Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta

 Något sent påkommet tänkte jag skriva några ord om mammas januaritårta. Varför ska jag berätta om den nu när jag inte gjorde det strax efter vi ätit den? För det var nämligen så att vi åt "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta" i år. Och jag var nyss ut i storfrysen för att hämta in lite middagsmaterial och fann en halv gräddtårta. Då blev jag liksom påmind om denna händelse.

Min kusin, som växte upp i samma familj, påminde mig en dag om tårtkalasen mamma hade den sista januari. Det skulle vara hembakad gräddtårta, dekorerad som mamma gjorde med strössel, blåbär eller riven choklad eller vad som just det året fanns hemma. 

- Vi kanske ska ta upp den traditionen igen, sa han, som inte heller är så förtjust i kyla och mörker. Jag var snabbt på, det var ju inte så länge sen vi åt sista-januari-tårta, för jag såg till att mamma fick sin gräddtårta även när hon inte bodde hemma längre. Men efter hennes himlafärd har det inte blivit och varför inte fira mammas (och fasters, enligt min kusin) minne med en tårta mitt i smällkalla vintern?

Sagt och gjort. En hemlagad gräddtårta och ett par timmars surr och en liter kaffe med kusinen var perfekt. Vi mindes mamma och hur hon avskydde januari. Klart hon gjorde. Mörkret, vinterkylan och alla morgnar med frusen bil och igenplogad infart om plogat över huvud taget. Pulsande i snö i kolsvart vinter till jobb, hem och skotta i mörkret... 

Julgranen stod kvar längre än till tjugondag knut hos oss för att liksom skjuta på januarivardagarna. Mamma pratade varje dag om hur många veckor det fortfarande var kvar trots att det redan gått sju veckor av januari. Så kändes det, så var det. 

- USCH!!! sa hon med eftertryck så ofta att man oroades för hälsan och hur hon skulle överleva. Men så närmade sig ändå slutet på månaden och mamma blev gladare och ställde till med kalas. Ibland var det bara vi i familjen och då gick tårtan åt, ibland kom gäster från byn då fylldes fikat ut med kanelbullar, sockerkaka och finska pinnar. Det var fest. Inte utan att även jag började avsky januari bara för att få känna av feststämning i slutet. Jag frågade min kusin om han också hade påverkats av sin fasters januarihatkampanj. Men det behövdes inte, han tycktes ha en egen inneboende så nu har vi alltså återtagit mammas tradition. 

Jag vet inte om jag delat mammas avsky eftersom jag inte hade ont av januari, precis. Det skulle i så fall vara att det var oändligt långt till sommarlovet som det fanns någon spännande plan för. Nu mer känns det som nedförsbacken börjar i mitt inte hemliga sätt att se på tiden. (Återkommer om det. Jag vet vem den skyldiga är till tidshjulet jag hela tiden bär på. Sånt kan ju vara kul att avslöja. Som en cliffhanger för dig som alltid undrat.)

Nedförsbacke kan i vissa fall låta negativt. För mig är det som att ha tagit sig upp för ett berg och nu går det bara av sig själv framåt i ljus och glädje mot det gröna. Man får tänka så om sin lilla ankdamm för att överleva. För övrigt har jag i vuxen ålder och i min egen familj skaffat två andra tårtanledningar i januari. Man kan ju undra om det hänger ihop på något sätt.  Avslutar med två fina bilder på mammas typiska "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårtor". Tack för alla de tårtkalasen, stora som små.

/E