Midsommar. Och?

 Japp, det var det, det. Min 68e midsommar avklarad. Tyvärr utan entusiasm i år. Vet inte varför men det kan bero på min allmänna låghet just nu. Jag är inne i en fas där jag ifrågasätter livets mening igen. 

Det där kommer och går, jag brukar vänta ut deppet. Men det har blivit allt tydligare ju äldre jag blivit. Kanske beror det på alltings jävlighet i världen och min "ondska". Jag brukar kalla min artrosvärk för ondskan. För övrigt tänker jag allt som oftast att människan är ond, så då är väl jag med det. Ett arv efter morsan. Alltså, hon sa det, människan är ond. Det är bara djuren som är ärliga och goda, sa hon och kliade katten under hakan.

Nåja, inget att orda mer om. Jag är en delvis introvert person, om man nu kan vara det delvis. I så fall har jag en introvert period nu då jag kan vältra mig i frågor om livets mening i lugn och ro invärtes, så att säga. Och just nu känns inget så där jättekul, ska jag säga. Inte ens semesterplanerna känns lockande på samma sätt som det brukar. (Men när husbilen är packad och klar då kommer det att vara annorlunda, det vet jag!) 

Midsommar brukar vara lockande med god mat som jag får laga läääänge och det gillar ju jag. Pynta lite extra med fina glas och blommor. Kanske fika ute på förmiddagen medan någon reser en midsommarstång och sen leker groda. Nu åkte vi ner till Jamtli, förstås. Vi brukar det. Tjocktröja och regnjacka och så den evinnerliga ondskan som följde mig hela dagen. Som en åttiosjuåring haltade jag omkring ältande skit inom mig medan vi kollade in karoliner och vikingar i museets källare. 

Sen kom vi ut och då sken solen. Vi kunde till och med sitta ute och fika. Ett gäng spelemän satt i ett hörn på gräsmattan och var helt inne i sina polskor. Eller vad de spelade. Lite avis var jag allt. En gammal tant med fiol såg ut att vara i samma tillstånd som jag är då jag sitter med ritblocket och känner att tiden och omgivningen sakta försvinner runt mig. Ja, sen var det som det ska vara enligt alla reklambilder på svensk midsommar. Glada barn, midsommarstång, ringdans, folkdans, blomsterkransar och svenska flaggan. Solen sken fyra timmar.

Vi åkte hem och lagade revbensspjäll och ostpastejer. Yngste sonen dök upp och vi hade en fin middag ihop. Som vanligt. På det hela sett en bra dag ändå. Stillsamt gick vi till sängs runt tio efter en tur i regnet med hunden. Hon var nöjd med att vi kommit hem från Jamtli och sov tajt bredvid oss. 

Men min låga känsla hängde med även i dag. Energilös, liksom. Maken skuttar runt och fixar saker hela tiden, jag är mest trött. Ingen kul fru. Pratade med en kompis som också dras med en ondska och vi enades om att deppigheten kom sig av kylan och regnet.  Så i morgon ska vi göra nåt åt det. Hur det ska gå till kan jag återkomma till. Det blir allt en överraskning. 

/E.

Sommarnätter

 Sommarnätter upplever jag knappast längre. 70-talet närmar sig och det märks på ork och energi, vare sig jag vill erkänna det eller inte. Men ikväll har jag och maken lyckats äta middag så sent som 19 och efter detta hängt kvar i kvällsvärmen. Klockan närmar sig 21 och vi sitter här, med varsitt glas vin, maten uppäten och semesterplanerna på g. Persilja och koriander är planterade i 43 graders värme i växthuset, maken har slitit hela dagen med att justera altanens höjd och hunden har legat på flämt i nån skuggplats. Och nu längtar jag till urhemmet. Och min mamma.

Sommarkvällar gör nåt med mig. Särskilt om jag får sitta i fred och filosofera över livet.  Jag saknar mamma. Det är ett år sen mamma gick bort, då hade vi nog inte haft ett riktigt samtal på dryga tre år. Men ibland glimrade det till och hon mindes saker och pratade om sådant jag kunde svara på. Det var mysigt de gånger jag var där, en gång i veckan, men också jobbigt ibland då jag inte nådde fram till mammas medvetande och då jag funderade över meningen med livet.

Sommarkvällar var mammas bästa. Hennes etta på livets tio i topp (utom oss två ungar, det var hon noga med att framhålla) . Hon satt ofta på bron hemma i Såå, spanande över sjön med kaffekoppen i närheten, koftan över axlarna och lyssnade (?) eller luktade (?) på kvällen. Kom man i närheten ville hon ha sällskap. Och uppmanande en att höra eller inte höra ljud eller tystnad eller nån lom eller stare eller bondens höfläkt som var sommartecknet nummer ett. 

- Men nu var'e bra ljuvligt, kunde hon säga. Och då visste man att sommaren var på plats. 

Jag håller med. Ikväll har jag precis summerat dagen. Det blev inte allt jag trott eller föresatt mig att göra. Detta beroende på värmen, helt enkelt. Jag vimsade runt i shortsen, som jag hittat efter en mer eller mindre lyckad garderobsstädning och till slut landade jag med hjälp av maken i att inte göra nåt. Bara fixa käk. Åka och hämta en grej i Solberg. Gå ut med hunden (som orkade gå till Lillskogen bakom huset, typ).... 

