Jul

 Jag är nog en riktig julgris i alla fall. Man ska känna att det är jul både i munnen och i näsan. Det ska synas med glitter och röda tomtar. Julgardiner, gran och girlander. Kakor, choklad och doften av hyacinter och griljerad skinka. Och i hallen ska man snubbla över massor av skor. Boet ska vara fullt av nära och kära på besök. Kakburken ska vara länsad innan man hunnit stänga den.

Och julklapparnas vara eller inte vara, som sagt, jag tycker nog det är mest för de minsta. Men ska man nu ändå hålla fast vid det så okej. Då får det bli mer symboliskt, typ lite choklad eller ett vackert ljus. I alla fall är det vad jag klämt i ungarna. Det funkar nästan. Men någon gång ibland poängterar jag böckers betydelse för mänsklighetens överlevnad i det stora och våra inre resor i det lilla. Det har liksom gått upp ett ljus för våra ungar, i alla fall grabbarna. Alla läser mycket och denna jul hamnade ett rejält boktorn var framför mig och maken då vi öppnat klart alla paket. Tacksamt tog jag min hög under armen och gick till sovrummet efter julkvällens slut. 

Jag har sett ett citat på Facebook som jag delar ibland. Jag vet inte om det är sant eller inte men väljer att tro att det är på riktigt:

"In Iceland books are exchanged on Christmas Eve, then the tradition is to spend the rest of the night reading and eating chocolate..." (Brooke Hampton). 

Vi fick choklad också. Så de har nog kikat på Fejan, sett och förstått. Sen lade sig lugnet över huset här på Tegelbruksvägen.  Böcker, choklad, en och annan film och där emellan hundpromenader (tack, hund, för att vi rör på oss utomhus!). Det här lugnet är inget särskilt nytt för en pensionär, jag kan ju bestämma själv över tiden. Men det är något extra över dagarna mellan jul och nyår. Något som suttit i sedan barndomen är uppfattningen eller kanske känslan av att huset levde. Efter julaftonen kändes det alltid  som om huset släppte ur sig en lååång suck av lättnad och lade sig till rätta för att vila med familjen i sitt sköte. Som om det rullade ihop sig om oss och andades lugna djupa tag med oss människor, som vaggades med i rytmen. Huset var varmt och mysigt, luktade gott och släppte ifrån sig små ljud då och då. Som en avlägsen röst från undervåningen där någon talade i telefon, eller någon som borstade bort snö från bron, en källardörr som stängdes när någon hämtat något gott... Allt medan man kurade på sängen i sitt hörn och läste och läste och läste i julklappsböckerna. 

Det här hände bara kring jul. Mina fantasier om huset, alltså. Lite av den stämningen kom för mig nu, då några av våra julfirare drog iväg på andra äventyr och vi gamlingar blev kvar i soffhörnet med boktraven och TVn och kaffet och chokladen.

Jahapp, snart är julförtrollningen över och nyåret tar vid. Och jag kommer att sluta tänka i rött och går över till grått och blått. Det funkar så inuti mig. Jag har en annan egenhet också, men den tar vi nästa gång. 

God fortsättning!

/E.

Den lille som kramar tomten lite, undrar om han kände av hur huset slöt sig om honom sen, när han öppnat alla paket, sovit och sen smugit till sin mormors säng om morgonen och låg och myste...

Lucia eller inte?

Lucia eller inte i förskolan? Jag har halvt trött på gnäll halvt intresserad av vad det handlar om tagit del av debatten om firandet av Lucia eller inte i förskolan. Jag ska erkänna att min trötthet över gnäll har gjort att jag inte är riktigt insatt i vad det egentligen handlar om, men så mycket har jag förstått att vissa förskolor inte kommer att bjuda in föräldrar till luciafirande. Vad den egentligen anledningen är har jag som sagt inte riktigt koll på men någonstans har jag för mig att man inte vill pressa barn att uppträda inför föräldrar. Jag har massor av tankar om det som jag inte tänker lyfta just nu, men det finns tydligen olika åsikter bland pedagoger om att barn ska tränas och övervinna sin blyghet medan andra tycker att man inte ska behöva utsättas för denna press när man är så liten. 

 Min spontana reaktion är att varför kan inte alla göra som man vill och så är det inget mer med det? Barn som inte vill uppträda kan slippa eller kanske göra något annat som man känner sig bekväm med, barn som vill uppträda gör det och föräldrar köper läget så som varje förskola bestämt. För det kan väl inte vara så att det är föräldrarna som till varje pris vill se sin unge i ett luciatåg redan på förskolan? Det finns säkerligen möjligheter senare i livet. 

