Ont. Och Gott. Mycket gott.

 Jag räknar noggrant dagar jag intar Ipren mot min ständiga värk i artrosdrabbade ben. Jag vägrar bada i smärtstillande och hävdar att det blir bättre efter att jag gjort min träning. Vilket det oftast blir. Men inte alltid. Nu är det inte bra och jag är arg på alla och vägrar prata och vill bara proppa i mig choklad och dricka en halvliter rödvin. Vilket jag inte heller gör. Eller jo, ibland. Men det är mer sällan förekommande och det påverkar inte min smärta (ondskan, kallar jag den) men det blir ju roligare. 

Bortsett från ondskan behöver jag verkligen säga något om Bergenresan. Att vår äldste son hamnade där känns som allt mellan enorm tur och meningen-med-livet-a-la-alexanderssons, dvs resa till vacker plats, äta gott och umgås med nära och kära. 

"Jag trivs här!" sa han plötsligt, ungen, när vi gick förbi Bryggen på väg hem till hans mysiga tvåa i Skutviken. Jag fattar. Jag är uppriktigt glad för det. Eftersom alla är friska och har sina goda liv så tänker jag inte "att det vore mysigt att ha alla ungar närmare". Jag har slutat med det. I stället är jag tacksam för att de bor där de bor och vi har mål att resa till och att det alltid, tack och lov, hör ihop med känslan av semestertripp. 

Vi landade sent i Bergen efter att ha bott hos vänner i Leksand en natt. Där lämnade vi av hunden. Möjligen till Staffans stora glädje för nu skulle vi kunna gå på de matställen han ville utan att tänka på hunden. (Att lämna henne ensam i Staffans lägenhet någon timme är inte att tänka på, då risken att hon skulle yla skulle kunna innebära en sämre ställning för en hyresgäst som för allt i världen vill ha kvar sin lya). Jaa, jag erkänner att vi också tyckte det var rätt skönt att inte behöva tänka på doggen hela tiden. 

Den lille ljuslockige sonen fyller fyrtio. Det är alltså fyrtio år sen jag klämde ut honom på Östersunds BB och min första tanke var att jag hade överlevt och att vi skulle skaffa fler ungar. Det är sant. När jag senare låg på avdelningen tillsammans med fyra andra nyblivna mammor längtade jag hem så man fick sova ut och inte bli väckt hela tiden... Tills jag kom på vad jag tänkte. Efter det förvandlades jag till lejonmamma och vaktade noga alla andra som kunde tänkas komma och peta på honom på fel sätt. 

Ungen var hett efterlängtad, trots att jag blev överraskad över att jag var gravid. Precis som att det inte kunde hända mig, bara alla andra. Mina fyra närmsta vänner hade barn sedan minst ett år tillbaka och läget var rätt i tiden. Hur glasklart minns jag inte barnmorskan som visade mig ett litet handskrivet papper där hon ringat in bokstäverna "pos". Först blev jag rädd, sen sa maken "Hej mamma" och då skrattade jag. Att det var en kille visste jag redan fast vi avböjde att få veta kön i förväg. Och han skulle heta Stefan, enades vi om efter en rad förslag. Nu såg han mer ut som en Staffan när han tittade ut, lite rundare liksom, så det fick det bli. Jaha. En glad unge med energi för fem, dubbelstorebror innan han fyllt fyra och en fantastisk sådan. 

Fyrtio år senare bor han i Norge. Medan mamma levde och minns hyllade hon valet att bo i Norge, en plats som för alltid var förknippad med hennes allra bästa vänner från krigsåren. Hon sa alltid att hon förstod att han ville bo i Norge. Värre var det för lillebrodern som bor i Skåne, enligt mamma. Det ansåg hon vara en nitlott. Oklart varför, egentligen, men jag väljer att inte fördjupa mig i en analys av det nu. Nu handlar det om Staffan.

Vi har skämtat många gånger då vi "kört soffor" landet runt och sagt att det kommer en "paybacktime" när vi blivit gamla och ungarna inte längre behöver våra flyttjänster. Nu är vi nog där. Att komma till Staffan innebär fullständig service med hotellstuk på bäddning och lyxigt lagade måltider. Dock skulle vi ju några dagar i förväg fira fyrtioårsdagen och det ville han göra med en middag på finkrog. Så det gjorde vi och gick på Basso Social för att äta deras smakmeny med elva rätter och utvalda drycker till. Det var det värt och födelsedagsbarnet var nöjt. 

I övrigt släntrade vi runt på stan och tog en biltur ut till Gamlehaugen, sommarslottet, ena dagen och skärgården och ön Herdla andra dagen. Och nej, det regnade inte mer än en halv dag och på nätterna. 

Nu byter jag babbel mot bilder. Ute snöar det lugnt, det är april, scillorna blommar i rabatterna och vi har fyllt på fågelfrö för att behålla småfåglarna några veckor till. 

Över Hardanger denna gång. 

Men titta - ett slott!
Gamlehaugen i Bergen.

Gamlehaugen

Fotoutställning av och med naturfotografen Stien Olsaker. Vi hade ett intressant samtal om naturupplevelser som jag vill berätta om senare. 

Om Herdlas historia - på de flesta små museer finns alltid något om kriget. Den här maskinen drogs upp ur havet utanför Herdla. Jag backade för den luktar krig.

Kvällsprommis i Bergen

Bryggen

Tillbaka i Sverige och Leksand. Stårsas semesterboende. 

Siljan. Vårkänning. 

/E

Vårkänning

 Visst är det härligt att erkänna våren. Det är det jag gör nu när april har nått oss. Att däremot gå i sandaler i trädgården i början av mars och tycka att ylletröjan är för tjock, det stressar mig. Mars är min gamla hatmånad och ska så vara. 

Ja, ja, hat är ett starkt ord. Men jag gör som dom jag jobbar med, fjortisarna, och använder ordet ändå. Varför är mars min hatmånad? Jo, för att jag har ärvt mammas olust för vintern (läs mörkret) och när man äntligen börjar ana vår och sommar så har man nått in i mars. En och annan stare, en pytteliten tussilagoknopp mot en husvägg bakom en driva snö... Kanske en dag med en grad varmt. DÅ gör sig vintern påmind igen, minus tjugo, ytterligare en meter snö och hoppet försvinner trots att ljuset är tillbaka. Så håller det på. Eller HÖLL på. Förrut. Min hatmånad. Man tror att nu, nu kommer den, våren. Men icke. Kasten mellan hopp och förtvivlan. Den där prövningen innan man når april och kan andas ut. Som något barn uttryckte sig för trettio år sen: " nu har dom gjort vår här också". 