I kväll funderar jag över semestern och tror moig ha vaskat ur en rutt som passar oss, funderar över jättekorgen mina elever lämnat mig med olika godsaker i (kära, älskade ungar allihop. Fan att inte samhället ser att ni är det viktigaste som finns, som ska ha allt och det bästa och det mesta och en gedigen utbildning att sparkas ut i livet med),  funderar över Solberg (kommer det att gå att få till ett Airbnb??) men bara FUNDERAR och så minns jag mamma extra mycket... Violerna blommar på hennes grav och grönskan har bäddat in henne som det ska vara.

 Nu vill jag sova, tror jag. Vore jobbigt om den här gamla kärringen skulle komma på att det går att dricka grogg i växthuset klockan 23 och framåt. Men nej, det kommer inte att hända. Det är lugnt, värderar sömnen mer. Vuxet, va? Som sagt, 70-talet närmar sig.

/E.

Sista gången

 Så var det sista gången jag hade lektion som anställd svensklärare. Efter detta blir det nog bara något enstaka vikariat ifall andan och (penga)behovet faller på. 

Jag tittade på klassen jag haft sen de började sjuan. Hur mycket slit har vi inte haft ihop av olika skäl. När de skulle börja nian hoppade jag av och gick i pension. Åkte till Lofoten och skickade lata semesterbilder till mina forna kollegor som just börjat terminen. Niorna fick en ny svensklärare.

Sen hände saker som gjorde att jag akut fick kliva på igen efter jul. De blev hastigt utan svensklärare igen och jag tänkte att det var ju trist. Nian och allt. Men efter några sömnlösa nätter tänkte jag att om jag får frågan så kanske... Och det fick jag. Jag har inte ångrat en enda dag för det har varit jättekul och fint att få följa med till slutet. Det har i och för sig inte varit en dans på rosor men det är det ju sällan. 

Nu är jag i hamn och det som återstår för mina elever är fjälltur med övernattning, avslutningsmiddag med dans och så examensdagen. Just nu känns det oändligt skönt att välja lite vad jag ska göra. Jag satsar på avslutningsmiddag. Det får räcka. 

Hemkommen efter min enda och sista lektion och preliminärsatta betyg tog jag mig an växthuset. Kände av den där känslan jag haft varje sommarlov. En blandning av oerhörd ledighet och nåt annat. Nu vet jag, konstigt nog sent i livet, vad "nåt annat" är. Det är en rastlöshet som infinner sig då det inte finns en fast plan för måsten. Kanske är jag dålig på att vara pensionär? Jag kommer på mig med att sakna människor runt om mig som behöver något av mig. Det är "bara" jag och gubben. Och jodå, vi behöver ju varandra. Men det är så stilla, liksom. 

Då är det ju bra att vi ska fixa Solberg, kanske. Helgens loppis gav väl en hel del, måste jag erkänna. Jag var tveksam. Men det var en jämn ström av besökare, få åt gången, men faktiskt blev vi av med en hel del. Nu till övrigt fix, jag ska då i alla fall skrapa, kitta och måla fönster. Det är kul, det! (Intalar jag mig).

E.

Orka

 Det gör jag nog. Men just nu kände jag som ungarna - orka. Dagarna fylls med Solberg, detta lilla torp med sin potentiellt vackra trädgård och möjligheter till stugmys på landet. Veranda och rönn, hägg och syren. Brunn och jordkällare. Ja, den senare bör nog genomgå en större renovering innan den återigen får komma i bruk, om den ens gjort det på riktigt. 

Fast nu är det svårt att finna allt stugmys med damm, flagnande färg och fönster som ska skrapas, kittas och målas. Men vi härdar ut. Idag var det tungt av någon oklar anledning. För det mesta är det jag som är på, så att säga. Nu eller aldrig. Men ibland känner jag bara just "orka". Precis som mina elever när jag ett par veckor innan de ska lämna grundskolan för gott försöker berätta om realismen och Charles Dickens. 

Nå, jag måste i alla fall berätta att skatten vi fann då min svärfars kvarlämnade lådor öppnades och alla gamla foton uppenbarade sig var ett sånt tillfälle då jag liksom faller i trans. Jag bara bara tvungen att NU se vad som var i lådorna. Naturligtvis hade maken turen att kunna få stop på mig, vi har viktigare saker att göra först, men ändå. Liiite hann jag allt. Där är foton på oss och ungarna som jag aldrig sett förr. Säkert flera hundra. Pappersfoton. Svärfar och hans kamera, han använde den flitigt, minns jag. En del fick vi, så klart, men långt ifrån allt har vi sett. 

Jaa, så där står lådorna i vardagsrummet i Solberg och väntar. Någon gång då mina armar är trötta på såpa och skursborste eller skrapa och pensel ska jag pausa tillsammans med de där lådorna. 

För övrigt känner jag mig rätt tom i bollen, som alltid denna tid på året. Det är sånt man kan säga när man närmar sig sjuttio och tänker att va fan, jag har inga skrupler. Men efter en termin med svenska i nian är det som vanligt, rätt utslitet på nåt vis. Jag ska bara lotsa dem igenom ett prov till. Allt för att hålla dem på banan. Och ja, jag minns hur det var i slutet av nian, åtminstone minns jag hur klassen var. Vi ville inte heller nånting,  bara drömma om gymnasiet och att bli av med vissa lärare. Så nu håller vi ihop. Två lektioner kvar, sen är det slutt! Då finns massor av tid att skrapa färg.

Återkommer med ny rapport när jag finner mig lite mer inspirerande. 

/E.

Dåläge och nuläge

 I morse i min dvala var jag i det soliga köket i Såå. Det var sent 60-tal och söndagsmiddag. Köket luktade älgstek och smör och vaxduk. Och något obestämbart som jag långt senare förstått var slaskhinken som alltid stod under diskbänken fylld med i första hand kaffesump. 

