November. Nyckelord: ont, ljusglimt, blötsvart geggamoja, förändring, snygg uppläsare, middag och EFIT.

 Det är den första november och vi är inne i en månad jag har svårt för. Det brukar vara blötsnöregn och lite vind på det, då lider jag av min artros. Ont hela vägen. Sen blir det bättre igen. Men november är en skitmånad ur den aspekten. För övrigt saknar jag mamma och alldeles tydligt blir det när november träder in i våra liv med mörker, kyla och klibbig blötsnö. 

De sista tio - femton åren sa mamma att november var hennes favoritmånad. Utan förklaringar. Jag ifrågasatte det ett par gånger då hon avskydde snö, kyla och mörker. Vad är det som är så fantastiskt med november, mamma? Vad är det du gillar mest?

Jag fick aldrig något riktigt svar på det. Något hade hänt samtidigt som hennes förändring i övrigt skedde. Vilket inte alls behövde vara dåligt. Det var väl bara bra om hon övergick till att bli sams med den mörka årstiden.  Det kanske var samtidigt som hon slutade dricka kaffe, en gåta för oss omkring som visste att utan elvakaffe stannade världen. Utan kaffe olidlig huvudvärk, oförmåga att tänka klart, energilöst. Om det hade varit min dotter hade jag direkt förstått att hon blivit avrådd via någon influencer eller skumma råd på tiktok om att kaffe dödar. Men mamma hade inget internet. Hon bara svängde om. Nåja, all förändring behöver inte vara till det sämre. Hon blev även vegetarian på ålderns höst, redan innan hon slutat med kaffe. Sunt, tänkte jag, som hurrade det och var glad att hon ändå åt fisk och ägg. När hon började tappa förmågan att laga sina egna måltider lagade jag matdosor och ställde in i frysen varje vecka. Fyllde kylen med plockmat, så vegetariskt som det kunde bli. 

En hemtjänstpersonal som kollade upp henne under sista tiden hemma tyckte att hon åt dåligt, inget kött, liksom. Det var innan det vimlade av personal från fjärran länder som hurrade för böngrytor och fisksoppor. Jag bevakade mammas kosthållning även efter att hon flyttat till hemmet och såg till en början att de följde hennes önskningar. Tyvärr tror jag att hennes vegetariska livsstil sakta fick dö ut av olika skäl jag inte vet eller tänker rota i. Då var mamma även en kaffedrickare igen, när hennes minne liksom hade hoppat över de sista femtio åren. Jaha, man får vara nöjd med det. Kanske hade hon bestämt sagt till personalen att nu gillade hon allt kött som fanns. Precis som hon gillade november. 

Så vad står november för i min värld? Nu (när jag så mycket tid ?!?!) finns utrymme för åtgärder. Ja, jag ogillar den här tiden för det är ont. Men det finns massor av ljusglimtar. Den första är att vi hastade till butiken och köpte en oherrans massa läskigt godis för att alla läskiga monster som brukar dyka upp skulle få en muta. Men något har blivit fel - godiset ligger i en slarvig hög på bänken i köket. Inga monster. Kan det bero på elstängslet för hunden? Slog det mig, igår.... 

Ja, få se, då har vi Allhelgonahelg och gravsmyckning. Mammas första. Inspektionen sade mig att det krävdes en del då jorden kring graven fortfarande är som en blötsvart geggamoja och möjligheter

för fina dekorationer är nada då stenen försvinner. Än så länge. Jag får göra några studiebesök för att se hur andra gjort som har liggande gravstenar. Just idag ifrågasätter jag vårt val. Men med tiden blir det nog bra. Är gravsmyckning en ljusglimt? Hm, jaa, det är det nog. Jag gillar att pimpa saker.

Sen är det en massa marknader att vara med på och sälja boken om Egon, som nu också kommit om ljudbok. I morse satt Elin och jag och lyssnade på ljudfilen. Vi godkände den direkt. Uppläsaren var perfekt. Lite efterforskning visade även på att han ser mycket bra ut, vilket vi tyckte var ytterligare ett plus. Nu kan man se honom framför sig, när han med inlevelse läser vår bok för hela världen. Eller, ja, nästan.

Dessutom ska vi ha födelsedagsfest för Therese (hon önskar ALLTID familjemiddag, "så där som vi alltid har det eller åtminstone hade när alla var hemma", brukar hon säga.) Jag är tacksam för det. Då bekräftar detta det jag minns från tonårstiden och bakåt. Stora familjemiddagar med extra god mat och helgkänsla.  

Vi är bortbjudna på middag en helg och en helg kommer förhoppningsvis min bror och en helg är det bokklubbsmöte med härliga diskussioner om livet och lite om boken vi läst också. Sen är det slut på november. Herregud. Jag kommer inte ens att hinna gotta mig i självömkan över min värk. 

Därefter börjar ju julbaket. Jag kommer att ha fullt upp, oroa er inte. Lite jobb är inplanerat i december. Jag kommer vid behov att återgår till läraruppdraget, men det är en utmaning, ska jag säga. Mer om det en annan gång. Det finns massor att skriva om det. Just nu känns det inte som en bra idé när jag ska försöka förbättra mitt yttre från mysbrallor och slapp tisha till något lite mer städat inför middagen. För än så länge har jag inte riktigt gått på trenden "vem-fan-bryr-sig" som en del så hurtigt säger om sin pensionärsvardag. Men jag lovar att jag är på väg dit.

Återkommer med det roliga gamla påhittet EFIT. Fundera på det du. En ledtråd är att det tar en hel dag och att det kommer att synas här efter två dygn om jag är riktigt duktig.

/E

 

Lite babbel bara.

 Jag skrev om släktingar i min andra blogg Enhenna och det tog tid att fundera över hur det var när man var liten och upp till sena tonåren. Det där med att återberätta saker som jag minns det tycker jag är kul och har kanske alltid tyckt. Och så här efteråt, i backspegeln sett, är det mycket som är smått komiskt. Alla familjer har ju sina vanor och egenheter, det är bara det att jag kan inte låta bli att driva lite med, i det här fallet, oss. Det är ju min familj. Men andra kan också hamna i skottgluggen när jag funderar över hur det var och vad vi gjorde. Nåja, allt är ju mina egna tolkningar av vad jag minns. 