Mina barn lussade på sin förskola. Det funkade fint, men en ville dansa schottis framför de andra medan de sjöng, en annan såg mig i publiken och avbröt för att sitta i knä. En tog det mycket seriöst och framträdde proffsigt i kören medan den yngste ville vara tomte och stå bakvänd mot publiken. Allt var tillåtet och allt var ok.  

Jag kommer att tänka på när jag började på min arbetsplats i början av 2000-talet. Lucia skulle röstas fram och jag som nyexad högstadielärare och lätt försiktig till vardags, luftade min upprördhet och talade om att allting var fel. Det övergick till lottning istället, som tur var. Själv såg jag det som en bragd eftersom jag inte fick sparken för min framfusighet att ändra på traditionen.

Lucia var stort när jag var liten också. På min småskola i Åredalen såg Fröken till att alla (flickor) fick vara Lucia ett år var. Att det skulle röstas fanns inte på kartan. Däremot minns jag att jag satt och tittade i länstidningen för att se på alla snygga damer som fanns att rösta på till vuxen Lucia, utan att göra någon direkt koppling till hur det var på min skola.  Jag minns också att jag tillsammans med en kompis valde bland luciakandidaterna och tyckte att det var en utmaning att det fanns nån som var mörkhårig och dessutom nästan kortklippt. Att dom ens fick vara med? Lucia hade ju långt ljust hår, det visste ju alla. Sedan var det min tur att vara  Lucia med mörkbrunt hår, permanentat av byfrissan, lockigt så det räckte knappt nedanför öronen. Ja, herregud, i mitten av sextiotalet var man inte att leka med. Alla mina små världar var strikt separerade. Som tur var fostrades jag till en något mer vidsynt person. 

Förresten var Lucia stort på annat sätt när jag var liten, förutom att det var som att ni var julen spikad, advent hade dragit igång den lite försiktigt liksom. Luciafesten på byskolan var en stor tilldragelse och spänningen att få gå dit i mörka kvällen med mamma och bror och någon fler vuxen i familjen, det var fest om något. Detta ska jag fördjupa mig mer i och fylla på i minnesbloggen Enhenna, kom jag just på. Nu ska jag julbaka lite till, packa en låda för att försäkra mig om att skåningarna får farmors kakor och paket och sen ska jag vädra hunden. 

Hoppas att de som gnäller över Lucias vara eller icke vara i förskolorna flyttat energin till att njuta av dagen och förhoppningsvis julen. Man vet inte när den avskaffas.

Heppåre/E.

PS. Den söta Lucian på bild är inte jag. Hon heter Therese och lussade den gången för sin morfar. 

Julpyntet

 Många saker flyger runt inom mig varje gång jag tar fram jullådorna. Det står i direkt kontakt med min barndom. 

I urhemmet fanns traditioner och ritualer som gällde bara där. Julsaker togs fram i en speciell ordning och julbaket följde även det ett visst schema. För varje sak som hände kände man som unge ända in i märgen hur julen kom närmare och närmare. Det kan du läsa mer om i min minnesblogg Enhenna. Adventskalendern bestod av papper och varje dag öppnades en lucka. För min del gällde det att smyyyyga upp lucka 24 mycket diskret så fort det gick, att vänta till julafton var omöjligt. Första gången vi hörde talas om en prylkalender var hos en av mina tanter som hade fixat en sådan till sin unge. Jag minns några kommentarer som numera känns som ett otydligt brus i huvudet, men det var allt lite negativt. Lite om "vad ske re bli då på julaftan? Intnå kvær och öppen?" Nää, inga paket kvar att öppna. Allt borde ha gått åt till kalendern. Trodde vi. Och vuxenvärlden skakade på huvudena åt denna konstiga nya tradition.

Hundra år senare satt en liten tvååring framför en välfylld prylkalender och packade upp en liten plastgris. 

"Gris. Också." sa den lille och höll upp kalenderpresenten så vi skulle se. Att han sa "också" berodde på att gårdagens paket även det innehållit en gris. Hans mor och far hade kommit på den ljusa idén att köpa en leksaksbondgård och slå in delarna i tjugofyra paket. Fiffigt, va? Att vi inte hade koll på vad som var i paketen då vi satte fast dem på kalendern var nog mindre fiffigt. Gris fyra dagar i rad var kanske inte ultimat. 