Jag vill ha det så. Jag har alltid trivts med att gruva mig för mars och veta att jag tar mig igenom den bara för att den ändå är en ljus månad. Jag har haft en kam en gång där jag slet av en "pigg" för varje dag för att räkna ner till muck, dvs när jag tagit mig igenom prövningen mars. Men nu är allt annorlunda. Jag känner mig lurad. Det finns inget annat att säga än att "ur led är tiden". 

 Så nu vet du det. Naturligtvis ska jag skriva en rad om norgeturen också. Men först lite lördagspyssel. 

/E

Torsdagstankar

 Igår kände jag mig så gott som hjärndöd. Jag vet inte vad det beror på, troligen världsläget. Man matas ofrivilligt och frivilligt med klimateländet och gubbrövarbanden i alla väderstreck. 

Ja, ja. Idag är det lite bättre och jag har liksom vaknat till igen.  Jag kommer att försöka fokusera på att ta vara på livet, vilket börjar kännas mer aktuellt än någonsin. Till detta är jag glad att jag jobbar lite, att höra fjortisarnas förhoppningar klarsyn på livet känns för det mesta upplyftande. De verkar inte förstörda. Än. I min klass har de för mycket fotboll i huvudet för att jag ska oroa mig för hjärnröta också. Än. Då får vi alltså ta vara på nuet. 

En sak jag verkligen gillar och som kan ge massor av glad energi är att bjuda hem folk och laga mat. Som grädde på moset blir även kåken städad. 

Förra helgen var vi bortbjudna till kompisar vi inte träffat över en matbit på minst ett år. Det var trivsamt, mysigt och framförallt gott då värdinnan är matnörd som jag. Snäppet roligare är faktiskt att bjuda hem någon. Jag både googlar och läser receptsamlingar. Någon frågade varför jag har kokböckerna när allt finns digitalt, men det känns som att reserven för alla eventualiteter är pappersvarianter. Där finns också mormors och numer även mammas gamla handskrivna kokböcker med godaste kakorna och ekonomiskt smarta måltider. I dessa finns förvisso en del skumma saker som jag inte vågat prova, t ex sillbullar i korintsås. Den rätten ligger och skvalpar i minnet varje gång jag funderar på recept, som något jag kanske måste provlaga någon gång innan jag bara avfärdar det hela. Mormors flottyrmunkar går också bort, helt enkelt för att jag föråt mig på de goda munkarna en gång några timmar innan det förhatliga "magfaret" slog undan benen på mig under ett helt dygn. Flottyrmunk och kräkningar är för alltid förknippat med varandra i min värld.

Nej, för min del gäller att då jag har gäster laga något jag aldrig testat förr. Oftast. Ok, jag har favoriter som ibland dyker upp som idiotsäkra kort, men eftersom halva nöjet är att laga något nytt och testa på sina gäster, och oss själva med för den delen.

Nu har jag hittat en brasiliansk fiskgryta som känns helt nödvändig att laga. Maken har framhärdat i gubbröra till förrätt, så det blir det. Han måste få bestämma något, han som "inte får vara i mitt kök", men det är en annan lite kul historia jag ska berätta en annan gång. I sökandet efter någon passande efterrätt hittade jag "Norrlandskaka". Den tar vi, vad det nu är som är Norrland med en vanlig sockerkaka smaksatt med kanel och vanilj. Jag återkommer med rapport. Just nu är jag mest nöjd med att min energi återvänt efter gårdagens svacka. 

Här händer en del roliga saker. Jag ska jobba i morgon och så har vi middagsgäster på kvällen. Allt känns helt ok. Det är bara tulpanerna som lagt av. Men det kommer att ordna sig. En av våra gäster sa de magiska orden de flesta säger nu för tiden när man blir bortbjuden: "Nåt vi ska ta med oss?". För det mesta blir det ju nej, men jag sa att det vore fint med lite fräscha tulpaner, tack. Vårfåglarna sjunger vilket är acceptabelt nu när mars är i sin slutspurt. I nästa månad fyller en liten skåning fem år och en stor svensknorman fyrtio. Vi ska handla snus och senap och ta med till Bergen nästa vecka. Vad vi ska ta med till Skåne någon vecka senare är inte klarlagt ännu. När resorna närmar sig vaknar jag. Häppåre!

/E

Tisdag igen fast ett par veckor senare

Jag ska försöka lämna det hav av diarre som kommer ur munnarna på makthavare i öst och väst och samla mina egna tankar. Jag har varje gång jag tagit fram tangenterna för att anteckna något från livet, men ofta överskuggas det jag ska skriva av tankar på världen, våldet och vansinnet. 

Man får pressa sig till att lyssna/läsa sparsamt på nyheterna, sa jag strängt till maken då han börjar ligga sömnlös ibland. Vi måste sköta det lilla liv vi har här och nu och ta vara på det så länge det går. Vi gör det vi kan i små protester ändå, här och var.

Idag besökte jag en ensam dam, jag kallar henne bara I här, som var en av mammas närmsta vänner. Hon har ringt mig vid några tillfällen och jag hör en ångest över det ensamma livet i hennes samtal, även fast vi pratar om annat. Det finns barn, naturligtvis sedan många år vuxna och kanske till och med "till åren komna" om man nu säger så. Men av någon anledning räcker de inte till i I:s liv för hon behöver något mer när ångesten sätter in. Hon har flyttat hem på äldre dar, tänkte sig nog närmare sin familj, efter ett liv i Stockholmstrakten. Hon ångrar sig djupt. Anledningen är att hon är en mycket aktiv kvinna med många idéer och hade nog tänkt ordna det lite livat för det äldre gardet i här i stan också. Tyvärr tycks hon ha stött på fenomenet "surjämten". 

"Nää, det e ingen mejning, de går int..." säger hon sig ha fått till svar lite här och var när hon föreslagit dansaftnar, handarbetsmöten, fikaträffar och sittjumpa, till exempel. Nu har inte jag gått på djupet med var hon varit och föreslagit sina aktiviteter, men jag kommer nog att gräva lite i det. I har ringt mig ett flertal gånger om olika saker hon velat prata om som gällt mammas liv. Under samtalet har hela tiden ensamhetsångesten legat. Inte så ovanligt. Inte alls. 

Av naturliga skäl haltar hälsan därtill och det har blivit en del medicinering sedan I flyttade hit. Hon  berättade för mig att det var ett streck i räkningen och att hon kände sig begränsad, hon är ju bara 93... 

