Varför läser de inte?

Det här är ingen pekpinne till dig som inte läser böcker. Eller så är det det. 

Men allvarligt - hur kan man avstå? Jodå, det finns människor som avstår medan andra har begär. Det är nog inte det. Hellre borde jag säga: varför är man inte sugen på att uppleva ett äventyr eller skaffa sig omvärldskunskaper utan att röra sig eller betala?

Ungefär så kan jag säga till mina elever. Och nu varnar jag dig, det här kan bli ett långt inlägg om läsning.

Läsa böcker, jag menar böcker nu, inte magasin, artiklar, recept, instruktioner, brev...utan jag vill tala om böcker. Skönlitteratur (konstig benämning, men det har med estetik att göra) har alltid haft en särskild plats i mitt liv. 

Jag minns mycket väl när jag låg på magen på golvet i det rum jag delade med mor och lillebror, det som vätte mot Åreskutan. Mattan var gråbrunrödrandig. Mamma hade en liten bokhylla som var proppfull med böcker. Bland dem stod en bok som var mörkturkos. Någon svart dekoration var målad på bokryggen. Jag minns det så väl att jag nog skulle kunna rita av den. Den påminde mig om en telefonlur som hängde längs en vägg. I alla fall, jag låg och tittade på den här boken och LÄNGTADE efter att kunna läsa. För då skulle detta bli den första bok jag skulle ge mig på, den hade ju så vacker färg! Så lockande!

(Mina nior skrattade åt mig när jag berättade, välja bok efter färg på bokryggen, "äruserös?").

Boken hette "Genom skärselden", det sa mamma någon gång men oklart när eller hur jag tog emot det. 

Nåja, till nästa glasklara minne: Li och Lo. Skolbokens fina fantasifigurer som hjälpte oss att ljuda fram nya ord. Känslan när jag kunde bläddra framåt i läseboken och nästan lista ut vad det stod i texten som var jättelåååång, minst tio rader, var nästan euforisk. På riktigt. (Eleverna: "Äre därför du e svensklärare, nördig på bokstäver, liksom?")

Efter att ha lärt mig de flesta bokstäverna och kunde läsa flerstaviga ord hjälpligt gav jag mig på den turkosa boken. Det var stort att kunna tyda några ord på första sidan! Jag såg fram emot att plöja den. Sen minns jag inte hur det gick med det, tyvärr.

Den första bok jag själv läste var med all säkerhet någon av Fib:s Gyllene böcker. Bilderböckerna med en guldig bokrygg. Den allra första jag minns hette "Roligt nästan jämt", tror jag. Framsidan på denna bok var också turkos med några barn som lekte. Jag brukade låtsas att det var jag och min lillebror och någon kompis då det dök upp fler barn som lekte i boken. På sidan då pappan kom hem (och mamman stod med förklädet i köket, middagen redo) brukade jag titta på mannen med rocken och tänka att så där hade nog vår pappa sett ut också om han varit på plats. Och så funderade jag över hur det hade varit. Pappan i boken blev den bild jag hade av vår frånvarande far under åtskilliga år därefter. Faktiskt händer det att jag tänker så än idag, och visst, vid närmare eftertanke så var de nog rätt lika i verkligheten också. 

Mamma läste väldigt mycket för oss, så det är liksom lite oklart kring vad som var den allra första erövringen. Det fanns mycket böcker, alltid fick vi barn någon bok vid högtider eller bara som vardagsöverraskning någon gång. Mamma läste äventyrsboken "Vilde Sam", som min lillebror fick i julklapp ett år. Minnet av det varmgula ljuset från sänglampan och hur vi låg i våra tätt ställda sängar medan vi fick höra om hur lille Arliss bet av en indians öra och hur hunden Sam "sjöng" när han rusade över prärien för att spåra de bortrövade barnen, det var så oerhört mysigt och spännande.  

Ja, och sen gick det som det gick. Jag lärde mig läsa som de flesta ungar och fick dessutom en egen bokhylla i två plan som platsade mitt på väggen i min halva av rummet. Där blev det rätt snart trångt, samlingen av Kitty- och Lottaböcker växte fort. En kort period tog jag över högläsningen och plågade min bror med flera kapitel ur Lottaböckerna. Tills han kom ikapp med läsningen och plötsligt fyllde sin hylla med Danteböcker. Då fick jag en ny idol, Dante.

Det här var viktiga böcker. Kittyböckerna var spännande ett tag men lite väl amerikanska för min smak. Jag var svalt impad, kan man väl säga. Men första Lottaboken glömmer jag aldrig. Den handlade om mig. I alla fall nästan. Det var så tryggt och vanligt och hon var så oerhört klantig i sitt vardagsliv att jag blev helt betagen. Jag älskade alla böcker och det gjorde mamma också, upptäckte jag, eftersom hon smygläste dem efter mig. Paniken då Lotta äntligen gifte sig med den retlige ungdomskamraten Paul var förfärlig. Morsan varnade mig att nu har författaren tänkt avsluta serien och då är det fint att Lotta får växa upp och gifta sig och kanske till och med få barn. 46 böcker fanns det. Jag har tyvärr inte alla, tror jag, eftersom de allra sista kom så sent att jag hade andra läsäventyr på gång. Men jag lovar och svär - när Lotta fick sin Paul på riktigt då grät jag en skvätt. Hon hade kört förbi mig, hittat en kille och var på väg in i vuxenvärlden medan jag stod och stampade i årskurs 8. Och någon Dante tycktes det inte heller bli. Brorsans böcker bjöd på en annan värld som påverkade oss båda två ett tag. Jag var dökär i Dante och alla äventyr som var lite mer vidlyftiga än präktiga och klantiga Lottas. I Danteböckerna fick vi lära oss ett nytt språk som ibland kunde leda till en åthutning från vuxenvärlden. Stockholmsslangen och de vågade, rappa replikerna imponerade stort på oss. Någon gång provade vi ju att förvandlas till Dante och hans kompis Tvärsan och då måste man ju kunna språket. 

