Åska

 Här sitter jag helt ensam i huset med en hund som är något vaksam på grund av åskan. Det är nytt för mig, men det kan också bero på att husse inte är hemma och livet är konstigt för en hund. 

Nåja, i natt lär han dyka upp och åskan kanske även vara över. Jag är lugn som en filbunke. Bor tryggt mitt i stan.  Ser att det blixtrar och smäller nästan samtidigt. Maffigt. 

Det tyckte jag inte då jag var barn och tonåring. När åskan rullade sprang vi på mammas bestämda kommando ut i bilen, den enda säkra platsen. Hade man tur, eller kanske eventuellt var lite förutseende, fick man med sig serietidningar och kanske en rulle Mariekex. Det var nog inte så att mamma, mormor, morbror eller andra vuxna som tillhörde familjen skrämde oss för åskan medvetet. Vi blev helt enkelt upplysta om att åskan går, då sitter man i bilen. Egentligen var det väl oklart vad som skulle hända om man stannade inne. Men en svag aning sa mig att det hade med telefon och spis att göra. 

Man fick absolut inte prata i telefon. Någon hade minsann tvärdött då en blixt hoppat ur telefonluren under ett samtal. Någon annan hade fått se en blixt slå ner i såskastrullen mitt under matlagning - okul. Den verkliga utgången av kastrulldramat tror jag vi aldrig någonsin fick veta. Detta var historier jag växte upp med, något diffust berättade, kanske för att skona oss barn. Men nog räckte det för att man skulle känna respekt för åskan som alltid ekade lite extra mellan fjälltopparna. 

Fanns ingen bil hemma fick man ta till plan B. Man satt i trappan. Tanken var nog att man inte skulle uppehålla sig i rum där det fanns många elprylar. Ändå drogs alla stickkontakter ur och alla fönster stängdes ordentligt. Att låsa dörren gav däremot inget särskilt skydd.

Den enda gång jag klart minns att jag grät var när jag och min bror varit med mamma och hämtat vittvätten som kokat i tvättgrytan vid sjön. Mamma bar de tvättade lakanen i två röda plasthinkar och när vi kom till järnvägen kom en rejäl åskknall samtidigt som de första dropparna fölls. Hon fattade beslutet att lämna hinkarna och i stället ta oss i händerna och springa hem. Detta för att vi inte skulle bli dränkta eftersom att himlen öppnade sig bokstavligen. 

Nu bodde vi vid järnvägen så vi han hem innan vi var allt för blöta. Ingen bil fanns hemma heller så vi satt i trappan en stund tills det värsta var över och vi gick till köket. När jag tittade ner mot järnvägen och såg de två röda hinkarna på andra sidan övergången blev jag så oerhört ledsen, helt otröstlig. Det är konstigt men jag minns det så tydligt och än idag blir jag lite ledsen när jag tänker på hinkarna. 

Ja, det gick ju över efter tröst från flera håll, mamma hämtade hinkarna bevakad av mig från fönstret hela tiden, tvätten blev hängd, solen kom fram, kossorna betade lugnt vidare i hagen och vi gick till sängs med det gröna myggfönstret på plats. 

Nu, sextio år senare, ungefär, ligger jag i soffan och klappar hunden. Snart ska vi gå ut en liten sväng. Åskan har nog mullrat klart, nu.

/E

Hemma igen

 Det konstiga är att under denna resa på nästan tre veckor har jag varken tagit i en penna, pensel eller bok. Det stör mig eftersom jag hade släpat med mig en hel låda och jag har försökt förstå vad jag gjort i stället. Ja, umgåtts med människor, förstås. Men det har ju även funnits stunder då jag inte gjort det förutom med min man. Han kan jag liksom prata med ändå, ifall jag sitter och ritar.

Nå, det går knappt en dag till vardags annars utan att jag ritar eller läser så jag kanske helt enkelt får acceptera att jag legat på bilsoffan och skrollat bland bilder och bloggar. Sippat lite vin ibland (och då går det aldrig att rita eller skriva men det är sen gammalt, det hör inte ihop helt enkelt), bara skrotat runt med hunden runt någon camping och tänkt tillbaka på dagen.

Att träffa sina vuxna söner och ett litet barnbarn kräver också eftertanke, då jag verkligen vill njuta av det vi gör ihop och tänka på dagen länge efteråt. Vi har haft så härliga veckor och gjort så mycket som ska läggas i minnesbanken. Resan har sträckt sig över ett antal platser och i min värld noterar jag också alltid vilket landskap vi är i. Det är så pass spännande att det kräver ett inlägg för dig. Lite bilder så länge:

 

Vi åker till Norge via Åredalen. Jag låtsas vara turist och ser med turistögat. Tror jag. Då tänker jag att de inte vet ett enda dugg om denna plats. Inget viktigt i alla fall. 