Jag träffade I hemma hos mamma en gång för länge sen, då hon åkt från storstaden för att besöka sin gamla väninna och prata skit hela natten, som hon sa. När jag kom in till morsan i något ärende så hörde jag dem ända ut i trapphuset. De skrattades och babblades så jag trodde jag plötsligt hamnat i 70-talets glada tantfester i urhemmet. Men då var de ju sju stycken, inte bara två. När jag väl kom in satt de två tanterna på varsin sida om bordet med mat och vin och kakor och choklad och var alldeles rosiga om kinderna. Det var lite kul då morsan aldrig druckit alkohol mer än sippat någon droppe då hon blivit bjuden. I I:s handväska låg ytterligare en flaska och väntade och jag tänkte att jag nu skulle få uppleva en dekadens jag aldrig kunnat ana när det gällde min ömma mor. Ja, de hade det riktigt kul, det bekräftade mamma efteråt då hon ringde mig och sa "Kärre deg, du må kåmå hit å häämt vinflaska hu har lämne, je vejt int hur hu hadd tänkt att ma skulle drick opp ahllt deränne."

För den oinvigde i jamska språket betydde det sammanfattningsvis att jag skulle hämta vinet som blev över. Men kul hade de haft. jag minns att jag var glad för mammas skull. Hon hade ju också lämnat sitt urhem för att flytta till stan där åtminstone en av hennes barn bor och där hon tänkt sig att det skulle bli lite mer folk att umgås med på ålderns höst. 

Nu tror inte jag att man bara får en stor bekantskapskrets bara för att man flyttar till en bekvämare ort att bo på då det gäller närhet till vuxna barn eller utbud av något som saknas hemmavid. Man får jobba hårt för att ta sig till en ny umgängeskrets, men det går.  Jag har ofta tänkt på om jag själv skulle hamna i den situationen är kapabel att göra det jag tänker att andra ska. Men mamma fick det oerhört tomt då våra ungar flyttade ut och delvis bort från stan. Det gällde även mina svärföräldrar. Så länge barnbarnen fanns i närheten och behövde miljöombyte så gick man till mor- och farföräldrar för saft och bullar och godare godis och lite vidare gränser.  Sen blir det tomt, även om vi alltid besökt våra gamlingar, som vi kallat dem, eller bjudit hem på olika festligheter eller middagar, så är det tomt och tyst sen. Kanske är det det där att man inser att man gjort sitt uppdrag nu. Vem bryr sig sen? Vi har ju inte direkt generationsboende  som tradition här.  Mamma vägrade tillhöra någon pensionärsförening och visade ett förakt för den sortens samvaro så pass att jag undvek att prata om det. Inte heller andra föreningsaktiviteter som skulle innebära möten med nya människor i när området. Nej, hon ville vara med sig själv. Ändå är det så att ensamhetsångesten kikade fram även där. 

Jag är rädd för den. Jag kommer att vara med i allt som finns om jag skulle bli ensam en dag. Åtminstone tänker jag mig det. Tillbaka till I så ringde jag en god vän som är diakon och frågade om råd - vad gör man och vad ger man för tips till en som känner sig fruktansvärt ensam? Jag fick flera fina uppslag och tänkte att jag skulle dela med mig av dem när jag nu ändå bestämde mig för att åka till I och dricka kaffe en stund. Nog kan jag vara en fikatant någon gång ibland, men ensamhetsångest måste barnen ta tag i och hjälpa sin  mor med, tänker jag. Jag tog med mig maken och åkte hem till I. Då hade hon innan övertygat mig om att hon nog var döende i alla fall. Det kan jag säga att det var hon inte. .

Vi hade det mycket trevligt en stund, hon berättade några roliga minnen från min mammas ungdom och saker de gjort tillsammans. Jag smög in lite tips om ledsagare och besök av stödpersoner i början men blev raskt överkörd av nya minnen och något annat jag känner igen från min egen mamma: att för allt i världen inte bli påtvingad sällskap av några man inte handplockat. Sen berättade hon hissnande saker från sitt jobb och drog ett par fräckisar som fick oss att rodna. Berättade att hon ville helst av allt dansa snoa en gång till och stå på ett dansgolv och hålla igång några timmar. 

PRO-dans? frågade jag lite försiktigt, men då blev hennes hörsel nedsatt med detsamma och denna glada tant bytte samtalsämne. Vilket slöseri, tänkte jag, att ha den här tanten för sig själv i en lägenhet när hon borde vara en stor tillgång där fler ensamma sitter. Men det kan jag inte råda över nu, jag tänker bara på ensamheten och alla som sitter med sin oro och funderingar. Vad är det som gör att den yngre generationen helt plötsligt inte har tid för sina mor-och farföräldrar? Finns det inte ett värde i det umgänget? Ja, det är så klart svårt för mig att tänka som har växt upp med mormor och morfar i huset tills de dog hemma praktiskt taget. Det hände att jag tänkte på mamma som mycket ensam fast min familj varit där hela kvällen och sen gått hem till oss en tio minuters prommis längre bort. Men känslan fanns där. Gå och lägga sig ensam, vakna ensam, kommande dag ensam...

Ja, vi kan inte lösa allt. Jag och maken har fikat med I idag, det lär bli nån fler gång. Något litet bör vi i alla fall göra i denna onda värld. 

/E

Tisdag

 Jag är uppe tidigt. I morse vaknade jag fem, låg kvar till halvsex och sedan bryggde jag kaffe. Än så länge har vi råd att dricka kaffe. En guldkant.

Jag sätter alltid på TVn på morgonen och ser nyheter blandat med lite fjoll så man får en dos annat också. I alla fall om jag styr över TVdosan och det gör jag den här tiden. Sen gick jag ut och hämtade papperstidningen. Den som från och med nu kommer var tredje dag. Samtidigt larmas om att vi tittar för mycket på digitala skärmar. Fan. Inget går ihop. Papperstidningen ska bredas ut över hela bordet och lukta papper. Nyheter ska vara underlag för smulig knäckemacka och ibland någon fettfläck från smör eller stänk från apelsiner. Så var det i morse i alla fall, så det var en bra början. 

Sen gav jag mig i kast med "Tant Valborg bar alltid turban...", mitt förslag till bokklubben denna omgång. Baktanken med bokvalet var att jag skulle bli uppmuntrad att skriva själv, jag som ältar att det var bättre förr och allra helst med alla mina tanter runt om i byn - tryggheten själv. Jag vill liksom inte att min  barndom ska falla i glömska. Jag tror att författaren till boken "Tant Valborg...", Gustav Rävjägaren Bergström, också vill att alla ska veta hur det var. Han hade också tanter. Jag känner igen en hel del, kan jag säga. Till och med Cirkelkaffet nämns. 

Jag funderar mycket över min barndom och livet i byn, varför jag alltid längtar dit och hur det liksom lugnar ner sig inom mig då jag åker dit och promenerar på "helig mark". För det känns så. Jag letar ständigt efter något. Vet inte vad. Numera är jag vän med den här längtan eller behovet. Ett tag trodde jag att jag egentligen aldrig velat flytta därifrån, men det stämmer inte. Jag vill inte bo där. Det är något annat som jag tror har funnits jämt. 