Nåja. Det slutade säkert bra. Våra ungar har också, precis som jag, märkt hur julen bitvis stegar in i huset. Maken har liknande upplevelser som jag, trots färre vuxna i hushållet som såg till att göra sin del i festligheterna. 

När hemvändarna nu dyker upp vid julbordet har jag förstått sedan länge att det är viktigt att allt är sig likt. För mig är det bara bra. Det är länge sedan jag insåg att mitt liv blir så mycket bättre om jag får hålla mig till samma gamla ritualer och traditioner i vissa sammanhang. Ändå ändrar vi på sånt vi vill ändra på efter behov. Jag skulle kanske kunna skippa julklapparna men några i min vuxna familj får hjärtflimmer så fort jag nämner det. Vi klär inte heller granen precis kvällen innan julafton (som jag vaktat genom åren!) utan det kan bli när som under veckan innan jul. 

Några klär granen till advent eller första december. Tja, julmånad.... Vad finns annars att roa sig med? Jag minns en kollega som bjöd in oss till cocktailparty en kväll i början av december. Cocktailparty - ett ord vi gjort oss lustiga över en längre tid i ett mycket festglatt arbetslag. Nå, det är en annan historia, men saken var den att där var det full jul. Disneygranen på flera meter både på höjd och bredd dominerade kåken och det var rosetter och ljus och guld och glitter överallt. Jag kunde inte låta bli att gnälla över "redan". 

"Men va fan, det är bara att jula på. Fyra veckor, skare va!" Sade han glatt och satt och myste i allt det röda. 

Kanske det finns en mening i det också! Men vår  tomtesamling får inte komma fram förrän på måndag. Sådeså. Men då är det nära jul i huset. 

/E.

Tanterna

 Alla mina tanter!

För ett par dagar sedan fick jag veta att den sista tanten från min barndoms trygga omgivning gått bort. Det var de där tanterna som var närmast mamma, ett gäng på sju kamrater som hängt sen tidiga ungdomsår i byn. 

"Tanterna kommer på onsdagkväll", kunde man till exempel höra mor säga. Det var spännande, för på den tiden behövde man inte mycket för att det skulle kännas livat en mörk kväll. Ja, morsan fyllde år i februari så tantgänget var som brukligt på besök i samband med det. De hade det som tradition, att besöka varandra på bemärkelsedagar. Jag har beskrivit det här mer ingående ur en unges synvinkel i min berättarblogg Enhenna, så det kan man läsa om där. 

Tanterna hängde med tills de helt enkelt hade levt klart. Sista gången jag fick glädjen att träffa alla samtidigt var på morsans femtioårsfest. De kom, med storslagen entré, senare än alla andra inbjudna, utklädda till gubbar. Mamma fick sitta på en stol i mitten, runt om stod tanterna och sjöng. Tanterna, som alla hade olika roller i mitt liv. En del på avstånd, andra som extramorsor. Jag minns att jag tänkte på det när jag såg på dem och kände mig privilegierad fast det var mammas kompisar. 

Hos tanterna var alltid barn viktiga och välkomna. Den sista tanten, som lämnade jordelivet nyss, var för mig barnkalas och julgransplundring. Det var liksom där det hände. Jag hoppas de har välkomstkalas i himlen nu, då alla tanterna är samlade hos Sankte Per eller vem det är. Där kan de sitta och dricka kaffe och äta tårta och prata minnen. Undrar om de fnissar åt de fula innetofflorna alla tanter hade på sextiotalet, en sorts ballerinasko i tyg med paljetter. Jag har massor av andra fnissiga minnen, men de behåller jag för mig själv. 

Tack alla tanterna för allt ni stod för i mitt liv!

/E.

Slumra. Pensionärslyx.

 "Slumra en stund", sa mamma. 

Jag känner doften av Gahns handbalsam när hon stoppar om mig för att sen gå ner i köket och koka kakao. Inte choklad, utan kakao. Vi sa det. 

Ordet slumra använder inte jag så ofta. Det kom för mig för en stund sen då jag svävade mellan sömn och vaka och som vanligt hörde röster från förr. (Jag skiter i om det är tecken på galenskap, för jag trivs gott med det!). Jag kände även för en stund hur Gahns handbalsam luktade. Alltså var morsan kanske här och påminde om att jag kan slösova hur jag vill nu för tiden om mornarna. Dock får jag fixa kakao själv. Eller kaffe. Jag erkänner att det är tjugo år sen jag drack kakao. Minst.