Som fler andra i min bekantskapskrets börjar man fundera över "förr i tiden" när man blir äldre. Mitt kaffefrämmande för ett par veckor sen var rörande eniga med mig om detta. När man vill veta mer om sitt ursprung så finns ingen kvar att fråga. Jag skrev om våra släktingar som kom på besök om somrarna. För mig var det viktigt för plötsligt blev varje dag spännande. Inte särskilt unikt för en unge när vardagslunken bryts. Eller, ja, för oss var det så i alla fall. På 60-talet var inte utbudet av happenings så stort i en liten sketen bondby mitt i Sverige. (Tack och lov, det var bättre förr!) I alla fall så skedde ju något extra då varje dag. Middagsbordet ökade i storlek flera dagar i rad, inte bara till helg. Fikaturerna till avlägsna fik blev ännu fler och det var som julaftonsstämning. 

Jag känner att jag varit med om något värdefullt som jag upplevde barndomen. Tacksam för det, så klart. Jag hade tur. Jag tror nog att våra barn också hade rätt schysst barndom. I alla fall sa en av dem att det var som "Bullerbyungarna" mest. Visst, inte var det enkelt och konfliktfritt med fyra ungar men i alla fall hann de vara med om att inte behöva bry sig i digitaliseringen och sociala medier förrän de var mitt i tonåren. Tacksam för det också. 

När jag jämför de saker jag upplevde som jag gärna vill skriva om i minnesbloggen så tänker jag ibland på våra egna barn och om de också minns våra egenheter och idéer som komiska. Ifall de skulle vilja fråga om saker när vi för länge sedan är borta då finns ju rätt mycket dokumenterat, skulle jag tro, med tanke på just den digitala världen och dessutom utökade möjligheter att ta reda på saker om människor och platser, på gott och ont. Vad kommer våra ungar att minnas av släktbesöken och barnkalasen och grannarna och semesterresorna? 

Jag kan ju säga att det finns rätt mycket för mig att påminna dem om ifall de frågar, som är riktigt komiskt. Av hänsyn till mina vuxna barn avstår jag från att gå in i detaljer här. Men sådant som var besvärligt då kan ju te sig rätt komiskt idag. Vi har i alla fall skrattat mycket åt gamla minnen när tillfälle givits. 

Jag läste nyligen ut boken "Jävla karlar" av Andrew Walden och behållningen var att författaren lyckas beskriva sin bitvis rätt bedrövliga barndom med nya pappor som kommer och går utan att döma. Snarare blir det komiskt och jag har skrattat högt flera gånger åt boken trots att jag egentligen tycker den är tragisk. Läs den. 

För övrigt då? Jag ritar, trycker upp julkort, krattar löv, planerar ny trädgård (beskärargrabbarna tog bort en hel syren och massor av döda grenar på alla andra träd) och så var det förfärligt länge sedan jag var ut och reste. Det börjar suga i restarmen. Annars är det lugnt. 

/E

Underbar oktober i år, men koka morotsoppa och blanda i de mörkröda morötterna är ingen hit. Som att titta ner i en kastrull med trögflytande mjölkchoklad. Eller lervälling, kanske. Tja, ett tips bara.

 

Fika"främmande"

De senaste dagarna har jag faktiskt kunnat göra det jag haft ett uppdämt behov av: läst, skrivit, ritat.... Min barnbokskompanjon Elin påminde om hur bra det är att jag kan fixa lite julkort till alla marknader vi ska vara med på och sälja vår bok. (Märk väl "hur bra det är att..." , inte "hur bra det vore om...." Det innebär att jag har en fast uppgift som icke kan slarvas bort).

"Gör lite bokmärken också", sa hon. Jaha. Jag började efter att jag lagt på luren. Bokmärken är poppis bland en del författare, förstod jag. Man gör liksom lite reklam för sig själv samtidigt. Men julkort är roligare. Jag njuter av långa dagar med skriv-  rit- och läspyssel. Läsning byts mot lyssning vid behov. Strykjärnet och strykkorgen har svämmat över och dammsugaren snubblar vi över där den stått stilla ett par dagar. Ibland får vi kaffefrämmande. 

"Kaffefrämmande", både anmälda och oanmälda, har på sistone dykt upp oftare. Det känns lite gammaldags och bortglömt i min värld eftersom jag efter studier och heltidsjobb knappast haft så mycket tid över för spontana besök hit eller dit. Alltid så roligt och givande men med en hemlig blick på klockan för nästa steg i vad jag nu haft för mig. Irriterande för mig själv. Och inte minst frågar man sig vad man har för liv, egentligen. Ja, det var då. Pensionstiden startade med fika, i princip, då vi var på hundpromenad en vanlig torsdag och mötte en vän på vägen som genast bjöd hem oss på fika "när vi ändå var så nära". Jag skrek "ja" först av oss. Friheten att fika i nån timme en hösttorsdag utan att nån skulle ha nåt av mig senare kändes ny. Faktiskt. Vi hade massor av avhandla om resor och andra saker så det blev en långdragen fika som bara var trevlig helt igenom. Jag kände mig oerhört ledig hela eftermiddagen sen. 

En annan dag när jag klev över tröskeln efter lite shopping hörde jag en röst från den tiden när man var härligt ansvarslös. En gemensam vän satt vid bordet. Fram med bullarna, hojtade jag, och sen fick jag vädra en hel del från hembyn, gamla minnen, vem som bor var, vem som gjort vad och hur det var DÅ, när vi växte på oss och sprang på krogarna. 

Lika kul var det då damerna från sandlådetiden dök upp en morgon. Tryggt, som att prata med morsan, var det att ha detta kaffefrämmande. Jag känner tacksamhet över att vi råkade hamna på Körfältet och att ungarna fick sina första år där. Då var fikat livsviktigt för mammorna, och papporna med för den delen, när det var dags för dem att axla ansvaret för hemmet och ta en bit av föräldraledigheten. Jag minns morgnar då sönerna vaknat fyra och vid sextiden fanns det en mamma att ringa som hade det likadant. Vi har morgonfikat ihop, halvsovande över våra koppar och tittat på våra pojkar som rullat runt bland leksakerna tills vi äntligen kanske fick vila en stund innan lunchen. Papporna var på sina jobb medan vi "lediga" mödrar gjorde ett annat jobb hemma. Längre fram fikade vi ofta vid sandlådan. Vi kunde varandras tider och vardagsrutiner och visste när den och den gick ut. Det fanns alltid barn. Det fanns alltid föräldrar. Och fika. Vi bakade, det måste vi ha gjort. Jag minns banankakan och kanelbullarna och sockerkakan som det som alltid fanns, samt de eviga Mariekexen. 

