Konstigt hur man kan liksom förflytta sig i tid

 Ibland kan jag vakna och befinna mig i det där härliga tillståndet när man är liksom i dvala. Mellan riktig vakenhet och sömn, om du förstår hur jag menar. Det tycks alltid vara på morgonen efter en bra nattsömn och därtill vetskapen att det inte är nödvändigt att genast kliva ur bingen. Då kan jag ge mig hän åt den där känslan att vara någon annanstans i tid och rum. 

Den här morgonen vaknade jag av att min mormor låg bredvid mig. Det var under den där tiden då jag alltid var rädd att mamma skulle försvinna. Mormor luktade alltid svagt av medicin, stekos och vitlök. Fast det visste jag inte då. Då luktade hon mormor. 

Jag visste att mamma var på kalas hos någon tant och skulle bli sen. Trots min oro fanns det också en svag beundran att mormor tagit sig uppför trappan och orkat lägga sig ner i min säng. I vinkel till min säng stod min lillebrors och vad jag kan minnas sov han alltid djupt och rofyllt trots att morsan hade rymt. Jag hade mormors rygg mot mig och hade borrat in mitt ansikte i hennes mjuka hår. Det kändes tryggt, men funderade ändå på hur hon skulle kunna ta hand om oss barn ifall mamma försvann. Jag insåg att det skulle bli tufft med alla mormors krämpor och att hon inte så snabbt kunde gå i trapporna. 

Ja, sådär låg jag i morse också. Mormors rygg mot mig. Hennes grönturkosrandiga förkläde och ljusbruna hårburr, allt fanns där. Och lukten. Hon tröstade mig med att allt var bara bra. Jag var vaken och ändå inte. Lyssnade och hörde till slut hur mamma sopade av snön från bron ute och öppnade ytterdörren. 

Då förflyttades jag till en annan tid i mitt liv. Jag var på sjukhuset. Mamma hade hamnat på sjukhus, något man nästan inte kunde tänka sig. Men nu var hon där i alla fall och vi förstod att det var början på en nedmontering av kroppens funktioner. Hon var mycket orolig, hade haft en infarkt och personalen bad mig, som bodde närmast, att sova över då det skulle dämpa hennes oro, så även min. De bäddade en säng åt mig intill mamma. När jag låg där och funderade över hur detta skulle sluta vände hon sig plötsligt mot mig och stoppade om mig noga och frågade om jag frös. Sen lade hon sig ner med ryggen mot mig och tröstade mig med att allt var bara bra. 

Allt det där upplevde jag i min morgondvala. Det är saker jag varit med om och kommer väl ihåg, det är inget konstigt med det, egentligen. Men jag är tacksam för de här minnesbilderna som dyker upp så glasklart att jag både känner lukt och hör ljud. Har man turen att ha haft det gott i livet är dessa tillstånd ytterligare en berikning, tänker jag. Men nog är det något jag kommer att fantisera om resten av dagen, att både mormor och mamma stoppade om mig och sa att allt var bara bra.