Varför läser de inte?

Det här är ingen pekpinne till dig som inte läser böcker. Eller så är det det. 

Men allvarligt - hur kan man avstå? Jodå, det finns människor som avstår medan andra har begär. Det är nog inte det. Hellre borde jag säga: varför är man inte sugen på att uppleva ett äventyr eller skaffa sig omvärldskunskaper utan att röra sig eller betala?

Ungefär så kan jag säga till mina elever. Och nu varnar jag dig, det här kan bli ett långt inlägg om läsning.

Läsa böcker, jag menar böcker nu, inte magasin, artiklar, recept, instruktioner, brev...utan jag vill tala om böcker. Skönlitteratur (konstig benämning, men det har med estetik att göra) har alltid haft en särskild plats i mitt liv. 

Jag minns mycket väl när jag låg på magen på golvet i det rum jag delade med mor och lillebror, det som vätte mot Åreskutan. Mattan var gråbrunrödrandig. Mamma hade en liten bokhylla som var proppfull med böcker. Bland dem stod en bok som var mörkturkos. Någon svart dekoration var målad på bokryggen. Jag minns det så väl att jag nog skulle kunna rita av den. Den påminde mig om en telefonlur som hängde längs en vägg. I alla fall, jag låg och tittade på den här boken och LÄNGTADE efter att kunna läsa. För då skulle detta bli den första bok jag skulle ge mig på, den hade ju så vacker färg! Så lockande!

(Mina nior skrattade åt mig när jag berättade, välja bok efter färg på bokryggen, "äruserös?").

Boken hette "Genom skärselden", det sa mamma någon gång men oklart när eller hur jag tog emot det. 

Nåja, till nästa glasklara minne: Li och Lo. Skolbokens fina fantasifigurer som hjälpte oss att ljuda fram nya ord. Känslan när jag kunde bläddra framåt i läseboken och nästan lista ut vad det stod i texten som var jättelåååång, minst tio rader, var nästan euforisk. På riktigt. (Eleverna: "Äre därför du e svensklärare, nördig på bokstäver, liksom?")

Efter att ha lärt mig de flesta bokstäverna och kunde läsa flerstaviga ord hjälpligt gav jag mig på den turkosa boken. Det var stort att kunna tyda några ord på första sidan! Jag såg fram emot att plöja den. Sen minns jag inte hur det gick med det, tyvärr.

Den första bok jag själv läste var med all säkerhet någon av Fib:s Gyllene böcker. Bilderböckerna med en guldig bokrygg. Den allra första jag minns hette "Roligt nästan jämt", tror jag. Framsidan på denna bok var också turkos med några barn som lekte. Jag brukade låtsas att det var jag och min lillebror och någon kompis då det dök upp fler barn som lekte i boken. På sidan då pappan kom hem (och mamman stod med förklädet i köket, middagen redo) brukade jag titta på mannen med rocken och tänka att så där hade nog vår pappa sett ut också om han varit på plats. Och så funderade jag över hur det hade varit. Pappan i boken blev den bild jag hade av vår frånvarande far under åtskilliga år därefter. Faktiskt händer det att jag tänker så än idag, och visst, vid närmare eftertanke så var de nog rätt lika i verkligheten också. 

Mamma läste väldigt mycket för oss, så det är liksom lite oklart kring vad som var den allra första erövringen. Det fanns mycket böcker, alltid fick vi barn någon bok vid högtider eller bara som vardagsöverraskning någon gång. Mamma läste äventyrsboken "Vilde Sam", som min lillebror fick i julklapp ett år. Minnet av det varmgula ljuset från sänglampan och hur vi låg i våra tätt ställda sängar medan vi fick höra om hur lille Arliss bet av en indians öra och hur hunden Sam "sjöng" när han rusade över prärien för att spåra de bortrövade barnen, det var så oerhört mysigt och spännande.  

Ja, och sen gick det som det gick. Jag lärde mig läsa som de flesta ungar och fick dessutom en egen bokhylla i två plan som platsade mitt på väggen i min halva av rummet. Där blev det rätt snart trångt, samlingen av Kitty- och Lottaböcker växte fort. En kort period tog jag över högläsningen och plågade min bror med flera kapitel ur Lottaböckerna. Tills han kom ikapp med läsningen och plötsligt fyllde sin hylla med Danteböcker. Då fick jag en ny idol, Dante.