Ja, och sen bara ebbade det hela ut då vi fick tonåringar och vi flyttade på oss och umgänget blev mer på festnivå. Men det är en annan del av historien. 

Idag har jag, liksom min mamma sa, bakat lite bullar så jag har, ifall. Ska jag vara ärlig är det inte bara bullar. Jag bakar gärna och tänker att fikaträffarna ska återupplivas nu när vi är gamlingar. Eller vad vi kallas. Slå mig gärna en signal innan, jag vill faktiskt fortfarande helst vara hemma och ha satt på kaffet. 

Nu är det dags att ägna en stund åt ritandet. Men så sakteliga tar även skrivandet mer fart igen och det är bra, för jag brukar säga att "jag skriver för att veta vad jag tänker", citat från okänd, men stämmer på mig. Precis som jag undrar vad jag ska göra med alla våra fotoalbum som svämmar över hyllan snart, så undrar jag vad som kommer att hända med mina dagböcker den dagen jag inte finns mer. Där finns massor av roliga saker att gräva i, eftersom jag började skriva då jag var nyss tolv år fyllda. En del är inte för alla, men det mesta ligger som grund för betraktelser och minnen i Enhenna. Förhoppningsvis är det mesta preskriberat av det man gjort och sagt, så det gör inte så mycket om någon känner igen sig där. Förresten är jag så pass gammal att jag bjuder på det. Känns skönt. 

/E 

Dagsanteckning

 Nu har jag provat på tiden som pensionär en månad drygt. 

Så gott som alla jag träffat på har frågat hur det känns för att sen snabbt svara sig själv att det måste var skönt alternativt "järalaust" (för den ickinvigde i dialektala uttryck: göralös eller inaktiv). Ja, själv vet jag ärligt talat inte. Däremot vet jag att ett större antal bekanta har uttryckt sig om att "nu när jag har all tid i världen..." Va? Vadå all tid? Jag är inne i min sista livsperiod och har sista biten av livssnöret kvar bara. Lite grått, obestämt suddigt i slutet av linan. Jag har haft turen att följa livsordningen som vi västerlänningar brukar se den i nutid. Barndom utan svält, skola, utbildning, familjebildning och sen jobb varvat med semester och sen pension. Frisk. Som en bonus. Mitt inre kvar i 35-årsåldern. Än så länge.

Jag träffade en vän på en av alla hundpromenader som, efter att ha sagt ovan nämnda fraser om min pension, konstaterade att det är konstigt att vi inte är äldre än sisådär 35 i hjärnkontoret. Vi, för jag håller med, pratade om det där att man liksom inom sig är densamma fast man är gammal. Hon är några år äldre än jag dessutom. Klart att vi är klokare av den livserfarenhet vi fått, men jag upplever mig själv inifrån som densamma som jag var då jag kom ut i arbetslivet och hade ungarna på g. Hon var rörande överens med mig, precis som många andra jag pratat med.  Men någon sorts förändring måste ju ha skett, annars är det ju ingen vits. 

Jag rannsakar mig själv. Jag är ledig. Det innebär att jag inte behöver se veckan som jag brukar se den, rutinstyrd som jag kan vara. Jag har bytt ut läsning av elevarbeten och annat skolmaterial mot böcker. Jag läste ut Arvejord med god behållning och en halvtimme senare startade jag på Jävla karlar. Det ser lovande ut med den också. Boktipsen strömmar in från alla håll och lästiden ökades markant efter pensioneringen. Men samtidigt ska jag rita, några marknader efterfrågar julkort då jag ändå ska stå och sälja vår barnbok tillsammans med Elin. Då ritar jag och byter läsning mot lyssning. Så har det gått någon timme på blanka vardagen och jag undrar vad jag borde göra som skulle kännas som om jag gjort något, ifall du fattar vad jag menar. Då lagar jag mat eller kokar kaffe. Sen är det samma visa igen. Rita lite till, lyssna lite till. Ja, hunden ska ut däremellan. 

Rätt skönt. Men jag känner mig själv, snart slår rastlösheten till. Det brukar botas med en biltur eller ett mindre projekt som att städa tvättstugan. Än så länge är det dock lugnt. 

Jag sminkar mig inte, upptäckte jag i morse. Annars har det varit rätt viktigt för mig. Lite färg på ögonen och jag känner igen mig själv. Men i samma stund jag stängde skolporten bakom mig verkar jag ha tappat bort mascaran. Konstigt. Det är inte jag. Ifall ni ser mig på affären eller allmänt ute bland folk så upptäcker ni nog också att jag skiter fullkomligt i om jag lufsar runt i trädgårdströja och långkallingar. "Jag ska bara..." tänker jag och åker ohämmat till stormarknaden för att shoppa mjölk och ägg. I fredags träffade jag på ett gäng före detta elever som gjorde stora ögon. "Vem fan är hon?" stod det skrivet tvärs över pannan på dem. Jo, nu fick de allt se hur en pensionär ser ut. (För att inte förskräcka allt för mycket kan jag tillägga att mer planerade turer innehåller både anständig klädsel och lite eyeliner.) 

Sover på morgnarna gör jag inte. Jag vill kliva upp samtidigt som världen (i det här fallet min hemstad) vaknar. Det vill säga runt sextiden. Kokar kaffe, eller nej, jag brygger kaffe. Läser tidningen, och innan jag läser tidningen måste jag ju gå ut i postlådan och det innefattar en pyttepromenad, men jag går aldrig raka spåret in. Har jag tur har den morgontrötta doggen vaknat och vill kissa på gräsmattan, annars går jag ensam ett varv i trädgården. Alltid. Morgonluften och ljuden påverkar mig positivt på ett sätt jag inte orkar prova att förklara. Andas in, lyssna, titta, känn. Varje dag.  Det är sen gammalt. Här är det ju skillnad, som pensionär kan jag göra det just varje dag och tänka på att i nån av bilarna som svischar förbi på gatan sitter mina före detta arbetskamrater på väg till jobbet. 

