Bilkarantän - coronaturerna

Så här i pestens tid gäller det att byta läge så gott det går. Vi är ju gamla vägdrivare så för oss är det ingen konst att hitta på små förströelser. Rastlösheten som gör att man måste iväg ibland har jag för länge sen förlikat mig med, maken likaså. Det funkar så här, att nån av oss säger att vi har en sak att göra idag. Sen följer ungefär samma mönster:

- Eller ska vi ta det senare så kan vi ta en tur till...

- Jo, det skulle vi kunna.

Sen packas kaffekorg. Och det där vi skulle göra sen det gör vi alltid sen. OK, det kanske inte går så fort med allt, men det kan ju vara det som är meningen. Efter mitten av mars har det varit så hela tiden, särskilt sen reseavrådandet trädde i kraft. Samtidigt får vi höra att vi ska försöka leva som vanligt men inte göra det och inte göra det och tänka på det och det. Jaha, vi isolerar oss alldeles utmärkt i bilen. Synd man måste göra avbrott för jobbet. 

Här kommer att antal bilder från vårt vackra landskap i vår och vårvinter, från april till maj. De flesta tagna genom bilfönstret i farten vilket innebär att de är just till för att påminna om dagen som var och dessutom har alla ett passande gult filter just nu då världen känns en aning pissgul i coronatider.

Det var barmark heejm...

Innan Isön. Oviksfjällen i bakgrunden och sörjig is. 

Ensligt i Hovde. Men kaffet var gott.

Lagom dag att åka runt på. Vart är vi på väg? Tja, kör mot Ångsta, eller nåt...

Kan man få hyra här? Som ett tåg i skogen i Ångsta.

Ibland tänker jag att det skulle vara fint att vara eremit. Skogen, huset, fåglarna... Och så gärna maken. Fast då är man ju inte eremit? Eremitduon A-n.

Kvarnen i Ångsta. Spöklig miljö nu, fritt fram för fantasin.

En Trisslott till den som kan se gamen. Vi hittade trädet bakom kvarnen. Grenarna påminner om spindelben, eller hur? Eller för mycket mascara. Det har man ju varit med om.

Om man slänger fram en arm med en kamera framför maken som kör och tar en bild i farten blir han inte alltid så glad. Men jag samlar på bilder (inte nödvändigtvis så proffsiga, mer som dokumentation av stämningen) och då är denna perfekt. 

Ett litet hus fullt med lera (torv?) och en isig sjö - kan det vara Bodsjön? 

Nånstans i skogen mellan Lockne och Bodsjö

Majmiljö

Ja, nu är det mer åt Persåsen till. Kvissle kanske.

Ja, det är nog Kvissle, i Berg. Det finns visst Kvissle lite här och där.

Nytt fikastopp denna dag i Hoverbergs hamn.

Hoverberg

Lågvatten än.

Ett lusthus vid vattnet. Men jag har ett växthus på gården. Och nöjer mig med det. Och en bryggbåt i Näkten. Väldigt nöjd. Väldigt.

Nu blev det vårligt. Röda små hus susar vi förbi. 

Mot Vigge, nånstans. Ett Hoverberg och en Storsjö. 

En lägda. 

Och en lägda till.

Lilla Ede, en liten värld för sig i skogen mellan 45.an och Mariebyvägen. 

Bäcken. Den där bäcken saknar jag från Solbergstiden. Faktiskt. Ljudet av en bäck är magiskt.

Ytterligare en lägda. I Solberg, just. Det är som i Skåne. 

Och där skymtar stan. Vi kommer liksom alltid hem lagom till god middag och en känsla av att vara rik. Man behöver inte fara långt - kom ihåg det. Kaffekorgen passar på alla ställen och alltid blir man lika lycklig över att det finns så många guldkorn i ens egen närhet.

Nya turer kommer. Med eller utan bilkarantän.

/E

Tomatodlingen plus ett samtal med trädgårdsmästaren

Tomatfrön från växtbutiken. 40 kronor. Noggrant sådda och placerade på rätt ställe.

Salladsrest uppfiskad ur kompostpåsen, väl indränkt i olja, vinäger, chilipeppar och fårost. Slängd ovanpå jorden i en kruka som innehåller gammal jord med ett par fruktfrön i som aldrig velat gro.

Vad lärde jag mig?