Det här var viktiga böcker. Kittyböckerna var spännande ett tag men lite väl amerikanska för min smak. Jag var svalt impad, kan man väl säga. Men första Lottaboken glömmer jag aldrig. Den handlade om mig. I alla fall nästan. Det var så tryggt och vanligt och hon var så oerhört klantig i sitt vardagsliv att jag blev helt betagen. Jag älskade alla böcker och det gjorde mamma också, upptäckte jag, eftersom hon smygläste dem efter mig. Paniken då Lotta äntligen gifte sig med den retlige ungdomskamraten Paul var förfärlig. Morsan varnade mig att nu har författaren tänkt avsluta serien och då är det fint att Lotta får växa upp och gifta sig och kanske till och med få barn. 46 böcker fanns det. Jag har tyvärr inte alla, tror jag, eftersom de allra sista kom så sent att jag hade andra läsäventyr på gång. Men jag lovar och svär - när Lotta fick sin Paul på riktigt då grät jag en skvätt. Hon hade kört förbi mig, hittat en kille och var på väg in i vuxenvärlden medan jag stod och stampade i årskurs 8. Och någon Dante tycktes det inte heller bli. Brorsans böcker bjöd på en annan värld som påverkade oss båda två ett tag. Jag var dökär i Dante och alla äventyr som var lite mer vidlyftiga än präktiga och klantiga Lottas. I Danteböckerna fick vi lära oss ett nytt språk som ibland kunde leda till en åthutning från vuxenvärlden. Stockholmsslangen och de vågade, rappa replikerna imponerade stort på oss. Någon gång provade vi ju att förvandlas till Dante och hans kompis Tvärsan och då måste man ju kunna språket. 

Den här perioden i mitt liv var starkt påverkad av böckerna. Hur bråttom hade man inte att komma hem efter skoldagen, få en fika och sen slänga sig på sängen med en bok. I högstadiet hade jag några kompisar som var lika mycket boknördar som jag och när "Barn 312" och "Gråt inte Sara" gick upp som delad etta på vår egen privata lilla boktopp läste vi dessa på repeat. Först Birgitta W, sen jag, sen Birgitta O, sen Ewa C, sen Birgitta W och så var det jag igen innan nån annan fick tag i boken. Jag läste nog "Barn 312" tre gånger på raken och lika med "Gråt inte Sara". Vi stod ständigt på kö för en bok i biblan. 

Morsans bokhylla växte också och eftersom hon var med i bokklubben Det Bästas Bokval fanns ständigt ny läsning för en lästörstig tonåring. Nu var det lite mer vuxenbetonat men jag hittade romaner som jag kunde leva i. Just det och den upplevelsen var jag ute efter. Jag ville fastna, uppslukas och helst bli en av huvudkaraktärerna också.  Ända tills jag kom över en roman om en ensam mamma med två barn som träffade en man hon flyttade långt bort med. Jag insåg genast att jag hade lärt mig något och blev från den stunden livrädd att morsan skulle rymma med nån okänd karl. Då skulle vi, liksom barnen i boken, tvingas leva ett futtigt föräldralöst liv med någon gammal släkting. Kanske aldrig se mamma igen. Åh, vad jag hatade den där gubben och hela skitboken och Det Bästas Bokval som ställt till det så. Det tog minst ett år att komma över. 

Nå, jag överlevde, mamma satt kvar i läsfåtöljen om kvällarna och jag fick en kärleksroman i min hand som satte andra griller i huvudet på mig. Tant Alma var på besök med en kasse böcker och nu fick jag stifta bekantskap med Allersromanerna. Mamma langade över "Ung lek" och den natten smygläste jag nog till långt in på småtimmarna. Tyvärr var det en lånebok ur tant Almas boklåda, så den försvann efter några dagar. I min dagbok har jag kommenterat att boken nu lämnade mitt hem och att det var värt ett snyft. Fatta vilket bokliv jag levde! Allt, eller åtminstone det mesta, jag tänkte och gjorde hade någon koppling till någon bok. 

Sen kom nog en period då jag försökte utforska mig själv och livet utanför bokpärmarna. Mina kompisar i mina mer vidlyftiga år var inga bokläsare. Jag satte mig själv på paus fast jag insåg att livet skulle bli lite fattigare för nu var jag tvungen att ha mitt hela fokus på verkligheten. 

När jag mötte min käre livspolare visade det sig att han plöjde böcker som jag inte skulle välja men däremot hade vi ett gemensamt intresse som definitivt bidrog till trivseln i varandras sällskap. När vi flyttade ihop var det bokhyllan som valdes först, efter den kom mindre viktiga möbler som säng och matbord. Den fläskiga bokhyllan, proppfull av böcker i dubbla rader, hängde med tills ungarna kommit och gått.

Som svensklärare och envis förespråkare för läsning som lösningen på allt så stöter man ju på patrull varje dag. Vi är olika, jag vet, det handlar om så många saker som att inte ha ro att sitta, inte ha ork att ta sig igenom en bok, inte orka sätta sig in i andras liv och tankar... sammanfattningsvis, ointresse för läsning. Men också ovana, det märker jag ofta. Var finns tillfället idag då du alldeles i dig själv i tystnad kan sitta en timme med en bok? Var finns behovet av att bli uppslukad av ett äventyr var som helst i världen bara genom att tyda några krumelurer på ett papper? Det här är frågor om eleverna ställer till mig ibland. Jag anar ju då att de aldrig heller fått chansen. Att jag, som helst är i de senare årskurserna på högstadiet, ska lyckas få någon att inse tjusningen i detta, ser jag som rätt svårt ibland. Det händer att jag får höra att jag inte kan komma med nåt som var modernt på medeltiden. Det vill säga när jag var ung. 