Mormor gjorde steken, så välstekt att den föll isär när den skivades. Gräddsås och kokt potatis, rögullöuga -"de hænn peran va fin, dom". Och så gelé från källaren som jag fick springa och hämta. Där stod dom på rad i sina fina små geléglas, noggrant paraffinerade. 

Till efterrätt färskplockade rödvinbär med vaniljsås och lite extra socker. Jag gillade aldrig rödvinbärsefterrätterna, men sa aldrig något för det liksom hörde till hela grejen med det hemlagade och hemodlade. Dessutom fick man ta obegränsat med socker eftersom bären var sura. Vaniljsås på det så gick det att äta ett par deciliter röda vinbär. Än idag minns jag smaken så tydligt, eller kanske hellre hur det kändes att tugga på bär och känna den sötsyrliga saften samtidigt som det knastrade gott av socker. 

Ja, alltså, jag bara minns det i morse i den där härliga dvalan efter nattsömnen. Kanske kom det för mig eftersom dagen skulle ägnas åt röjning i ett annat gammalt hem: Solberg, där vi flyttade ihop -77 . De senaste tolv åren har vi mest haft det som förråd och innan dess huserade både hyresgäster och svärfar här under många år. Det förfaller och vi behöver agera. Idén om airbnb kom för oss på nån av resorna. "Så här skulle vi kunna göra i Solberg också"... Det är bara att det ska göras. Nå, nu är vi igång. Röjning dag ett. Maken har röjt alla buskar och jag samlar saker till storloppis. 

Ibland bryter jag ihop och ibland blir jag hyperaktiv. Och lite nostalgisk. Vår första måltid i vårt första hem var så klart fisk från sjön med gräslök från trädgården och rögullöuga från morsan. Då kände man sig vuxen med gubbe, hus och jobb i stan. Samtidigt fanns det jag gillade: lite vildvuxen trädgård, sjön med båten och långdraget och en veranda att dricka kaffe på med hemlagad sockerkaka. Tre år höll det, sen längtade vi till stan. 

Nu till fortsättning av röjningen.

/E

Efter Skåne och lite söndagsfunderingar

 En långprommis på nästan två timmar i skogen, inte ont nånstans (konstigt - det KAN ligga mig i fatet inför framtida operation) och så jakten på våren, den perfekta starten på en söndag.

Jag har plockat fram fröer och priser på plantjord och känner en viss brådska att få så och bruka jord. Men i morse insåg jag plötsligt att det är klimatkatastrofen som gjort att jag tror att det är maj i stället för april. Jag har sällan förodlat före Valborg. Så nu ligger fröerna och väntar på altanbordet och jag kan knappt bärga mig innan jag vet om det fungerade att ta frö från stockrosorna och bolltisteln. Återkommer om det.

Vi har varit i Skåne. Där var det försommar. Meteorologerna säger att det är sommar. Den där skira grönskan försvinner bland alla färgglada träd den här tiden, vi prickade nog rätt om man är intresserad av sånt. Men när stora magnoliaträd lyser skarpt rosa och blandar sig med knallgula forsythiabuskar och vita spireor då är det lätt att bli överväldigad av vad det går att göra i en trädgård och planerna tar fart. Tills jag kommer ihåg att vi bor i en annan växtzon, liksom.

Bortsett från blomsterprakten har vi ju njutit av barnbarnet. Den lille prinsen är rätt mogen för sina fem och håller sina föräldrar fullt upptagna. Jag har inget att jämföra med som flerbarnsförälder, men jag tror nog att vi som hade ett helt gäng ungar hade det lite lättsammare. Jo, du läste rätt. Lilleman behöver full aktivitet vilket är friskt, men det är inte klokt vad jag tycker att hans föräldrar sliter med att underhålla den lille, eller hålla honom på ständigt gott humör, kanske mest för att vi är där. Vi får väl ändå tycka att vi är avlastare, för vi vill ju leka och umgås hela tiden så att mamma och pappa kan slappa. även om jag tycker att de kanske inte gör det. Kanske är problemet att vi glömt hur det var. 

Full aktivitet behövde nog våra också, skillnaden var den att jag var mest ensam om dagarna under föräldraledigheten då maken och familjefadern jobbade och dessutom räckte mina händer bara till åt en unge åt gången, vilket de snart lärde sig.  Vilket i sin tur gjorde att de lärde sig vänta eller klara sig själva. Den älste av våra, som var mest livlig, dämpades något av den näst äldste som var som en liten filosof som knappt hördes och den yngste hade sitt eget sätt att ta sig fram alltid med ett leende i sina yngsta år. Den yngste var som modellera, man satte honom i alla situationer och där anpassade han sig. Ville han nåt klev han upp och röjde sin väg till det han ville ha och ibland ledde det till konflikt mellan dem alla tre då de stora lekte med något och den lille kom och satte sig på leken, rent bokstavligt. Nu talar jag om barn som var två, fyra och sex år. Visst, vi hade fullt upp, men de hade också varandra och jag vet att det var roligt. 

Ja, ja, nu är det verkligen inte upp till oss att anse att man ska skaffa ett helt gäng ungar. Men varje gång jag kramar lillprinsen kommer jag tillbaka till de där åren då våra var små. Det känns så förfärligt länge sen. Ibland när jag ser min son och hans fina tjej (som båda två är engagerade föräldrar med ett tålamod jag avundas) så undrar jag hur jag själv var när vår älste var fem och i sin mest livliga ålder. Som tur är har jag sparat dagböcker och annat så det går ju att gräva i det, men om man inte orkar gräva... jag bara tänker. Spontant kommer jag fram till att vi nog bara konstaterade att där var det full fart medan lillebror dämpade det hela. Yin och yang. Under tiden bytte vi blöjor på den minste. 