1. Tomatfrön är överskattat köp

2. Marinerad kompostrest gror fortare än dyra tomatfrön

3. Hobbyodlare gör ständigt nya upptäckter.

Efter att ha sett på TV hur man kan odla diverse träd och buskar i kruka och övervintra dessa bestämde jag mig för att besöka något proffs och höra vad som funkar för detta ändamål i växtzon 7. (TV-odlare brukar ha en viss förkärlek till växtzon 1-5. Sen tar det liksom slut. Övriga växtzoner nämns inte eller liksom dribblas bort om nån reporter kommer ihåg att fråga.)  Jag såg i alla fall framför mig krukor med fina träd och buskar som skulle kunna pryda växthus och så småningom altan. Sagt och gjort. Mot växtbutiken. 

Trädgårdsmästaren stod i det stora tomma växthuset och friserade kunnigt ett litet träd i kruka. 

- Hej, sa jag, jag undrar om du kan ge lite tips. Jag såg ett program om odling av buskar och små träd i kruka som man sen kan övervintra... Kan du tipsa mig om bra växter?

- Ska du ha dom inomhus på vintern?

- Eh, näääe, dom ska alltså stå ut med vintern, visserligen med isolering typ nåt...

- Det går inte. Finns inte. 

- Men jag såg ju...

- Dom där TV-påhitten. Nädu. Det går inte. Kommer inte å funka. 

- Nähä. Ja, då får jag väl nöja mig med lavendelfältet jag planerar, sa jag. Dom verkar ha överlevt.

- Nä, det tror jag inte, dom är nog döa.

- VA? 

- Folk köper lavendel och planterar och tror det ska gå bra, är det här Frankrike, kanske? Va? Nähädu. Det går inte.

- Me..me..men...  

- Köp nån bärbuske och sätt i jorden och en lavendel i en kruka och sätt på bordet. Dom där TV-påhitten dom ger jag inget för. 

Trädgårdsmästaren återgick till sitt lilla träd ( i kruka, men det stod nog inne hela vintern, förstås) och knipsade lite här och där. Suck. Lavendelfältet blir inte av. Kan det vara så att jag borde ha insett det fast den där blomsterbruden på växtbutiken glatt sålde lavendel i fjol och uppmanade mig att plantera trädgården full? Jag vill minnas att jag i alla fall frågade något om växtzon men fick som vanligt ett svävande svar om att det nog ordnar sig. 

Jag har i alla fall fått besked. Klara besked. Inga krukor utomhus. Ingen lavendel.  Enebuske borde väl funka? Dvärgbjörk?Återkommer i ämnet när jag valt bärbuskar. Slipper i alla fall köpa isolerade krukor.

/E

Saker att roa sig med i påsktider under två veckors isolering efter en förkylning

Man kan ju alltid börja städa växthuset. Tömma det, skrapa bort mossa och inkräktande grästuvor från i fjol mellan stenplattorna.  Snart så. Samlar lite energi för det. Med kaffe, god bok och lite slötitta på snön.

Det är inte många dagar sen vi promenerade över isen från stan till andra sidan . Fin tur det.  Tacksam att det går.

Man kan köpa frö ( minns alla de ljumma sommarkvällarna  i Såå då nattviolerna började dofta: ett riktigt sommarminne. )    Och sen fick jag ju tag i jäst som plötligt blev en bristvara i pandemins spår. Varför vet jag inte än, eftersom mjöl och socker och margarin finns i överflöd. Hmmm.... 

Efter att ha fått en hjärtknipande fin bild på mitt första barnbarn och hans pappa, nyss hemkommen från BB,  kom jag att tänka på när vi själva som nyblivna förvirrade föräldrar kom till vårt hem. Underverket satte vi ifrån oss på vardagsrumsbordet, den nyblivna farmodern bjöd på jordgubbstårta och sen fick den lille magknip när jordgubbarna passerade amningssystemet. Jisses, mer än 35 år sen.

Man kan ta en biltur för att bryta isoleringsförlamningen.  Vi åker nordost över till skoterparadiset.  Snön ligger meterhög på sidorna av vägen och vi hittar en öde fiskecamp där vi nödgas låna toa. Typiskt. Då blir man ju tvungen att köpa kaffe. En slät kopp, tio minuter på en tom veranda och sen ini bilen igen för att se om vi kan hitta en bra plats att intaga vårt medhavda fika på...😂😂

Sådärja, nu är det mer vårligt. En bra bok och en god gin och tonic.  Då så.  Växthusperioden invigd. 