Det har hänt en hel del sen vi var i Norge för övrigt som också har med min ledighet att göra. vi har haft en hel del fikafrämmande eller till och med själva varit på fika hos någon. Det är väl pensionärsaktigt? Någon bara dräller in. Jag behöver inte tänka på att jag har trettio elevuppsatser att läsa eller veckans lektioner att detaljplanera plus en plan B på desamma. Sånt kunde stressa mig förr. Därför har jag nu säkrat upp pensionärstiden med att ha fikabröd tillgängligt. Det kunde vara lite si och så med det tidigare. Dessutom har vi haft besök som bott kvar några dagar utan att vi har behövt styra till helger. Och haft finmiddag på sketen tisdag, till exempel. Välkommet besök och trevliga samtal. 

Men jag är rätt trött på kommentarer kring pensionen som att man har all tid eller grattis hur känns det. Jag fattar att det är av omtanke, grannen förärade mig en flaska av favvovinet till och med, men jag har min bild av min pension klar för mig sedan länge tillbaka. Det är nu jag äntligen får vara hur upptagen jag vill med mig själv. Ja, gubbe, familj och hund är inräknade i "mig själv", men att betraktas som självklart tillgänglig för all sköns evenemang och påhitt - nej tack. Jag har själv tillhört gänget som sagt att dom där pensionärerna har ju all tid i världen. Men jag insåg snabbt för några år sen att jag aldrig mer skulle tänka så. Den dyrbara tiden man själv kan styra över, den är nu. Jag talar för mig själv, som jag är skapt. 

Så nu när förmiddagen är slut och hundträning och därmed en liten biltur väntar, kan jag konstatera att det blir ytterligare en bra dag. Järalaus blir jag aldrig, rastlös kommer jag att bli. Det senare löser jag alltid. För övrigt saknar jag just idag mamma och hennes fika med ugnsvärmda gifflar hemma på Divisionsgränd. Hon skulle ha tänt ett ljus och frågat om ungarna och medan vi fikade skulle hon ha sagt att snart är det hennes favoritmånad, november. Och jag skulle ha varit lika frågande varje gång och tänkt när huunn började det - mamma som alltid avskytt mörker och vinter? Nu ligger hon i tryggt förvar med ansiktet vänt mot höstprakten ovanför sig.

Återkommer med nya funderingar snart.

/E

Lite (nej, det blev mycket) om resan

 Idag vaknade jag med en dyster känsla. Jag gör det ibland. Kan ha varit drömmar som påverkat. Får jag bara upp gardinerna och kaffe i krävan så går det över. Tills jag slår på nyheterna.

Men om jag nu fokuserar på det roliga i livet, som det är meningen att bloggen ska göra, så sa jag till maken vid frukostbordet att "tänk att vi faktiskt för exakt en vecka sedan satt på ett litet street foodhak i Henningsvaer och åt laxwraps och fiskkaka i vaxade papper". 

Det är något som drar i mig när jag tänker på Lofoten. Jag skulle absolut inte vilja bo där, det är inte det. Men varje gång jag är där (det är tredje gången) får jag samma känsla. Det är något med avskildhet, enkelhet och långt från allt...jaa, svårt att förklara. Det beror ju på var man håller till. Men vi söker ju kanske också de mer spektakulära platserna. 

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

På berget mellan Sörland och Nordland på Vaeröy. Ja, det var brant på vänstersidan där...

Redan då vi pulat in allt i bilen inklusive den inte allt för entusiastiska Stårsa kände jag en sådan förväntan att all världens bedrövelser i ett huj försvann och ersattes av det där lyckoruset som jag alltid upplever då vi är på väg. Planerat på väg, ska jag väl säga. Vi skulle dessutom åka över Skalstugan och vädret var bara för bra för att vara sant. Jag vet hur vackert det är när man kommer över gränsen och närmar sig havet och Verdal. 

Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att säga att vi bokat ett airbnb utanför Brönnöysund. Då hade fin vädret bytts ut mot hällregn och i kolmörkret hade vi en tuff match att hitta rätt bland stora gårdar och små hus lite hipp som happ i backarna. GPS i all ära men när bilen kört in på en liten sidoväg och GPSen rapar fram att vi har nått målet hoppas man att det ska vara lite enkelt, liksom. Inte skymta fem hus hängande i branten bakom buskar och träd och dessutom i piskande regn och KOLMÖRKER förutom enstaka ledljus från nåt fönster. Nå, vi ramlade och famlade tills någon skrek från en balkong. Vi förstod att vi var uppmärksammade (som inkräktare?) och efter lite pyssel var vi inne i en möblerad källarvåning. Möblerad så där som att man ställer in ett förbestämt antal möbler vare sig de ryms eller ej och lägger ut lite speglar och lampor och brickor och plastblommor på alla hyllor så blir det nog bra. Vi skrattade, hällde upp en whisky var och skålade för första natten och att det var rent och helt ok ändå bland alla möbler och saker. Sen lagade vi middag fast man inte kunde sitta vid det lilla bordet för stolarna rymdes inte att dra ut. Och så var allt igång, liksom, som det ska vara - ett äventyr.

Välmölerat sovhak

Sen körde vi vidare nästa dag mot Bodö. En övernattning till innan färjan skulle ta oss till Væröya, den lilla ön nedanför själva Lofoten. Det skulle på nåt sätt toppa vår Lofotentripp med ett besök på denna plats dit "ingen annan" åker. Vi gör alltid research innan vi åker nånstans, vill gärna inte missa godbitar, som tex en liten ö, sparsamt befolkad och hyfsat oexploderad. Hit åker fiskare och någon vandrare. Det finns en affär. Bra det. Och ett hotell intill kajen. Inget mer famlande i mörkret, tack. 

Efter en natt i nytt hällregn utanför Bodö efter trassel med bokningen vaknade vi i frisk varm luft och vandrade med doggen på strandtur vid Saltstraumen.

Vid Saltstraumen

Ett helt hus hade vi haft till förfogande som vi delvis fick städa själva då värden plötsligt hamnat på sjukhus och vi bara fick nycklar med uppmaningen att kosa oss. Bergsäkert spökade det där. Men vi hade ju hunden och dessutom en burk Radar som vi fann i en hylla. Kändes tryggt. 

Resan med färjan till Vaeröy var vi ännu lyckligt omedvetna om vad denna skulle innebära för hunden. Hon fick lov att stanna nästan fyra timmar i bilen utan oss. Det var ett fatalt missförstånd av oss att vi skulle få ha hunden i sin bur på anvisad plats. På däck. Men nej. I bilen. Vi såg fram emot att få ut ett nervvrak med oreparabla skador och jag funderade på att stämma färjebolaget eller norska staten eller kungen eller vem fasen som helst som nu troligen dödat min hund. 