Den här perioden i mitt liv var starkt påverkad av böckerna. Hur bråttom hade man inte att komma hem efter skoldagen, få en fika och sen slänga sig på sängen med en bok. I högstadiet hade jag några kompisar som var lika mycket boknördar som jag och när "Barn 312" och "Gråt inte Sara" gick upp som delad etta på vår egen privata lilla boktopp läste vi dessa på repeat. Först Birgitta W, sen jag, sen Birgitta O, sen Ewa C, sen Birgitta W och så var det jag igen innan nån annan fick tag i boken. Jag läste nog "Barn 312" tre gånger på raken och lika med "Gråt inte Sara". Vi stod ständigt på kö för en bok i biblan. 

Morsans bokhylla växte också och eftersom hon var med i bokklubben Det Bästas Bokval fanns ständigt ny läsning för en lästörstig tonåring. Nu var det lite mer vuxenbetonat men jag hittade romaner som jag kunde leva i. Just det och den upplevelsen var jag ute efter. Jag ville fastna, uppslukas och helst bli en av huvudkaraktärerna också.  Ända tills jag kom över en roman om en ensam mamma med två barn som träffade en man hon flyttade långt bort med. Jag insåg genast att jag hade lärt mig något och blev från den stunden livrädd att morsan skulle rymma med nån okänd karl. Då skulle vi, liksom barnen i boken, tvingas leva ett futtigt föräldralöst liv med någon gammal släkting. Kanske aldrig se mamma igen. Åh, vad jag hatade den där gubben och hela skitboken och Det Bästas Bokval som ställt till det så. Det tog minst ett år att komma över. 

Nå, jag överlevde, mamma satt kvar i läsfåtöljen om kvällarna och jag fick en kärleksroman i min hand som satte andra griller i huvudet på mig. Tant Alma var på besök med en kasse böcker och nu fick jag stifta bekantskap med Allersromanerna. Mamma langade över "Ung lek" och den natten smygläste jag nog till långt in på småtimmarna. Tyvärr var det en lånebok ur tant Almas boklåda, så den försvann efter några dagar. I min dagbok har jag kommenterat att boken nu lämnade mitt hem och att det var värt ett snyft. Fatta vilket bokliv jag levde! Allt, eller åtminstone det mesta, jag tänkte och gjorde hade någon koppling till någon bok. 

Sen kom nog en period då jag försökte utforska mig själv och livet utanför bokpärmarna. Mina kompisar i mina mer vidlyftiga år var inga bokläsare. Jag satte mig själv på paus fast jag insåg att livet skulle bli lite fattigare för nu var jag tvungen att ha mitt hela fokus på verkligheten. 

När jag mötte min käre livspolare visade det sig att han plöjde böcker som jag inte skulle välja men däremot hade vi ett gemensamt intresse som definitivt bidrog till trivseln i varandras sällskap. När vi flyttade ihop var det bokhyllan som valdes först, efter den kom mindre viktiga möbler som säng och matbord. Den fläskiga bokhyllan, proppfull av böcker i dubbla rader, hängde med tills ungarna kommit och gått.

Som svensklärare och envis förespråkare för läsning som lösningen på allt så stöter man ju på patrull varje dag. Vi är olika, jag vet, det handlar om så många saker som att inte ha ro att sitta, inte ha ork att ta sig igenom en bok, inte orka sätta sig in i andras liv och tankar... sammanfattningsvis, ointresse för läsning. Men också ovana, det märker jag ofta. Var finns tillfället idag då du alldeles i dig själv i tystnad kan sitta en timme med en bok? Var finns behovet av att bli uppslukad av ett äventyr var som helst i världen bara genom att tyda några krumelurer på ett papper? Det här är frågor om eleverna ställer till mig ibland. Jag anar ju då att de aldrig heller fått chansen. Att jag, som helst är i de senare årskurserna på högstadiet, ska lyckas få någon att inse tjusningen i detta, ser jag som rätt svårt ibland. Det händer att jag får höra att jag inte kan komma med nåt som var modernt på medeltiden. Det vill säga när jag var ung. 

Nåja, jag fortsätter kämpa med att sprida mitt budskap: HALLÅ! GRATIS CHARTER TILL SPÄNNANDE ÄVENTYR. DU BEHÖVER INTE ENS PACKA. Eller för all del, gratis besök i ett helvete du aldrig kommer att behöva uppleva men som du just fick en insikt i. Sådant kan ju också förekomma. Jag är medlem i Läsrörelsen. Någonstans i begynnelsen av mitt medlemskap fann jag några punkter formulerade av en författare under en föreläsning. Dessa punkter brukar jag ha som argument för läsning i olika sammanhang:

Att bli en empatisk världsmedborgare genom att 

skaffa sig ett kritiskt tänkande, skaffa kunskap om andra människor och till sist förhoppningsvis kunna besitta en narrativ fantasi, dvs leva sig in i andras liv. 