Baka, baka liten kaka. Provar att göra en ”radiokaka”, det var länge sen. Utan jäst. Den köpte jag bara för att ha. Eller nej, jag skojar bara. Jag bakade limpor. Oroa dig inte, jag är ingen hamster.  Bingolotto kan man ju alltid spela också. Vi vann inget. 

Jo, man kan ju alltid ta fram gamla kort för att skaffa lite inspiration till diverse bilder och berättelser. Jag, min brorsa och vår mormor Ester Gerda Constance poserar framför Rönnen Den Större. Till höger vår nya bostad, en lagom etta med god ventilation, bohemiskt inredd med gräs och smörblommor.

Ny utflykt till fjälls. Hovde  denna gång. Öde ligger backarna, tyst på husvagnsparkeringen men  vi sätter oss som vanligt på en veranda i ensamhet och packar upp ICAmackor med salami och ost och tittar på Drommen. Jodå. Det gick en dag till.

Min enda kontakt med min mamma. Suck. Man ringer på. Någon öppnar en springa. Jag frågar hur mamma mår. Jodå, hon har ätit bra, dricker kaffe med tanterna och tittar på TV. Jag lämnar en kasse med  Hemmets. Journal, en chokladask, tulpaner och en liten tavla med ett litet brev. Hoppas hon minns vem jag är....

Man kan ju alltid köpa extra många tulpaner. 

Utflykt igen. Stugan. Ja, här kan man ju stanna. Garanterat folkfritt, ingen ström, inget vatten , ingenting utom en vedspis, en gasolplatta, ett par fotogenlampor och ett utmärkt utedass. Fast vi väljer att sitta på verandan i alla fall. Topp!

Ok. Erkänner att det är aptråkigt att sitta hemma och glo ibland. Det är då kameran på paddan kommer fram.  

Ja vad gör man mer? Lagar mat....

längtar efter att trängas i en kö, 

längtar efter asfalt och värme, 

...och sörjer över ett inställt Valborgsfirande så mycket retro som det kan bli.  Men det lär ju komma fler år. Hoppas alla hänger med.

Snart är det så här igen. Bilder från förra sommaren kan också pigga upp lite...

...som denna. Tacksam för att vi bor där vi bor . 

Och naturligtvis, så ofta det går, tar jag fram kritor, pennor och penslar. Det måste ljusna nu. Längtar, längtar, längtar....

//E

Ordets makt över bilden

Ja, nu blev du nyfiken, va? Kaxig rubrik - ny forskning? Alla vet ju att en bild säger mer än tusen ord. Jodå. Men nu ska jag förtydliga.

Jag läser alltid böcker, men väldigt mycket periodvis. (Perioderna beror helt och hållet på att mitt jobb kräver mer läsning än vad jag hinner på en dag ibland). Men en kortare sjukperiod och ett lov har gett utrymme för att skönja understa lagret i bokhögen "Måste läsas".

Nu är det så att som bekant så måste jag liksom rita också. Läsning och ritandet (jag väljer att kalla alla saker jag har för mig med pennor, papper och penslar för att rita, eftersom det är dagsformen som avgör vad jag tar till). Nå, läsning av bok och rita är svårt samtidigt. Så när ljudboken lyckats övertyga mig om att det också är läsning på riktigt så förenklar det ju saker och ting. Eftersom jag inte kan vara utan pappersbok oftast varvar jag medlen med allt vad det innebär av trixande med synkning.

Jag har lust att rita och skriva en barnbok och den har jag hållit på med i gissningsvis fem år nu. Kanske är det ett terapiarbete kanske blir det en bok som nån annan får läsa. Vad vet jag. Men i alla fall - jag vill berätta och bilderna är viktigast.

Utan att avslöja för mycket handlar boken om en dröm jag hade som barn och som var så stark att jag fortfarande minns den och känslan efteråt. Alla bilder är skissade och klara i min plan, så det är bara det roligaste kvar - skapandet. Ritandet kan bli lätt meditativt och ofta har jag haft det som ventil då hjärnan behöver svalna. Men att kombinera det med lyssnande är också effektivt. Den bästa av två världar möts.

Litteratur kommer till mig antingen genom gåvor eller genom lösryckta fraser eller genom medvetna val efter timmar av gloende på titlar, baksidestexter eller läsning av recensioner. Eftersom läsning är en hel resa i sig kan jag behöva ställtid för att ta mig tillbaka hem, så att säga. Nån minut bara, men tillräckligt för att det ska störa ibland. Men det är det värt. Nu är det så att de böcker jag läst/lyssnat på på sista tiden inte är några så kallade feel goodböcker, vilket kanske skulle behövas i dessa tider, men den typen av bok brukar lämna mig ganska oberörd och då tröttnar jag också rätt fort.