Jag led genom hela resan. Ritade håglöst i ritboken, fotograferade öarnas silhuetter och solnedgången och sörjde hunden. Kom ihåg det, det är vackert, men jag var arg och ledsen, eller jag erkänner, skitförbannad. Visst, rött och fint men vad hjälpte det?

Solnedgång, Vaeröy till vänster.

Vi landade på Vaeröy, nu i storm, värme och kolmörker. Hunden som ett flåsande nervvrak och jag i upplösningstillstånd inombords. Men hon repade sig när vi påbörjade letandet efter vårt rum. Vi fick besked om att rummet låg på utsidan en trappa upp. Det fanns många trappor upp och utsidor fanns det också gott om då hotellet bestod av flera byggnader ihopfogade lite finurligt. Vi, och ett antal andra gäster, irrade planlöst runt i alla skrymslen och vrår och letade rum. Vi såg framför oss den fnissande receptionisten som skickat ut de nya dårarna i labyrinten. Till slut fann vi vårt i alla fall. Då hade hunden lugnat ner sig, jag hade resignerat och stormen hade bedarrat. Nöjda och glada över detta äventyr sov vi gott. 

 

Dagen därpå gjorde vi Vaeröy, mest den obefolkade sidan som heter Nordland. Där strosade vi längs stigar och en gammal landningsbana som stängt efter en dödskrasch på nittiotalet. Jag behöver inte tjata på om natur och miljö. Den här dagen bjöd på allt. 

Nordland

Mot Nordlandshagen, Vaeröy

Nordland på Vaeröy, utsikt mot Mosken och där bakom Lofoten.

Nordlandshagen

Mot Vaeröys nordland

Vi fick åka tillbaka till andra sidan av ön sen, där det finns en matbutik och köpa lite sen lunch. Kvällen middag var planerad till vårt hotells restaurang som hela resans enda lyxtillfälle. Jag kan bara säga att det var det värt. Allt. Vi utforskade ganska snart resten av ön, den mer bebodda delen, och insåg att det kan behövas ett besök till någon gång med kängor för lite längre vandringar. Det ser vi fram emot. Andra dagen på Vaeröy regnade det och vi som inte hade bokat färja över till Lofoten i tid, dvs flera dagar innan, hade ingen plats. Enligt ett tips kunde vi stå tidigt i kö och chansa... Vad gjorde vi? Jo, checkade ut, placerade bilen FÖRST i den ännu så länge obefintliga kön och så fick vi stanna där. Ta lite hundpromenader förstås, men hård vind som nästan fällde mig och diverse regnskurar höll oss i skinnet. Så, fjorton timmar i parkerad bil med några hundpromenader skulle det bli. För färjan var försenad ett par timmar, det såg stormen till. Även detta ett äventyr att skratta åt. 

När vi väl kom med (för det gjorde vi och alla andra som chansade) gick det fort över till Lofoten. En timme för hunden i buren och så hade vi rum bokat som vi anlände till fram emot halvtvå på natten. Återigen i piskande regn och storm och framförallt mörkt. Efter en halvtimmes ficklampspromenader av min modige make fann han äntligen platsen. En rorbu som visade sig vara rena lyxen. Synd det bara var en sängplats på vägen. Men, vi hade i alla fall tagit oss från Vaeröy (alternativet var att stanna två dagar till tills någon färja gick) och vi hade en fin morgon utan regn och storm när vi vaknade.

Morgonutsikt efter fyra timmars sömn. Reine.

Rorbuer i Reine

Reine

 Äventyret fortsatte med ett gemensamt beslut att INTE komma fram till nästa boplats i mörkret. Vi bestämde oss för ett par dagar i Svolvaer för att därifrån göra diverse utflykter. Det jag vill minnas mest är dagen i Henningsvaer. Men först ska jag säga att vi kom till Svolvaer medan det var ljust, resan från Reine där vi övernattat var som vi visste och längtat efter - Lofotennatur. Vi gjorde oss ingen brådska, precis. Vi bodde som vanligt lågbudgetstyle i Svolvaer och det var helt ok allting. Vi hade till och med utsikt över Svolvaergeita. Sämre utsikt kan man ha från frukost(skriv)bordet.

Men som sagt, Henningsvaer. en heldag i värmen. Promenader, streetfood (fiskwraps och fiskkaka), fika och Galleri Lofoten med Lerinmålningar bland andra. Till och med hunden tyckte det var fint. Vi hade dessutom lovat henne på heder och samvete att aldrig åka färja igen.  Och så beseglade vi löftet med en påse törfisk, som hon fick smaka på. (Maken trodde han skulle äta resten. Det är kvar än. Ligger i hallen och stinker. )

Om man inte har alla väder när man är på Lofoten så förlorar liksom platsen sin magi

Ett stopp på vägen efter Reine för att Stårsa äntligen skulle få springa i sanden

En avstickare till Unstad på vägen mot Svolvaer

Unstad surfparadis

Svolvaer

Mot Henningsvaer

Henningsvaer

Henningsvaer

Streetfood som passar bloggerskan

Vägen från Henningsvaer

Svolvaergeita går in i dimman  lagom till vår avfärd.

Allt har ett slut och vi skulle ta oss hem också. Vi fick lov att justera vägvalet efter väder och hamnade på första övernattning på ett airbnb utanför Narvik (eftermiddag - inte kolmörkt) hos Keylin, en tjej som med sin familj just startat sitt airbnb och det fanns en del att önska, ska jag säga. Efter att vi bokat såg jag en hårresande ilsken recension och det är rätt typiskt mig. Jag bokar, läser sedan andras recensioner. Oftast tycker vi det är ok, men det kan bero på att vi mest vill ha en ren säng och tak över huvudet utan att det kostar skjortan. Så har vi alltid gjort, från campingtiden med ungarna till idag. Det har funkat. Nå, det varma mottagande vi fick av denna glada tjej överlappade alla skavanker. Vi påpekade lite försiktigt vad hon kunde behöva tänka på i stället för att såga stället. Det var absolut helt ok. Och vi sov kungligt. Hon hade dock utannonserat sitt boende med löfte om norrsken. Och en altan. Det fanns varken det ena eller det andra. Sånt skrattar vi åt. Det där med norrsken får hon reda ut själv om någon vill klaga....