Det kommer ofta av sig själv bland människor som läser mycket och framförallt får chans att prata om det de läser med andra. Tacksamt tänker jag tillbaka på de första litterära samtal jag hade. Det var, vad jag kan minnas, mina samtal om Lottaböckerna och deras innehåll med min mamma. Vi vände och vred på händelserna och funderade över om det var något som liknade våra liv och hur Lotta egentligen hade det. Intressant, så här i backspegeln. Då visste jag inte ett skit om litterära samtal. Då var det mest att morsan brydde sig i vad jag läste och visste vad jag ville ha. Inte visste hon heller vad hon bidrog med i min värld. 

Tillbaka till början av detta gigantiska inlägg. Varför läser de inte? Jag fattar. Den digitala världen har tagit över mycket. Att läsa en bok är mossigt. Det tar tid. Det är för tyst, Det är för tråkigt. Det är för svårt. Sammanfattning: nä, jag läser aldrig några böcker. 

Men jag, jag kommer fortsätta jobba för att någon fler ska få uppleva ett gratisäventyr så spännande att man glömmer vem man är.

Jaha, ja, nu har jag sagt en tredjedel av vad jag tänker om detta. Jag vill egentligen stanna kvar i mig själv, relatera till min egen läsning. Men jag råkar ju vara i smeten, så att säga, med den utbildning jag skaffade. Apropå den så minns jag litteraturhistoria på universitetet. Då krävdes läsning av en del skönlitterära böcker, mer eller mindre lockande. Jag tröskade mig igenom alla, särskilt med tanke på att de skulle generera mycket spännande samtal sen. Jag kunde hata en skitbok och få lov till det bara jag kunde berätta varför. Enkelt förklarat. Men i slutändan hade jag ju något att säga om skitboken och insåg med mina utmärkta lärares hjälp att jag hade lagt ytterligare ett äventyr till mitt bokliv. 

I skrivande stund har min bror messat om en ny bok av Marie Hermansson som jag ska läsa typ nu, jag har en bok som jag föreslagit min bokklubb om (Tant valborg bar alltid turban...") och min son har skickat mig en bok av Terry Pratchett, fantasy. Så har jag det. Rikt, va? Det går att läsa fler böcker samtidigt om man har olika rutiner för dem. Äventyren fortsätter ramla över mig, trots att jag bara sitter i soffan med benen i kors och läsglasögonen på näsan. Läs du med! 

Till sist - mina egna barn, då? Ja, jag tog efter morsan och både jag och maken har läst massor samt försett ungskocken med en redig boksamling. Sen hände det som nog hände de flesta unga i digitaliseringens era. Datorn och ett utvidgat TV-tittande med videos tog liksom över. Man kan inte alltid rå på tidens gång men som boknördar försökte vi hålla ställningarna med blandat resultat. Vi såg att bokäventyren var förlegade och tjatade inte under tonåren, vi hoppades bara att någon skulle hitta tillbaka till läsningens underbara värld någon gång. 

Flera år senare skjutsade vi den äldste, mer äventyrlige och vidlyftige sonen till flygplatsen efter ett julbesök hos oss päron. Jag vände mig skämtsamt om mot den skäggige i baksätet och sa att han kunde få låna en bok som förströelse om det blev väntan på plan och tåg och allt. Han svarade upprört:

- Nä, kom inte med en bokjävel nu!!! Då vet jag hur det blir, jag kommer aldrig kunna sluta läsa och då vet man ju hur det går!

Nöjt vände jag mig framåt igen och tänkte att min frön blommade nu. De andra ungarna läser också och den yngste toppar kanske listan med att stolt berätta att hans senaste fynd kostat honom några tusenlappar (!) men det var det värt eftersom han samlar...

NU ska jag dra mig tillbaka med den senaste Marie Hermansson. Ha det!

Fångad på bild mitt i läsäventyret. Undrar var den fjortonåriga jag befann sig då?
Förutom fysiskt i sitt rum, alltså.
/E.

Nu är jag så där jättegammal igen

 När jag tittar på maken och frågar om ungen verkligen blir 36 nickar han bara. Jag hade en förhoppning att han kanske skulle säga att det bara var 35. Eller 34...

Men nu är det konstaterat att igår, den 22 januari 2025, fyllde vår yngste son 36. Det är 36 år sen barnmorskan konstaterade att jag var en jävel på att krysta och sen, med en anings aning beklagan i rösten, att det blev ÄNNU en pojke. Inga var lyckligare än vi föräldrar som inte visste hur man gör med tjejer. Då. Vi sa bara glatt att vi samlade till ett fotbollslag. Och så åkte jag hem med en stor och stadig grabb som till vår förvåning sov lugnt överallt, åt utan kolik och var för det mesta förnöjsam med livet. Eller så var det helt enkelt så att i larmet med två brorsor på två och fyra år så märkte vi inte så mycket av ungen, han liksom bara hängde med. 