Jag gillar att kliva upp i ottan. Öppna dörren ut mot trädgården och kliva ut. Ja, hunden vill kissa, så jag får sällskap, innan hon springer tillbaka och slumrar hur länge som helst. Själv sätter jag på kaffe och inväntar yngste sonen som alltid tittar in innan han går vidare till jobbet. Det är en ritual vi har tillsammans. Så startar våra dagar. Han dricker en kopp te och jag kaffe och vi småpratar om morgonnyheterna som rullar på TVn och varannan dag i papperstidningen som vi har kvar av okänd anledning. 

Hunden och maken sover när jag smyger tillbaka in i sovrummet. Och nu njuter jag fullt ut av pensionärslivet. Jag kan unna mig att slumra. Har jag tur hamnar jag i dvalan jag trivs i och möter någon annan figur som har nåt att påminna om. 

/E

Döden, döden, döden...

 Allhelgona och Halloween. Små monster knackar på, orädda för vår vakthunds galna rytanden och ståpäls. Godisskålen fram (maken: "köp hem lite godis för man vet aldrig...") och så är man fri från otäckt bus när monsterhänderna rafsat åt sig choklad och fruktkola.  

Hunden lugnar ner sig och får på sig promenadhalsband och följer oss till kyrkogården i skymningen. Det kryllar av människor som vaggar, lunkar, hetsgår och till och med cyklar (fast det är förbudsskyltar) på kyrkogården en afton som denna. Alla ska pynta och minnas sina döda. 

Det är andra året mamma får sin grav pyntad inför Allhelgonafirandet. Hur har hon det där i jorden? Ser hon att vi har planterat flerfärgad ljung och tänt lyktan för andra året i rad? 

Mamma gillade egentligen inte ljung. Eller hon var rädd att vi skulle ta in ljung i huset för det "betydde döden". Vad hon menade ville hon inte riktigt säga. Nu är hon ju död. Då är det väl ok med ljung? Jag har förresten planterat en lavendel vid stenen som jag hoppas ska blomma varje sommar eftersom mina gör det trots trädgårdsmästarens huvudskakning?

Jag är själv lite överraskad över min känsla att gå till mammas grav. Det känns bra, helt enkelt. Naturligtvis saknar jag mamma. Särskilt när jag gör saker där hon var en självklar del i det hela. Promenerar på den numera nästan obefintliga sjöstranden i hembyn, till exempel, eller när vi firar något med tårta. Varför det är fint att gå till graven beror på att jag kan jämföra med den som ingen grav har. Min svärmor har ingen grav. Inte ens ett litet märke på någon sten eller skylt. Ingenting. Enligt hennes önskan är hennes aska utspridd i en lund. En gräsplätt som hon delar med okänt antal andra. 

För min del känns det vilset och inte på riktigt. Vi går till fontänen där otaliga ljus brinner, sätter ett ljus för henne där. Var är hon? Mamma är i alla fall ordentligt jordad i marken och när jag tänder hennes lykta eller sätter en bukett styvmorsvioler vid hennes sten känns det som att jag i alla fall vet var hon är och var jag lämnar henne. Jag skulle inte tycka om att hon bara hade gått upp i rök och inte fanns någonstans. 

Jag delar den känslan med maken, som tur är. Han tycker också det är skumt att inte ha en grav att gå till, när det gäller mamman. Min svärfar är ordentligt jordad också, men svärmor finns liksom inte. Alltså känner jag att det kan vara av betydelse för fler i familjen och släkten ifall man verkligen har en grav. Det är sånt man måste ta reda på. Med en grav kan det ju ofrånkomligen även komma känslan av ett krav att denna ska skötas. För att andra ska se att man är engagerad och vill hedra en saknad familjemedlem. Nja, det måste man nog också komma överens om med sina nära och kära, vad som ska gälla. För min del helst begravd, men det funkar fint med gräsmatta framför en enkel sten om man så önskar. Men jag tror i alla fall på en plats att gå till. Om man inte vill pimpa med lyktor och vackra blomster kan man väl ta med nån polare och fika. Jag har sett det också. Picknick vid graven. Tja, varför inte? 