Vi kom hem efter en upplevelserik tur till Lofoten, precis som vi tänkt oss. Huvudet är fyllt av miljöer, dofter, smaker och upplevelser som kommer att påverka mig ett bra tag framöver. Stårsa är återställd, hon verkar ha förlåtit oss sveket med färjan, jag har kommit över den värsta ilskan mot rederiet och som sagt, törfisken ligger i hallen och stinker.  Vi hörs!

Tant i Narvik

//E.

Åh, denna resa

 Vi åkte som vi tänkt till Lofoten. Jag ska försöka samla mig och berätta om bilder och boenden. Men innan jag gör det ska jag sova. Jag har alltid en obestämd längtan till detta ställe som jag inte har någon som helst anknytning till. Jag försöker ta reda på vad det är. Men en sak ska jag föreviga här innan jag somnar, det är att jag tror inte jag vilat hjärnan så mycket som under dessa dagar. Visst har vi behövt planera eller finna ett boende som är överkomligt, men det har också varit det enda "bekymret" dessa dagar. Däremellan har vi inte sagt så mycket, bara njutit och tagit in. Står man vid havet, med hisnande höga och ibland lodräta klippväggar runt sig är det lätt att känna sig oändligt liten. Och då tänker jag på min litenhet och funderar på hur allt hänger ihop. Vad är meningen med det hela?

Ja, så där har jag stått och glott och grunnat några varv under de här dagarna. En massa minnen har dykt upp som jag sedan länge glömt. Inga måsten har trängt sig på, annat än att ta sig hem nån gång. Konstigt. En blandning av total sorglöshet och ändå fundera över meningen med livet.

 Nu blev du trött, va? Så där djup brukar hon inte vara. Närå, jag är som vanligt. Men kanske ledigheten och den magiska platsen påverkat mig. Jag ville ju verkligen dit. 

Som sagt, när jag sovit ska jag försöka bjuda på lite av upplevelserna. 

/E

Nää, vet ni vad!

 Igår stod jag och Elin på en bokhandel i stan och signerade vår barnbok som vi efter tre års bollande kläckt ur oss. Det är sånt här man får vara glad för när man gjort en bok, har jag förstått. Nästa lördag är det en ny författare på plats som signerar en barnbok. Hon har både ritat och skrivit själv. Och om ytterligare några veckor ännu en... Det är amatörernas chans att synas. Säljer vi nåt då? Typ fem böcker. Man får vara glad för det lilla...(?)

Bokhandeln föreslog att vi skulle ta med tio, tjugo böcker. Tja, skulle vi sälja tjugo böcker på de tre timmar vi stod där hade vi gjort en oerhörd succe. Men att stå tre timmar i en affär och betrakta kunder var spännande och vi kunde konstatera några intressanta saker. 

För det första att gamla tanter köper böcker medan unga föräldrar inte gör det. Naturligt, kanske. Unga föräldrar går på loppis, ibland eller önskar av farmor. Gamla tanter köper nyttiga julklappar. 

För det andra - jisses vad många barnfamiljer som kom och gick med ungar som antingen illskrek "jag vill haaaaa den där!" eller omedelbart startade upp en till synes ändlös förhandling om varför man måste ha typ just den allra dyraste pennan. Vad är det med ungarna? Har det alltid varit så? Ja, så klart har det alltid funnits, men så fasen heller att det var så frekvent när våra barn var i lekåldern. 

Det har skett en märklig förändring där rätt små ungar hävdar sin rätt att bestämma och styra över saker de inte ska bestämma över. Min kompanjon bakom boken är så pass mycket yngre än jag att jag skulle kunna vara hennes mor, vi är alltså olika generationer men vi upplever samma sak. Efter ett antal år i skolan förvånas vi över hur många unga personer som blir helt bestörta över regler som är till för att livet och samhället ska fungera samt hur man visar hänsyn och respekt för andra människor. 

Det finns väldigt mycket att säga om det här, jag tänker inte snöa in på det just nu. Men en sak är säker, jag slapp fundera på om jag blivit en sur gammal kärring som glömt min egen ungdom och hävdar att "på min tid...", eftersom Elin som alltså är av den yngre generationen upplever samma sak. Tackar för det. Tillsammans stod vi bakom vår lilla disk med vår fina bok och pennan beredd att signera. Lika beredda var vi att höja rösten åt nån förälder med skrikande barn :" Nää, vet du vad...bär ut ungen och stå på dig. Du behöver inte köpa en nyckelring med en gigantisk flodhäst med glitterpaljetter på. Det bestämmer DU!"

Men som sagt. Annars var det en fin lördag. Nu morgonpromenad med hunden, sen packa väskorna. Fick lust att resa en bit.

/E.

Pensionär. På riktigt ?!?!

 Jaha, nu loggade hon ut. Muckade. Lämnade dator, iPad, nycklar och namnbricka på administratörens skrivbord. Passade på att smita under konferensen för att undvika känslosamma avsked. Precis som om jag skulle försvinna för gott. Det vet man ju, om en månad kommer de att ringa för det saknas nån vikarie...typ.

I bilen på väg från jobbet ansträngde jag mig för att tänka och känna. VAD kände jag? Min kollega Ylva intervjuade mig redigt i morse om exakt hur det kändes - kunde det möjligen kännas som inför ett sommarlov?

Nej, det gör det inte. Jag har redan lagt av. Sen länge. Gjorde min sista lektion nån gång i början av juni. Då loggade jag ut. Utan problem, sentimentalitet eller glädjeskutt heller, för den delen. Jag bara gjorde det. Lika är det nu. Jag har inte någon särskild känsla för att det är allra sista, skälvande perioden i livet. Nää, hörni. Gäääsp. 

Jag bara drog. Som när jag hoppade av tandsköterskejobbet för att ta hand om flera ungar och hitta en annan linje i livet. Jag bara stängde dörren och sa hej. 

Vänner och kollegor finns alltid kvar om man vårdar kontakten. Jag har samma goda relationer till tandsköterskorna ännu. Jag kommer att träffa mina lärarkollegor som jag haft mest att göra med under dessa år. Det är arbetskamraterna jag saknar och då kan jag ju åtgärda det genom roliga och givande möten. 