Jag berättade i tidigare inlägg om hur sorg och glädje kan ta plats samtidigt. Jag och min vän och våra tre- och femåringar satt vid köksbordet och gjorde julpyssel samtidigt som jag fick vädra sorgen om en sjuk familjemedlem. Våra två bebisar kröp omkring på golvet. Mitt i allt sa min vän till mig att hon trodde att min bebis plötsligt gick sina första steg. Det var alltså han, 36-åringen. 

Då som nu hade jag nära till kameran och faktiskt finns en bild från tillfället. Jag minns den för att jag minns stämningen jag befann mig i. Troligen tog jag fram kameran för att föreviga de första stegen då min kompis gjort mig uppmärksam på detta. Men den lille valde att stanna kvar på rumpan i stället för att kliva upp och posera. Eller så är bilden tagen strax före, innan vi satte igång med smällkarameller och julfika och allt annat kul vi gjorde. 

Thomas 11 månader

Ja, nu råkade jag precis idag träffa på den här kompisen. Jag påminde henne om den där stunden. Hon kom ihåg vissa delar. Jag däremot kan nästa exakt säga vad jag såg, hörde, kände lukten av och smaken av hennes banankaka och nygräddade saffransbröd. Dessutom kan jag nog också nästan säga att smällkaramellen jag rullade så omsorgsfullt åt en av de större barnen var rosa och vit. Konstigt med minnen som etsat sig fast så. 

Jag har nu jobbat två lektioner svenska i min gamla klass. De och jag har mötts med värme och förnöjsamhet. Första lektionen. Jag körde igång enligt planen och alla gjorde det som skulle göras. De nickade, satt tysta och lyssnade på min högläsning, delade stillsamt med sig av sina reflektioner, Ingen skulle "bara..." och ingen gick på toa, alla hade penna och material. Efter en dryg halvtimme började jag undra när läget skulle återgå till det mer "normala", som det var när jag lämnade dem för ett halvår sen. Till slut skickade jag ut dem i korridoren tre minuter för att sträcka på sig. Efter tre minuter kom de tillbaka lite mer rörliga och småpratiga. Det kändes bättre. Andra lektionen var mer som förr. Men ändå. De är nior och har nog hajat det där att det är viktigt att hänga med och visa vad man kan. Jag, i alla fall,  kan bara säga att min energi håller i sig. Jag har roligt, det känns helt ok att klampa upp och ner i stentrappan, läsa elevarbeten och planera. 

Vi hörs.

/E

Riktig vinter och nya svängar i livet.

Riktig vinter

De sista dagarna har bjudit på underbart väder. Riktig vinter, kallar jag det, när det är åtminstone 10 grader kallt och gnistrande snö. Än känns ingen vårlukt. Det ska det inte göra heller, inte än på ett par månader. I mars vet jag att jag någon gång, om vädret är på min sida, ska sitta och titta på solen som ovanligt länge ligger kvar över horisonten och vara väldigt närvarande i årstiden. 

Vissa händelser, om så bara en till synes vardagssmåtråkig stund vid köksbordet, kan etsa sig fast i minnet ordentligt. Ett sånt minne är från vårt förra hem då jag satt vid just köksbordet och tittade ut på gatan. Jag var astrött och så less på jobbet och hela högen med arbete som aldrig minskade framför mig. Jag bläddrade i skallen efter något som skulle kunna få mig att känna lust att gå till jobbet nästa dag men fann inget. Det var en söndag, det vet jag, troligen efter sportlovsveckan. Där jag satt vid köksbordet och sörjde över mitt idiotiska yrkesval och studielånskraven, såg jag plötsligt ett par som kom och gick på gatan. De kisade i solen fast klockan var långt efter tre på eftermiddagen. Jag kunde nästan höra dagsmejan under deras fötter och insåg att det var snart påsk och sen plötsligt sommar. Vintern hade nästan vältrat över till vårvinter. Jag såg solen som stekte deras ansikten och på grannens balkong var dörren på vid gavel mot ljuset. Det droppade överallt från taken. Då gick jag ut, lämnade jobbhögen (sportlov och höstlov betydde alltid pappersjobb i mängder) och tänkte att snart är den över, den här terminen också. Det skulle gå att ta sig till jobbet om jag bara kunde fokusera på att ljuset var tillbaka och sommaren inom räckhåll. 

Det var en period då jag var skitless, verkligen. Det är man nog på alla sina jobb någon gång, helt naturligt, men trivs man i grunden så brukar det reda upp sig efter svackorna. De senare åren har jag inte råkat ut för just den där känslan av att vara less på det viset. Det beror naturligtvis på yrkeserfarenhet och en del förbättringar som gjorts för att förenkla vissa moment. Jo, det har det, men man talar inte alltid om det, därför att lärarjobbet fortfarande är minst sagt krävande med alla indragningar och besparingar. Men ändå, jag har under de senaste åren kunnat vila på sportlovet, till exempel, det var inte görligt under den där perioden med pappershögen på köksbordet.  

Varför babbla om det här nu då? Jo, i morgon åker jag till mitt gamla jobb och skriver på avtal för en termin svenska i en klass 9. Är jag inte riktigt klok? 