Vi ska till Bergen, som vanligt, men vilken väg vi tar beror på olika saker. Man blir alltid överraskad av nya vyer. Fast vi åkt till Bergen av och an under tolv års tid. 

Innan Byrkjelo längs Stardalsälven

Längs Stardalsälven

Roadtrip. Jag omger mig med män som gillar att göra bilturer. Det gillar jag också. i dryga 27 graders hetta är det skönt att sitta i AC och njuta av vackra omgivningar och inte minst bästa sällskapet. Staffan tar oss längst ut på Sotra och vi lunchar på Alvnesstuene, en av de bättre restaurangupplevelserna denna gång.

Fast mammahjärtat blir varmt när den vuxne sonen helst vill hänga i husbilen och äta middag på korv och potatis med oss. Jag känner mig också sjukt nöjd med det.  

Från Bergen mot Sverige via Hardanger.

Västkusten. Vi hittar en camping som gör mig lycklig. Vi har nog inte så stora asnpråk, säger maken, ofta. Kanske inte, men lite spartanskt, fullt fungerande... Ganska ont om gäster, bara såna som inte heller har så höga anspråk, som gillar att duscha i en liten utedusch under en ek eller gå till toainrättning i en liten barack mellan några buskar. Rent och fräscht. Middalarna ställplats - hit vill vi tillbaka. Fin promenad till Gerlesborg om man vill.

Ännu en pärla när vi närmar oss Skåne. Persköps ställplats. Att få promenera i svalkan i skogen runt sjön var precis vad som behövdes innan avfärd mot Malmö och Sibbarps camping.  

Ännu en son som gärna kommer till husbilen och käkar korvmiddag. Den lille prinsen tyckte också det var en bra idé. Bara att tacka och ta emot.

Bokskogen

Lego! Koncentration, tystnad, småprat och lite tankeljud. Prassel när legobitar letas, en vuxens svärord när man trampar på en legobit, fascination över ett bygge, sökandet efter en liten hjälm eller arm, ett svärd på två centimeter...Lego, vi satt där länge i varsitt bygge i våra världar, uppslukade av det vi höll på med. (Det slutade med att farmor var tvungen att googla var man kan köpa grundbitar. Gärna storpack.)

Öland nästa. Slänger iväg en vinglig bild till ungarna för att berätta var vi är. 

Guldstund. Gofika hos brorsan. Jag har nog blivit en fikatant. Bästa mötet med nära och kära över en kaffekopp vid någons köksbord.

Roadtrip. Nu är det min bror som kör omkring oss, runt södra Öland lite här och var och lite nostalgi från tidigare besök med små barn. Bilden från Gräsgårds fiskehamn.

Efter Öland åkte vi hem. Aldrig har jag sådan hemlängtan som då vi är på väg hem efter någon vecka borta. Jag är tacksam att vi kan åka dit vi vill och att vi har familj som ser till att vi har ett mål. Det vill vi fortsätta med. 

Nu till trädgårdsskötseln som blivit eftersatt under tre veckors hetta och någon åskskur. 

/E.

Jag älskar den här typen av camping

 Vi landade på en campingplats några kilometer utanför Bergen. Det var minst sagt fullt. Och rätt många språk. Våra närmsta grannar var från Schweiz, Frankrike och Tyskland. Närmsta. Alltså någon meter bort. Alldeles för nära, ingen verkade bry sig om någon tremetersregel. Fullt kaos.

 Alla hade liksom mutat in sin gård ändå genom att spränga in bord, stolar, markiser, grillen och så någon extra cykel ifall lusten att cykla skulle uppstå.

Fransoserna lagade mat som hör ihop med min barndoms bild av fransoser, dvs något som osar vitlök. Ordentligt. Schweizarna grillade, okänt vad, men grillkryddan var definitivt åt det rökta hållet. Dessutom råkade den kocken välta ut stekpannan med allt i men räddade tydligen måltiden med hjälpa av pinnar, stekspadar och skedar..(?)

Det här är camping för mig, ända sedan vi första gången campade på riktigt i lånat jättetält och med tre små killar på ett, tre och fem. Ängby camping i Stockholm var det då. Om möjligt ännu mer trängsel än nu i Bergen. Att duscha var ett äventyr. Vare sig man ville eller ej stod man nästan hud mot hud med någon annan kvinna och däremellan inträngd en liten unge som lät sig storögt tvättas. Jag saknar det, det var så absurt och så roligt och spännande. Det här kaoset hör campingsemestern till för mig. Och så kronan på verket, pricken över i:et: blå dubbel dusch som luktar sport. DET är semester, det!

