Pensionär. På riktigt ?!?!

 Jaha, nu loggade hon ut. Muckade. Lämnade dator, iPad, nycklar och namnbricka på administratörens skrivbord. Passade på att smita under konferensen för att undvika känslosamma avsked. Precis som om jag skulle försvinna för gott. Det vet man ju, om en månad kommer de att ringa för det saknas nån vikarie...typ.

I bilen på väg från jobbet ansträngde jag mig för att tänka och känna. VAD kände jag? Min kollega Ylva intervjuade mig redigt i morse om exakt hur det kändes - kunde det möjligen kännas som inför ett sommarlov?

Nej, det gör det inte. Jag har redan lagt av. Sen länge. Gjorde min sista lektion nån gång i början av juni. Då loggade jag ut. Utan problem, sentimentalitet eller glädjeskutt heller, för den delen. Jag bara gjorde det. Lika är det nu. Jag har inte någon särskild känsla för att det är allra sista, skälvande perioden i livet. Nää, hörni. Gäääsp. 

Jag bara drog. Som när jag hoppade av tandsköterskejobbet för att ta hand om flera ungar och hitta en annan linje i livet. Jag bara stängde dörren och sa hej. 

Vänner och kollegor finns alltid kvar om man vårdar kontakten. Jag har samma goda relationer till tandsköterskorna ännu. Jag kommer att träffa mina lärarkollegor som jag haft mest att göra med under dessa år. Det är arbetskamraterna jag saknar och då kan jag ju åtgärda det genom roliga och givande möten. 

Näpp. Jag frågade maken om vi skulle unna oss ett glas vin till resterna ( vi är pensionärer nu, får ta vara på allt!) och fira liiite att jag bytt liv. Det gjorde vi. Nu ska jag känna efter om jag märker nån skillnad när höstmörkret rullar in och jag kan välja att ligga på soffan en hel, jävla dag och låta klockan ticka. Och jag kommer INTE att säga " vart har tiden tagit vägen?" när jag tänker tillbaka på de dryga tjugo åren i skolans värld. För det har varit en lång tid med massor av händelser. 

När jag började jobba i skolan var han som är resande försäljare och norsk sen tio år tillbaka en sextonåring som famlade sig fram på gymnasiet och körde cross. Hans lillebror som är familjefar och arbetsterapeut i Skåne var fjortis och behövde skjuts till nya förälskelser lite då och då, den yngste sonen som sen mer än tio år tillbaka arbetar i restaurangkök var på väg att lämna den lilla trygga skolan för den stora och okända och den lilla familjeprinsessan underhöll oss med lekdans med alla tjejkompisar i sitt rum på övervåningen med rosa väggar och ljusgröna gardiner. Alltså en EVIGHET sen. Så då så. 

Vi hade just slutat släpa runt alla på campingresor varje sommar då tonåringarna inte längre ville hänga med oss, jag fick min egen motorcykel av maken i examenspresent och vi vågade oss på tur till Härnösand medan mamma höll ett öga på ungarna ett par dar. Det är ju jättelänge sen. Nu är jag här. 

Yoghurt, naturen och roliga saker håller en evigt ung. Så nu sätter vi igång. Häpp!

/E.

Bara jag får vara ute så...

Vem? Jag?

 Återigen, vem är jag nu?

Pensionsdagen är så gott som här, fast det är ett par veckor kvar. Jag har bara tre dagar i veckan att arbeta på mina procent, sa till chefen att jag byter lite dagar så jag hinner träffa min klass lite innan jag drar för gott. 

”Lägg upp det som du vill” svarade hon. 

Så nu ska jag bara se till att plocka russinen ur kakan och göra det jag tycker blir bäst. Idag är jag hemma. I morse intervjuades jag och min kamrat Elin angående boken vi gjort. Det kändes konstigt. Va ska vi säga? var den stora frågan. Barnboken hade kommit till även om vi varit sotare och bagare, inte för att vi råkar vara lärare. Vilket tydligen intervjuaren ville trycka på. Visst, vi var ju tvungna att påpeka det där med vikten av läsning och att det är lite klent med det bland kidsen idag, men att vi tror att det går att vända trenden eftersom man börjar fatta vad som hänt. (”Man” det är forskning och larmrapportörer av olika slag.) 

Men det där är en lång diskussion som jag skulle kunna ägna timmar åt. Grejen med vår bok handlar egentligen bara om att Elin hade ett manus, jag sa att jag kunde rita rätt hyfsat. Och gemensamt brinner vi för att barn ska få känna lust att läsa och att läsandet ska bli ett äventyr. Vår lilla berättelse handlar inte om stora problem och livsfrågor utan om barns små vardagsbekymmer som löser sig med stöd av vänner och lite pepp. Förhoppningsvis roar den några små och kan bidra till lite småprat med barn om att våga, att prova och att ha vänner som ställer upp.

Jag är ändå glatt förvånad över feedbacken från bokhandlarna som vill att vi ska signera böcker i deras affärer. Det kommer att kännas ovant. Nu smyger sig den där känslan på en igen, vem är jag nu? Jag ritar en hel del och har alltid gjort, men jag är inget proffs. Ibland får jag en beställning på en bild, mycket sällan men ändå, och då får jag lite ångest. Tänk om MIN bild inte är densamma som DIN bild? Det är dilemmat för mig och en lärdom då jag skulle rita Elins drakar. Eftersom hon hade sitt manus och sin bild klar av hur det skulle se ut, så var det givet att jag skulle anpassa mitt ritande efter hennes önskan. Det krävdes en del övning och ett års bollande ska jag säga. Jag har lärt mig massor. 