Jodå. Jag har ältat mitt val under hela jul- och nyårshelgen, även om jag inte fick frågan förrän förra veckan. Men jag såg den eventuellt komma, så att säga. Min efterträdare har hoppat av och min gamla klass står utan svensklärare under en vårtermin fylld av "herregud-hur-ska-vi-hinna-det-här-och-så-är-det-nationella-och-så-litteraturhistorian-och...". Jag vet. Men saken är den, att när jag lämnade min klass efter att de slutat åttan och övertygade dem om att man överlever byte av lärare i svenska så hade jag en skön känsla av att jag hade gjort mitt. Då nyheten att de skulle tvingas in i ett lärarbyte igen, eller ännu troligare en lång rad vikarier, slog ner som en bomb två dagar före jul kunde jag inte släppa ungarna i tankarna. Några kollegor skrev skämtsamt till mig om att jag kanske får frågan...

Jag ältade som sagt det och insåg att OM jag skulle få frågan så skulle jag tacka ja. Jag har ingen förklaring till det annat än att jag bara har sån förtvivlad lust. Jag tror inte att jag är deras gud som kommer tillbaka och räddar dem från undergång, men för mig är det guldläge med bara ett enda ämne och dessutom ett gäng nior. De kommer att älska mig de första fyrtiofem minuterna sen är vi tillbaka i det gamla vanliga läget igen. Det vill säga "guuuud-va-jobbigt" och "jag-drar-på-toa-jag" och "fan-var-läxan-till-IDAG???" . Allt kommer att bli bra. Jag fick fasligt mycket energi av att tala med rektorn som suckade lättad. Fem minuter senare ramlade diverse jobbrelaterade mail in i min privata box. 

Jag kommer att klara det här de fem månader som är kvar av terminen. Vi ska läsa "När hundarna kommer" och diskutera ungdomslitteratur och vi ska läsa och skriva noveller och vi ska öva på nationella prov. Sen när vi är som allra tröttast då ska vi svenskalärare sucka några kvällar över hur fan vi ska göra litteraturhistoria intressant och greppbart de sista veckorna i årskurs nio när alla bara vill vidare. Det ska bli kul, tro mig. 

Eventuella utvärderingar kommer i sommar. Men en sak är säker, den där marseftermiddagen för alla år sen vid köksbordet på Slingervägen, den var inte kul. Dagsmejan och vårdoften räddade mig från att hoppa av eller sjukskriva mig just för tillfället. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så sugen på mitt jobb som jag är just nu. Men, men, som sagt. Guldläge, det hade inte kunnat uppstå tidigare i livet. 

För övrigt hade vi julgransplundring i går med texmexbuffe, Julen åkte skyndsamt ut och huset städades likaså. Nystarten kom snabbt. Och som sagt, jag fick fasligt mycket energi av det här. 

Återkommer med rapporter.

/E

 

Adjö 2024. Minnesbilder.

 2024 i vår lilla ombonade värld har varit fint. Jag väljer att inte kommentera världsläget, det kommenterar sig självt hela tiden i alla andra forum. Som vanligt har jag samlat bilder från året som gått med händelser som jag särskilt vill minnas. 

Varför? Den frågan dyker numera upp titt som tätt inom mig. Men jag själv har åtskilliga gånger gått tillbaka i min blogg där jag hittar saker jag glömt eller som jag vill påminna om igen. Våra ungar kanske också en dag kan ha lite glädje av läsning om hur vardagslivet i Blomängen i Östersund har tett sig under ett par decennier eller vad det nu kan bli. Alltså kan det vara till någon liten nytta i alla fall. 

JANUARI
NOSEWORKGRUPPEN  "SMELLING DOGS" 
Kylan gör att vi söker oss platser att träna hundarna inomhus, vi som träffas varje söndag. Det är otroligt kul att få vara i en större butik, till exempel. Duktiga hundar söker doftgömmor på Granngården.

FEBRUARI
EN DNEPR ÅT MORSAN
Jag skulle kunna tänka mig att äga en motorcykel med sidovagn...det skulle kännas stadigare och dessutom kuligare att köra doggen i en sidovagn. Sagt och gjort, vi åker till Kinnekulle och köper en bättre begagnad maskin så maken har nåt att pyssla med framöver. 

FEBRUARI
 94-ÅRSKALAS
Vi vet det inte just nu men det är mammas sista kalas, vi firar med rosor och tårta och choklad. Som vanligt. Det är länge sedan mamma hade koll på sina år, men kalas är alltid välkommet.

MARS
STOCKHOLMSHELG
Vi nyttjar ett presentkort jag en gång fått med så fina ord att jag blev väldigt rörd. Om inte vi kunde ta oss till Broadway måste Broadway komma till oss, en födelsedagspresent av barnen. Det ska bli teater i Stockholm. Tacksamt lämnar vi hunden hos vänner och tacksamt får vi låna brorsdotters lägenhet en hel lyxhelg. Förutom teater blir det umgänge och god mat hos min bror samt ett minnesvärt besök på Nordiska museet och utställningen "Nordbor".

MARS-APRIL
PRINSEN FYRA ÅR
En vecka i Malmö och många kramar och pussar och glada dagar med lille fyraåringen. 