/E

Innan grannarna dök upp och omslöt vårt spejs

Målarlådan

 Jag tror att jag målar och ritar för att det är min form av meditation eller kanske hellre kontemplation. Därför säger jag inte heller att jag illustrerar något. Det låter mer fackmässigt och bildat. Det känns lagom skönt att säga rita och måla. Fast ibland tänker jag på en konstnär som jag gärna tittar på, Bengt Elde. Hans naivistiska måleri har alltid inspirerat mig även om jag inte kommer i närheten. Han kallade sig "tavelmålare" vill jag minnas. Den benämningen gillar jag. 

Mina ritade och målade bilder ska förhoppningsvis också glädja någon annan, en del finns redan nu hos några som köpt bilder och i barnboken jag och Elin gjorde finns mina bilder om än inte så fria som de blir då jag är ensam om fantasin. Däremot fick jag en jättefin kommentar av en vän här om dagen, som berättade om sitt lilla barnbarn när de läste i nämnda bok. Den lilla hade kommenterat alla bilder, alla detaljer och händelser, precis som jag vill. Texten intresserade inte alls. (Förlåt, Elin, men det var kul att höra. Givetvis kommer hela texten att bli intressant senare då bilderna liksom.gjort sitt i barnets värld.)

Det är det jag tycker är meningsfullt - ett barn ser mina bilder och berättar en historia av det som finns på papperet. Egentligen är det jag som har berättat en historia, men den är enbart min och lämnas inte ut. Varje bild har en hemlighet.

Igår lotsade jag min kusin in i ritblockets värld. Han ska resa på solsemester och vet att efter någon halvtimme kommer rastlösheten. Han har sån lust att prova måleri nu när den senare delen av medelåldern närmar sig. Nyfikenheten har nog alltid funnits men kanske inte riktigt fått ta plats i ett hektiskt liv. Jag berättade glatt att jag alltid har en resekit i min handväska. Inte för att döva rastlöshet utan för att döva ritklåda. Han var måttligt intresserad av handväska. Frågade om det var okej med ryggsäck. Jag klargjorde att resekitet inte får ta sån plats att man BEHÖVER en ryggsäck. Sen gav jag honom en inköpslista. Liten akvarellåda med tolv färger, vattenpensel och ritbok. Skölja penseln får du göra i ditt vattenglas. Solsemester kräver mycket vatten, påminde jag. 

Vi får se. Jag ser fram emot att både se vad han gör med grejerna och vad jag ska göra med min egen packning. Jag reser ju runt i husbil så jag kan ju ta ut svängarna med lite mer grejer.

Tills vidare, det är det som är så bra med resepackning, går jag igenom block och material för egen del. Slänger, förbättrar, scannar och flyttar runt penslar. Förra semestern gjorde jag tre bilder... Men ändå. 

Nu mot hundparken och en dryg timmes lek med hundpolarna.

/E.

Nu så är det bättre. Lite fika, så.

 Jag har skrivit tre inlägg och raderat alla. Allt handlade om något svammel som jag tror det är bäst att hålla för sig själv. Kanske kan jag nån dag sätta ord på det, men inte nu. 

Vi har haft besök av kära vänner i tre dagar. Då gör vi sånt som lagar god mat och har långa frukost- och middagssittningar. Sen åker vi på utflykt. Fikatur, liksom. 

Varje gång blir jag lite fnissig inombords och tänker att vi beter oss som gamlingar. Tills jag kommer på att det är helt rimligt. Vi har till och med gått på en guidad tur i Sommarhagen och sett Wilhelm Peterson Bergers sovrum och kök. Länge sen sist, förmodligen i samband med andra vänners eller släktingars besök. En mycket ung grabb guidade oss. Påtagligt nervös inför vårt val att han själv skulle göra jobbet i stället för nån trist app i mobilen. Han var nog, i alla fall för mig, mer än halva behållningen av besöket. Eller så är det en arbetsskada. Han famlade först nervöst i en pärm och undrade om vi ville veta mycket om PB som person, för i så fall kunde vi läsa där. Det ville vi inte, sa vi, vi ville höra om huset. (Det är roligare att lyssna på dig och hur du ska ta dig an detta, tänkte jag). 

Han kom loss efter en stund, då han upptäckte att vi inte ställde svåra frågor eller fingrade på saker, kanske. Till slut blev han riktigt rolig när han berättade levande om PBs utkiksplats för att se vem som kom på besök så han kunde välja att rymma bakvägen eller inte. 

Något i den unga guidens ögon lyste också när han visade köket och då tänkte jag att han kanske blir arkitekt, eller hemstajlist, om du fattar vad jag menar. Med fäbless för kakel och porslin från 1800. 