Nu är det jobbet med marknadsföring. Och då kommer jag till mig själv. Ska jag göra nåt mer med mina bilder som fyller byrålådorna? Det ständiga letandet efter vad jag vill berätta med mitt ritande. Jag vänder mig till barnkammaren. Jag vill att barn ska se mina bilder, upptäcka något och fantisera kring det. Är det nu jag ska rita mer än tidigare? Gör man det man drömmer om när man slutar arbeta eller vimsar man bara runt? (”Man” är i det här fallet mest troligt ”jag”…)

Vem är jag utan att åka till skolan? Hur konstigt kommer det inte att kännas när det är en gråkall oktobermorgon och jag INTE ska stålsätta mig för att min planering i hur man skriver en novell ska falla väl ut bland tonåringarna. Vem är jag när det är runt den tjugonde december och jag redan haft jullov så länge jag velat? När nationella proven drar igång i december och alla grupper ska ordnas och alla vikarier ska fixas för att man ska kunna ha alla muntliga under en och samma vecka - då ligger jag i soffan och äter popcorn och ser en gammal ÅsaNisse? Eller nä, det sista var nog inte troligt. 

Nå, man får fundera. Vem blir jag nu? Vem är jag redan nu som åker till jobbet när det passar bäst och gör liiiite nytta så här i terminsstarten..? Återkommer med det. 

/E.

PS. Frågan om vem jag blir nu är sen gammalt. Jag undrade väldigt länge vem jag var efter att sista ungen lämnade boet. Vem skulle jag vara nu när inte mornarna var en enda loppcirkus? Saknar det, i alla fall 😆😀

                                                                          

Surströmmingsbrist

 Jojo, utfisket gör sitt. Vad har väl en liten skittradition och matkultur att säga till om? I en liten del av landet dessutom, känns det som. Ja, jag ska INTE bli politiskt i bloggen. Jag har bestämda åsikter men här ska det vara lugn och ro. Jag vill bara säga att det inte känns bra. 

Idag skulle jag göra inköp till mitt ständiga lagande från grunden. Ännu mer noga för varje år som går. Viltkött ( bara lite, det är lyx), vit och röd kål och en massa broccoli. Och så ramlade jag över surströmmingsburkarna när jag letade räkor. Med en skylt om gällande restriktioner - köp endast TVÅ burkar per hushåll! Ska jag? tänkte jag, men ångrade mig. Tänkte på de som var några stycken och som kanske varje år åt surströmming i båthuset tillsammans med moster Olga och farbror Greger. I år kanske det inte skulle räcka för man skulle inte hinna åka i omgångar och köpa. Kanske någon som inte äter surströmming till och med skulle köpa ett par burkar bara för att senare, då allt var slut, stå utanför butiken med burkarna dolda innanför en stor trenchcoat och sälja dem för en tusing styck. Sånt har hänt. Ett tag tänkte jag att det kanske var jag. Men som sagt, förnuftet vann den här gången också. 

I min familj är det bara jag som äter den lilla sura sillen. Och sist, det var för ett par år sen, var jag på en tillställning där jag längtande satte tänderna i en strömming och upptäckte till min fasa att jag inte längre kom till himlen omedelbart. Vad var detta? Jag, en surströmmingsdiggare sen barnsben, som otaliga gånger ordnat partajer med surisar, varit först att äta fem sillar, snott rom från andras tallrikar och som har rapat surströmming med glädje flera dagar efteråt. Hur kunde det komma sig? Hade maken indoktrinerat mig i smyg? Nej, han kan konsten att äta denna delikatess som sällskap men utan förtjusning när det bjuds utanför hemmet. Det kanske är åldern? Denna ständigt tickande bomb. Förändras då lusten att äta surströmming också, likväl som man plötsligt inte längre känner lust på salta lakritssillar eller bugg och cola? Tja, inte vet jag. Jag avstod i alla fall från att köpa ett par burkar att ha på lut. Inte för att sälja till en med abstinens som hotar spränga butiken utan för att ha själv. I fall JAG får abstinens, menar jag. Man vet aldrig. Men så kände jag att det inte var värt en plats i kylskåpet. 

Suck, en epok är över. Jag ilade inte till butiken för att komma över en burk. Jag ringde inte någon strömmingsälskande vän och ordnade ett möte på lördag eller så. Jag bara lät bli. Köpte inga räkor heller. Nu sitter jag här och tänker på surströmmingsfester där de allra bästa var de som skedde i min barn- och ungdomstid i urhemmet i Såå. Uppdaterar detta i Enhenna senare.

/E-

Dagen närmar sig…

 …som heltidspensionär. Jag behöver ta tillbaka både skrivande och ritande. Ja, ritar gör jag ju i princip jämt, men det är mest ett pillande med olika material och färger som ger mig någon sorts tillfredsställelse. Det blir inget mer betydelsefullt förrän jag har ett uppdrag. Antingen ett jag givit mig själv eller något från någon annan. Kanske är det ett sätt att uppehålla fingrarna och någon del av hjärnan som behöver färgbada. Lika med mitt skrivande som var i full gång från sekelskiftet och framåt i tio år. Sen då? Är det det berömda livet som ”kommer mellan”? Knappast. Eller också är det så. Jag kan ändra mig. I mitt jobb finns inte mycket utrymme för eget skapande, det mesta av min tankeverksamhet och kreativitet har upptagits av olika pedagogiska idéer, hur jag ska hinna läsa allt, hinna ta vara på enskilda individers behov, hinna vara tillräckligt bra, hinna vara engagerad. Och framförallt påläst och uppdaterad inom mina egna ämnen och aktuell forskning kring hur man bäst lär ut. Ja, jag vet, ingen orkar allt och vi ”är bara människor” också. Men faktum är att det tagit en bra bit av mitt inre rika liv i besittning. Kanske blir det annat nu, då jag släpper arbetet för att möta en ny period i livet.