APRIL
FEST
April är en månad som passar min rastlöshet. Om vi inte är på resande fot har vi ett antal födelsedagar att fira. Det här året fyller ingen jämnt men vi passar på med ett rejält knytis en fin dag då maken just passerat den sextioåttonde milstolpen. Knytis - det är en mycket bra idé på många sätt.  

MAJ
ÄNTLIGEN BERGEN
Som vi längtat. Vi har passat in en helg i sonens liv och har en vidunderlig resa framför oss. Det finns inga andra ord än just "vidunderlig". Vi ska åka via Skalstugan och ner genom Norge och via Tindevegen. Håll i mig - det blir galet upplevelserikt! Första övernattningen sker i en liten stuga i Ljoshaugen. 

MAJ
TINDEVEGEN
Livet känns som ett äventyr! Mot Bergen och Staffan!

MAJ
BERGEN
Efter att ha åkt ett par dagar kommer vi fram till Bergen. Som vanligt blir vi guidade på olika stadsturer och omskötta med god mat och logi av den här glada killen som råkar vara vår "unge". 

MAJ
MAMMA
Vi tar den snabbaste vägen hem från Norge, efter ett samtal med mammas boende, för att hinna träffa mamma innan hennes himlafärd. Hon pratar med mig över ett glas näringsdryck om norska vänner då hon får höra om vår norgeresa. 

JUNI
ÅTERSAMLING
Mamma, mormor, farmor och farmors mor har gått vidare. Vi var förberedda och mamma har fått sina 94 år på jorden, men mitt i all sorg finns en glädje i att alla samlas för minnesmiddag hos oss. Lille Finn styr in sin pappa och sina farbröder i en soffa för att sen förklara att han är deras fröken. Vi får skratta och det får säkert mamma i sin himmel också.

JULI
TRE VECKOR HUSBIL
Mot Bergen igen, inte Tindevegen denna gång utan genom denna dal längs Stardalselva.

JULI
MALMÖ
Husbilsstopp och mys med lilla jämt-skånska familjen. En fika med prinsen kan vara ett riktigt äventyr.

JULI
ÖLAND
Vi rundar Syd-Sverige och åker till Öland för ett par dagar hos brors familj. Vi tittar ut över savannen från ett fågeltorn en dag.

AUGUSTI
BOKSLÄPP
Nu har min och Elins bok "Hurra för Egon" kommit från tryckeriet och vi ser fram emot releasefest och hårt arbete inför marknadsföring och försäljning. Ett par års samarbete över text och bild är över. 

AUGUSTI
PENSIONÄR
Den allra sistan aw:n med jobbet sedan dryga 20 år tillbaka blir ganska osentimental för min del. Temat för festen är "vi måste ha kommit fel" och jag och tre kamrater tycker att vi platsar som tanter som ska på bönemöte. Ingen vill höra våra sånger eller ha någon psalmbok av oss, dock, men festen är trevlig. Allra helst sedan tantturbanen åkt av. 

SEPTEMBER
LOFOTEN
Min eviga längtan ska stillas än en gång. Vi firar min pension med att åka till Lofoten, eller i första hand till Vaeröya, där inte mycket finns förutom just berg och hav och den där känslan av att komma naturen extra nära. 

SEPTEMBER
VAERÖYA

SEPTEMBER
LOFOTEN
Vestvågöy

OKTOBER
TRÄDGÅRDSPLANERING
Syrenen och delar av körsbärsträden ryker. Planering framåt för fruktträd och buskar och annat smått och gott. Trädgården ser naken ut men först vinter och sedan något nytt.

OKTOBER
MAMMAS PLATS
En gravsten och jag har nog ännu inte fattat att mamma är borta. Det tar tid att vänja sig, tydligen. 

NOVEMBER
STORA GRAVTUREN
Ja, det är med ett litet fniss, men faktiskt inte alls sorgligt. Jag och min bror återser åtminstone en gång om år gamla trakter tillsammans. Vi kallar den "gravturen" ibland, för vi har ju våra gamlingar i flera led begravda i Åre och Duved. Den här dagen letar vi efter några gravar i Duved men snön döljer det mesta och vi koncentrerar oss på en god lunch i stället. Det blir en trevlig helg med bror och svägerska och en tripp till barndomslandet. 

NOVEMBER
BARNDOMSHEM
Där är det. Som en liten sockerbit syns taket på vårt barndomshem nästan mitt i bilden. Massor av tid har gått och sett så här från ovan, förbisusande i bilen, så är det mesta sig likt. Den där platsen har jag i mitt hjärta för evigt, brukar jag tänka.

DECEMBER
HEMMA HOS OSS
Tacksamt kan jag konstatera att fler av våra vuxna barn återigen vill komma hem till oss och fira jul. Ja, tre av fyra är väl helt ok. Soffhäng, babbel och god mat är alltid prio ett. 
Det har som sagt varit ett fint år trots sorgen efter mor. Alla resor vi gjort, vi är ännu hyfsat friska och vi har framtidstro fast vi är snart sjuttio. Mot nya mål, hörni!
(Och jo, den där Dneprn, den ska maken fixa till och så får vi se om jag har anteckningar från någon spektakulär resa framöver. Häpp!)
God fortsättning.
/E

Nattlig tur

 Det är nyårsdagskväll och vi tar en sväng med hunden bland röda dalagårdar, ser på orörda snötäcken på gårdstun mellan stora hus. Får en känsla av att gå omkring i en julbonad där "snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken". Jag erkänner, jag tittar in på de stora gårdarna där det går att titta in, förväntar mig att se tomten. På riktigt. 