När barnen var små åkte vi ofta till urhemmet, inte konstigt alls då morsan och andra i familjen fanns kvar. Vi hällde ut dem ur bilen och sen hoppades jag att de skulle liksom indoktrineras automatiskt av den speciella doften som kom till oss då bildörren öppnades. Den jag känner än i dag. Men nää, idag rycker de på axlarna då jag frågar. Ja, den äldste som börjar närma sig de fyrtio, kan minnas ett och annat. Men när jag nystar, för att hitta en själsfrände bland de mina som kanske också känner någon diffus längtan, så kommer mest Bubblanbesöken upp och mormors vedbod. Därefter skidåkning och skateboard. Ja, men minns du inte kojan i skogen? Fisketurer till "ænnersiasjöön" och jakten på skatter i fjösskogen? Nää. Nåja, man kan inte begära allt. Men jag ska fortsätta undersöka om det finns något jag kan förmedla med text eller bilder. Jag håller på. Tills vidare ska jag läsa klart Tant Valborg. 

/E

OK, jag säger nåt om sociala medier, då...

 Är jag mer sugen på att tänka positivt nu? Det är svårt. En läkare i en TV-soffa sa en gång att man kanske kan se, höra eller läsa nyheterna EN gång om dagen. Vila huvudet däremellan och försöka göra vardagliga och helst roliga saker. Det var tal om att så många började vädra sitt allt sämre mående i en allt tristare värld. 

Jag försöker. Men som andra är man ju uppkopplad någon gång om dagen och flödet i t ex sociala medier spyr mest ur sig information om världsläget. Emellanåt får jag information om något jag uppenbarligen skulle behöva, typ kosttillskott, underkläder som håller in magen och rynkborttagning. Inget av detta kunde intressera mig mindre, men något har bestämt att jag är en presumtiv kund. 

Jag borde stänga ner sociala medier, jag ser mest skit, elaka kommentarer och ovan nämnda annonser. Men ibland får jag känslan av att jag skulle missa världen om jag gjorde så. "Alla" är ju där. Och alla mina grupper som hundträning, målarvänner, gamla bilder från Torvis i Åre... Det roar mig faktiskt. I går gick jag med i en grupp som byter pelargonier. (Är det dags att inse att man är tant?) Saken är den att internet i övrigt inte kunde få fram en pelargonsort jag jagar, en jag dödade i höstas av misstag, och saknar och vill ha.  Jo, jag fann en som sålde i England, men det känns vanskligt att beställa ett skott från England. I pelargongruppen på fejan fanns den däremot. Bingo! Kunde till och med få göra ett byte ifall jag hade nåt spännande. Det har jag inte. Bara några risiga, torra överlevare som knappast är några rariteter. Nå, återstår att se om jag kan ta hand om en liten voodoo. Den heter så. 

Vad mina vänner har för sig ser jag sällan. De uppdaterar nog inte eller så drunknar de i annons- och nyhetsflödet. Och de eviga förslagen om nya grupper att tillhöra. Min man tycks däremot se allt. Han gratulerar gamla vänner på födelsedagar och kommenterar glatt storfiskaren eller någon av mina gamla kollegors glada festbilder. Från min sida är det däremot total tystnad. Jag ser inget sånt. Nästan. Ja, skulle någon läsa detta så hälsar jag att jag inte har struntat i att gratta på din stora dag utan jag såg det bara inte. Jag säger grattis här och nu till allt och alla både till det som varit och det som kommer. Så är det ur världen.

För övrigt kan det bli åt andra hållet. Förra helgen stannade tiden då ett facebookinlägg fångade mig som slösurfade i väntan på att reklampausen skulle vara över på TV, det var ett inlägg från en dotter till sin mor. Modern är en vän till oss. Hon hade valt att avsluta sitt liv. Sen var vi mer eller mindre vakna i två dygn, att sova var omöjligt. Tankarna snurrade. Varför, varför, varför... En person som vi känner, det känns konstigt att säga kände, som en levnadsglad och mycket lycklig kvinna. Efter att de allra närmsta fått beskedet valde barnet att dela på sociala medier. Ja, ärligt talat, det hade nog jag också gjort. Det är så man når när och fjärran vänner, särskilt fjärran. Som vi, som är i en yttre vänkrets en bit ifrån. 

För att gå vidare och försöka hitta fler positiva grejer med sociala medier så måste jag nämna min bokklubb. Den heter Barbro. Bokklubben Barbro. Något jag bara slängde ur mig en gång då vi funderadepå om vi inte behövde ett gruppnamn. Det lät liksom bra. Det finns ingen baktanke, nåt med våra namns begynnelsebokstäver eller nåt, utan det är bara det att det ligger bra i munnen. Barbro har träffats sedan april 2023. Inte så förvånande är vi kvinnor. Om inte våra meddelanden och glada tackningar för trevliga sittningar funnits i vår grupp på fejan så hade vi inte kunnat reda ut saker idag, min vän och jag. Vi har i alla fall i skrivande stund läst 16 böcker. Och diskuterat dessa. Efter att vi vädrat boken kommer andra samtalsämnen ofrånkomligen upp. Knutna till bok eller inte. Och fika och långlunch och ett par gånger till och med ett glas bubbel (löjligt ord, men alla andra säger det, så..?)

Jag försöker välja klokt. Scrollar hastigt bort arga kommentarer som alltid finns med i olika trådar där någon har tyckt något. Men ibland fastnar även jag i flödet och förundras över hur man kan hoppa på någon och starta ett mindre krig för att någon inte gillar att sticka, t ex. Jag kommer att fortsätta trots min aversion, för dess värre har jag också blivit uppmanad att marknadsföra mig via sociala medier ifall jag ska sälja nån tavla. Jag är dålig på det. Det suger, helt enkelt. 

Ja, det var det, det. Glädje och sorg. Ute snöar det och om tre minuter kommer det att ösregna. OK, det är i alla fall mars. Man kan önska vår. Februari var inget att hänga i julgranen precis. Annars åker vi till stugan i Näkten när vi vill låtsas att världen är god och att det enda bekymmer vi har är om dassdörren ska målas eller ej.

Vi hörs snart.

/E

Stugfriden hägrar och vi vill andas skog.

Med livet som insats.

Efter en dag i skogen och stugan väntar soffhäng för en lite blöt och trött hund. Inga råttor den här gången heller... 

Trött uppdatering

Ibland känns det som om vi hamnat i ett parallellt universum där sunt förnuft inte längre existerar. 

Jag skrev nyss ett långt inlägg om världens galenskap och upptäckte att mitt förakt för maktgalna män genererade ett imponerande stort flöde av fula ord. Det visste jag inte att jag kunde få fram. Kändes riktigt bra. Men jag tog bort allt. Det är ingen mening att ha hatpropaganda i sin blogg som ska ägnas åt det roliga i livet.