Ibland, när jag ligger i sån där härlig halvdvala en ledig morgon och vet att jag kan få somna om eller bara ligga och tänka, då brukar jag få utrymme för idéer och min längtan efter något som är svårt att sätta fingret på. Den där längtan efter något obestämbart, den har jag alltid funderat på. Eller så länge jag har varit medveten om den. Det uppstår när jag minst annat det. En känsla av att jag saknar något. Ett tag undrade jag om det var sådana känslor som får människor att bli religiösa. Men det stämmer inte riktigt. 

Jag har i alla fall listat ut en del av det hela. Alltid när jag ska vila, antingen för att jag är trött eller för att jag ligger och dåsar någon morgon, så hamnar jag i min barndom i Såå. Det är olika situationer eller miljöer som jag plötsligt minns och praktiskt taget går in i med hela min själ. Jag kan dela en sådan minnesbild: mamma eller mormor bad tolvåriga mig hämta gräslök till middagsfisken. Jag gjorde det gärna men gruvade mig liiite för om någon geting eller spindel skulle bli för närgången. Gräslökstuvan var nämligen för länge sedan överväxt av vanligt gräs. Man behövde passera den stora rönnen, rödvinbärsbuskarna och sen alldeles bredvid svartvinbärsbuskarna, där ringblommor och krondill också en gång såtts, kunde man bland olika grässtrån finna även gräslök. Det krävdes att man satt på knä och sorterade lite, vilket i sin tur krävde ett visst mod. Just detta hörn av trädgården var alltid varmast, soligast och mest fyllt av dofter och småkryp. Dessutom, men det sa jag aldrig, var det magiskt. Det finns ingen rimlig förklaring till magin, men det är kanske det som är poängen. Just i det där hörnet visste jag att allt kunde hända, om man bara väntade och lyssnade. Så jag gick gärna dit trots risken att bli illa tilltygad av illasinnade småkrigare med gadd. Någon gräslök fann jag alltid, någon tog emot den tacksamt och började klippa den i småbitar med sax och jag återgick till boken eller ritblocket eller modelleran eller nåt annat viktigt. 

Och vad är det med det här då? Jo, jag tror att min ständiga längtan är att det var det var så väldigt små bekymmer, som småkrypen. Men det obehaget överträffades av möjligheten att komma hemligheten med hörnet i trädgården närmare. Min ständiga längtan kan nog höra ihop med att livet var enkelt, tryggt, det enda jag behövde bry mig om var om en spindel skulle bitas eller en geting skulle stickas. Och egentligen struntade jag kanske i det, bara jag fick sitta där på knä och gräva i gräset, känna lukten av jord, lök och dill och solsken med en känsla av att snart, mycket snart skulle något magiskt uppstå som jag än idag inte vet något om. Tror jag. 

Återkommer. Uppdatering av den andra bloggen finns också i åtanke nu, då jag har minnen bakåt som är rätt komiska. Som sagt, återkommer efter dagen.

/E.

Tillbaka i hemmet

 Under middagen ikväll sa jag till maken att jag minns som vanligt Norgevägarna mest. Att jag hade lite svårt att minnas var vi sovit. Att det ”nog” var sol hela tiden i Malmö…. Maken svarade att vi rejsar genom landet som vanligt utan att stanna länge nånstans. Jag håller med, vi har nog alltid gjort det. Vägen är resans mål, säger man ibland. Vi har gillat att se Sverige susa förbi utanför bilrutan när ungarna var med. Och det gäller kanske nu med. Jag undantar hojturerna, då ÄR det ju vägen som gäller, för det är så kul att köra. Nu har vi ändå kapat årets semesterresa med åtskilliga dagar bara för att vi insåg till slut att vi inte skulle orka se husbilen alls efter fyra-fem veckor runt delar av Skandinavien, vilket ju vore synd. Den är ju ändå en del av familjen nu. 

Så vi siktade på en något decimerad rutt. Barnen skulle i alla fall få besök och min bror, som brukligt. Alltså, mot norska kusten och Trondheim, ner till Bergen, vidare till Malmö och sist Öland. På hemvägen någon dags umgänge med nära vännerna i Leksand, så vi får den där ”Dalarnadosen” som tycks förfölja mig genom livet. Våra grannar satt nog bänkade i fönstren med chipspåsen och sexpacken när husbilspreppen började på en tisdagskväll klockan arton, ungefär. Först alla sängkläder (se mig med två täcken, fyra kuddar, filtar och hundens sovplats i en gigantisk hög som jag vinglande bär ut, eftersom jag ändå vinglar jämt, känner mig fram till husbilens dörrhål som är för litet för att TRYCKA in hela högen men jag kämpar på; att gå flera gånger är inte aktuellt). Sen hela garderoben, matkassar med nödvändig torrskaffning, halva min ritverkstad i portabel form, badhanddukar, toalettväskor och en stor medicinlåda som kan vara bra att ha. Jag vinglar mellan hus och bil, möter maken ibland som bär verktygsväska (gammal bil - man vet aldrig), nödvändiga artiklar för tank och toa och teknik. Efter tre, fyra timmar bågnar bilen, grannarna har fått le och skaka på huvudena och vi behöver bara kolla var bilnycklarna tog vägen. Och kartboken, för fagerlund, glöm inte….