Gott nytt år.

Femton liter julmust senare.

 Tacksamt ser jag tillbaka på juldagar som än en gång bjudit på mys och umgänge med soffligan. Dom där som hänger i soffan och uppskattar morsans kakor och dricker litervis med julmust. Dom som pratar om sina liv och som lyssnar på oss och vill äta med oss och bara vara. 

När det gäller facebook har jag minst sagt blandade känslor, men ett år fann jag en liten text som en vän lagt ut inför julen. Den var så klockren i mina ögon att jag delat den själv flera år i rad. 

"TILL VÅRA ÄLSKADE BARN

Våra barn frågar oss.....

Vad vill ni ha i julklapp?

Men vi vill bara ha er!

Vi vill att ni fortsätter att komma förbi. Vi vill att ni ställer frågor och frågar om våra råd. Vi vill att ni berättar om era problem, ber om vår åsikt och ber om vår hjälp. Vi vill att ni kommer över och babblar om era problem och om livet. Vi vill att ni berättar om era jobb, era vänner och era relationer. Vi vill att ni fortsätter att dela era liv med oss. Kom över och skratta med oss eller skratta åt oss. Det bryr vi oss inte om. Att höra er skratta är som musik för oss

Vi har spenderat större delen av vårt liv med att uppfostra er på det bästa sättet vi visste och vi skryter inte men vi gjorde ett bra jobb. Ge oss tid att luta oss tillbaka och beundra vårt ”arbete” som vi är ganska stolta över. Plundra vårt kylskåp och ta för er. Vi har inget emot det. Faktum är att vi inte vill ha det på något annat sätt.

Vi vill att ni spenderar era pengar på att skapa ett bättre liv för er och för dem ni älskar. Vi har de saker vi behöver. Vi vill se er lyckliga och friska. När ni frågar oss vad vi vill ha i julklapp så säger vi "ingenting" för ni har redan gett oss er gåva hela året. Vi vill ha er. "

Det här gäller ju än. Det vet dom. I år har vi haft ovanligt många i soffan och dessutom rätt länge. Då blir även huset katastrofalt tomt när den som bor långt bort åker hem och de andra återgår till vardagens sysslor. Själv funderar jag som alltid på hur fort dagarna och stunderna går med nära och kära runt om och om vi hann göra och säga det vi skulle. Förmodligen. Men jag hör mammas ord ringande i huvudet när jag ser på mig själv. Den här julen är den första som (så gott som) helledig och inte heller har jag haft någon förälder att se till, nu är de borta alla och det har känts konstigt i år. Kanske för att det varit så påtagligt då jag varit hos lilla mamma så mycket och särskilt runt jul med pynt och godsaker. Trots min ledighet har jag vimsat omkring och "inte hunnit något" jämfört med förr. Och det är här mammas ord kommer in i det hela. Hon sa nämligen ofta att förmågan att planera försvann då hon blev ledig från arbetslivet. Alltså har jag något nytt att förhålla mig till. Eller så inser jag sanningen om mig själv: jag har en skitbra plan för när och hur jag ska göra saker men hittar ständigt annat som verkar bättre och enklare och godare och då kanske jag ska göra det i stället och så står jag där vi spisen och kokar och experimenterar och familjen ser mest min bak. Tacksam för husets planlösning, köket och vardagsrum i ett. Vi kan åtminstone umgås medan jag vimsar runt.

Vi har haft en fin jul med julbord, femton nya recept, långliggare i soffan, julklappar och åtskilliga liter julmust. Nu mot nya järva mål. Nyår på främmande ort, till exempel.

Önskar dig allt gott så länge.

/E

Och nu...

 ...har julen kommit ännu närmare . Jag har jobbat ett par dagar, och faktiskt kände jag av julstämningen som man känner av den inför lovet när man har jobbat i skolan en längre tid. Kanske var det nödvändigt för att jag skulle känna den rätta stämningen även hemma, för det var precis vad som hände. 

Jag tänkte på det idag när jag och maken gick på stan och försökte hitta julklappar. Vi har bestämt att hålla julklappsinköpen på en låg nivå. Egentligen borde man sluta med julklappar eftersom att vi har allting och behöver ingenting. Lyckligt lottade, alltså. Halva familjen skulle vilja avskaffa julklappar medan andra halvan vill ha kvar lite grann. Och fast jag tycker att man kanske inte behöver ge så mycket julklappar är det roligt när vi sitter och gör våra paket. Den där julklappsinslagningskvällen har blivit en tradition i familjen som även utflyttingarna frågar efter. Man vill liksom komma hem och passa på och slå in paket, kanske dricka lite glögg och äta en pepparkaka eller två. 

Ikväll hade vi turen att få prata lite med vårt barnbarn. Det är inte alltid han har lust och tid och prata med oss, precis som vilken fyraåring som helst, men ikväll pratade vi lite om att han hade julpysslat med några kompisar. Det påminde mig om att det var någonting vi också gjorde ett tag till barnen var små. Under några år träffades vi hos en granne för att  göra lite julpyssel. Vi hade tre barn var, lika gamla, och satt vi inte vid sandlådan och fikade året runt, så åt vi lunch hos varandra. 

