tisdag 7 april 2020

Fas III - efterrätt?

För några dagar sen blev vi farföräldrar.
Nu titulerar jag mig som farmor.

Vi har gått in i fas III, säger maken.
Vad är det då? frågar jag.
Ja, men vi är ju farmor och farfar, du vet, barnbarn och sånt, säger han.

Det borde liksom tilltala mig, jag som har en skruv lös när det gäller kategorisering och listor och uppdelning av olika skeden. Men det där funderade jag länge på. Fas III. Vad som är fas IIV undrar jag över. Eller inte. Det kanske är bäst.

I skrivande stund har jag varit farmor en vecka och det är en prins (lillprins) och världsläget med ondskefulla virus lurande runt hörnet hindrar oss från att besöka denna lillprins. Men i ärlighetens namn ska jag också säga att man bör ha lite tid för att besöka en lillprins, särskilt som vi bor i ett av Europas största länder till ytan sett och att det är alldeles extra stort i nuläget. ("...i lilla Sverige", sa alltid morsan. Jo, tackar, vaddå litet? Fläskigt stort och extremt avlångt, skulle jag vilja rätta det hela med). Därför kan ingen resa göras före semestertider om det ska vara nån mening med besöket. Det tar ju längre tid än ett par dagar att snusa på en baby.

Meeen bortsett från stort och avlångt land, om man nu vänder på det hela: man får en fin tur till andra breddgrader, det är hav, öppna landskap och bokskog. Fint att ställa upp tält eller husbil där, beroende på färdsätt. Vänta du, lillprins, snart kommer farmor och farfar och sätter sprätt på allt, precis allt.

Farmor - hur är man då?

I dag var det exakt 35 år sen jag blev mamma. Solen sken, det var snöglopp, påsk var det också, och vid 16-tiden ringde jag och maken våra mammor som i samma ögonblick insåg att de nu skulle titulera sig mormor och farmor. Själva fattade vi väl just ingenting.

Det var en ändlös ström av besökare på BB. Förutom de nyblivna far-och morföräldrarna, morbror, mostrar och fastrar kom arbetskamrater och vänner och tittade på bebisen. För övrigt lämnade jag in och tog ut den lille som ett visningsexemplar lånat på barnavdelningen innan man kunde ta en fika nere i cafeterian med besöket. Babyn sov på barnsalen och kom inrullad av sköterskor när det var dags för amning. Sista dagen på BB fick man en kurs i blöjbyte, tvättning och amningsförmaningar. Samt vad som var farligt och inte för babyns hälsa. Runt om satt mammor och skrev i anteckningsböcker. Inte sova på rygg, inte äta honung, akta sig för mjölkstockning, inte bada förrän navelsträngsstumpen... Hejsvejs, hemåt. Och jo vänta, se till att amma för sjutton hakar.

Väl hemma kom genast farmor, lillfaster och farfar i nämnda ordning för att lyfta, beskåda och begrunda. Farmor hade fixat till babykorgen och bäddat med lakan och lapptäcke och lillfaster gick omkring och vaktade så att hon skulle få vara först att lyfta babyn ur sängen när han vaknade. Ett par dagar senare åkte vi hem till mormor och fuskmorfar och då blev babyn återigen syttad, beskådad, beundrad och firad på alla sätt med hissad flagga, tårta och alla hade tagit ledigt från jobbet.

Som en pampig avslutning på de första dygnen utanför livmoder och BB bajsade babyn ordentligt på mormoderns köksbord.

Första gången vi lämnade babyn var han en månad gammal och det var mormor som fick den äran att vara barnvakt för vi råkade vara där just då. Efter en timme var vi tillbaka och undrade oroligt om han överlevt. Då hade det kommit tanter som hade med sig både stickat och virkat till prinsen och som syttade och gullade, skyldigt tittade dom på oss och sa:
Ja, ma tog opp´n, ma, han vakne och ville bli sytte...

För 35 år sen var det solsken hela våren och snö i slutet av maj. Ungen växte med rekordfart och jag skrev i dagboken att jag helst skulle vilja vara hemma med babyn i åtminstone 20 år eller så. Nu fick vi ju nästan till det eftersom det kom ett antal ungar till med lagom jämna mellanrum. Man hade liksom jämt en bebis och körde omkring en tvillingvagn med ståplatta på. Två som sov och en som höll låda och en julgran på det. Jodå, den lyckliga tiden, kallar jag den, när dom var i lekåldern.

Men som allting är och blir så är dom bara till låns dom små liven. Och vi som har gått in i fas III nu, den äldre generationen, vi får vara rädda om varje minut, och tjata på de unga föräldrarna 120 mil bort att också ta vara på tiden.
Hejhopp!

Det var en gång för 35 år sen, som...

/E






2 kommentarer:

Ingemar Edfalk sa...

Där är ju svaret. Fortsätt bara att skriva.Helst mer!

Evas blogg sa...

Grattis till er alla! Här ska det komma en lillprins i början av juni. Jag blir mormor. Är det barnet i södra Sverige som blivit pappa?