Mandelman och Ernst - TV som ger en mjuk känsla i magen. Tack.

Tack o hej. Återkommer med mer uppiggande nyheter.

Konstigt hur man kan liksom förflytta sig i tid

 Ibland kan jag vakna och befinna mig i det där härliga tillståndet när man är liksom i dvala. Mellan riktig vakenhet och sömn, om du förstår hur jag menar. Det tycks alltid vara på morgonen efter en bra nattsömn och därtill vetskapen att det inte är nödvändigt att genast kliva ur bingen. Då kan jag ge mig hän åt den där känslan att vara någon annanstans i tid och rum. 

Den här morgonen vaknade jag av att min mormor låg bredvid mig. Det var under den där tiden då jag alltid var rädd att mamma skulle försvinna. Mormor luktade alltid svagt av medicin, stekos och vitlök. Fast det visste jag inte då. Då luktade hon mormor. 

Jag visste att mamma var på kalas hos någon tant och skulle bli sen. Trots min oro fanns det också en svag beundran att mormor tagit sig uppför trappan och orkat lägga sig ner i min säng. I vinkel till min säng stod min lillebrors och vad jag kan minnas sov han alltid djupt och rofyllt trots att morsan hade rymt. Jag hade mormors rygg mot mig och hade borrat in mitt ansikte i hennes mjuka hår. Det kändes tryggt, men funderade ändå på hur hon skulle kunna ta hand om oss barn ifall mamma försvann. Jag insåg att det skulle bli tufft med alla mormors krämpor och att hon inte så snabbt kunde gå i trapporna. 

Ja, sådär låg jag i morse också. Mormors rygg mot mig. Hennes grönturkosrandiga förkläde och ljusbruna hårburr, allt fanns där. Och lukten. Hon tröstade mig med att allt var bara bra. Jag var vaken och ändå inte. Lyssnade och hörde till slut hur mamma sopade av snön från bron ute och öppnade ytterdörren. 

Då förflyttades jag till en annan tid i mitt liv. Jag var på sjukhuset. Mamma hade hamnat på sjukhus, något man nästan inte kunde tänka sig. Men nu var hon där i alla fall och vi förstod att det var början på en nedmontering av kroppens funktioner. Hon var mycket orolig, hade haft en infarkt och personalen bad mig, som bodde närmast, att sova över då det skulle dämpa hennes oro, så även min. De bäddade en säng åt mig intill mamma. När jag låg där och funderade över hur detta skulle sluta vände hon sig plötsligt mot mig och stoppade om mig noga och frågade om jag frös. Sen lade hon sig ner med ryggen mot mig och tröstade mig med att allt var bara bra. 

Allt det där upplevde jag i min morgondvala. Det är saker jag varit med om och kommer väl ihåg, det är inget konstigt med det, egentligen. Men jag är tacksam för de här minnesbilderna som dyker upp så glasklart att jag både känner lukt och hör ljud. Har man turen att ha haft det gott i livet är dessa tillstånd ytterligare en berikning, tänker jag. Men nog är det något jag kommer att fantisera om resten av dagen, att både mormor och mamma stoppade om mig och sa att allt var bara bra.  

Varför läser de inte?

Det här är ingen pekpinne till dig som inte läser böcker. Eller så är det det. 

Men allvarligt - hur kan man avstå? Jodå, det finns människor som avstår medan andra har begär. Det är nog inte det. Hellre borde jag säga: varför är man inte sugen på att uppleva ett äventyr eller skaffa sig omvärldskunskaper utan att röra sig eller betala?

Ungefär så kan jag säga till mina elever. Och nu varnar jag dig, det här kan bli ett långt inlägg om läsning.

Läsa böcker, jag menar böcker nu, inte magasin, artiklar, recept, instruktioner, brev...utan jag vill tala om böcker. Skönlitteratur (konstig benämning, men det har med estetik att göra) har alltid haft en särskild plats i mitt liv. 

Jag minns mycket väl när jag låg på magen på golvet i det rum jag delade med mor och lillebror, det som vätte mot Åreskutan. Mattan var gråbrunrödrandig. Mamma hade en liten bokhylla som var proppfull med böcker. Bland dem stod en bok som var mörkturkos. Någon svart dekoration var målad på bokryggen. Jag minns det så väl att jag nog skulle kunna rita av den. Den påminde mig om en telefonlur som hängde längs en vägg. I alla fall, jag låg och tittade på den här boken och LÄNGTADE efter att kunna läsa. För då skulle detta bli den första bok jag skulle ge mig på, den hade ju så vacker färg! Så lockande!

(Mina nior skrattade åt mig när jag berättade, välja bok efter färg på bokryggen, "äruserös?").

Boken hette "Genom skärselden", det sa mamma någon gång men oklart när eller hur jag tog emot det. 

Nåja, till nästa glasklara minne: Li och Lo. Skolbokens fina fantasifigurer som hjälpte oss att ljuda fram nya ord. Känslan när jag kunde bläddra framåt i läseboken och nästan lista ut vad det stod i texten som var jättelåååång, minst tio rader, var nästan euforisk. På riktigt. (Eleverna: "Äre därför du e svensklärare, nördig på bokstäver, liksom?")

Efter att ha lärt mig de flesta bokstäverna och kunde läsa flerstaviga ord hjälpligt gav jag mig på den turkosa boken. Det var stort att kunna tyda några ord på första sidan! Jag såg fram emot att plöja den. Sen minns jag inte hur det gick med det, tyvärr.

Den första bok jag själv läste var med all säkerhet någon av Fib:s Gyllene böcker. Bilderböckerna med en guldig bokrygg. Den allra första jag minns hette "Roligt nästan jämt", tror jag. Framsidan på denna bok var också turkos med några barn som lekte. Jag brukade låtsas att det var jag och min lillebror och någon kompis då det dök upp fler barn som lekte i boken. På sidan då pappan kom hem (och mamman stod med förklädet i köket, middagen redo) brukade jag titta på mannen med rocken och tänka att så där hade nog vår pappa sett ut också om han varit på plats. Och så funderade jag över hur det hade varit. Pappan i boken blev den bild jag hade av vår frånvarande far under åtskilliga år därefter. Faktiskt händer det att jag tänker så än idag, och visst, vid närmare eftertanke så var de nog rätt lika i verkligheten också. 

