Argt och surt inlägg

Jag genomgår en prövning. Jag säger jag - jag är faktiskt osäker på om maken genomgår densamma, han verkar mer cool än jag, eller så är han det bara för att han ser att jag genomgår en prövning och inser att det är bättre att han är cool för då är det bättre för mig. Hänger du med?

Prövningen har naturligtvis sin botten i den stora depressionen i form av viruset som hela världen upplever. För att göra klart min ståndpunkt innan jag går vidare: jag inser att det är en katastrof för alla på olika sätt och att vi måste lyssna på myndigheter och följa dessa råd. Härda ut, solidariskt göra vad vi kan och tacka gud att vi lever i ett land med fantastisk sjukvård och el och vatten och möjlighet att kommunicera via olika kanaler. Jag vill också passa på att säga att jag är oerhört imponerad av det jobb ALL vårdpersonal gör för de sjuka nu. Både på sjukhus och på olika boenden. Tack.

Prövningen så långt kan jag kanske stå ut med, den som jag delar med alla. Jag har inte sett mamma på en månad och vet att hon har glömt mig. Eller känner hon en saknad nånstans? Vi har inte besökt nån unge som bor utsocknes eller i annat land trots några lediga dagar som skulle kunnat innebära umgänge på annan ort. Vi har avbokat festliga middagar och andra sammankomster. Idag avbokades även Valborg som jag verkligen sett fram emot. Suck. Nåja. Böcker blir lästa,  bilder blir klara, pennorna tömda och en och annan kaka har bakats med påföljande sockermage som straff. Jag fixar det. Jag ska fixa det.

Men nu till varför detta är ett argt och surt inlägg. (Eller egentligen så kanske jag är så otroligt ledsen och uppgiven och besviken..?) Jag har, för att behålla förståndet, bestämt att det räcker att uppdatera sig om virusläget en gång, eller max två, per dygn. Däremellan lyssnar jag på tystnaden, ljudbok eller ser kunskapskanalen. Jag läser och ritar, promenerar och tittar på bilder av farmors prins och sånt.

MEN det händer att jag av olika skäl behöver öppna någon form av sociala medier och genast öppnas ett alldeles för stort antal digitala munnar och låter den ena grodan efter den andra ogenerat hoppa ut. Säger alla, generaliserar grovt, men det är fanimej på gränsen till alla. Ett typisk exempel är den trötta sköterskan som skapar ett fb-inlägg där hon uttrycker sin oro över smittans spridning och antalet vårdplatser och timmar av övertid för vårdpersonal. Jag fattar, det måste vara övermäktigt. Jag är med. Jag skulle säkert gjort lika. Men det som följer sen är enorm tråd av kommentarer som ballar ur på en gång. Det börjar normalt med någon uppmuntran till den som jobbar mitt i kaoset, sen kommer kommentarer om att folk borde bry sig och ta ansvar - helt rätt. Sen säger någon att det nog inte är så farligt eller att någon minsann varit på puben.... och då nappar ALLA. Det var tydligen vad man väntade på. Förolämpningar, halshuggningar, skvaller, kommentarer från sandlådan. Eller bajslådan. Plötsligt har man lämnat ursprungsinlägget och glömt sköterskan och virus och att världsekonomin svajar. Nu gäller det att slåss. Det ena leder till det andra och det är sen länge tillåtet att hänga ut både de man känner och de man inte känner. Exemplen haglar: nån har sett en bild på en påskmiddag med mormor vid samma bord, nån har sett en bild på en farbror sitta och grilla i skogen med barnbarn på andra sidan elden, nån känner en kvinna som fyllt 68 som minsann gick på affären fast klockan var 7.55. Vet hon inte att dom bara får handla mellan 7 och 7.30? Det finns ingen urskiljning i alla kommentarer. Bara man får en chans att hoppa på och bräka om nåt man inte vet ett skit om.

Det haglar tillrättavisningar och skvaller och rent förtal. En kollega till mig blev uthängd för att hen råkade hosta till på parkeringen. Hur är det möjligt???

Jag tycker också att alla ska dra sitt strå till stacken för att hindra att smitta sprids. Men för den skull tycker jag inte att jag på något vis har rätt att kommentera sånt jag inte vet ett endaste dugg om på sandlådenivå. Antaganden, gissningar, ohämmad ryktesspridning och den aldrig sinande lusten att skapa en seglivad debatt (läs skitkastning) verkar vara något som roar en allt för stor del av svenska folket. USCH!

Så. Nu har jag fått utlopp för det som känns som den värsta prövningen. Jag lever som jag ska, jag håller avstånd till andra, handlar min mat när det är som minst med folk, beklagar alla inställda möten och tillställningar och tycker det är fantastiskt att alla gör så gott dom kan för att bidra till minkad spridning av eländet. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet efter lite ledighet. Jag kommer att äta med trettio tonåringar, vi kommer att ta för oss från en buffe (där alla numera gör som vi sagt, dvs håller avstånd), och sen trängs vi i korridorer och klassrum. Och jag kommer INTE att knuffa bort den gråtande tonåringen som behöver tröst och närhet när livet rämnat runt om och det inte finns någon annan att luta sig mot. Det skulle ingen av mina kollegor göra heller. Vi får lov att vara där när ingen annan är där. Utan skyddsmasker. Sorry för det - men jag undanber mig några bajslådekommentarer ifall någon skulle lägga upp en bild.

/E