Det kanske är därför jag läst Fjärde riket av Maria Nygren, Brising Fridells Svartenbrandt, Knutby av Jonas Bonnier, När hundarna kommer av Schieffauer och Boktjuven av Zusak(båda återkommande skolprojekt), Ett liv i mörker av Johan Egonsson, samt en lång rad biografier varav senast Magnus Ugglas och Mikael Nyqvists. Och på väntelistan står Tatueraren i Auschwitz. Ja, inga muntra saker precis. Men bra, intressanta, och ja, uppslukande eller vad jag ska säga.

Sånt ritar jag till. Eftersom de två sista böckerna jag läste var Svartenbrandt och Knutby har mitt ritande varit fyllt av mord, blod, lögner, sekter, svek... Tänk dig själv. Tänk dig hur det är när jag förfärat upptäcker att den lilla flicka jag ritat som tittar in i en fågelholk för att heja på ett gäng söta sparvar liksom har kommit till under planering och utförandet av ett bestialiskt mord.

Eller bilden som ska andas trygghet och bullerbykänsla där en snäll mormor vispar sockerkakssmet i ett soligt kök medan barnet målar vid bordet. Tja, jag kommer att tänka på en knarkarkvart och ett fylleslagsmål.

Dessutom lyssnar jag på Boktjuven av och till, för att uppdatera mig på det som mina elever ska läsa. För den oinvigde kan jag avslöja att det är döden som är berättaren. Under tiden döden berättar hur han klampar omkring i andra världskrigets fasor och hämtar människor målar jag ringblommerabatter och saftkalas under rönnbärsträdet. Kanske är det dylika påverkningar på mitt ritande som gör att jag ibland får göra om en hel bild för att jag upptäcker att flickans huvud sitter på axeln i stället för på halsen. Då har det gått åt en hel del färg för att reparera och så tar jag ny penna och nästa kapitel... Du ser ju själv hur det blir. Därav ordets makt över bilden, liksom.

Ja, vi får se hur barnboken slutligen ter sig. Det är ju i och för sig min hemlighet. Men jag kan inte låta bli att kittlas av tanken på om någon riktig bilderboksförfattare råkat ut för samma sak, med- eller omedvetet.

/E.

Argt och surt inlägg

Jag genomgår en prövning. Jag säger jag - jag är faktiskt osäker på om maken genomgår densamma, han verkar mer cool än jag, eller så är han det bara för att han ser att jag genomgår en prövning och inser att det är bättre att han är cool för då är det bättre för mig. Hänger du med?

Prövningen har naturligtvis sin botten i den stora depressionen i form av viruset som hela världen upplever. För att göra klart min ståndpunkt innan jag går vidare: jag inser att det är en katastrof för alla på olika sätt och att vi måste lyssna på myndigheter och följa dessa råd. Härda ut, solidariskt göra vad vi kan och tacka gud att vi lever i ett land med fantastisk sjukvård och el och vatten och möjlighet att kommunicera via olika kanaler. Jag vill också passa på att säga att jag är oerhört imponerad av det jobb ALL vårdpersonal gör för de sjuka nu. Både på sjukhus och på olika boenden. Tack.

Prövningen så långt kan jag kanske stå ut med, den som jag delar med alla. Jag har inte sett mamma på en månad och vet att hon har glömt mig. Eller känner hon en saknad nånstans? Vi har inte besökt nån unge som bor utsocknes eller i annat land trots några lediga dagar som skulle kunnat innebära umgänge på annan ort. Vi har avbokat festliga middagar och andra sammankomster. Idag avbokades även Valborg som jag verkligen sett fram emot. Suck. Nåja. Böcker blir lästa,  bilder blir klara, pennorna tömda och en och annan kaka har bakats med påföljande sockermage som straff. Jag fixar det. Jag ska fixa det.

Men nu till varför detta är ett argt och surt inlägg. (Eller egentligen så kanske jag är så otroligt ledsen och uppgiven och besviken..?) Jag har, för att behålla förståndet, bestämt att det räcker att uppdatera sig om virusläget en gång, eller max två, per dygn. Däremellan lyssnar jag på tystnaden, ljudbok eller ser kunskapskanalen. Jag läser och ritar, promenerar och tittar på bilder av farmors prins och sånt.