Jag skrev i gästboken att guiden var bra. Det kan han gott ha med sig. Dessutom hade han innan dess serverat oss kaffe och chokladbollar i PBs mörka och fuktiga källare där några bord och stolar ställts fram för regniga dagar. Hunden blev genast erbjuden vattenskål. Plus på det. 

Som om inte detta söndagsäventyr vore nog fick vi ta del av uppståndelsen bland personal och en liten skara besökare efter att man upptäckt en endaste liten brunkulla i backen nedanför Sommarhagen. En expedition begav sig genast dit för att fotografera. Jag fotograferade i min tur expeditionen. Lite för regnblött för mig att hasa mig nerför ängen med halvmeterhöga prästkragar och höstfibblor. Kanhända det sker en annan dag innan den lilla blomman vissnar.

Sen for vi pensionärer hem och funderade över vilket rödvin som skulle passa bäst till ost- och tomatfylld köttfärslimpa. Lyxlivet fortsatte dagen efter med fikatur till Tivars på Norderön. Och en rejäl rundtur längs Storsjön med kaffestopp på Hara brygga. 

Vilka pärlor vi har. Inom mig tänkte jag att om vi av olika anledningar skulle tillbringa ett par veckors semester i vårt eget landskap skulle det bli svårt att knö in alla saker man skulle göra, alla fik man skulle besöka och alla fina restauranger man måste äta sig igenom. Nu har gästerna åkt hem. Morgonkaffet är urdrucket. Långturen med hunden väntar. Stan sjuder av besökare då Storsjö cupen drar igång och vi ska snart städa husbilen inför äventyret. 

/E

Tyvärr går det inte att swisha med den, men PB var nöjd ändå.

Lite köksinspration

Brunkullegänget

Utsikt från Tivars

Utsikt från Hara

Midsommar. Och?

 Japp, det var det, det. Min 68e midsommar avklarad. Tyvärr utan entusiasm i år. Vet inte varför men det kan bero på min allmänna låghet just nu. Jag är inne i en fas där jag ifrågasätter livets mening igen. 

Det där kommer och går, jag brukar vänta ut deppet. Men det har blivit allt tydligare ju äldre jag blivit. Kanske beror det på alltings jävlighet i världen och min "ondska". Jag brukar kalla min artrosvärk för ondskan. För övrigt tänker jag allt som oftast att människan är ond, så då är väl jag med det. Ett arv efter morsan. Alltså, hon sa det, människan är ond. Det är bara djuren som är ärliga och goda, sa hon och kliade katten under hakan.

Nåja, inget att orda mer om. Jag är en delvis introvert person, om man nu kan vara det delvis. I så fall har jag en introvert period nu då jag kan vältra mig i frågor om livets mening i lugn och ro invärtes, så att säga. Och just nu känns inget så där jättekul, ska jag säga. Inte ens semesterplanerna känns lockande på samma sätt som det brukar. (Men när husbilen är packad och klar då kommer det att vara annorlunda, det vet jag!) 

Midsommar brukar vara lockande med god mat som jag får laga läääänge och det gillar ju jag. Pynta lite extra med fina glas och blommor. Kanske fika ute på förmiddagen medan någon reser en midsommarstång och sen leker groda. Nu åkte vi ner till Jamtli, förstås. Vi brukar det. Tjocktröja och regnjacka och så den evinnerliga ondskan som följde mig hela dagen. Som en åttiosjuåring haltade jag omkring ältande skit inom mig medan vi kollade in karoliner och vikingar i museets källare. 

Sen kom vi ut och då sken solen. Vi kunde till och med sitta ute och fika. Ett gäng spelemän satt i ett hörn på gräsmattan och var helt inne i sina polskor. Eller vad de spelade. Lite avis var jag allt. En gammal tant med fiol såg ut att vara i samma tillstånd som jag är då jag sitter med ritblocket och känner att tiden och omgivningen sakta försvinner runt mig. Ja, sen var det som det ska vara enligt alla reklambilder på svensk midsommar. Glada barn, midsommarstång, ringdans, folkdans, blomsterkransar och svenska flaggan. Solen sken fyra timmar.

Vi åkte hem och lagade revbensspjäll och ostpastejer. Yngste sonen dök upp och vi hade en fin middag ihop. Som vanligt. På det hela sett en bra dag ändå. Stillsamt gick vi till sängs runt tio efter en tur i regnet med hunden. Hon var nöjd med att vi kommit hem från Jamtli och sov tajt bredvid oss. 