Ja, nu är det ju redan måndag kväll och jag har lagt allhelgonahelgen bakom och lyktorna brinner på gravarna och monstren har slutat komma. Det är kolsvart utanför fönstren, inte min melodi, direkt, men sen jag upptäckt finessen med timerstyrda gravljus så har jag även i hemmet styrt upp några ljuspunkter så att det går an att gå upp mitt i natten vid trängande behov. De flämtande lågorna har ännu inte fått någon granne att ringa brandkåren. Gott eller ont...? 

Nu ska hunden ut på kvällspinken, det är kolsvart, när jag gått runt kvarteret kommer jag att andas ut då jag är inne igen. Mot tisdagen!

/E

Det finns guldkanter

 Ibland gör jag korta besök på mitt gamla jobb för att vikariera lite. Jag erkänner, det blir en guldkant på tillvaron som inte alltid pensionen täcker. Se det på två sätt: pengar är det ena, umgänge med tonåringar det andra. 

Dom dräller in i rummet, rätt ofta i tid, med olika åsikter om lektionens innehåll innan den börjat. Det händer att jag får vänta med mitt för att först ta hand om deras. Som till exempel svara på när bilskroten stänger, avgöra ifall en möjligen fått hjärnskakning av en badboll i huvudet, avslöja min åsikt om sista Idoljuryn och så klart berätta vad det är för mat till lunch. Sen kan jag få köra mitt. Oftast uppfylld av det vi klarat av innan. De frågade faktiskt MIG om bilskroten och Idoljuryn och lyssnade på mig sen, både på upplysning och undervisning. Det är den lilla guldkanten, samtalen med ungarna. Och alla gånger jag fått gapskratta. Bara det. Senast i fredags då jag försökte få ordning på en halvklass åttor. Medan jag noggrant försökte pricka av närvaro på rätt unge (jag känner ju inte alla längre) så frågade en av de än så länge namnlösa om jag hade varit strippa när jag var ung. Några grabbar fnissade generat och någon började ursäkta den tuffa brudens framfusiga fråga. Men jag då? Jag vek mig dubbel av skratt. Som vanligt. 

Jag ville så klart veta anledningen till just den frågan när jag hade hämtat mig. Den framfusiga fjortisen log stort och sa att jag bara såg ut så, som att jag hade jobbat som strippa när jag var ung. Hon var helt säker. 

Jaha, jag kan välja att ta det som en komplimang. Dagen till ära hade jag ett par säckiga men bekväma gamla jeans, en överdimensionerad, noppig reatröja från Lager157 och var dessutom totalt osminkad.  Inget som på något sätt kunde avslöja en avlägsen karriär som strippa, jag lovar. 

Det är den där sortens fantastiska samtal som gör att det är fruktansvärt svårt att tänka sig att man aldrig mer ska jobba i skolan. Skulle bli väldigt färglöst då, i tillvaron.

/E.

Växthuset.

 Jag har alltid velat ha ett växthus. Nu har jag ett sedan min man försåg mig med ett för snart tio år sen. Förarbetet var enormt med borttagning av något träd och sedan gräva grund och stenläggning att förankra det hela i. När jag kom hem från jobbet en dag stod det klart. Inuti fanns ett litet runt bord och två stolar och en flaska bubbel. 

Tankarna snurrade om allt som skulle göras och odlas. In med ett gammalt träbord och fyra stolar för romantiska middagar eller frukostar, ett litet träbord för att plantera på och jorda ner. En jättegammal stol som gått genom släkten, handgjord med träspikar, fick hedersplatsen i ett hörn som piedestal för slingrande krasse i jättekruka, stora krukor köptes in och fröpåsar utan urskiljning och eftertanke. 

Första våren och sommaren var mitt växthus nästan oframkomligt. Allt möjligt växte där. Till min förvåning, ska tilläggas, då jag inte var så noga vare sig med gödsel eller gallring. Vädret bör ha varit ovanligt gynnsamt den sommaren, dvs inte för varmt. Jag bara njöt av att tränga mig in bland växterna och att fundera på om jag borde införskaffa en machete till nästa gång. 

Efter den första sommaren har jag gradvis dämpat mig eftersom vi behöver anpassa oss efter blomvakter under semestertiden och dels för att jag planerar växtligheten. För det mesta blir det en oas för att njuta av blommor, doften av jord och kryddodlingen. Ibland sitter jag och målar på någon sten. Ibland njuter vi ett glas vin någon sommarkväll, ibland fika med kaffe och bulle. 