Näpp. Jag frågade maken om vi skulle unna oss ett glas vin till resterna ( vi är pensionärer nu, får ta vara på allt!) och fira liiite att jag bytt liv. Det gjorde vi. Nu ska jag känna efter om jag märker nån skillnad när höstmörkret rullar in och jag kan välja att ligga på soffan en hel, jävla dag och låta klockan ticka. Och jag kommer INTE att säga " vart har tiden tagit vägen?" när jag tänker tillbaka på de dryga tjugo åren i skolans värld. För det har varit en lång tid med massor av händelser. 

När jag började jobba i skolan var han som är resande försäljare och norsk sen tio år tillbaka en sextonåring som famlade sig fram på gymnasiet och körde cross. Hans lillebror som är familjefar och arbetsterapeut i Skåne var fjortis och behövde skjuts till nya förälskelser lite då och då, den yngste sonen som sen mer än tio år tillbaka arbetar i restaurangkök var på väg att lämna den lilla trygga skolan för den stora och okända och den lilla familjeprinsessan underhöll oss med lekdans med alla tjejkompisar i sitt rum på övervåningen med rosa väggar och ljusgröna gardiner. Alltså en EVIGHET sen. Så då så. 

Vi hade just slutat släpa runt alla på campingresor varje sommar då tonåringarna inte längre ville hänga med oss, jag fick min egen motorcykel av maken i examenspresent och vi vågade oss på tur till Härnösand medan mamma höll ett öga på ungarna ett par dar. Det är ju jättelänge sen. Nu är jag här. 

Yoghurt, naturen och roliga saker håller en evigt ung. Så nu sätter vi igång. Häpp!

/E.

Bara jag får vara ute så...

Vem? Jag?

 Återigen, vem är jag nu?

Pensionsdagen är så gott som här, fast det är ett par veckor kvar. Jag har bara tre dagar i veckan att arbeta på mina procent, sa till chefen att jag byter lite dagar så jag hinner träffa min klass lite innan jag drar för gott. 

”Lägg upp det som du vill” svarade hon. 

Så nu ska jag bara se till att plocka russinen ur kakan och göra det jag tycker blir bäst. Idag är jag hemma. I morse intervjuades jag och min kamrat Elin angående boken vi gjort. Det kändes konstigt. Va ska vi säga? var den stora frågan. Barnboken hade kommit till även om vi varit sotare och bagare, inte för att vi råkar vara lärare. Vilket tydligen intervjuaren ville trycka på. Visst, vi var ju tvungna att påpeka det där med vikten av läsning och att det är lite klent med det bland kidsen idag, men att vi tror att det går att vända trenden eftersom man börjar fatta vad som hänt. (”Man” det är forskning och larmrapportörer av olika slag.) 

Men det där är en lång diskussion som jag skulle kunna ägna timmar åt. Grejen med vår bok handlar egentligen bara om att Elin hade ett manus, jag sa att jag kunde rita rätt hyfsat. Och gemensamt brinner vi för att barn ska få känna lust att läsa och att läsandet ska bli ett äventyr. Vår lilla berättelse handlar inte om stora problem och livsfrågor utan om barns små vardagsbekymmer som löser sig med stöd av vänner och lite pepp. Förhoppningsvis roar den några små och kan bidra till lite småprat med barn om att våga, att prova och att ha vänner som ställer upp.

Jag är ändå glatt förvånad över feedbacken från bokhandlarna som vill att vi ska signera böcker i deras affärer. Det kommer att kännas ovant. Nu smyger sig den där känslan på en igen, vem är jag nu? Jag ritar en hel del och har alltid gjort, men jag är inget proffs. Ibland får jag en beställning på en bild, mycket sällan men ändå, och då får jag lite ångest. Tänk om MIN bild inte är densamma som DIN bild? Det är dilemmat för mig och en lärdom då jag skulle rita Elins drakar. Eftersom hon hade sitt manus och sin bild klar av hur det skulle se ut, så var det givet att jag skulle anpassa mitt ritande efter hennes önskan. Det krävdes en del övning och ett års bollande ska jag säga. Jag har lärt mig massor. 

Nu är det jobbet med marknadsföring. Och då kommer jag till mig själv. Ska jag göra nåt mer med mina bilder som fyller byrålådorna? Det ständiga letandet efter vad jag vill berätta med mitt ritande. Jag vänder mig till barnkammaren. Jag vill att barn ska se mina bilder, upptäcka något och fantisera kring det. Är det nu jag ska rita mer än tidigare? Gör man det man drömmer om när man slutar arbeta eller vimsar man bara runt? (”Man” är i det här fallet mest troligt ”jag”…)

Vem är jag utan att åka till skolan? Hur konstigt kommer det inte att kännas när det är en gråkall oktobermorgon och jag INTE ska stålsätta mig för att min planering i hur man skriver en novell ska falla väl ut bland tonåringarna. Vem är jag när det är runt den tjugonde december och jag redan haft jullov så länge jag velat? När nationella proven drar igång i december och alla grupper ska ordnas och alla vikarier ska fixas för att man ska kunna ha alla muntliga under en och samma vecka - då ligger jag i soffan och äter popcorn och ser en gammal ÅsaNisse? Eller nä, det sista var nog inte troligt. 

Nå, man får fundera. Vem blir jag nu? Vem är jag redan nu som åker till jobbet när det passar bäst och gör liiiite nytta så här i terminsstarten..? Återkommer med det. 

/E.

PS. Frågan om vem jag blir nu är sen gammalt. Jag undrade väldigt länge vem jag var efter att sista ungen lämnade boet. Vem skulle jag vara nu när inte mornarna var en enda loppcirkus? Saknar det, i alla fall 😆😀

                                                                          

Surströmmingsbrist

 Jojo, utfisket gör sitt. Vad har väl en liten skittradition och matkultur att säga till om? I en liten del av landet dessutom, känns det som. Ja, jag ska INTE bli politiskt i bloggen. Jag har bestämda åsikter men här ska det vara lugn och ro. Jag vill bara säga att det inte känns bra. 