Mamma läste väldigt mycket för oss, så det är liksom lite oklart kring vad som var den allra första erövringen. Det fanns mycket böcker, alltid fick vi barn någon bok vid högtider eller bara som vardagsöverraskning någon gång. Mamma läste äventyrsboken "Vilde Sam", som min lillebror fick i julklapp ett år. Minnet av det varmgula ljuset från sänglampan och hur vi låg i våra tätt ställda sängar medan vi fick höra om hur lille Arliss bet av en indians öra och hur hunden Sam "sjöng" när han rusade över prärien för att spåra de bortrövade barnen, det var så oerhört mysigt och spännande.  

Ja, och sen gick det som det gick. Jag lärde mig läsa som de flesta ungar och fick dessutom en egen bokhylla i två plan som platsade mitt på väggen i min halva av rummet. Där blev det rätt snart trångt, samlingen av Kitty- och Lottaböcker växte fort. En kort period tog jag över högläsningen och plågade min bror med flera kapitel ur Lottaböckerna. Tills han kom ikapp med läsningen och plötsligt fyllde sin hylla med Danteböcker. Då fick jag en ny idol, Dante.

Det här var viktiga böcker. Kittyböckerna var spännande ett tag men lite väl amerikanska för min smak. Jag var svalt impad, kan man väl säga. Men första Lottaboken glömmer jag aldrig. Den handlade om mig. I alla fall nästan. Det var så tryggt och vanligt och hon var så oerhört klantig i sitt vardagsliv att jag blev helt betagen. Jag älskade alla böcker och det gjorde mamma också, upptäckte jag, eftersom hon smygläste dem efter mig. Paniken då Lotta äntligen gifte sig med den retlige ungdomskamraten Paul var förfärlig. Morsan varnade mig att nu har författaren tänkt avsluta serien och då är det fint att Lotta får växa upp och gifta sig och kanske till och med få barn. 46 böcker fanns det. Jag har tyvärr inte alla, tror jag, eftersom de allra sista kom så sent att jag hade andra läsäventyr på gång. Men jag lovar och svär - när Lotta fick sin Paul på riktigt då grät jag en skvätt. Hon hade kört förbi mig, hittat en kille och var på väg in i vuxenvärlden medan jag stod och stampade i årskurs 8. Och någon Dante tycktes det inte heller bli. Brorsans böcker bjöd på en annan värld som påverkade oss båda två ett tag. Jag var dökär i Dante och alla äventyr som var lite mer vidlyftiga än präktiga och klantiga Lottas. I Danteböckerna fick vi lära oss ett nytt språk som ibland kunde leda till en åthutning från vuxenvärlden. Stockholmsslangen och de vågade, rappa replikerna imponerade stort på oss. Någon gång provade vi ju att förvandlas till Dante och hans kompis Tvärsan och då måste man ju kunna språket. 

Den här perioden i mitt liv var starkt påverkad av böckerna. Hur bråttom hade man inte att komma hem efter skoldagen, få en fika och sen slänga sig på sängen med en bok. I högstadiet hade jag några kompisar som var lika mycket boknördar som jag och när "Barn 312" och "Gråt inte Sara" gick upp som delad etta på vår egen privata lilla boktopp läste vi dessa på repeat. Först Birgitta W, sen jag, sen Birgitta O, sen Ewa C, sen Birgitta W och så var det jag igen innan nån annan fick tag i boken. Jag läste nog "Barn 312" tre gånger på raken och lika med "Gråt inte Sara". Vi stod ständigt på kö för en bok i biblan. 

Morsans bokhylla växte också och eftersom hon var med i bokklubben Det Bästas Bokval fanns ständigt ny läsning för en lästörstig tonåring. Nu var det lite mer vuxenbetonat men jag hittade romaner som jag kunde leva i. Just det och den upplevelsen var jag ute efter. Jag ville fastna, uppslukas och helst bli en av huvudkaraktärerna också.  Ända tills jag kom över en roman om en ensam mamma med två barn som träffade en man hon flyttade långt bort med. Jag insåg genast att jag hade lärt mig något och blev från den stunden livrädd att morsan skulle rymma med nån okänd karl. Då skulle vi, liksom barnen i boken, tvingas leva ett futtigt föräldralöst liv med någon gammal släkting. Kanske aldrig se mamma igen. Åh, vad jag hatade den där gubben och hela skitboken och Det Bästas Bokval som ställt till det så. Det tog minst ett år att komma över. 

Nå, jag överlevde, mamma satt kvar i läsfåtöljen om kvällarna och jag fick en kärleksroman i min hand som satte andra griller i huvudet på mig. Tant Alma var på besök med en kasse böcker och nu fick jag stifta bekantskap med Allersromanerna. Mamma langade över "Ung lek" och den natten smygläste jag nog till långt in på småtimmarna. Tyvärr var det en lånebok ur tant Almas boklåda, så den försvann efter några dagar. I min dagbok har jag kommenterat att boken nu lämnade mitt hem och att det var värt ett snyft. Fatta vilket bokliv jag levde! Allt, eller åtminstone det mesta, jag tänkte och gjorde hade någon koppling till någon bok. 

Sen kom nog en period då jag försökte utforska mig själv och livet utanför bokpärmarna. Mina kompisar i mina mer vidlyftiga år var inga bokläsare. Jag satte mig själv på paus fast jag insåg att livet skulle bli lite fattigare för nu var jag tvungen att ha mitt hela fokus på verkligheten. 

När jag mötte min käre livspolare visade det sig att han plöjde böcker som jag inte skulle välja men däremot hade vi ett gemensamt intresse som definitivt bidrog till trivseln i varandras sällskap. När vi flyttade ihop var det bokhyllan som valdes först, efter den kom mindre viktiga möbler som säng och matbord. Den fläskiga bokhyllan, proppfull av böcker i dubbla rader, hängde med tills ungarna kommit och gått.

Som svensklärare och envis förespråkare för läsning som lösningen på allt så stöter man ju på patrull varje dag. Vi är olika, jag vet, det handlar om så många saker som att inte ha ro att sitta, inte ha ork att ta sig igenom en bok, inte orka sätta sig in i andras liv och tankar... sammanfattningsvis, ointresse för läsning. Men också ovana, det märker jag ofta. Var finns tillfället idag då du alldeles i dig själv i tystnad kan sitta en timme med en bok? Var finns behovet av att bli uppslukad av ett äventyr var som helst i världen bara genom att tyda några krumelurer på ett papper? Det här är frågor om eleverna ställer till mig ibland. Jag anar ju då att de aldrig heller fått chansen. Att jag, som helst är i de senare årskurserna på högstadiet, ska lyckas få någon att inse tjusningen i detta, ser jag som rätt svårt ibland. Det händer att jag får höra att jag inte kan komma med nåt som var modernt på medeltiden. Det vill säga när jag var ung. 