Vi hade inte bara oss själva heller, vi hade mor- och farföräldrar till hands om än tio mil bort från mormor. Dessutom, och det kommer jag tillbaka till gång på gång, vårt bostadsområde var ett alldeles utmärkt grannskap att ha småbarn i och en fantastisk trygghet att växa upp i. Att veta att kamraterna bodde ett hus bort, att veta att andra mammor och pappor alltid fanns runt hörnet eller i sandlådan, att fika ihop varenda dag... Vilken lyx! När konflikterna dominerade köket kunde man ringa grannen och höra om vi skulle byta barn eller nåt och så blev det bra när nya konstellationer skapades en stund och så fick vi föräldrar också en pratstund och fika. Eller vardagslunch, som vi hade hos varandra ibland. Nån annan lagade mat och man fick sätta sig till dukat bord. Det bjöd vi varandra på, vi som var hemma med ungar i alla evighet eftersom det alltid kom en ny bebis nånstans...  Nu känner jag att jag börjar låta som en nostalgitext om den trygga bullerbybarndomen i en mellansvensk småstad. Jag släpper det hela. Men vill nog ändå gärna framhålla hur bra vi hade det i vår lilla trygga oas.

Jaha, se där. Lite söndagsfunderingar över livet och barnen. Om vi inte haft barnen hade vi haft ett liv då? Nu har jag tagit ännu en runda, hunden har fått sig ett välbehövligt bad, jag en kopp te, tystnaden är nästan kompakt i den här delen av världen en söndag i slutet av april. Jag har så mycket jag ska ta itu med som att läsa ut Mikael Niemis tegelsten Sten i siden (i små portioner för min del, för mycket att ta in och processa, som jag är som läsare), skriva lite mer, göra något med alla mina ritade bilder, ta reda på alla foton - vad gör man med dessa? Vem vill se alla våra fina gamla album fyllda med pappersfoton och kvitton och teckningar och minnen? 

Nu planerar vi nästa tripp. Mot Stockholm. Hunden ska på grönbete på vischan under tiden och vi ska gå på utställning och bo på hotell. Ifall du undrar. 

Lite bilder från en rolig påsk i vackra Skåne får avsluta.

Jag måste bara slå ett slag för airbnb, ett alldeles utmärkt sätt att hitta boende överallt till mycket rimliga priser. Vi har ju en filosofi att alltid vilja se något nytt, så vitsen att ha kvar adresser och vår egen bedömning kan kanske ifrågasättas. Men hittills har vi varit nöjda. Dessutom är det lite spännande att träffa folk som hyr ut någon del av sitt hem. Det här är Katthagen, strax utanför Skara. Fantastiskt! Ett litet hus på en gård med ett värdpar som sysslar med hästar. 

Kvällsprommis i Katthagen för att titta på hästhagen.

Magnolian hos prinsens mormor och morfar i Lund. 

En heldag i Skånes djurpark. Prinsen körde tåget och farmor och pappa fick åka med. På egen risk.

På middag i Lund, där prinsen styrde upp en lek han hittat på, typ pinnboll. Alla skulle slå (peta?) en boll mellan sig. Man kunde få ett rapp på benen också. Som bonus.

På djurparken gällde det att fylla i hur många ägg man hittade. Det kändes som att vi gamlingar hade svårt att hänga med den yngsta generationens uppmärksamhet på allt.

Dinosaurien matas med ett blodigt stycke kött. Modig djurskötare står innanför staketet.

Slagen hjälte. 

Den traditionella påskmiddagen blev ännu festligare då fler barn fanns med runt bordet. En ung man föreslog att servetterna kunde användas till lite annat. Och genast förvandlades vi till... påskliljor? Jag fick lova skåningarna att åka hem och berätta om den märkliga traditionen vid påskborden i Skåne.

Airbnb i Malmö också. Vi hyrde ett litet hus på Ludvigsgatan (ombyggt garage) i ett villakvarter. Perfekt! Trädgården var inhägnad så en kvällskissnödig hund kunde få pinka i rabatten. Det behövdes nu inte då det fanns en park precis utanför. 

Hemåt i försommarsverige. Nytt airbnb i Töreboda vid Göta kanal. Det lilla huset låg på en gård och dög fint som övernattningsstuga. Lite kuriosa att det fanns bastu. Som vi inte använde. Däremot promenerade vi längs kanalen sent på kvällen.

Stugan hade en viss 70-talskänsla över sin inredning vilket fick mig att tänka på sportstugeperioden från min barndom. Det finns en del kul att berätta om gäster som kom till oss. Det får bli ett nytt kapitel i Enhenna.

/E.

Livet här hemma i stället för ute i världen

 Efter nyheterna behöver jag försöka tänka på att ta vara på livet och fokusera på min och vår vardag. Jag kan inte göra mer. 

Idag jobb. Min vardag en del dagar någon månad till, sen kanske det får vara nog. Eller inte. Jag tar bussen. Ett miniäventyr i sig i en liten stad mitt i Sverige där största problemet är hur mycket pengar region och kommun ska spara. 

Det är kul att åka buss, jag behöver dessutom göra ett byte på stan med en dryg kvarts väntetid mellan. En bortglömd vardag som blev aktuell då jag investerade i ett årskort. Bussåkarna brukar företrädesvis vara i min ålder eller äldre, i alla fall de tider jag åker. Jag funderar över dem ibland, vart de är på väg och vad de är för några. Oftast sitter alla i egna tankar med blicken i fjärran. Det är rätt mobilfritt i det här åldersspannet, så jag brukar undvika att ta upp min egen annat än för att kolla varför bussen är sen eller vad klockan är. Då kan jag bli föremål för ett visst intresse och få frågor. Oftast om vad klockan är eller varför bussen är sen. Intressant. De vet vad jag gör. 