Nåja, jag fortsätter kämpa med att sprida mitt budskap: HALLÅ! GRATIS CHARTER TILL SPÄNNANDE ÄVENTYR. DU BEHÖVER INTE ENS PACKA. Eller för all del, gratis besök i ett helvete du aldrig kommer att behöva uppleva men som du just fick en insikt i. Sådant kan ju också förekomma. Jag är medlem i Läsrörelsen. Någonstans i begynnelsen av mitt medlemskap fann jag några punkter formulerade av en författare under en föreläsning. Dessa punkter brukar jag ha som argument för läsning i olika sammanhang:

Att bli en empatisk världsmedborgare genom att 

skaffa sig ett kritiskt tänkande, skaffa kunskap om andra människor och till sist förhoppningsvis kunna besitta en narrativ fantasi, dvs leva sig in i andras liv. 

Det kommer ofta av sig själv bland människor som läser mycket och framförallt får chans att prata om det de läser med andra. Tacksamt tänker jag tillbaka på de första litterära samtal jag hade. Det var, vad jag kan minnas, mina samtal om Lottaböckerna och deras innehåll med min mamma. Vi vände och vred på händelserna och funderade över om det var något som liknade våra liv och hur Lotta egentligen hade det. Intressant, så här i backspegeln. Då visste jag inte ett skit om litterära samtal. Då var det mest att morsan brydde sig i vad jag läste och visste vad jag ville ha. Inte visste hon heller vad hon bidrog med i min värld. 

Tillbaka till början av detta gigantiska inlägg. Varför läser de inte? Jag fattar. Den digitala världen har tagit över mycket. Att läsa en bok är mossigt. Det tar tid. Det är för tyst, Det är för tråkigt. Det är för svårt. Sammanfattning: nä, jag läser aldrig några böcker. 

Men jag, jag kommer fortsätta jobba för att någon fler ska få uppleva ett gratisäventyr så spännande att man glömmer vem man är.

Jaha, ja, nu har jag sagt en tredjedel av vad jag tänker om detta. Jag vill egentligen stanna kvar i mig själv, relatera till min egen läsning. Men jag råkar ju vara i smeten, så att säga, med den utbildning jag skaffade. Apropå den så minns jag litteraturhistoria på universitetet. Då krävdes läsning av en del skönlitterära böcker, mer eller mindre lockande. Jag tröskade mig igenom alla, särskilt med tanke på att de skulle generera mycket spännande samtal sen. Jag kunde hata en skitbok och få lov till det bara jag kunde berätta varför. Enkelt förklarat. Men i slutändan hade jag ju något att säga om skitboken och insåg med mina utmärkta lärares hjälp att jag hade lagt ytterligare ett äventyr till mitt bokliv. 

I skrivande stund har min bror messat om en ny bok av Marie Hermansson som jag ska läsa typ nu, jag har en bok som jag föreslagit min bokklubb om (Tant valborg bar alltid turban...") och min son har skickat mig en bok av Terry Pratchett, fantasy. Så har jag det. Rikt, va? Det går att läsa fler böcker samtidigt om man har olika rutiner för dem. Äventyren fortsätter ramla över mig, trots att jag bara sitter i soffan med benen i kors och läsglasögonen på näsan. Läs du med! 

Till sist - mina egna barn, då? Ja, jag tog efter morsan och både jag och maken har läst massor samt försett ungskocken med en redig boksamling. Sen hände det som nog hände de flesta unga i digitaliseringens era. Datorn och ett utvidgat TV-tittande med videos tog liksom över. Man kan inte alltid rå på tidens gång men som boknördar försökte vi hålla ställningarna med blandat resultat. Vi såg att bokäventyren var förlegade och tjatade inte under tonåren, vi hoppades bara att någon skulle hitta tillbaka till läsningens underbara värld någon gång. 

Flera år senare skjutsade vi den äldste, mer äventyrlige och vidlyftige sonen till flygplatsen efter ett julbesök hos oss päron. Jag vände mig skämtsamt om mot den skäggige i baksätet och sa att han kunde få låna en bok som förströelse om det blev väntan på plan och tåg och allt. Han svarade upprört:

- Nä, kom inte med en bokjävel nu!!! Då vet jag hur det blir, jag kommer aldrig kunna sluta läsa och då vet man ju hur det går!

Nöjt vände jag mig framåt igen och tänkte att min frön blommade nu. De andra ungarna läser också och den yngste toppar kanske listan med att stolt berätta att hans senaste fynd kostat honom några tusenlappar (!) men det var det värt eftersom han samlar...

NU ska jag dra mig tillbaka med den senaste Marie Hermansson. Ha det!

Fångad på bild mitt i läsäventyret. Undrar var den fjortonåriga jag befann sig då?
Förutom fysiskt i sitt rum, alltså.
/E.