Växthuset har varit mötesplats för roliga sammankomster. Till exempel grannarna som klättrade över staketet med en flaska med något blodrött väldigt starkt och fyra små pytteglas en solig våreftermiddag då jag och maken just tinat och fått upp glasdörren och pustade ut i varsin stol bland lager av krukor och torkade spindellik.  En högsommardag dukade jag för bokklubbens sex damer och vi åt lunch i stark jordlukt med långbeningarna kravlande mellan tårna. Den som ville ha en extra gurka eller mer basilika på salladen försåg sig själv i grönskan. En annan ljus sommarkväll satt jag, min bror och maken ute länge för att lösa livsgåtan över några glas absint - märklig upplevelse. 

Någon kolsvart höstkväll har vi suttit i växthuset med hunden i famnen och bara njutit av kvällen. Jordlukten, grönskan, knotten.... 

Vad ville jag säga med det här fullkomligt ointressanta inlägget? Ja, bara att jag är tvungen att skriva om något som har med att ta vara på livet. Vår vardag. Nåt vanligt. För utanför är världen upp och ner med all galenskap och ondska och på mitt (förra) jobb är dagarna ofattbart tunga av sorg över en elev som dog under sitt äventyr. 

/E.

Nu ska jag erkänna nåt

 Jag ogillar STARKT att göra affärer. Det kan nån annan sköta åt mig. För all del har jag ju det, så varför klaga. Maken är ju säljare från födseln, skulle jag tro. Själv är jag mer av sorten "ta-vad-du-vill-och-gå". Eller släng, eller byt mot nåt ätbart. Eller drickbart. 

Jag försöker mig på en del affärer på olika ställen nu då vi tömmer hus och förråd inför uthyrning eller försäljning. Det är grejer överallt och det är klart, inte kan man slänga precis allt. Kanske inte ens skänka... 

Ett typiskt exempel från helgen: 

En liten broderad hätta blev mitt inträde på en köpochsäljsajt. Kändes överkomligt, inget stök med stora lådor och fraktkollin som behöver en gaffeltruck. Hättan blev såld, konstigt nog, eftersom jag verkligen INTE talade för varan. Sånt fixar jag inte. Redan där kryper olusten i mig. Nå, den bytte ägare för en blyg summa. Det var ju kul. Sen kommer det andra, JAG måste paketera, fixa billigaste frakt och porto, leta upp rätt inlämningsställe beroende på kollistorlek.... Uuuuurk det kryper i mig. Jaa, jag vet. Nåt fel är det. Även om jag tjänar en tusenlapp. Nån annan kan göra det åt mig. Jag kan dela med mig av tusenlappen. Gladeligen. 

Men jag övar mig, eftersom min omgivning säger att jag måste... En gammal bilfilt blev jag av med idag, på bästa tänkbara sätt. Det vill säga jag lade ut en bild på filten, sa att den var gammal och trasig, den som ville köpa fick hämta själv. Punkt. Filten packade jag glatt ner i en systemkasse och ställde på bron utifall jag skulle vara ute med hunden. Sms till köparen om swishnummer. Klart slut. Andas ut.

Nu till hösten. Min vän E och jag måste ju ut och nasa böcker. Det visste vi ju liksom när vi gjorde barnboken. Hösten är alltså fullbokad av alla tänkbara marknader! Eller ja, ganska många. Då ska vi SÄLJA! Till råga på allt bör jag passa in i julmarknadsvärlden och SÄLJA mina bilder på ett föredömligt sätt. Förra julen sålde jag visserligen en massa handmålade julkort, och det var ju kul, eller det vill säga de sålde sig själva eftersom jag alltid tittade åt fel håll men råkade ändå bli av med de flesta. I alla fall var det vad en vän påpekade. Ja, det är klart, jag vill ju helst att mina myllerbilder ska glädja barn i deras rum som en liten fantasivärld i A3-format på väggen ovanför sängen. Men måste JAG sälja mina bilder? Jobbigt. 

Snart kommer också den dagen då jag ska sälja min motorcykel. Då ska jag inte vara hemma. Vore fint om någon kanske kunde adoptera den, bara? 

Jag är ingen försäljare och känner mig så oerhört avlägsen detta trots att jag är gift med en. Eller kanske det är det som är meningen! Han ser till att det går ihop och jag skänker och byter. Det KAN leda till trubbel. Om han inte hittar någon pryl ser han genast misstänksamt på mig. Kan hon ha slängt, skänkt eller bytt bort? tänker han nog. Det syns. 