Dagens resa innehöll en del spännande upplevelser utöver de vanliga.

Halvvägs ner till stan klev en dam på som såg glad ut när hon såg mig. Ingen jag kände. Hon satte sig bredvid mig och efter en stund började hon fnittra. Vardagspräktig som jag är i vissa stunder undrade jag om hon var full. Jag vände mig mot henne och synade henne bistert. Hon förklarade att hon skrattade åt att alla var i samma ålder på bussen. Jaha? 

- Pensionärsbussen, sa jag. Då höll hon på att skratta ihjäl sig. Lättroad, tänkte jag, men sen tystnade hon tvärt och berättade att hon hade problem med ryggen och hade köpt skor som nu skulle bytas. Ryggjäveln hade ställt till det så att hon stadigt gick på Ipren och ett stort antal olika skor som.skulle underlätta livet. 

-Samma här, sa jag, och berättade om artroshöften. Sa att jag funderade på operation. 

-Nej, för fan, jag har jobbat som sjuksköterska i hela mitt liv på lasarettet och när dom inte kan garantera att nåt blir bra då väljer jag Ipren. Dom ska fan inte skära... Det kan bli fel på både bajseriet och kisseriet. 

Nu hade vi fått åhörare, det såg jag. 

-Hm, sa jag, jag äter nog för mycket Ipren, typ tre i veckan...

-Ät en om dan, ingen fara, slog hon fast. Jag äter två, har gjort många år sen det började jävlas. Jag är 74 och det funkar fint. Nu ska jag på skoaffärn men först cigg! Jag känner dig inte men hejpåre ändå. 

Sen gick hon.  Och jag kände mig lugnare när det gäller smärtstillande. Hon var ju sjuksköterska. 

Jag gick till busshållplatsen nedanför Kyrkparken. Där är det livat ibland. Livat som det kan vara i Östersund. Genom Kyrkparken strömmar ständigt gymnasieelever mellan ICA och plugget. Parken ligger liksom i vägen. Och i parken huserar även det så kallade a-laget. Den här dagen valde dock två att sitta på bänken i busskuren bredvid mig. Tjugo minuter skulle vi få ihop. 

-Röker fröken? frågade den som satt närmast. Han var orolig över om jag skulle misstycka ifall han tände en fimp.

-Nä, sa jag, men rök du. Det gör inte mig nåt. 

Då sa han att han var tvungen att blåsa röken åt mitt håll, för det gjorde han alltid. Han brydde sig inte ifall jag hade nån åsikt utan halade upp en öl ur ryggan och vände sig mot sin kompis för att berätta om ett möte han varit på. 

- Det var ett jääävla bra möte, jag blir aldrig nekad nåt. Fast han är ju bög. Det ser man ju. 

Kompisen höll med, jo, det såg man nog. Jag funderade på om jag skulle protestera men bestämde mig för att vara tyst. Mötet ventilerades ordentligt och lite mer högljutt i takt med att ölen sjönk i burken. Alla uttryck som inte lämpar sig i skrift i min blogg fick plats i samtalet mellan de två innan bussen kom och jag, väl inrökt och med öron som krullat ihop sig av svartlistade ord, kunde fortsätta resan. Jag hade inte listat ut vilken sorts möte det var, förmodligen ligger jag sömnlös i natt över det.

Nästa buss var tom så när som på en farbror som på något sätt tittade åt två håll samtidigt och jag kom att tänka på min barndoms gubbar. Den fortsatta resan var rätt händelselös men jag kände mig vardaglig och vanlig och hade fått lite ro i själen. Livet pågår i min lilla stad. Tack.

/E.

- 

Ont. Och Gott. Mycket gott.

 Jag räknar noggrant dagar jag intar Ipren mot min ständiga värk i artrosdrabbade ben. Jag vägrar bada i smärtstillande och hävdar att det blir bättre efter att jag gjort min träning. Vilket det oftast blir. Men inte alltid. Nu är det inte bra och jag är arg på alla och vägrar prata och vill bara proppa i mig choklad och dricka en halvliter rödvin. Vilket jag inte heller gör. Eller jo, ibland. Men det är mer sällan förekommande och det påverkar inte min smärta (ondskan, kallar jag den) men det blir ju roligare. 

Bortsett från ondskan behöver jag verkligen säga något om Bergenresan. Att vår äldste son hamnade där känns som allt mellan enorm tur och meningen-med-livet-a-la-alexanderssons, dvs resa till vacker plats, äta gott och umgås med nära och kära. 

"Jag trivs här!" sa han plötsligt, ungen, när vi gick förbi Bryggen på väg hem till hans mysiga tvåa i Skutviken. Jag fattar. Jag är uppriktigt glad för det. Eftersom alla är friska och har sina goda liv så tänker jag inte "att det vore mysigt att ha alla ungar närmare". Jag har slutat med det. I stället är jag tacksam för att de bor där de bor och vi har mål att resa till och att det alltid, tack och lov, hör ihop med känslan av semestertripp. 