Men min låga känsla hängde med även i dag. Energilös, liksom. Maken skuttar runt och fixar saker hela tiden, jag är mest trött. Ingen kul fru. Pratade med en kompis som också dras med en ondska och vi enades om att deppigheten kom sig av kylan och regnet.  Så i morgon ska vi göra nåt åt det. Hur det ska gå till kan jag återkomma till. Det blir allt en överraskning. 

/E.

Sommarnätter

 Sommarnätter upplever jag knappast längre. 70-talet närmar sig och det märks på ork och energi, vare sig jag vill erkänna det eller inte. Men ikväll har jag och maken lyckats äta middag så sent som 19 och efter detta hängt kvar i kvällsvärmen. Klockan närmar sig 21 och vi sitter här, med varsitt glas vin, maten uppäten och semesterplanerna på g. Persilja och koriander är planterade i 43 graders värme i växthuset, maken har slitit hela dagen med att justera altanens höjd och hunden har legat på flämt i nån skuggplats. Och nu längtar jag till urhemmet. Och min mamma.

Sommarkvällar gör nåt med mig. Särskilt om jag får sitta i fred och filosofera över livet.  Jag saknar mamma. Det är ett år sen mamma gick bort, då hade vi nog inte haft ett riktigt samtal på dryga tre år. Men ibland glimrade det till och hon mindes saker och pratade om sådant jag kunde svara på. Det var mysigt de gånger jag var där, en gång i veckan, men också jobbigt ibland då jag inte nådde fram till mammas medvetande och då jag funderade över meningen med livet.

Sommarkvällar var mammas bästa. Hennes etta på livets tio i topp (utom oss två ungar, det var hon noga med att framhålla) . Hon satt ofta på bron hemma i Såå, spanande över sjön med kaffekoppen i närheten, koftan över axlarna och lyssnade (?) eller luktade (?) på kvällen. Kom man i närheten ville hon ha sällskap. Och uppmanande en att höra eller inte höra ljud eller tystnad eller nån lom eller stare eller bondens höfläkt som var sommartecknet nummer ett. 

- Men nu var'e bra ljuvligt, kunde hon säga. Och då visste man att sommaren var på plats. 

Jag håller med. Ikväll har jag precis summerat dagen. Det blev inte allt jag trott eller föresatt mig att göra. Detta beroende på värmen, helt enkelt. Jag vimsade runt i shortsen, som jag hittat efter en mer eller mindre lyckad garderobsstädning och till slut landade jag med hjälp av maken i att inte göra nåt. Bara fixa käk. Åka och hämta en grej i Solberg. Gå ut med hunden (som orkade gå till Lillskogen bakom huset, typ).... 

I kväll funderar jag över semestern och tror moig ha vaskat ur en rutt som passar oss, funderar över jättekorgen mina elever lämnat mig med olika godsaker i (kära, älskade ungar allihop. Fan att inte samhället ser att ni är det viktigaste som finns, som ska ha allt och det bästa och det mesta och en gedigen utbildning att sparkas ut i livet med),  funderar över Solberg (kommer det att gå att få till ett Airbnb??) men bara FUNDERAR och så minns jag mamma extra mycket... Violerna blommar på hennes grav och grönskan har bäddat in henne som det ska vara.

 Nu vill jag sova, tror jag. Vore jobbigt om den här gamla kärringen skulle komma på att det går att dricka grogg i växthuset klockan 23 och framåt. Men nej, det kommer inte att hända. Det är lugnt, värderar sömnen mer. Vuxet, va? Som sagt, 70-talet närmar sig.

/E.

Sista gången

 Så var det sista gången jag hade lektion som anställd svensklärare. Efter detta blir det nog bara något enstaka vikariat ifall andan och (penga)behovet faller på. 

Jag tittade på klassen jag haft sen de började sjuan. Hur mycket slit har vi inte haft ihop av olika skäl. När de skulle börja nian hoppade jag av och gick i pension. Åkte till Lofoten och skickade lata semesterbilder till mina forna kollegor som just börjat terminen. Niorna fick en ny svensklärare.

Sen hände saker som gjorde att jag akut fick kliva på igen efter jul. De blev hastigt utan svensklärare igen och jag tänkte att det var ju trist. Nian och allt. Men efter några sömnlösa nätter tänkte jag att om jag får frågan så kanske... Och det fick jag. Jag har inte ångrat en enda dag för det har varit jättekul och fint att få följa med till slutet. Det har i och för sig inte varit en dans på rosor men det är det ju sällan. 

Nu är jag i hamn och det som återstår för mina elever är fjälltur med övernattning, avslutningsmiddag med dans och så examensdagen. Just nu känns det oändligt skönt att välja lite vad jag ska göra. Jag satsar på avslutningsmiddag. Det får räcka. 