Nåväl, vi kom iväg och det är bara att konstatera att vi bor i ett vidunderligt vackert hörn av världen när vi susar fram längs havet, över fjällen, rundar berg och korsar fjordar. Bilderna får tala, ord är överflödiga. Ändå har jag liksom bara spontana ögonblicksbilder, inte särskilt genomtänkta, men minnet från just den stunden och platsen finns kvar.

Det som var lite snopet denna gång var att jag hade lite svårt att känna det där drivet jag alltid känt när det gäller resandet. Jag som alltid mår bäst då jag är på väg. Jag brukar tänka att äventyret väntar bakom nästa hörn, varenda dag, efter varje mil. Nu blev jag snabbt trött. Kanske kan det beror på en envis förkylning som hängde med, eller är det en naturlig åldersförändring? Allt har sin tid, brukar jag trösta mig med, jag är inte särskilt sentimental över mig själv och varför jag inte är som förr. Men det ska du bara veta, en sak som triggar min semesterkänsla, det är campingplatsens servicehus. Tro det eller ej. 

Ibland fricampar vi, ibland står vi på någon ställplats. Den första natten sov vi på en liten skogsplätt vid ett grustag tillsammans med några holländare och ett ungt par som smällde upp ett tält bakomen buske. Nästa natt valde vi campingplats, det var en liten men oerhört mysig plats nära havet på norska kusten ovanför Molde. Så fort jag närmade mig servicehuset och kände lukten av diskbänk, olika matdofter och nån skum jordlukt som alltid tycks uppstå i campingplatskök, så blev jag lyrisk. Semester, på riktigt! Oreda i skåpen med någon udda kopp här och var att låna, kvarlämnade kryddburkar, fyra sorters diskmedel i halvtomma flaskor, en skitig diskborste och diskhoar som är allt ifrån skinande renskurade till slasktrattar. En gigantisk pappersrulle i en golvställning och nån kokplatta som borde putsas upp lite. Ibland finns mycket att önska, ibland häpnar man över perfektionen. Det är nåt speciellt med campingkök och servicehus, som sagt. Alla möten, alla lukter, alla språk, alla olika rätter och alla sätt att diska. Jag älskar det! Att det kan vara lite ofräscht struntar jag i eftersom vi alltid använder egna grejer, men ändå. Jag har fantastiska minnen från camping med fyra ungar under alla år. 

Mitt första möte med campingduschen var en sommar på Ängby i Stockholm. Vi hade lånat ett tält, vi hade tre små grabbar typ 2, 4 och 6 år och hoppades att det skulle funka. Ängby kokade av campande människor i alla åldrar och nationaliteter. Det var tätt mellan tälten och jag undrade om vi skulle få sova. Men det gjorde vi, och så klart, tätt hoprullade alla fem som den flock vi var, sov vi gott. Strax före sex gick reveljen i form av trangiaköksskrammel från något granntält. Jag skulle ta mig till duscharna med minstingen och maken skulle ta med de två större. Där och då grundades nog den ultimata känslan av campingsemester. Duscharna var knökfulla och vi trängde oss fram till en vrå där vi kunde klämma ner toaväska och handdukar och våra kläder. Sen var cirkusen i full gång. In och ut i duschar, hoppas att duschpoletterna skulle räcka och att man inte skulle tappa nån. Att sno tappade polletter som rullade runt på golven och in under grannens dusch var en sport. Att hålla reda på ungen som sprutade tvål på väggarna och samtidigt hinna tvätta alla kroppsdelar under den lilla tiden man hade var ett äventyr i sig. Sen fick man tränga sig ut bland tanter, barn, tonåringar och städpersonal i en salig blandning och krångla sig i kläder lite hipp som happ. Allt påminde om ett överfyllt omklädningsrum med en högstadieklass på trettio som alla skulle hinna duscha i fyra duschar och sminka sig på tio minuter. Man fick vara glad om man hittade sina egna trosor och dessutom kunde tränga sig någorlunda torr ut genom dörrarna medan hårspray och deodoranter duschade en från alla håll. Allt detta under skränande musik från en avlägsen högtalare. Men rena var vi och glada var vi. Det var liksom samma sak med köksavdelningen. Lagade mat gjorde vi på vårt gasolkök, men diska, det skulle göras i det gemensamma utrymmet. Herrejesses, så många roliga minnen av detta! Det ÄR semester de lux. Det händer bara inte annars. Det är nåt särskilt alltså, som får mig att gå igång. Tur var det nog att semesterkänslan väcktes i det där köket på Flø camping, annars hade jag börjat tvivla på mig själv. 

Lite bilder från treveckorsresan på ca 350 mil.

Molde. Badbild. Fast det är inte vi, det är några rätt modiga som badar mitt i stan, vädret är lite svalt. Vi värmer oss med svæle och kaffe i stället. 

Flø, söder om Molde. Här upptäckte jag semesterkänslan i serviceanläggningens kök.  Stårsa upptäckte glädjen att springa lös längs havet en stund.