Nåja, jag fortsätter kämpa med att sprida mitt budskap: HALLÅ! GRATIS CHARTER TILL SPÄNNANDE ÄVENTYR. DU BEHÖVER INTE ENS PACKA. Eller för all del, gratis besök i ett helvete du aldrig kommer att behöva uppleva men som du just fick en insikt i. Sådant kan ju också förekomma. Jag är medlem i Läsrörelsen. Någonstans i begynnelsen av mitt medlemskap fann jag några punkter formulerade av en författare under en föreläsning. Dessa punkter brukar jag ha som argument för läsning i olika sammanhang:

Att bli en empatisk världsmedborgare genom att 

skaffa sig ett kritiskt tänkande, skaffa kunskap om andra människor och till sist förhoppningsvis kunna besitta en narrativ fantasi, dvs leva sig in i andras liv. 

Det kommer ofta av sig själv bland människor som läser mycket och framförallt får chans att prata om det de läser med andra. Tacksamt tänker jag tillbaka på de första litterära samtal jag hade. Det var, vad jag kan minnas, mina samtal om Lottaböckerna och deras innehåll med min mamma. Vi vände och vred på händelserna och funderade över om det var något som liknade våra liv och hur Lotta egentligen hade det. Intressant, så här i backspegeln. Då visste jag inte ett skit om litterära samtal. Då var det mest att morsan brydde sig i vad jag läste och visste vad jag ville ha. Inte visste hon heller vad hon bidrog med i min värld. 

Tillbaka till början av detta gigantiska inlägg. Varför läser de inte? Jag fattar. Den digitala världen har tagit över mycket. Att läsa en bok är mossigt. Det tar tid. Det är för tyst, Det är för tråkigt. Det är för svårt. Sammanfattning: nä, jag läser aldrig några böcker. 

Men jag, jag kommer fortsätta jobba för att någon fler ska få uppleva ett gratisäventyr så spännande att man glömmer vem man är.

Jaha, ja, nu har jag sagt en tredjedel av vad jag tänker om detta. Jag vill egentligen stanna kvar i mig själv, relatera till min egen läsning. Men jag råkar ju vara i smeten, så att säga, med den utbildning jag skaffade. Apropå den så minns jag litteraturhistoria på universitetet. Då krävdes läsning av en del skönlitterära böcker, mer eller mindre lockande. Jag tröskade mig igenom alla, särskilt med tanke på att de skulle generera mycket spännande samtal sen. Jag kunde hata en skitbok och få lov till det bara jag kunde berätta varför. Enkelt förklarat. Men i slutändan hade jag ju något att säga om skitboken och insåg med mina utmärkta lärares hjälp att jag hade lagt ytterligare ett äventyr till mitt bokliv. 

I skrivande stund har min bror messat om en ny bok av Marie Hermansson som jag ska läsa typ nu, jag har en bok som jag föreslagit min bokklubb om (Tant valborg bar alltid turban...") och min son har skickat mig en bok av Terry Pratchett, fantasy. Så har jag det. Rikt, va? Det går att läsa fler böcker samtidigt om man har olika rutiner för dem. Äventyren fortsätter ramla över mig, trots att jag bara sitter i soffan med benen i kors och läsglasögonen på näsan. Läs du med! 

Till sist - mina egna barn, då? Ja, jag tog efter morsan och både jag och maken har läst massor samt försett ungskocken med en redig boksamling. Sen hände det som nog hände de flesta unga i digitaliseringens era. Datorn och ett utvidgat TV-tittande med videos tog liksom över. Man kan inte alltid rå på tidens gång men som boknördar försökte vi hålla ställningarna med blandat resultat. Vi såg att bokäventyren var förlegade och tjatade inte under tonåren, vi hoppades bara att någon skulle hitta tillbaka till läsningens underbara värld någon gång. 

Flera år senare skjutsade vi den äldste, mer äventyrlige och vidlyftige sonen till flygplatsen efter ett julbesök hos oss päron. Jag vände mig skämtsamt om mot den skäggige i baksätet och sa att han kunde få låna en bok som förströelse om det blev väntan på plan och tåg och allt. Han svarade upprört:

- Nä, kom inte med en bokjävel nu!!! Då vet jag hur det blir, jag kommer aldrig kunna sluta läsa och då vet man ju hur det går!

Nöjt vände jag mig framåt igen och tänkte att min frön blommade nu. De andra ungarna läser också och den yngste toppar kanske listan med att stolt berätta att hans senaste fynd kostat honom några tusenlappar (!) men det var det värt eftersom han samlar...

NU ska jag dra mig tillbaka med den senaste Marie Hermansson. Ha det!

Fångad på bild mitt i läsäventyret. Undrar var den fjortonåriga jag befann sig då?
Förutom fysiskt i sitt rum, alltså.
/E.

Nu är jag så där jättegammal igen

 När jag tittar på maken och frågar om ungen verkligen blir 36 nickar han bara. Jag hade en förhoppning att han kanske skulle säga att det bara var 35. Eller 34...

Men nu är det konstaterat att igår, den 22 januari 2025, fyllde vår yngste son 36. Det är 36 år sen barnmorskan konstaterade att jag var en jävel på att krysta och sen, med en anings aning beklagan i rösten, att det blev ÄNNU en pojke. Inga var lyckligare än vi föräldrar som inte visste hur man gör med tjejer. Då. Vi sa bara glatt att vi samlade till ett fotbollslag. Och så åkte jag hem med en stor och stadig grabb som till vår förvåning sov lugnt överallt, åt utan kolik och var för det mesta förnöjsam med livet. Eller så var det helt enkelt så att i larmet med två brorsor på två och fyra år så märkte vi inte så mycket av ungen, han liksom bara hängde med. 

Jag berättade i tidigare inlägg om hur sorg och glädje kan ta plats samtidigt. Jag och min vän och våra tre- och femåringar satt vid köksbordet och gjorde julpyssel samtidigt som jag fick vädra sorgen om en sjuk familjemedlem. Våra två bebisar kröp omkring på golvet. Mitt i allt sa min vän till mig att hon trodde att min bebis plötsligt gick sina första steg. Det var alltså han, 36-åringen. 

Då som nu hade jag nära till kameran och faktiskt finns en bild från tillfället. Jag minns den för att jag minns stämningen jag befann mig i. Troligen tog jag fram kameran för att föreviga de första stegen då min kompis gjort mig uppmärksam på detta. Men den lille valde att stanna kvar på rumpan i stället för att kliva upp och posera. Eller så är bilden tagen strax före, innan vi satte igång med smällkarameller och julfika och allt annat kul vi gjorde. 

Thomas 11 månader

Ja, nu råkade jag precis idag träffa på den här kompisen. Jag påminde henne om den där stunden. Hon kom ihåg vissa delar. Jag däremot kan nästa exakt säga vad jag såg, hörde, kände lukten av och smaken av hennes banankaka och nygräddade saffransbröd. Dessutom kan jag nog också nästan säga att smällkaramellen jag rullade så omsorgsfullt åt en av de större barnen var rosa och vit. Konstigt med minnen som etsat sig fast så. 