Vi landade sent i Bergen efter att ha bott hos vänner i Leksand en natt. Där lämnade vi av hunden. Möjligen till Staffans stora glädje för nu skulle vi kunna gå på de matställen han ville utan att tänka på hunden. (Att lämna henne ensam i Staffans lägenhet någon timme är inte att tänka på, då risken att hon skulle yla skulle kunna innebära en sämre ställning för en hyresgäst som för allt i världen vill ha kvar sin lya). Jaa, jag erkänner att vi också tyckte det var rätt skönt att inte behöva tänka på doggen hela tiden. 

Den lille ljuslockige sonen fyller fyrtio. Det är alltså fyrtio år sen jag klämde ut honom på Östersunds BB och min första tanke var att jag hade överlevt och att vi skulle skaffa fler ungar. Det är sant. När jag senare låg på avdelningen tillsammans med fyra andra nyblivna mammor längtade jag hem så man fick sova ut och inte bli väckt hela tiden... Tills jag kom på vad jag tänkte. Efter det förvandlades jag till lejonmamma och vaktade noga alla andra som kunde tänkas komma och peta på honom på fel sätt. 

Ungen var hett efterlängtad, trots att jag blev överraskad över att jag var gravid. Precis som att det inte kunde hända mig, bara alla andra. Mina fyra närmsta vänner hade barn sedan minst ett år tillbaka och läget var rätt i tiden. Hur glasklart minns jag inte barnmorskan som visade mig ett litet handskrivet papper där hon ringat in bokstäverna "pos". Först blev jag rädd, sen sa maken "Hej mamma" och då skrattade jag. Att det var en kille visste jag redan fast vi avböjde att få veta kön i förväg. Och han skulle heta Stefan, enades vi om efter en rad förslag. Nu såg han mer ut som en Staffan när han tittade ut, lite rundare liksom, så det fick det bli. Jaha. En glad unge med energi för fem, dubbelstorebror innan han fyllt fyra och en fantastisk sådan. 

Fyrtio år senare bor han i Norge. Medan mamma levde och minns hyllade hon valet att bo i Norge, en plats som för alltid var förknippad med hennes allra bästa vänner från krigsåren. Hon sa alltid att hon förstod att han ville bo i Norge. Värre var det för lillebrodern som bor i Skåne, enligt mamma. Det ansåg hon vara en nitlott. Oklart varför, egentligen, men jag väljer att inte fördjupa mig i en analys av det nu. Nu handlar det om Staffan.

Vi har skämtat många gånger då vi "kört soffor" landet runt och sagt att det kommer en "paybacktime" när vi blivit gamla och ungarna inte längre behöver våra flyttjänster. Nu är vi nog där. Att komma till Staffan innebär fullständig service med hotellstuk på bäddning och lyxigt lagade måltider. Dock skulle vi ju några dagar i förväg fira fyrtioårsdagen och det ville han göra med en middag på finkrog. Så det gjorde vi och gick på Basso Social för att äta deras smakmeny med elva rätter och utvalda drycker till. Det var det värt och födelsedagsbarnet var nöjt. 

I övrigt släntrade vi runt på stan och tog en biltur ut till Gamlehaugen, sommarslottet, ena dagen och skärgården och ön Herdla andra dagen. Och nej, det regnade inte mer än en halv dag och på nätterna. 

Nu byter jag babbel mot bilder. Ute snöar det lugnt, det är april, scillorna blommar i rabatterna och vi har fyllt på fågelfrö för att behålla småfåglarna några veckor till. 

Över Hardanger denna gång. 

Men titta - ett slott!
Gamlehaugen i Bergen.

Gamlehaugen

Fotoutställning av och med naturfotografen Stien Olsaker. Vi hade ett intressant samtal om naturupplevelser som jag vill berätta om senare. 

Om Herdlas historia - på de flesta små museer finns alltid något om kriget. Den här maskinen drogs upp ur havet utanför Herdla. Jag backade för den luktar krig.

Kvällsprommis i Bergen

Bryggen

Tillbaka i Sverige och Leksand. Stårsas semesterboende. 

Siljan. Vårkänning. 

/E

Vårkänning

 Visst är det härligt att erkänna våren. Det är det jag gör nu när april har nått oss. Att däremot gå i sandaler i trädgården i början av mars och tycka att ylletröjan är för tjock, det stressar mig. Mars är min gamla hatmånad och ska så vara. 

Ja, ja, hat är ett starkt ord. Men jag gör som dom jag jobbar med, fjortisarna, och använder ordet ändå. Varför är mars min hatmånad? Jo, för att jag har ärvt mammas olust för vintern (läs mörkret) och när man äntligen börjar ana vår och sommar så har man nått in i mars. En och annan stare, en pytteliten tussilagoknopp mot en husvägg bakom en driva snö... Kanske en dag med en grad varmt. DÅ gör sig vintern påmind igen, minus tjugo, ytterligare en meter snö och hoppet försvinner trots att ljuset är tillbaka. Så håller det på. Eller HÖLL på. Förrut. Min hatmånad. Man tror att nu, nu kommer den, våren. Men icke. Kasten mellan hopp och förtvivlan. Den där prövningen innan man når april och kan andas ut. Som något barn uttryckte sig för trettio år sen: " nu har dom gjort vår här också". 

Jag vill ha det så. Jag har alltid trivts med att gruva mig för mars och veta att jag tar mig igenom den bara för att den ändå är en ljus månad. Jag har haft en kam en gång där jag slet av en "pigg" för varje dag för att räkna ner till muck, dvs när jag tagit mig igenom prövningen mars. Men nu är allt annorlunda. Jag känner mig lurad. Det finns inget annat att säga än att "ur led är tiden". 

 Så nu vet du det. Naturligtvis ska jag skriva en rad om norgeturen också. Men först lite lördagspyssel. 