En favorit. Vägen mot Bergen, söder om Ålesund. 

Bloggerskan i Bergen i sol och sommarhetta, beställer in en trendig Aperol som ska vara så god. Här garanterar jag att det bara smakar wishyvatten, pengarna i havet. Eller så är det min envisa förkylning. 

Bergen, Skuteviken. Staffans gata, vi fnissar när vi möter denna karavan på väg nerför den branta gatan.  Håll i hatten, tänker jag.

Hardanger, på väg mot svenska västkusten genar vi över fjället.

Lysekil. Jag ville gärna återse platser som vi besökt för trettio år sen, eller så. Jag vet inte om det är sig likt. Men Curmans villa står kvar. 

Malmö. En (ganska) typisk fika med prinsen och hans mor.

En annan favoritbild. Där ligger en vuxen man inuti en spiral, två mammor fotograferar. Den ena tänker att det är roligt att se sin son i en klätterställning igen. Den andra tänker att det är bra att fästmannen visar sin son hur man leker i en klätterställning. 

Österlen. Sökande efter Prästens badkar.

Barnportion av Nybros stolthet (?) den största glassen man kan beställa. 

Öland, Övre Västerstad.

Öland. Sommarkvällsutsikt från min brors stenbro.

Ölands södra udde, fågeltornsutsikt. Inga giraffer i sikte…

Västervik

På väg, snart Kumla.

En av de bättre campingplatserna vi besökt, Kumla.

Leksand, Västanvik. Landad på vänners veranda på gammal dalagård. Kräftmiddag och en massa goda saker väntar. 

DalaFloda, Hjort-Olars fik. Tacksam för sommarflicka i mysig miljö. 

Dalarna levererar, vi åker hemåt. Nöjda på husbilslivet, med hemlängtan och en känsla av frihet. 

/E.

Eftertanke

 Nu sitter jag här på verandan, föräldralös, på ålderns höst. Naturligt föräldralös. Men det känns mycket konstigt. 

Igår när jag köpte en del varor till middagen kom jag på mig med att även passa på att kolla upp vad mamma kunde behöva. Det tog tre sekunder innan jag reagerade. Och då slog tomheten till. Vem är jag nu? tänkte jag och gick där mellan hyllorna och visste inte längre vad jag skulle ha. 

Den där lilla stundens förvirring fick passera. Jag såg ingen jag kände och behövde inte hälsa på nån jag ändå inte skulle orka prata med just då. Däremot, medan jag kunde slutföra mina inköp, kom jag på att jag aldrig varit längre bort än tolv mil från min mamma. Förutom naturliga situationer som semesterresor. Jag har flyttat men inte långt. Vi har setts och umgåtts rätt frekvent genom åren, alltså, varav de sista två mer i mitt medvetande än i hennes då åldersdemensen tog över helt. 

I förrgår hölls begravningsgudstjänst och mamma överlämnades till något ljusare, förhoppningsvis. Det var sorgligt, men inte ohanterligt. Vi var i en fantastiskt fin kyrkolokal, bårtäcket råkade vara blått som var mammas favoritfärg på saker och blommor men inte på kläder.  Det var en ljus och fin begravning, trots allt. Det var vi, familjen, en rätt bra skara ändå. Att vi också fick sjunga sommarpsalmen ”I denna ljuva sommartid” kändes mycket bra. Mamma gav ju allt för den ljusa årstiden.

Efter begravningen hände det som jag egentligen alltid tycker är bland det roligaste som kan hända: alla samlades hos oss och åt mat ihop. Det blev några timmars skratt och prat. En liten prins i ljusa lockar sprang omkring och jag är säker på att mamma i sin nya tillvaro var med oss. Det kändes och känns så. Några gånger har det hänt, under hennes senare år och då hon inte känt igen oss i familjerna, att jag saknat att kunna göra henne delaktig. Hon har alltid lyssnat och varit uppriktigt intresserad av allt vi tagit oss för. När hon inte längre visste vem jag var försvann också samtalen, även om jag fortsatte berätta om våra liv. Då jag visade första bilderna på hennes barnbarnsbarn tyckte hon det var ett under att få se på en så söt och go liten bebis. Men vem det var, det visste hon aldrig. Det är fyra år sen. Hon kände igen mig och pratade om sin bror och sina föräldrar. Men där tog allt stopp. Jag förstod att det bara var en tidsfråga tills hon inte heller skulle veta vem jag var. Det kändes tomt och fattigt, minns jag, när den där tiden kom. 

Det har ju alltså gått en ansenlig tid då jag ändå inte kunnat göra henne delaktig. På något sätt vande jag mig. Men ändå, vem är jag nu, den frågan kom upp som en påminnelse att jag inte ska åka och göra inköp till mamma: toapapper, tandkräm, skurmedel, tvål, kakor, choklad och färska blommor. Alltid blommor och kakor. Nåja. Jag antar att fler upplever samma saker. Man vänjer sig. Snart, väldigt snart ska jag ta tag i de allra roligaste minnena och uppdatera den halvsovande bloggen Enhenna som ska se det komiska i livet och minnas allt fint jag varit med om.

Och jag är helt säker, mamma finns med hela tiden nu. 

/E.

Mamma

 Dagen efter mitt förra inlägg fick min mamma se vad som finns på andra sidan. Hon somnade in klockan sex på morgonen i den tid hon älskade allra mest - den tidiga sommaren med ljusa nätter. Jag höll henne i handen. Hon slutade bara andas. Så var det tyst. 