MEN det händer att jag av olika skäl behöver öppna någon form av sociala medier och genast öppnas ett alldeles för stort antal digitala munnar och låter den ena grodan efter den andra ogenerat hoppa ut. Säger alla, generaliserar grovt, men det är fanimej på gränsen till alla. Ett typisk exempel är den trötta sköterskan som skapar ett fb-inlägg där hon uttrycker sin oro över smittans spridning och antalet vårdplatser och timmar av övertid för vårdpersonal. Jag fattar, det måste vara övermäktigt. Jag är med. Jag skulle säkert gjort lika. Men det som följer sen är enorm tråd av kommentarer som ballar ur på en gång. Det börjar normalt med någon uppmuntran till den som jobbar mitt i kaoset, sen kommer kommentarer om att folk borde bry sig och ta ansvar - helt rätt. Sen säger någon att det nog inte är så farligt eller att någon minsann varit på puben.... och då nappar ALLA. Det var tydligen vad man väntade på. Förolämpningar, halshuggningar, skvaller, kommentarer från sandlådan. Eller bajslådan. Plötsligt har man lämnat ursprungsinlägget och glömt sköterskan och virus och att världsekonomin svajar. Nu gäller det att slåss. Det ena leder till det andra och det är sen länge tillåtet att hänga ut både de man känner och de man inte känner. Exemplen haglar: nån har sett en bild på en påskmiddag med mormor vid samma bord, nån har sett en bild på en farbror sitta och grilla i skogen med barnbarn på andra sidan elden, nån känner en kvinna som fyllt 68 som minsann gick på affären fast klockan var 7.55. Vet hon inte att dom bara får handla mellan 7 och 7.30? Det finns ingen urskiljning i alla kommentarer. Bara man får en chans att hoppa på och bräka om nåt man inte vet ett skit om.

Det haglar tillrättavisningar och skvaller och rent förtal. En kollega till mig blev uthängd för att hen råkade hosta till på parkeringen. Hur är det möjligt???

Jag tycker också att alla ska dra sitt strå till stacken för att hindra att smitta sprids. Men för den skull tycker jag inte att jag på något vis har rätt att kommentera sånt jag inte vet ett endaste dugg om på sandlådenivå. Antaganden, gissningar, ohämmad ryktesspridning och den aldrig sinande lusten att skapa en seglivad debatt (läs skitkastning) verkar vara något som roar en allt för stor del av svenska folket. USCH!

Så. Nu har jag fått utlopp för det som känns som den värsta prövningen. Jag lever som jag ska, jag håller avstånd till andra, handlar min mat när det är som minst med folk, beklagar alla inställda möten och tillställningar och tycker det är fantastiskt att alla gör så gott dom kan för att bidra till minkad spridning av eländet. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet efter lite ledighet. Jag kommer att äta med trettio tonåringar, vi kommer att ta för oss från en buffe (där alla numera gör som vi sagt, dvs håller avstånd), och sen trängs vi i korridorer och klassrum. Och jag kommer INTE att knuffa bort den gråtande tonåringen som behöver tröst och närhet när livet rämnat runt om och det inte finns någon annan att luta sig mot. Det skulle ingen av mina kollegor göra heller. Vi får lov att vara där när ingen annan är där. Utan skyddsmasker. Sorry för det - men jag undanber mig några bajslådekommentarer ifall någon skulle lägga upp en bild.

/E

Fas III - efterrätt?

För några dagar sen blev vi farföräldrar.
Nu titulerar jag mig som farmor.

Vi har gått in i fas III, säger maken.
Vad är det då? frågar jag.
Ja, men vi är ju farmor och farfar, du vet, barnbarn och sånt, säger han.

Det borde liksom tilltala mig, jag som har en skruv lös när det gäller kategorisering och listor och uppdelning av olika skeden. Men det där funderade jag länge på. Fas III. Vad som är fas IIV undrar jag över. Eller inte. Det kanske är bäst.

I skrivande stund har jag varit farmor en vecka och det är en prins (lillprins) och världsläget med ondskefulla virus lurande runt hörnet hindrar oss från att besöka denna lillprins. Men i ärlighetens namn ska jag också säga att man bör ha lite tid för att besöka en lillprins, särskilt som vi bor i ett av Europas största länder till ytan sett och att det är alldeles extra stort i nuläget. ("...i lilla Sverige", sa alltid morsan. Jo, tackar, vaddå litet? Fläskigt stort och extremt avlångt, skulle jag vilja rätta det hela med). Därför kan ingen resa göras före semestertider om det ska vara nån mening med besöket. Det tar ju längre tid än ett par dagar att snusa på en baby.