Idag skulle jag göra inköp till mitt ständiga lagande från grunden. Ännu mer noga för varje år som går. Viltkött ( bara lite, det är lyx), vit och röd kål och en massa broccoli. Och så ramlade jag över surströmmingsburkarna när jag letade räkor. Med en skylt om gällande restriktioner - köp endast TVÅ burkar per hushåll! Ska jag? tänkte jag, men ångrade mig. Tänkte på de som var några stycken och som kanske varje år åt surströmming i båthuset tillsammans med moster Olga och farbror Greger. I år kanske det inte skulle räcka för man skulle inte hinna åka i omgångar och köpa. Kanske någon som inte äter surströmming till och med skulle köpa ett par burkar bara för att senare, då allt var slut, stå utanför butiken med burkarna dolda innanför en stor trenchcoat och sälja dem för en tusing styck. Sånt har hänt. Ett tag tänkte jag att det kanske var jag. Men som sagt, förnuftet vann den här gången också. 

I min familj är det bara jag som äter den lilla sura sillen. Och sist, det var för ett par år sen, var jag på en tillställning där jag längtande satte tänderna i en strömming och upptäckte till min fasa att jag inte längre kom till himlen omedelbart. Vad var detta? Jag, en surströmmingsdiggare sen barnsben, som otaliga gånger ordnat partajer med surisar, varit först att äta fem sillar, snott rom från andras tallrikar och som har rapat surströmming med glädje flera dagar efteråt. Hur kunde det komma sig? Hade maken indoktrinerat mig i smyg? Nej, han kan konsten att äta denna delikatess som sällskap men utan förtjusning när det bjuds utanför hemmet. Det kanske är åldern? Denna ständigt tickande bomb. Förändras då lusten att äta surströmming också, likväl som man plötsligt inte längre känner lust på salta lakritssillar eller bugg och cola? Tja, inte vet jag. Jag avstod i alla fall från att köpa ett par burkar att ha på lut. Inte för att sälja till en med abstinens som hotar spränga butiken utan för att ha själv. I fall JAG får abstinens, menar jag. Man vet aldrig. Men så kände jag att det inte var värt en plats i kylskåpet. 

Suck, en epok är över. Jag ilade inte till butiken för att komma över en burk. Jag ringde inte någon strömmingsälskande vän och ordnade ett möte på lördag eller så. Jag bara lät bli. Köpte inga räkor heller. Nu sitter jag här och tänker på surströmmingsfester där de allra bästa var de som skedde i min barn- och ungdomstid i urhemmet i Såå. Uppdaterar detta i Enhenna senare.

/E-

Dagen närmar sig…

 …som heltidspensionär. Jag behöver ta tillbaka både skrivande och ritande. Ja, ritar gör jag ju i princip jämt, men det är mest ett pillande med olika material och färger som ger mig någon sorts tillfredsställelse. Det blir inget mer betydelsefullt förrän jag har ett uppdrag. Antingen ett jag givit mig själv eller något från någon annan. Kanske är det ett sätt att uppehålla fingrarna och någon del av hjärnan som behöver färgbada. Lika med mitt skrivande som var i full gång från sekelskiftet och framåt i tio år. Sen då? Är det det berömda livet som ”kommer mellan”? Knappast. Eller också är det så. Jag kan ändra mig. I mitt jobb finns inte mycket utrymme för eget skapande, det mesta av min tankeverksamhet och kreativitet har upptagits av olika pedagogiska idéer, hur jag ska hinna läsa allt, hinna ta vara på enskilda individers behov, hinna vara tillräckligt bra, hinna vara engagerad. Och framförallt påläst och uppdaterad inom mina egna ämnen och aktuell forskning kring hur man bäst lär ut. Ja, jag vet, ingen orkar allt och vi ”är bara människor” också. Men faktum är att det tagit en bra bit av mitt inre rika liv i besittning. Kanske blir det annat nu, då jag släpper arbetet för att möta en ny period i livet.

Ibland, när jag ligger i sån där härlig halvdvala en ledig morgon och vet att jag kan få somna om eller bara ligga och tänka, då brukar jag få utrymme för idéer och min längtan efter något som är svårt att sätta fingret på. Den där längtan efter något obestämbart, den har jag alltid funderat på. Eller så länge jag har varit medveten om den. Det uppstår när jag minst annat det. En känsla av att jag saknar något. Ett tag undrade jag om det var sådana känslor som får människor att bli religiösa. Men det stämmer inte riktigt. 

Jag har i alla fall listat ut en del av det hela. Alltid när jag ska vila, antingen för att jag är trött eller för att jag ligger och dåsar någon morgon, så hamnar jag i min barndom i Såå. Det är olika situationer eller miljöer som jag plötsligt minns och praktiskt taget går in i med hela min själ. Jag kan dela en sådan minnesbild: mamma eller mormor bad tolvåriga mig hämta gräslök till middagsfisken. Jag gjorde det gärna men gruvade mig liiite för om någon geting eller spindel skulle bli för närgången. Gräslökstuvan var nämligen för länge sedan överväxt av vanligt gräs. Man behövde passera den stora rönnen, rödvinbärsbuskarna och sen alldeles bredvid svartvinbärsbuskarna, där ringblommor och krondill också en gång såtts, kunde man bland olika grässtrån finna även gräslök. Det krävdes att man satt på knä och sorterade lite, vilket i sin tur krävde ett visst mod. Just detta hörn av trädgården var alltid varmast, soligast och mest fyllt av dofter och småkryp. Dessutom, men det sa jag aldrig, var det magiskt. Det finns ingen rimlig förklaring till magin, men det är kanske det som är poängen. Just i det där hörnet visste jag att allt kunde hända, om man bara väntade och lyssnade. Så jag gick gärna dit trots risken att bli illa tilltygad av illasinnade småkrigare med gadd. Någon gräslök fann jag alltid, någon tog emot den tacksamt och började klippa den i småbitar med sax och jag återgick till boken eller ritblocket eller modelleran eller nåt annat viktigt. 

Och vad är det med det här då? Jo, jag tror att min ständiga längtan är att det var det var så väldigt små bekymmer, som småkrypen. Men det obehaget överträffades av möjligheten att komma hemligheten med hörnet i trädgården närmare. Min ständiga längtan kan nog höra ihop med att livet var enkelt, tryggt, det enda jag behövde bry mig om var om en spindel skulle bitas eller en geting skulle stickas. Och egentligen struntade jag kanske i det, bara jag fick sitta där på knä och gräva i gräset, känna lukten av jord, lök och dill och solsken med en känsla av att snart, mycket snart skulle något magiskt uppstå som jag än idag inte vet något om. Tror jag. 

Återkommer. Uppdatering av den andra bloggen finns också i åtanke nu, då jag har minnen bakåt som är rätt komiska. Som sagt, återkommer efter dagen.

/E.