 Strax efter fyra ringde de. Jag hade väntat på det samtalet ett par veckor. Förberett mig. Allt var som jag tänkt. Såg mig själv som på film på repeat. Messade min bror som förhoppningsvis också fått samtal, toa, ett par ordentliga klunkar kallkaffe, borsten genom håret två tag och bilnyckeln från byrån, bad maken gå ut med hunden och sen komma efter.

Konstigt hur allt är. Det var så lugnt. Vi visste hur det skulle bli. Mamma skulle få vila efter 94 försomrar. Vila från åren i sin egen värld som både roat och stört henne. Ingen värk i benen längre, ingen förlamande trötthet och frusenhet. Vi tror att hon gick in i ljuset, rakt i armarna på sin Arne. Hon hade gjort sitt nu. Uppdraget slutfört. Jag tittade på BrittMarie som satt i soffan med kaffemuggen framför sig. Hon hade varit med mamma sen sena kvällen. BrittMarie berättade att hon efter sin pension från hemtjänsten för flera år sen brukade vaka vid dödsbäddar. Pensionär hade hon bara stått ut med att vara några år. 

- Då har du sett många dö, sa jag, som fortfarande hängde över mamma och kramade hennes hand.

- Oh, ja, sa BrittMarie och drack lite kaffe. 

Jag hade också fått kaffe nu och berättade att mamma jobbade på hotell Årevidden när hon var i jobbåldern.

- Nämen, va säj du? Der har je vöre myttje ma pensionärsgruppan! sa BrittMarie.

Som sagt. Det var ändå rätt lugnt kring mamma. BrittMarie var dessutom en äkta tant, jag kände mig omhändertagen som jag gjorde som barn när tanter var hemma. Nån att luta sig mot, liksom. Maken kom och vi grät lite ihop och drack ännu mer kaffe. Mamma vilade i sin säng, BrittMarie ordnade med praktiska saker och vi gick hem och tog ut hunden på en promenad så länge. Plockade en sommarbukett och gick tillbaka till mamma som nu var finklädd och kammad. Hunden tassade tyst runt och vi sa hejdå en gång till och satte sommarblommorna på sängbordet. Det hade mamma tyckt mycket om. Sen gick vi hem. Jag åkte och handlade mat till kvällen, på hemvägen fick jag lust att hälsa på mamma en liten sväng till. Hon verkade så fridfull. Jag stod en stund och såg på henne, livets slut, så såg det ut. Jag undrade var hon var nu. På kvällen kom min bror och vi tittade in till mamma återigen för att han skulle få säga hej också. Sen gick vi hem. Jag sov lugnt. Ingen skulle ringa på natten. Kanske var mamma med oss. 

Döden är en del av livet. När det sker naturligt är det ändå okej. Sorgen och saknaden finns så klart, men den är hanterbar. Vi var förberedda. Jag tyckte det var fint att BrittMarie var där. Att hon satt lugnt i sin stickade kofta och med kaffekoppen i handen och talade om mamma och livet och döden så naturligt. 

Hur det blir sedan när jag helt plötsligt inte har mamma att besöka varje vecka, det vet jag inte. Kanske vaknar jag upp en dag och får panik för att hon är borta? Eller ingår det i avvecklingen av ens livsuppgifter? Ungefär som när sista ungen flyttade ut och man efter den första tidens frihetsrus ringer alla ungar och helst nån av deras kompisar också och undrar om de vill komma och sova över en helg eller två. Så man får tillbaka sin funktion, liksom.

Det återstår att se. 

Jag är djupt tacksam för att vi hade just mamma som mamma. Det finns mycket att minnas och roliga saker att berätta. Förhoppningsvis i minnesbloggen, Enhenna, som kan få fart nu när min egen pension närmar sig med stormsteg och därmed ”oceaner av tid” som nån knäppskalle berättat för mig att man får. 

/E

Efter Bergen

 Den vidunderliga resan var just en vidunderlig resa. Det är det alltid när man åker ditåt. Trots det väldiga avståndet till en ständigt efterlängtad son är vi ändå glada att han bor just i Bergen. Vilka resor vi gjort när vi varit på besök! 

Våren har gått med två fina resor, en till Malmö och en till Bergen. Snart blir jag pensionär på heltid och ekonomin kommer att se helt annorlunda ut. Jag sa till maken att om vi inte kan resa kommer jag att få ”lappsjuka”. Ordet ”lappsjuka” räknas nu möjligen till de ord vi ska undvika eller helt enkelt avskaffa, det vet jag faktiskt inte i skrivande stund. Men ordet beskriver alltså, enligt min mor, att man tvingas stanna kvar på en ödslig (?) plats utan möjlighet att ta sig därifrån. Hon använde det rätt frekvent ett tag då vi diskuterade min trygga bullerbybarndom i Åredalen och hon fräste nåt om ”lappsjukan” tillbaka, för att tala om för mig att det minsann inte var nån drömtillvaro att ”bo i en grop” med knappt några grannar. Det där är en annan historia som jag kommer tillbaka till sen. Men det var så hon såg det hela ibland innan hon flyttade till staden. 