/E

Torsdagstankar

 Igår kände jag mig så gott som hjärndöd. Jag vet inte vad det beror på, troligen världsläget. Man matas ofrivilligt och frivilligt med klimateländet och gubbrövarbanden i alla väderstreck. 

Ja, ja. Idag är det lite bättre och jag har liksom vaknat till igen.  Jag kommer att försöka fokusera på att ta vara på livet, vilket börjar kännas mer aktuellt än någonsin. Till detta är jag glad att jag jobbar lite, att höra fjortisarnas förhoppningar klarsyn på livet känns för det mesta upplyftande. De verkar inte förstörda. Än. I min klass har de för mycket fotboll i huvudet för att jag ska oroa mig för hjärnröta också. Än. Då får vi alltså ta vara på nuet. 

En sak jag verkligen gillar och som kan ge massor av glad energi är att bjuda hem folk och laga mat. Som grädde på moset blir även kåken städad. 

Förra helgen var vi bortbjudna till kompisar vi inte träffat över en matbit på minst ett år. Det var trivsamt, mysigt och framförallt gott då värdinnan är matnörd som jag. Snäppet roligare är faktiskt att bjuda hem någon. Jag både googlar och läser receptsamlingar. Någon frågade varför jag har kokböckerna när allt finns digitalt, men det känns som att reserven för alla eventualiteter är pappersvarianter. Där finns också mormors och numer även mammas gamla handskrivna kokböcker med godaste kakorna och ekonomiskt smarta måltider. I dessa finns förvisso en del skumma saker som jag inte vågat prova, t ex sillbullar i korintsås. Den rätten ligger och skvalpar i minnet varje gång jag funderar på recept, som något jag kanske måste provlaga någon gång innan jag bara avfärdar det hela. Mormors flottyrmunkar går också bort, helt enkelt för att jag föråt mig på de goda munkarna en gång några timmar innan det förhatliga "magfaret" slog undan benen på mig under ett helt dygn. Flottyrmunk och kräkningar är för alltid förknippat med varandra i min värld.

Nej, för min del gäller att då jag har gäster laga något jag aldrig testat förr. Oftast. Ok, jag har favoriter som ibland dyker upp som idiotsäkra kort, men eftersom halva nöjet är att laga något nytt och testa på sina gäster, och oss själva med för den delen.

Nu har jag hittat en brasiliansk fiskgryta som känns helt nödvändig att laga. Maken har framhärdat i gubbröra till förrätt, så det blir det. Han måste få bestämma något, han som "inte får vara i mitt kök", men det är en annan lite kul historia jag ska berätta en annan gång. I sökandet efter någon passande efterrätt hittade jag "Norrlandskaka". Den tar vi, vad det nu är som är Norrland med en vanlig sockerkaka smaksatt med kanel och vanilj. Jag återkommer med rapport. Just nu är jag mest nöjd med att min energi återvänt efter gårdagens svacka. 

Här händer en del roliga saker. Jag ska jobba i morgon och så har vi middagsgäster på kvällen. Allt känns helt ok. Det är bara tulpanerna som lagt av. Men det kommer att ordna sig. En av våra gäster sa de magiska orden de flesta säger nu för tiden när man blir bortbjuden: "Nåt vi ska ta med oss?". För det mesta blir det ju nej, men jag sa att det vore fint med lite fräscha tulpaner, tack. Vårfåglarna sjunger vilket är acceptabelt nu när mars är i sin slutspurt. I nästa månad fyller en liten skåning fem år och en stor svensknorman fyrtio. Vi ska handla snus och senap och ta med till Bergen nästa vecka. Vad vi ska ta med till Skåne någon vecka senare är inte klarlagt ännu. När resorna närmar sig vaknar jag. Häppåre!

/E

Tisdag igen fast ett par veckor senare

Jag ska försöka lämna det hav av diarre som kommer ur munnarna på makthavare i öst och väst och samla mina egna tankar. Jag har varje gång jag tagit fram tangenterna för att anteckna något från livet, men ofta överskuggas det jag ska skriva av tankar på världen, våldet och vansinnet. 

Man får pressa sig till att lyssna/läsa sparsamt på nyheterna, sa jag strängt till maken då han börjar ligga sömnlös ibland. Vi måste sköta det lilla liv vi har här och nu och ta vara på det så länge det går. Vi gör det vi kan i små protester ändå, här och var.

Idag besökte jag en ensam dam, jag kallar henne bara I här, som var en av mammas närmsta vänner. Hon har ringt mig vid några tillfällen och jag hör en ångest över det ensamma livet i hennes samtal, även fast vi pratar om annat. Det finns barn, naturligtvis sedan många år vuxna och kanske till och med "till åren komna" om man nu säger så. Men av någon anledning räcker de inte till i I:s liv för hon behöver något mer när ångesten sätter in. Hon har flyttat hem på äldre dar, tänkte sig nog närmare sin familj, efter ett liv i Stockholmstrakten. Hon ångrar sig djupt. Anledningen är att hon är en mycket aktiv kvinna med många idéer och hade nog tänkt ordna det lite livat för det äldre gardet i här i stan också. Tyvärr tycks hon ha stött på fenomenet "surjämten". 

"Nää, det e ingen mejning, de går int..." säger hon sig ha fått till svar lite här och var när hon föreslagit dansaftnar, handarbetsmöten, fikaträffar och sittjumpa, till exempel. Nu har inte jag gått på djupet med var hon varit och föreslagit sina aktiviteter, men jag kommer nog att gräva lite i det. I har ringt mig ett flertal gånger om olika saker hon velat prata om som gällt mammas liv. Under samtalet har hela tiden ensamhetsångesten legat. Inte så ovanligt. Inte alls. 