Tja, alla kan inte vara perfekta. God natt. 

/E.

Skitvärld

 Vi försöker fokusera på oss och vår lilla plätt. Tittar man på nyheter, läser dagstidningar eller öppnar en sökmotor väller, krälar, kryper, svämmar och sprutar all världens ondska över en. Det finns dagar då jag tackar livet att jag rimligen inte ska hänga med så länge till. Det var bra det som var. Barnen har växt upp. Vi klarade det. Tack och hej.

Så känns det ibland. Ihärdigt bänder vi tankarna tillbaka på oss och vår lilla oas när ondskan står och skriker på uppmärksamhet. Vi måste koncentrera oss på att bygga ett trappräcke till torpet. Eller planera ett minikök till en husbil. Eller äta blodpudding med stekta äpplen utomhus en varm septemberdag och luta oss mot husväggen så det blir lite Falu rödfärg på tröjan. Vi går i den lilla, lilla skogen och lyckas höra hackspetten medan hunden letar en godbit i kojan som förskolebarnen byggt. Vi åker upp på berget för att se blodmånen och hör människor stå och småprata om kameralinser och astrofotografer. Fikar kakor och skiter fullständigt i kalorier. 

Vi måste hålla ställningarna ett litet tag till.

/E

Och nu är det augusti sedan länge tillbaka.

 Men det spelar ingen roll, egentligen. Jag inser att jag behöver vara i en viss sinnesstämning för att skriva. Som när jag ska rita. "Allt annat" ska vara undanröjt först. Jag får nöja mig med det, så är det. 

Den senaste månaden, efter hemkomsten från den sedvanliga sommarresan, har all tid gått åt till att förbereda det lilla torpet för framtida bruk.  Ja, det påbörjades innan semestern, men har intensifierats sista tiden, tack och lov, eftersom vi hade en hyresgäst på g. De drog sig ur, dock, så nu är det bara att sikta in sig på nästa och känna att vi har lite mer tid på oss. Bara det blir klart nån gång. Hyra ut och helst sälja. 

Jag ser det som en tidsbegränsad livsuppgift. Den här perioden i livet ska vi göra det här. Det handlar om, egentligen, döstädning. Döstädning är ett ord jag ogillar men förstår. Och tycker det är bra. Ogillar ändå, för det är nåt folk håller på med när det börjar skymma. Överraskande nog har jag nyligen förstått att det ofta är ens ungar som uppmanar till döstädning. Detta för att slippa ha med gamla prylar att göra när päronen är borta. Vem ska ha vad eller vem ska ta hand om allt..? Berättigade frågor, tycker jag, som rätt osentimentalt vill göra mig av med det mesta. Varför lasta över på nästa generation?

Döstädningen av torpet innebär att ställa det i ett skick så att det är fullt användbart. Helst också sälja eller skänka sådant som "finns omkring". Det faktum att vi har haft platsen som förråd i flera år, samt att det dessförinnan också fungerat som förråd åt tidigare generation gör det fulladdat av prylar i bodar och uthus, prylar som kan behövas eller som egentligen inte behövs, det beror helt på vem man frågar....

Ja, ja, jag suckar och tänker att det ska vara så lättsamt som möjligt för våra avkommor att ta hand om saker. Det är i alla fall min strävan. Så just nu gör jag dom jag brukar. Gör klart det ena först då kan jag ta det roligare sen. Men lite kul är det ändå att se hur det liksom växer fram ur den trista bråten, det lilla huset på landet där jag och gubben flyttade ihop för mer än fyrtio år sen (40!). När vi efter nästan fyra års stök med ickefungerande toa, borrning av ny brunn samt diverse annat grävande runt (och även i) huset kändes det som om en lägenhet i stan vore rena drömmen och vi flyttade. 

Helt osentimentalt och utan saknad blev vi stadsbor och jag liksom andades ut, minns jag. Efter det har jag knappt varit i torpet förrän nu. Som det kan bli. 

Sensommaren är här. Det blåser höstigt, är kolmörkt och grannarna har fortfarande semester, det är tyst och ödsligt i kvarteren och jag liksom väntar på något. Kanske får jag (och du) snart veta vad. I så fall hör jag av mig.

/E.

Solberg

Resterna av rabatterna och batteriljus..