Jag har nu jobbat två lektioner svenska i min gamla klass. De och jag har mötts med värme och förnöjsamhet. Första lektionen. Jag körde igång enligt planen och alla gjorde det som skulle göras. De nickade, satt tysta och lyssnade på min högläsning, delade stillsamt med sig av sina reflektioner, Ingen skulle "bara..." och ingen gick på toa, alla hade penna och material. Efter en dryg halvtimme började jag undra när läget skulle återgå till det mer "normala", som det var när jag lämnade dem för ett halvår sen. Till slut skickade jag ut dem i korridoren tre minuter för att sträcka på sig. Efter tre minuter kom de tillbaka lite mer rörliga och småpratiga. Det kändes bättre. Andra lektionen var mer som förr. Men ändå. De är nior och har nog hajat det där att det är viktigt att hänga med och visa vad man kan. Jag, i alla fall,  kan bara säga att min energi håller i sig. Jag har roligt, det känns helt ok att klampa upp och ner i stentrappan, läsa elevarbeten och planera. 

Vi hörs.

/E

Riktig vinter och nya svängar i livet.

Riktig vinter

De sista dagarna har bjudit på underbart väder. Riktig vinter, kallar jag det, när det är åtminstone 10 grader kallt och gnistrande snö. Än känns ingen vårlukt. Det ska det inte göra heller, inte än på ett par månader. I mars vet jag att jag någon gång, om vädret är på min sida, ska sitta och titta på solen som ovanligt länge ligger kvar över horisonten och vara väldigt närvarande i årstiden. 

Vissa händelser, om så bara en till synes vardagssmåtråkig stund vid köksbordet, kan etsa sig fast i minnet ordentligt. Ett sånt minne är från vårt förra hem då jag satt vid just köksbordet och tittade ut på gatan. Jag var astrött och så less på jobbet och hela högen med arbete som aldrig minskade framför mig. Jag bläddrade i skallen efter något som skulle kunna få mig att känna lust att gå till jobbet nästa dag men fann inget. Det var en söndag, det vet jag, troligen efter sportlovsveckan. Där jag satt vid köksbordet och sörjde över mitt idiotiska yrkesval och studielånskraven, såg jag plötsligt ett par som kom och gick på gatan. De kisade i solen fast klockan var långt efter tre på eftermiddagen. Jag kunde nästan höra dagsmejan under deras fötter och insåg att det var snart påsk och sen plötsligt sommar. Vintern hade nästan vältrat över till vårvinter. Jag såg solen som stekte deras ansikten och på grannens balkong var dörren på vid gavel mot ljuset. Det droppade överallt från taken. Då gick jag ut, lämnade jobbhögen (sportlov och höstlov betydde alltid pappersjobb i mängder) och tänkte att snart är den över, den här terminen också. Det skulle gå att ta sig till jobbet om jag bara kunde fokusera på att ljuset var tillbaka och sommaren inom räckhåll. 

Det var en period då jag var skitless, verkligen. Det är man nog på alla sina jobb någon gång, helt naturligt, men trivs man i grunden så brukar det reda upp sig efter svackorna. De senare åren har jag inte råkat ut för just den där känslan av att vara less på det viset. Det beror naturligtvis på yrkeserfarenhet och en del förbättringar som gjorts för att förenkla vissa moment. Jo, det har det, men man talar inte alltid om det, därför att lärarjobbet fortfarande är minst sagt krävande med alla indragningar och besparingar. Men ändå, jag har under de senaste åren kunnat vila på sportlovet, till exempel, det var inte görligt under den där perioden med pappershögen på köksbordet.  

Varför babbla om det här nu då? Jo, i morgon åker jag till mitt gamla jobb och skriver på avtal för en termin svenska i en klass 9. Är jag inte riktigt klok? 

Jodå. Jag har ältat mitt val under hela jul- och nyårshelgen, även om jag inte fick frågan förrän förra veckan. Men jag såg den eventuellt komma, så att säga. Min efterträdare har hoppat av och min gamla klass står utan svensklärare under en vårtermin fylld av "herregud-hur-ska-vi-hinna-det-här-och-så-är-det-nationella-och-så-litteraturhistorian-och...". Jag vet. Men saken är den, att när jag lämnade min klass efter att de slutat åttan och övertygade dem om att man överlever byte av lärare i svenska så hade jag en skön känsla av att jag hade gjort mitt. Då nyheten att de skulle tvingas in i ett lärarbyte igen, eller ännu troligare en lång rad vikarier, slog ner som en bomb två dagar före jul kunde jag inte släppa ungarna i tankarna. Några kollegor skrev skämtsamt till mig om att jag kanske får frågan...

Jag ältade som sagt det och insåg att OM jag skulle få frågan så skulle jag tacka ja. Jag har ingen förklaring till det annat än att jag bara har sån förtvivlad lust. Jag tror inte att jag är deras gud som kommer tillbaka och räddar dem från undergång, men för mig är det guldläge med bara ett enda ämne och dessutom ett gäng nior. De kommer att älska mig de första fyrtiofem minuterna sen är vi tillbaka i det gamla vanliga läget igen. Det vill säga "guuuud-va-jobbigt" och "jag-drar-på-toa-jag" och "fan-var-läxan-till-IDAG???" . Allt kommer att bli bra. Jag fick fasligt mycket energi av att tala med rektorn som suckade lättad. Fem minuter senare ramlade diverse jobbrelaterade mail in i min privata box. 

Jag kommer att klara det här de fem månader som är kvar av terminen. Vi ska läsa "När hundarna kommer" och diskutera ungdomslitteratur och vi ska läsa och skriva noveller och vi ska öva på nationella prov. Sen när vi är som allra tröttast då ska vi svenskalärare sucka några kvällar över hur fan vi ska göra litteraturhistoria intressant och greppbart de sista veckorna i årskurs nio när alla bara vill vidare. Det ska bli kul, tro mig. 

Eventuella utvärderingar kommer i sommar. Men en sak är säker, den där marseftermiddagen för alla år sen vid köksbordet på Slingervägen, den var inte kul. Dagsmejan och vårdoften räddade mig från att hoppa av eller sjukskriva mig just för tillfället. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så sugen på mitt jobb som jag är just nu. Men, men, som sagt. Guldläge, det hade inte kunnat uppstå tidigare i livet. 

För övrigt hade vi julgransplundring i går med texmexbuffe, Julen åkte skyndsamt ut och huset städades likaså. Nystarten kom snabbt. Och som sagt, jag fick fasligt mycket energi av det här. 

Återkommer med rapporter.

/E