Av naturliga skäl haltar hälsan därtill och det har blivit en del medicinering sedan I flyttade hit. Hon  berättade för mig att det var ett streck i räkningen och att hon kände sig begränsad, hon är ju bara 93... 

Jag träffade I hemma hos mamma en gång för länge sen, då hon åkt från storstaden för att besöka sin gamla väninna och prata skit hela natten, som hon sa. När jag kom in till morsan i något ärende så hörde jag dem ända ut i trapphuset. De skrattades och babblades så jag trodde jag plötsligt hamnat i 70-talets glada tantfester i urhemmet. Men då var de ju sju stycken, inte bara två. När jag väl kom in satt de två tanterna på varsin sida om bordet med mat och vin och kakor och choklad och var alldeles rosiga om kinderna. Det var lite kul då morsan aldrig druckit alkohol mer än sippat någon droppe då hon blivit bjuden. I I:s handväska låg ytterligare en flaska och väntade och jag tänkte att jag nu skulle få uppleva en dekadens jag aldrig kunnat ana när det gällde min ömma mor. Ja, de hade det riktigt kul, det bekräftade mamma efteråt då hon ringde mig och sa "Kärre deg, du må kåmå hit å häämt vinflaska hu har lämne, je vejt int hur hu hadd tänkt att ma skulle drick opp ahllt deränne."

För den oinvigde i jamska språket betydde det sammanfattningsvis att jag skulle hämta vinet som blev över. Men kul hade de haft. jag minns att jag var glad för mammas skull. Hon hade ju också lämnat sitt urhem för att flytta till stan där åtminstone en av hennes barn bor och där hon tänkt sig att det skulle bli lite mer folk att umgås med på ålderns höst. 

Nu tror inte jag att man bara får en stor bekantskapskrets bara för att man flyttar till en bekvämare ort att bo på då det gäller närhet till vuxna barn eller utbud av något som saknas hemmavid. Man får jobba hårt för att ta sig till en ny umgängeskrets, men det går.  Jag har ofta tänkt på om jag själv skulle hamna i den situationen är kapabel att göra det jag tänker att andra ska. Men mamma fick det oerhört tomt då våra ungar flyttade ut och delvis bort från stan. Det gällde även mina svärföräldrar. Så länge barnbarnen fanns i närheten och behövde miljöombyte så gick man till mor- och farföräldrar för saft och bullar och godare godis och lite vidare gränser.  Sen blir det tomt, även om vi alltid besökt våra gamlingar, som vi kallat dem, eller bjudit hem på olika festligheter eller middagar, så är det tomt och tyst sen. Kanske är det det där att man inser att man gjort sitt uppdrag nu. Vem bryr sig sen? Vi har ju inte direkt generationsboende  som tradition här.  Mamma vägrade tillhöra någon pensionärsförening och visade ett förakt för den sortens samvaro så pass att jag undvek att prata om det. Inte heller andra föreningsaktiviteter som skulle innebära möten med nya människor i när området. Nej, hon ville vara med sig själv. Ändå är det så att ensamhetsångesten kikade fram även där. 

Jag är rädd för den. Jag kommer att vara med i allt som finns om jag skulle bli ensam en dag. Åtminstone tänker jag mig det. Tillbaka till I så ringde jag en god vän som är diakon och frågade om råd - vad gör man och vad ger man för tips till en som känner sig fruktansvärt ensam? Jag fick flera fina uppslag och tänkte att jag skulle dela med mig av dem när jag nu ändå bestämde mig för att åka till I och dricka kaffe en stund. Nog kan jag vara en fikatant någon gång ibland, men ensamhetsångest måste barnen ta tag i och hjälpa sin  mor med, tänker jag. Jag tog med mig maken och åkte hem till I. Då hade hon innan övertygat mig om att hon nog var döende i alla fall. Det kan jag säga att det var hon inte. .

Vi hade det mycket trevligt en stund, hon berättade några roliga minnen från min mammas ungdom och saker de gjort tillsammans. Jag smög in lite tips om ledsagare och besök av stödpersoner i början men blev raskt överkörd av nya minnen och något annat jag känner igen från min egen mamma: att för allt i världen inte bli påtvingad sällskap av några man inte handplockat. Sen berättade hon hissnande saker från sitt jobb och drog ett par fräckisar som fick oss att rodna. Berättade att hon ville helst av allt dansa snoa en gång till och stå på ett dansgolv och hålla igång några timmar. 

PRO-dans? frågade jag lite försiktigt, men då blev hennes hörsel nedsatt med detsamma och denna glada tant bytte samtalsämne. Vilket slöseri, tänkte jag, att ha den här tanten för sig själv i en lägenhet när hon borde vara en stor tillgång där fler ensamma sitter. Men det kan jag inte råda över nu, jag tänker bara på ensamheten och alla som sitter med sin oro och funderingar. Vad är det som gör att den yngre generationen helt plötsligt inte har tid för sina mor-och farföräldrar? Finns det inte ett värde i det umgänget? Ja, det är så klart svårt för mig att tänka som har växt upp med mormor och morfar i huset tills de dog hemma praktiskt taget. Det hände att jag tänkte på mamma som mycket ensam fast min familj varit där hela kvällen och sen gått hem till oss en tio minuters prommis längre bort. Men känslan fanns där. Gå och lägga sig ensam, vakna ensam, kommande dag ensam...

Ja, vi kan inte lösa allt. Jag och maken har fikat med I idag, det lär bli nån fler gång. Något litet bör vi i alla fall göra i denna onda värld. 

/E