Hemkommen efter min enda och sista lektion och preliminärsatta betyg tog jag mig an växthuset. Kände av den där känslan jag haft varje sommarlov. En blandning av oerhörd ledighet och nåt annat. Nu vet jag, konstigt nog sent i livet, vad "nåt annat" är. Det är en rastlöshet som infinner sig då det inte finns en fast plan för måsten. Kanske är jag dålig på att vara pensionär? Jag kommer på mig med att sakna människor runt om mig som behöver något av mig. Det är "bara" jag och gubben. Och jodå, vi behöver ju varandra. Men det är så stilla, liksom. 

Då är det ju bra att vi ska fixa Solberg, kanske. Helgens loppis gav väl en hel del, måste jag erkänna. Jag var tveksam. Men det var en jämn ström av besökare, få åt gången, men faktiskt blev vi av med en hel del. Nu till övrigt fix, jag ska då i alla fall skrapa, kitta och måla fönster. Det är kul, det! (Intalar jag mig).

E.

Orka

 Det gör jag nog. Men just nu kände jag som ungarna - orka. Dagarna fylls med Solberg, detta lilla torp med sin potentiellt vackra trädgård och möjligheter till stugmys på landet. Veranda och rönn, hägg och syren. Brunn och jordkällare. Ja, den senare bör nog genomgå en större renovering innan den återigen får komma i bruk, om den ens gjort det på riktigt. 

Fast nu är det svårt att finna allt stugmys med damm, flagnande färg och fönster som ska skrapas, kittas och målas. Men vi härdar ut. Idag var det tungt av någon oklar anledning. För det mesta är det jag som är på, så att säga. Nu eller aldrig. Men ibland känner jag bara just "orka". Precis som mina elever när jag ett par veckor innan de ska lämna grundskolan för gott försöker berätta om realismen och Charles Dickens. 

Nå, jag måste i alla fall berätta att skatten vi fann då min svärfars kvarlämnade lådor öppnades och alla gamla foton uppenbarade sig var ett sånt tillfälle då jag liksom faller i trans. Jag bara bara tvungen att NU se vad som var i lådorna. Naturligtvis hade maken turen att kunna få stop på mig, vi har viktigare saker att göra först, men ändå. Liiite hann jag allt. Där är foton på oss och ungarna som jag aldrig sett förr. Säkert flera hundra. Pappersfoton. Svärfar och hans kamera, han använde den flitigt, minns jag. En del fick vi, så klart, men långt ifrån allt har vi sett. 

Jaa, så där står lådorna i vardagsrummet i Solberg och väntar. Någon gång då mina armar är trötta på såpa och skursborste eller skrapa och pensel ska jag pausa tillsammans med de där lådorna. 

För övrigt känner jag mig rätt tom i bollen, som alltid denna tid på året. Det är sånt man kan säga när man närmar sig sjuttio och tänker att va fan, jag har inga skrupler. Men efter en termin med svenska i nian är det som vanligt, rätt utslitet på nåt vis. Jag ska bara lotsa dem igenom ett prov till. Allt för att hålla dem på banan. Och ja, jag minns hur det var i slutet av nian, åtminstone minns jag hur klassen var. Vi ville inte heller nånting,  bara drömma om gymnasiet och att bli av med vissa lärare. Så nu håller vi ihop. Två lektioner kvar, sen är det slutt! Då finns massor av tid att skrapa färg.

Återkommer med ny rapport när jag finner mig lite mer inspirerande. 

/E.

Dåläge och nuläge

 I morse i min dvala var jag i det soliga köket i Såå. Det var sent 60-tal och söndagsmiddag. Köket luktade älgstek och smör och vaxduk. Och något obestämbart som jag långt senare förstått var slaskhinken som alltid stod under diskbänken fylld med i första hand kaffesump. 

Mormor gjorde steken, så välstekt att den föll isär när den skivades. Gräddsås och kokt potatis, rögullöuga -"de hænn peran va fin, dom". Och så gelé från källaren som jag fick springa och hämta. Där stod dom på rad i sina fina små geléglas, noggrant paraffinerade. 

Till efterrätt färskplockade rödvinbär med vaniljsås och lite extra socker. Jag gillade aldrig rödvinbärsefterrätterna, men sa aldrig något för det liksom hörde till hela grejen med det hemlagade och hemodlade. Dessutom fick man ta obegränsat med socker eftersom bären var sura. Vaniljsås på det så gick det att äta ett par deciliter röda vinbär. Än idag minns jag smaken så tydligt, eller kanske hellre hur det kändes att tugga på bär och känna den sötsyrliga saften samtidigt som det knastrade gott av socker. 