Men åter till mig - jag förklarade en gång för maken att jag skulle kvävas om jag inte hade möjlighet att resa. Han mumlade nåt tillbaka men jag vet att han är på. Jag har aldrig stött på motstånd då jag känt rastlösheten som brukar sluta i en resplan, stor eller liten. Snarare tvärtom, han brukar utvidga planen lite mer. Då blir det ännu bättre. Resa för mig är en sväng runt Storsjön en vacker sommarkväll. En tur till Malmö. En tripp till Åredalen för att andas barndomsluft eller en femhundramila motorcykelsemester genom Europa eller Skandinavien. Som sagt, resandet stillar en rastlöshet som jag nog är född med. Och så slipper jag ”lappsjuka”….

När vi kommer till Bergen får vi njuta av att bli kungligt ompysslade av sonen som lagar mat och förser oss med alla bekvämligheter som finns. Vi blir serverade frukost, som han annars inte käkar, med en massa gott, han lagar goda middagar och tar oss på sightseeing både till fots och per bil. Kanske har han tagit till sig det stående skämtet om pay-back-time som vi påmint om vid alla soffkörningar och räddningspådrag till tomma kylskåp lite här och var genom åren. Som vanligt kommer jag att leva en längre tid (typ flera veckor) på resan till Bergen. Bilder får berätta resten. Du som undrar över vägvalet så tog vi vägen över Trondheim och sedan Tindevegen över fjället. Wohooo. Njut du med. 

//E.

Första stoppet. Inte utan strul, men fin liten hytte utan något annat än det mest nödvändiga. Helt ok. Utsikten på kvällen var inte heller så dum….

Bilder från Tindevegen

Framme i Bergen

Bryggan

Promenad på Fjellveien

Lille Lungegårdsvann

Hemväg.

Det luktar gräs

Det är just för att maken klipper gräs. Det luktar bensin också. Det är en gammal gräsklippare. Jag gillar lukten av båda. Det törs man ju inte säga, det där med bensin, alltså... (Jag är inte emot klimatanpassningar, jag gör allt jag kan i vardagen, men jag kan fortfarande gilla lukten av bensin...). Men det är en annan historia. 

Detta är den ultimata sommarkvällen. Och (förutom gräsklipparbensinsdoft) slinker ett stråk av dofter in genom den vidöppna dörren, gräs och hägg dominerar. Konservera stunden, tack! Nån som kan? 

Att konservera stunden en sommarkväll har jag skrivit och/eller tänkt hela mitt liv. När jag var i tidiga tonåren var det något magiskt med detta som jag inte kan sätta fingret på. Mamma kanske har skapat det, hon som pratade om sommarkvällar och starar och styvmorsviol och ljuset varje år med en särskild röst och en särskild längtan. Jag fattar. En sommarkväll i maj kan få mig att tro att det är fred på jorden. Samtidigt känner jag oro över något obestämbart. 

Just ikväll, med dörren på vid gavel, gräsklippsljud och dofter, solen har inte gått ned fast klockan är tio snart, hunden slappar i värmen i soffan, körsbärsblommorna har slagit ut, golvet är nyskurat.... Ja, just det. Ni är med antar jag. Ingen ogillar väl sommarkvällar när man längtat en rekordlång vinter. 

Sommarkvällar gör mig extra mottaglig för vissa minnen. Jag hör mormor, hör att hon pratar i telefonen med någon kompis. Alma? Hon sitter i vit blus och brun kjol i fåtöljen vid telefonen. Hon spejar uppåt lägdan (ängen, eller åkern, för den som int begrip) och ser på sommarfjöset och kossorna som väntar på traktorljud och mjölkning. Jaa, joo, jahaaaja...säger hon. Jag hör henne tydligt. Och mamma som diskat klar och tar flaskan med Gahns handbalsam från bänken vid kylen och skakar den medan hon tittar ut mot vägen. Lite längtande, på ett sätt som gör mig lite orolig - vad ska hon hitta på? Jag var ständigt ängslig att hon skulle försvinna av oklar anledning. Hon var ju alltid nära oss. Men just sommarkvällar kändes det vanskligt eftersom det på något sätt var magiskt (även då) och människor kunde bryta rutiner och vanor, något jag tyckte var svårt. 

Men den där längtande blicken brukade sluta i en långpromenad till styvmorsviolsåkern tillsammans med oss ungar medan mormor babblade färdigt med tant Alma.

Sommarkvällarna var som sagt magiska och är det än.  En viss oro för något, lyhörd för minnen, känslan av djup frid, alltihop...

Ja, just det ja. Nu har jag lyckats skriva av mig lite. Det är som blaaablablaabla blaaa.. som mormor och tant Alma. Nödvändigt för att veta vad jag tänker. Maken har kommit in, gräsklipparen har tystnad, det luktar fortfarande gräs, solen gick nyss ner och hunden vill ut. Väskorna är packade och den vidunderliga resan till Bergen börjar i morgon. Är jag lycklig eller lyckligast? Förmodligen det senare.

Återkommer från en annan sommarkväll från Vestlandet.

Hejsvejs.

/E

Sursia

 Je e på sursia.

Varför? Kroppen ska bara funka, det gör den inte. För ett antal veckor sen var det akut HC för svullet och ont knä, höger ben. Hade rest mig lite ungdomligt snabbt från en stol. Genast insåg jag att nu blir det problem då min ständiga och diffusa småvärk blommade ut i ONT på riktigt. Hem och vila, ingen lång hundpromenad på morgonen. ONT, ringer hälsocentralen och får akuttid samma dag. Ordinationen blir vila och sjukgymnastkontakt. Jag verkställer och får en tid en dryg månad bort. 