Meeen bortsett från stort och avlångt land, om man nu vänder på det hela: man får en fin tur till andra breddgrader, det är hav, öppna landskap och bokskog. Fint att ställa upp tält eller husbil där, beroende på färdsätt. Vänta du, lillprins, snart kommer farmor och farfar och sätter sprätt på allt, precis allt.

Farmor - hur är man då?

I dag var det exakt 35 år sen jag blev mamma. Solen sken, det var snöglopp, påsk var det också, och vid 16-tiden ringde jag och maken våra mammor som i samma ögonblick insåg att de nu skulle titulera sig mormor och farmor. Själva fattade vi väl just ingenting.

Det var en ändlös ström av besökare på BB. Förutom de nyblivna far-och morföräldrarna, morbror, mostrar och fastrar kom arbetskamrater och vänner och tittade på bebisen. För övrigt lämnade jag in och tog ut den lille som ett visningsexemplar lånat på barnavdelningen innan man kunde ta en fika nere i cafeterian med besöket. Babyn sov på barnsalen och kom inrullad av sköterskor när det var dags för amning. Sista dagen på BB fick man en kurs i blöjbyte, tvättning och amningsförmaningar. Samt vad som var farligt och inte för babyns hälsa. Runt om satt mammor och skrev i anteckningsböcker. Inte sova på rygg, inte äta honung, akta sig för mjölkstockning, inte bada förrän navelsträngsstumpen... Hejsvejs, hemåt. Och jo vänta, se till att amma för sjutton hakar.

Väl hemma kom genast farmor, lillfaster och farfar i nämnda ordning för att lyfta, beskåda och begrunda. Farmor hade fixat till babykorgen och bäddat med lakan och lapptäcke och lillfaster gick omkring och vaktade så att hon skulle få vara först att lyfta babyn ur sängen när han vaknade. Ett par dagar senare åkte vi hem till mormor och fuskmorfar och då blev babyn återigen syttad, beskådad, beundrad och firad på alla sätt med hissad flagga, tårta och alla hade tagit ledigt från jobbet.

Som en pampig avslutning på de första dygnen utanför livmoder och BB bajsade babyn ordentligt på mormoderns köksbord.

Första gången vi lämnade babyn var han en månad gammal och det var mormor som fick den äran att vara barnvakt för vi råkade vara där just då. Efter en timme var vi tillbaka och undrade oroligt om han överlevt. Då hade det kommit tanter som hade med sig både stickat och virkat till prinsen och som syttade och gullade, skyldigt tittade dom på oss och sa:
Ja, ma tog opp´n, ma, han vakne och ville bli sytte...

För 35 år sen var det solsken hela våren och snö i slutet av maj. Ungen växte med rekordfart och jag skrev i dagboken att jag helst skulle vilja vara hemma med babyn i åtminstone 20 år eller så. Nu fick vi ju nästan till det eftersom det kom ett antal ungar till med lagom jämna mellanrum. Man hade liksom jämt en bebis och körde omkring en tvillingvagn med ståplatta på. Två som sov och en som höll låda och en julgran på det. Jodå, den lyckliga tiden, kallar jag den, när dom var i lekåldern.

Men som allting är och blir så är dom bara till låns dom små liven. Och vi som har gått in i fas III nu, den äldre generationen, vi får vara rädda om varje minut, och tjata på de unga föräldrarna 120 mil bort att också ta vara på tiden.
Hejhopp!

Det var en gång för 35 år sen, som...

/E

Jag är här. Bakom tangenterna.

Jag har ägnat några timmar åt att bläddra igenom min blogg eftersom jag kom på den briljanta idén att ta bort den.

Jag skriver ju ändå inte. Jag vänder mig till mina barn, nära och kära, några få utvalda, och dom kan jag ju kontakta på annat sätt om jag har nåt att säga. Men, nej, efter ett kort samtal med en av de som är närmast, så inser jag att det finns ett värde. Frågan är varför det inte liksom går att skriva. Ska sanningen fram så hänger det (säkerligen) ihop med att min vardag förändrats och att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera detta. 

Mamma har tagit mycket energi. Jobbet tar resten. Jag har ett helt rum med färger och papper och skrivmaterial och fina böcker. Men allt liksom har bara stannat av. Så konstigt. 