Ja, alltså, jag bara minns det i morse i den där härliga dvalan efter nattsömnen. Kanske kom det för mig eftersom dagen skulle ägnas åt röjning i ett annat gammalt hem: Solberg, där vi flyttade ihop -77 . De senaste tolv åren har vi mest haft det som förråd och innan dess huserade både hyresgäster och svärfar här under många år. Det förfaller och vi behöver agera. Idén om airbnb kom för oss på nån av resorna. "Så här skulle vi kunna göra i Solberg också"... Det är bara att det ska göras. Nå, nu är vi igång. Röjning dag ett. Maken har röjt alla buskar och jag samlar saker till storloppis. 

Ibland bryter jag ihop och ibland blir jag hyperaktiv. Och lite nostalgisk. Vår första måltid i vårt första hem var så klart fisk från sjön med gräslök från trädgården och rögullöuga från morsan. Då kände man sig vuxen med gubbe, hus och jobb i stan. Samtidigt fanns det jag gillade: lite vildvuxen trädgård, sjön med båten och långdraget och en veranda att dricka kaffe på med hemlagad sockerkaka. Tre år höll det, sen längtade vi till stan. 

Nu till fortsättning av röjningen.

/E

Efter Skåne och lite söndagsfunderingar

 En långprommis på nästan två timmar i skogen, inte ont nånstans (konstigt - det KAN ligga mig i fatet inför framtida operation) och så jakten på våren, den perfekta starten på en söndag.

Jag har plockat fram fröer och priser på plantjord och känner en viss brådska att få så och bruka jord. Men i morse insåg jag plötsligt att det är klimatkatastrofen som gjort att jag tror att det är maj i stället för april. Jag har sällan förodlat före Valborg. Så nu ligger fröerna och väntar på altanbordet och jag kan knappt bärga mig innan jag vet om det fungerade att ta frö från stockrosorna och bolltisteln. Återkommer om det.

Vi har varit i Skåne. Där var det försommar. Meteorologerna säger att det är sommar. Den där skira grönskan försvinner bland alla färgglada träd den här tiden, vi prickade nog rätt om man är intresserad av sånt. Men när stora magnoliaträd lyser skarpt rosa och blandar sig med knallgula forsythiabuskar och vita spireor då är det lätt att bli överväldigad av vad det går att göra i en trädgård och planerna tar fart. Tills jag kommer ihåg att vi bor i en annan växtzon, liksom.

Bortsett från blomsterprakten har vi ju njutit av barnbarnet. Den lille prinsen är rätt mogen för sina fem och håller sina föräldrar fullt upptagna. Jag har inget att jämföra med som flerbarnsförälder, men jag tror nog att vi som hade ett helt gäng ungar hade det lite lättsammare. Jo, du läste rätt. Lilleman behöver full aktivitet vilket är friskt, men det är inte klokt vad jag tycker att hans föräldrar sliter med att underhålla den lille, eller hålla honom på ständigt gott humör, kanske mest för att vi är där. Vi får väl ändå tycka att vi är avlastare, för vi vill ju leka och umgås hela tiden så att mamma och pappa kan slappa. även om jag tycker att de kanske inte gör det. Kanske är problemet att vi glömt hur det var. 

Full aktivitet behövde nog våra också, skillnaden var den att jag var mest ensam om dagarna under föräldraledigheten då maken och familjefadern jobbade och dessutom räckte mina händer bara till åt en unge åt gången, vilket de snart lärde sig.  Vilket i sin tur gjorde att de lärde sig vänta eller klara sig själva. Den älste av våra, som var mest livlig, dämpades något av den näst äldste som var som en liten filosof som knappt hördes och den yngste hade sitt eget sätt att ta sig fram alltid med ett leende i sina yngsta år. Den yngste var som modellera, man satte honom i alla situationer och där anpassade han sig. Ville han nåt klev han upp och röjde sin väg till det han ville ha och ibland ledde det till konflikt mellan dem alla tre då de stora lekte med något och den lille kom och satte sig på leken, rent bokstavligt. Nu talar jag om barn som var två, fyra och sex år. Visst, vi hade fullt upp, men de hade också varandra och jag vet att det var roligt. 

Ja, ja, nu är det verkligen inte upp till oss att anse att man ska skaffa ett helt gäng ungar. Men varje gång jag kramar lillprinsen kommer jag tillbaka till de där åren då våra var små. Det känns så förfärligt länge sen. Ibland när jag ser min son och hans fina tjej (som båda två är engagerade föräldrar med ett tålamod jag avundas) så undrar jag hur jag själv var när vår älste var fem och i sin mest livliga ålder. Som tur är har jag sparat dagböcker och annat så det går ju att gräva i det, men om man inte orkar gräva... jag bara tänker. Spontant kommer jag fram till att vi nog bara konstaterade att där var det full fart medan lillebror dämpade det hela. Yin och yang. Under tiden bytte vi blöjor på den minste. 

