Japp, det var det, det. Min 68e midsommar avklarad. Tyvärr utan entusiasm i år. Vet inte varför men det kan bero på min allmänna låghet just nu. Jag är inne i en fas där jag ifrågasätter livets mening igen.
Det där kommer och går, jag brukar vänta ut deppet. Men det har blivit allt tydligare ju äldre jag blivit. Kanske beror det på alltings jävlighet i världen och min "ondska". Jag brukar kalla min artrosvärk för ondskan. För övrigt tänker jag allt som oftast att människan är ond, så då är väl jag med det. Ett arv efter morsan. Alltså, hon sa det, människan är ond. Det är bara djuren som är ärliga och goda, sa hon och kliade katten under hakan.
Nåja, inget att orda mer om. Jag är en delvis introvert person, om man nu kan vara det delvis. I så fall har jag en introvert period nu då jag kan vältra mig i frågor om livets mening i lugn och ro invärtes, så att säga. Och just nu känns inget så där jättekul, ska jag säga. Inte ens semesterplanerna känns lockande på samma sätt som det brukar. (Men när husbilen är packad och klar då kommer det att vara annorlunda, det vet jag!)
Midsommar brukar vara lockande med god mat som jag får laga läääänge och det gillar ju jag. Pynta lite extra med fina glas och blommor. Kanske fika ute på förmiddagen medan någon reser en midsommarstång och sen leker groda. Nu åkte vi ner till Jamtli, förstås. Vi brukar det. Tjocktröja och regnjacka och så den evinnerliga ondskan som följde mig hela dagen. Som en åttiosjuåring haltade jag omkring ältande skit inom mig medan vi kollade in karoliner och vikingar i museets källare.
Sen kom vi ut och då sken solen. Vi kunde till och med sitta ute och fika. Ett gäng spelemän satt i ett hörn på gräsmattan och var helt inne i sina polskor. Eller vad de spelade. Lite avis var jag allt. En gammal tant med fiol såg ut att vara i samma tillstånd som jag är då jag sitter med ritblocket och känner att tiden och omgivningen sakta försvinner runt mig. Ja, sen var det som det ska vara enligt alla reklambilder på svensk midsommar. Glada barn, midsommarstång, ringdans, folkdans, blomsterkransar och svenska flaggan. Solen sken fyra timmar.
Vi åkte hem och lagade revbensspjäll och ostpastejer. Yngste sonen dök upp och vi hade en fin middag ihop. Som vanligt. På det hela sett en bra dag ändå. Stillsamt gick vi till sängs runt tio efter en tur i regnet med hunden. Hon var nöjd med att vi kommit hem från Jamtli och sov tajt bredvid oss.
Men min låga känsla hängde med även i dag. Energilös, liksom. Maken skuttar runt och fixar saker hela tiden, jag är mest trött. Ingen kul fru. Pratade med en kompis som också dras med en ondska och vi enades om att deppigheten kom sig av kylan och regnet. Så i morgon ska vi göra nåt åt det. Hur det ska gå till kan jag återkomma till. Det blir allt en överraskning.
/E.