Längtan

Att vänta på inspiration går inte har brorsan sagt. Det är bara att sätta sig ner och göra. Ja, men just det, ja. Det är så många tankar som flyger omkring och dessa behöver liksom samlas för att jag ska kunna begripa världen. Den här smittade världen. Jag, liksom du, äts upp av information och desinformation. Vare sig vi vill eller inte. Det känns avgörande för mitt inre lugn att lämna det en stund.

Var är jag nu?

Mamma får jag inte besöka just nu. Hon som ändå inte riktigt vet vem jag är nu mera. Det är riktigt svårt. Jag har inte ens i min vildaste fantasi tänkt mig hur detta skulle vara. Nu vet jag.

Jag ska bli farmor om allt går som det ska. Ett nytt kapitel. Va konstigt. Ogripbart just nu. Jag stickar ingenting. Borde jag det?

Jag har ett år kvar till pensionen. Pensionär. Hur är det? Vem blir jag då? Hur ska det gå till?

Vi har en husbil. Det känns nästan lite roligare att planera för en resa med den än med hojen. Det är illavarslande eller helt naturligt. Kanske det beror på rådande omständigheter angående virus. Vi har vårt bo, vi är bara vi två. I en burk. Topp!

Återkommer med saker att ta vara på i livet snart. Igen.

JO, jag har varit in i en leksaksaffär. Alltid något när man ska bli farmor. En riktig. Det ska jag skriva om nån gång. En riktig leksaksaffär.

/E

2019 års guldkorn. Livet går vidare. Och nej, jag skriver inte mycket. Och ja, jag vill skriva mycket. Men troligen har allt sin tid.Året började med

JANUARI
Första månadens största happening är att den yngste sonen fyller trettio. Trettio. Trettio? HUR kunde det komma sig? Han var ju nyss en charmör som inte ville ha tufsigt smör på mackan och som inte ville se ut som en pälsboll i huvudet. Men vi får i alla fall möjligheten att bjuda på en fonduefest och glädjen att planera födelsedagspresenten tillsammans. Efter lite funderande blir det en resa till Lofoten så småningom med husbil och valsafari och kanske en tur ner till Bergen. Kommer två meter son att få plats i en husbil, tro? Vi ska nog hitta en lösning!

FEBRUARI
Mamma fyller år. Vi firar med tårta och choklad och kramar. Trots att mamma oftast lever i sin egen värld blir det så roligt när vi ses och det gör vi i och för sig ofta. Vi försöker ha fest så ofta det går. Det finns alltid nåt att fira. Om man tänker efter. Just den här dagen är det i alla fall födelsedag. Och mamma gapskrattar när jag säger att hon fyller 89 och väljer att inte tro mig. Ja, skit samma, säger jag, vem bryr som några ovidkommande siffror. Huvudsaken man får käka tårta.

MARS
Vi tar en tur till Malaga på mitt sportlov. Det är rätt tid. Svensksommarklimat. Långkallingar på på kvällen och t-shirt på dagen. God mat, minnesvärd tur till Gibraltar och en trivsam stad. Vi ska nog åka hit igen.  

APRIL
Vi har köpt en gammal husbil och nu ska den premiärköras. Man måste ju se att allt funkar innan sommarresan med T. Vart ska vi åka då? Vi åker till Värmland. Kanske har vi tur och kan besöka Lerins Sandgrund. Ett stopp vid Siljan i det fantastiska vårvädret är inte fel. På nåt sätt hör det här till min barndom och ibland kan jag längta till Siljanstrakten precis på samma sätt som jag längtar till urhemmet i Såå. Några ryttare njuter av sol och lågvatten. 

EVENBACKEN

En viktig plats. Ett riktigt guldkorn. Härifrån kan man se ner till barndomshemmet fast det inte syns bland alla träd. Här får man hoppas det fortfarande kommer att gå att ströva omkring. Jag är för evigt tacksam att jag fick växa upp där nere i dungen fast mamma inte tyckte hon kunde se tillräckligt mycket av skutan. 

MAJ
Son nummer två har flyttat till Malmö och vi gör en rekognosceringstur för att se hur det unga har det i sin nya hemstad. För långt bort för mammahjärtat men allt kan man inte bestämma över. Vi ser det som en fin möjlighet att se en annan del av Sverige lite oftare. Vi hinner med Köpenhamn också, en snabb tur över en dag medan D och A jobbar. 

JUNI
Jag följer moster M till en av mina tanter. Mina tanter är ett kapitel för sig. Man måste minnas och vara rädd om de som betytt så mycket i en trygg uppväxt: julgransplundringar, barnkalas, byfester, kakor och karameller och senare extramorsor som brydde sig. Nu är tyvärr de flesta av mina tanter borta men de som finns kvar är sig lika. Det blir en av sommarens finaste förmiddagar där i köket med kakor och tårta och babbel om livet.