Vi hade inte bara oss själva heller, vi hade mor- och farföräldrar till hands om än tio mil bort från mormor. Dessutom, och det kommer jag tillbaka till gång på gång, vårt bostadsområde var ett alldeles utmärkt grannskap att ha småbarn i och en fantastisk trygghet att växa upp i. Att veta att kamraterna bodde ett hus bort, att veta att andra mammor och pappor alltid fanns runt hörnet eller i sandlådan, att fika ihop varenda dag... Vilken lyx! När konflikterna dominerade köket kunde man ringa grannen och höra om vi skulle byta barn eller nåt och så blev det bra när nya konstellationer skapades en stund och så fick vi föräldrar också en pratstund och fika. Eller vardagslunch, som vi hade hos varandra ibland. Nån annan lagade mat och man fick sätta sig till dukat bord. Det bjöd vi varandra på, vi som var hemma med ungar i alla evighet eftersom det alltid kom en ny bebis nånstans...  Nu känner jag att jag börjar låta som en nostalgitext om den trygga bullerbybarndomen i en mellansvensk småstad. Jag släpper det hela. Men vill nog ändå gärna framhålla hur bra vi hade det i vår lilla trygga oas.

Jaha, se där. Lite söndagsfunderingar över livet och barnen. Om vi inte haft barnen hade vi haft ett liv då? Nu har jag tagit ännu en runda, hunden har fått sig ett välbehövligt bad, jag en kopp te, tystnaden är nästan kompakt i den här delen av världen en söndag i slutet av april. Jag har så mycket jag ska ta itu med som att läsa ut Mikael Niemis tegelsten Sten i siden (i små portioner för min del, för mycket att ta in och processa, som jag är som läsare), skriva lite mer, göra något med alla mina ritade bilder, ta reda på alla foton - vad gör man med dessa? Vem vill se alla våra fina gamla album fyllda med pappersfoton och kvitton och teckningar och minnen? 

Nu planerar vi nästa tripp. Mot Stockholm. Hunden ska på grönbete på vischan under tiden och vi ska gå på utställning och bo på hotell. Ifall du undrar. 

Lite bilder från en rolig påsk i vackra Skåne får avsluta.

Jag måste bara slå ett slag för airbnb, ett alldeles utmärkt sätt att hitta boende överallt till mycket rimliga priser. Vi har ju en filosofi att alltid vilja se något nytt, så vitsen att ha kvar adresser och vår egen bedömning kan kanske ifrågasättas. Men hittills har vi varit nöjda. Dessutom är det lite spännande att träffa folk som hyr ut någon del av sitt hem. Det här är Katthagen, strax utanför Skara. Fantastiskt! Ett litet hus på en gård med ett värdpar som sysslar med hästar. 

Kvällsprommis i Katthagen för att titta på hästhagen.

Magnolian hos prinsens mormor och morfar i Lund. 

En heldag i Skånes djurpark. Prinsen körde tåget och farmor och pappa fick åka med. På egen risk.

På middag i Lund, där prinsen styrde upp en lek han hittat på, typ pinnboll. Alla skulle slå (peta?) en boll mellan sig. Man kunde få ett rapp på benen också. Som bonus.

På djurparken gällde det att fylla i hur många ägg man hittade. Det kändes som att vi gamlingar hade svårt att hänga med den yngsta generationens uppmärksamhet på allt.

Dinosaurien matas med ett blodigt stycke kött. Modig djurskötare står innanför staketet.

Slagen hjälte. 

Den traditionella påskmiddagen blev ännu festligare då fler barn fanns med runt bordet. En ung man föreslog att servetterna kunde användas till lite annat. Och genast förvandlades vi till... påskliljor? Jag fick lova skåningarna att åka hem och berätta om den märkliga traditionen vid påskborden i Skåne.

Airbnb i Malmö också. Vi hyrde ett litet hus på Ludvigsgatan (ombyggt garage) i ett villakvarter. Perfekt! Trädgården var inhägnad så en kvällskissnödig hund kunde få pinka i rabatten. Det behövdes nu inte då det fanns en park precis utanför. 

Hemåt i försommarsverige. Nytt airbnb i Töreboda vid Göta kanal. Det lilla huset låg på en gård och dög fint som övernattningsstuga. Lite kuriosa att det fanns bastu. Som vi inte använde. Däremot promenerade vi längs kanalen sent på kvällen.

Stugan hade en viss 70-talskänsla över sin inredning vilket fick mig att tänka på sportstugeperioden från min barndom. Det finns en del kul att berätta om gäster som kom till oss. Det får bli ett nytt kapitel i Enhenna.

/E.