färgsprakande skog. Ensam tågresa med bok - mycket länge sedan. Konstigt.

Anselm Kiefers utställning var något av det märkligaste jag sett. Går inte att återge. Men alla konstutställningar gör något med en. Det är synd om den som inte varit på någon.

Vid Artipelag
"Boy".

Lövplockning 

💓


NOVEMBER

Ja, nu reser vi igen. Jag har några dagar ledigt - prinsen lockar. Mot Malmö och ljus i mörkret som omsluter oss. Ja bokstavligen från alla håll. Det är omöjigt att kommentera mänsklighetens vidrigheter och som mamma säger: varför måste människan vara så ond? Allt detta lidande bara för att någon måste vara störst och bäst och rikast. Jag tänker försöka hålla min blogg ifrån mörka tankar, om det går, därför att min livsuppgift måste ändå vara att ta vara på livet jag har och se till att mina nära och kära har det bra så gott jag kan. Men ren ondska förtär och knaprar på min själ. 

Vi tar en dag i sänder och fokuserar på barnet och julen som snart ska göra huset rött och varmt. Och innan vi åker till Malmö bakar jag. Hur ska de annars överleva om det inte kommer kakor med farmor och farfar?

Älskade ungar! Stora och små! Nu ska det bli andra bullar av här!

Slottsparken. Va? Är det redan vår?

Prins och Stårsa

Tillbaka i Östersund är det inte vårligt. Men vackert ändå.

💓

DECEMBER

Julmånad. Så många som möjligt vill jag ha runt bordet hela julen. Tacksam för de som vill och kan komma. Vi pyntar och fixar och altanen får värme och möbler och blir så gott som färdig precis på julaftonen. Ett år till har gått. Jag känner mig rik och lycklig i vår lilla värld. Tacksam för att vi har det vi har och kan göra våra resor än så länge. 

Jodå. Snart ska vi flytta ut sågen.

Julklappshögen som ska postas till prinsens familj.

Hur kul är det inte att vi fortfarande sitter och slår in paket kvällen innan julafton? Och hur mycket skrattade vi inte åt denna present: "Hur faan är det tänkt att det ska va?"

Snart så... bara gardinerna som ska upp. Och lite mer julpynt. Och lite mer familj. 

Nyårsafton och därmed kommer yngste sonen och lagar mat åt oss. "Vinsås kokas från grunden, morsan". 

Pussokram!