JULI
Ja, nu är vi på väg på Lofotsäventyr. Vilken resa! Under två veckor åker vi till Andöy för att se valar och sedan ner till Bergen för att se hur S har det. Det blir trångt och inte alltid så bekvämt men ändå skönt att ha huset med sig. Lofoten är ett oändligt äventyr men nu håller vi mest till norr om Lofoten där vi åker båt några timmar för att se valar vilket vi också lyckas med. 

JULI
Efter en lång resa från Nordnorge ner till Vestlandet stannar vi några dagar i Bergen och sönerna kamperar ihop ett par nätter. Det är många besökare i Bergen denna vecka, skepp från världens alla hörn har samlats, Tall Ships Race. Det är väldigt mycket folk överallt och det blir en utmaning att titta på olika saker eftersom det annars lite småregniga Bergen bjuder på strålande sol för det mesta eller också en kvävande fuktig värme som ligger som en filt över oss svettiga turister. Vi tar turen över Geiranger och Trollstigen hem. Varför inte? Vi är ju i Norge!

JULI
Älskade Näkten, plats för fullkomlig vila och njutning. Bryggbåten tar oss fram mellan öarna och det är makalöst att duka upp lunchen på flotten för att sen ta ett dopp vid någon ö.

AUGUSTI
Vi utnyttjar alla fina kvällar vi kan, tur det inte är så långt till stugan som ligger där bland granar och tallar, knappt synbar från bryggbåten. 

AUGUSTI
En tur till Stockholm och Ulriksdals slott för att se Diggiloo, en julklapp till maken. Det var bra, mycket bra, och efter en fin show fick vi också uppleva utmaningen att stå mitt ute i ingenting utan att veta hur man tar sig hem till hotellet. Inga bussar och bara förbeställda taxibilar. Nåja, vi fick en också, så småningom. På köpet fick vi bjuda en tvivelaktig tant på skjuts. Man får glädjas eller förundras över alla små möten man gör i udda situationer.

AUGUSTI
När ska vi åka hoj, då? Detta husbilsåkande har inverkat menligt på hojåkandet. En ny erfarenhet. Vi måste bara ta en tur. Mot Norge igen! Bara över en helg. Men ändå. På väg norrut kommer vi på att vi har bröllopsdag och vänder mot Trondheim och tar in på hotell Nidelven för att fira med Norges Bästa Frukost. Inte så illa. Vi åker över fina Skalstugan och ner i Verdal och tar vägen "bakom" Trondheim så vi får åka färja in till stan. Så fina vägar! Och den där frukosten var verkligen över hövan. Jo, det är fint med åtta sorters juice och tio sorters äggrätter men man blir ju liksom mätt lika tidigt som vanligt. Fast för den som vurmar för hotellfrukostar kan jag rekommendera å det starkaste.
Tack och lov att vi bor där vi bor och kan åka dit vi vill åka. Maken vilar sig i mossen, i fall du undrar vad han gör.

SEPTEMBER
Ja, nu är altanbygget igång. Åtminstone ska vi ha ett golv innan det blir jul. Mörka höstkvällar står vi ute och pysslar.

OKTOBER
Stockholm igen. Nu får vi gå på Malmöbandet Flow´s spelning på Broder Tuck. Spännande. Skåningarna levererar och vi får umgås med en rockande son. 

NOVEMBER
Kanske man ska baka lite bullar? Sånt förekommer knappast nu när vi inte har några hemmavarande bullätare längre. Men det blir ju advent, jul och faktiskt långt innan dess, fars dag. Baka, vinter och söndagar hör ihop för mig. Fråga mig inte varför. Hur som helst är det en bra kombo. 

DECEMBER
Pärlemormoln, julstök, hemvändare, matlagning och lite mer bullbak. Den där fantastiskt fina dagen när jag och Therese står i köket i timmar och julstökar mat. Vi gillar det. 

DECEMBER
Ja, det blev en kort vinter innan julafton. Vi passar på att ta en bild så man har bevis. Visst är det vackert med allt det vita. 

DECEMBER

Julafton. Granen i köket. Paketen under. De vuxna barnen som förser sina gamla päron med omsorger och besök till jul. Att få rå om varandra är den största julklappen. 

Låt oss se om fler bokstäver hoppar fram detta år.

/E