Ipren, Voltaren och knästöd, efter tre dagar är ordningen återställd. Slappnar av, går långpromenader och helt plötsligt vägrar min fot fungera efter en tur. Det går inte att böja tårna utan att tårarna rinner. Av ONT eller ilska är oklart. Troligen det sista. Voltarentuben börjar se välkramad ut. Ringer HC igen efter en veckas ”ta-det-lite-lugnt-med-långpromenaderna” då en efterlängtad lite längre hundtur satte stopp. Jag som just tyckt att jag vilat klart. Ny akuttid, får samma svar som jag redan själv googlat fram i min iver att finna lösningar, blir skickad akut till en ortopedtekniker med orden ”ta det lite lugnt och låt det gå nån vecka. En ortopedtekniker kan se till att du får det stöd du behöver för foten”. 

Ta det lite lugnt. Fan också. Jag vet att jag skrev exakt de orden för typ tjugo år sen här då jag var sjukskriven en vecka eller två för mitt andra ben. Då hade jag sjukhusvistelse i benet och hoppade på kryckor. Det finns inget mer irriterande än att ben och fötter inte fungerar. Och ändå - jag måste väl inse att jag är förskonad i jämförelse med vad som annars finns att välja på. Det är ju bara lite ont, svårt att gå. En påminnelse om att jag är 67 och inte 27 som min kusin hela tiden påpekar att man är. Men att ”ta det lugnt”. Nej. Nej och åter nej. Begränsningen känns övermäktig. 

Så, nu har jag klagat klart. Nu ska jag läsa ”En jävla vinter” och sen plantera penséer nu när sommaren som vanligt bara slår till med värme, sol och grönska överallt. 

- Kommer jag att bli helt bra?  frågade jag doktorn. 

- Nä, du lär få leva med det där, det kommer nog och går. Heppåre!

Jag vägrar. Mot penséerna, växthuset, små hundpromenader ofta och planen för Bergenresan. Snart. Då ska jag promenera. 

/E.

Jag tror att jag vet varför jag inte skriver som jag vill, egentligen……

 …det beror på att när jag tar fram datorn utanför jobbet så känns det som jobb. Jag avslöjar härmed att jag är trött och färdig med arbetet, kanske för längre sen än jag vill erkänna. Att sätta sig framför datorn för att lustskriva har gradvis försvunnit i takt med att det digitala arbetet ökat. Jag känner ett sådant motstånd mot  skärmen ibland, eller ofta, och det har med tungt arbete att göra. Visst, smidigt att kunna bearbeta texter med elever nästan samtidigt som de jobbar. Men allt annat som kommit till i skolans värld. Planer, utvärderingar, fyra olika system för att bara läsa mail och meddelanden…. Nya plattformar att möta elever och deras arbeten på, allt för ofta problem med tekniken och det krävs experthjälp för att lösa problemen. Nää, jag är så otroligt skärmless. 

Missförstå mig nu rätt. Jag är inte trött på ungdomar och får fortfarande glädjefnatt när de tar stora kliv framåt och visar på framtidstro och lyckas med sina studier. Förutom alla roliga och förtroliga samtal jag har turen att få uppleva. Men något har hänt, inte bara att jag är på väg in i pension och en annan tid, det är ett stenhårt klimat och som alla vet går ekonomi före människa så förutsättningarna att göra bra jobb är inte så stora jämfört med när jag började jobba. Därtill allt detta digitala, ständiga diskussioner kring vad datorn ska användas till under lektionstid, ständiga uppdateringar av uppgifter i deras digitala klassrum samt utvärderingar, gensvar, planer och planeringar och till och med föräldramöten digitalt. Jag kräks!!

Att fiska fram datorn och göra nåt helt annat än jobb är lite trögt för mig, minst sagt. Samtidigt har skrivandet alltid varit en viktig del av mitt liv. När orken att uttrycka sig i skrift tryter känner jag mig fattig. Eller ja, orkar, jag skriver ju säkert en del på sociala medier, mailar, skriver meddelanden till nära och kära. Och dagbok. Alltid dagbok. Men även där har jag gjort en förändring, korta daganteckningar har fått ersätta långa reflektioner över livet. Å andra sidan blir det en rad för varje dag. ”Jag skriver för att veta vad jag tänker” sa någon, ett citat jag alltid haft på väggen. Precis så är det. Jag behöver ta tag i det igen. 

Jag gör ett försök, bloggskrivandet efterfrågas dessutom av några som bland annat tycker om att läsa ”feelgood och känna igen sig själv”. Herrejesses, är jag en feelgoodbloggare? Jag som inte alltid läser feelgood med så stor behållning. Det är några få jag läser och tycker om, annars blir jag mest less. 

Så vad händer i livet just nu?

Bokklubben, vi läser ”Stöld”. (Läs den!)

Mamma är mycket trött. (Vi anar att hon närmar sig livets slut.)

Växthuset är städat (men jag har inte förodlat än.)

Min och Elins barnbok är på väg till tryckeriet (efter dryga två års ritande och redigerande.)

Finn har fyllt fyra och vi har ÄNTLIGEN fått köpa LEGO. (Viktigt!)

Jag har bestämt mig för att ta tillbaka skrivandet. Håll tummarna nu!

Vid sidan av skrivandet har alltid bildsamlandet funnits. Visst är världen vacker? Ok, allt från Jämtland men definitivt inte mindre vackert för det. Njut. Vi hörs. //E.