 Särskilt kommer jag ihåg pysseldagen då jag satt vid min väns köksbord med minst sagt blandade känslor. Barnens låtsasmorfar var dödssjuk och vi förstod att han inte hade långt kvar. Jag satt och pratade om hur det kändes och min vän lyssnade, det var skönt. Mitt i sorgen klippte vi i silkespapper och gjorde smällkarameller och kände samtidigt lite julstämning. De fyra stora barnen mumsade på fika och pysslade och på golvet kröp våra två yngsta och lekte med pappersskräp och snören. 

Vi var väldigt upptagna att göra julgranskarameller och mitt i allt vårt surr så säger min kamrat:

- Jag tror att din lille går!

Det visade sig att vår yngste son hade tagit sina första steg denna pysselkväll och jag missade det nästan! Konstigt att det är 35 år sedan, för jag kan fortfarande känna av hur blandade mina känslor var. Vi gladdes över undret när ett barn plötsligt reser sig och kan gå, samtidigt som vi pratade om sorgen.  Och mitt i allt fanns julstämningen också. 

Nu är det dags att sova , förmodligen drömmer jag om mat. Det är den tiden nu. 

/E.

Julen närmar sig

 Och nu saknar jag mamma lite extra. Funderar över julsaker hon hade som var viktiga och som togs fram varje jul och hennes ständiga känsla av onödighet som hon villigt vädrade med mig de sista tio åren eller lite mer. Det där att det inte alltid är så kul med julpyntet då inga småbarn finns i familjen längre. 

Jag försökte alltid säga att det var viktigt ändå att fira med det man har och är van vid ifall det är det som känns som julen. Ensam har ingen av oss varit, även om barnen vuxit upp. Alltid har några kommit till oss eller till våra urfamiljer när förra generationen levde (ja, nu är det vi som är äldst) alltid har vi firat tillsammans någonstans. Ingen har lämnats ensam. Eller jo, under coronan var min son lämnad i sin ensamhet i sin lägenhet i Norge och det var mest mammahjärtat som klagade. Han var mer bekväm med det hela, hördes det som i alla fall. Skickade bild på sig själv i soffan framför TVn med en påse norska ostkrokar i näven. Trots det är han först in och sist ut av våra vuxna ungar på julen nu för tiden. Man får glädjas åt det. 

Jag brukar tänka på när det började bli jul i huset då jag var liten och jag minns precis hur längtan kändes. Det var nog när vi fick det där adventsljuset som skulle eldas en siffra för varje dag i december. Mamma hade det på frukostbrickan hon ständigt bar upp till oss under barndomsåren. Kakao, socker, grädde och hett vatten, spisbrödsmacka. Då klarade man sig till skollunchen. Ljuset brann och vi vaktade noga siffrorna så att inte en dag för mycket brann upp. Julkänslan smög sig på. Därtill fanns alltid en adventskalender, så klart. Ljus och kalender - nedräkningen var säkrad. En gång smygöppnade jag lucka nr 24 för att kolla om jag skulle känna nåt extra i förväg, liksom, men det kom aldrig. Väntan var lika lång ändå och dessutom var det bara en bild på Jesus i krubban under luckan. Ingen tomte eller nåt som kunde ge extra skjuts åt juleriet.

Nästa steg var nog advent. Då kom det fram några julbonader som en vän till familjen gjort, bestående av en bakgrund av säckväv med påklistrade figurer klippta av filt i olika färger som oftast hade religiöst motiv. Dessutom kom ju adventsstjärnorna upp. På övervåningen den rödorangea av papper och på nedervåningen den i mässingsfärgad plåt. Vi som bodde "uppe" hade den röda och i det skenet var julstämningen ett faktum när mamma tog fram småtomtarna i plast som vi fick leka med. Vi slog in de allra minsta legobitarna i julpapper och vips hade vi julklappar som tillbehör i leken. När jag tänker på det känner jag lukten av korkmatta mest eftersom vi lekte på golvet.

När det var lucia började jag räkna dagarna och då kokade mormor julstämningen på spisen, chokladgodis (vilket jag sen experimenterat med i åtskilliga år för att få till men sällan riktigt lyckats). Mormor och mamma pratade rövarspråk om julklappar, det snöade jämt och var exakt tio grader kallt och alla träd och hela trädgården med såg ut som ett julkort. Julbaket var i full gång, pepparkaksdegen hade stått till sig i lerbunken i källaren under nåt dygn och alla såg till att allas favoritkrus fanns på bordet; finska pinnar, marstrandskex, kokostoppar, smörringar, ckokladsnittar, wienerstänger och schackrutor. Finska pinnar och marstrandskex var favoriter för vuxna, min bror gillade smörringarna och jag kokostopparna. Det var viktigt, liksom. Och de efterlängtade pepparkakorna bakades av oss ungar som ett led i förjulen, i alla fall gjorde vi några och varje år fick vi veta att pepparkaksreceptet kom från skolfröken. Jo, jo. På så sätt kände man till en annan sida av lärarinnan i byn.

Apropå lärarinnan så tror jag att halva julstämningen kom från byskolan eftersom man ju fick göra julpynt. Bredvid säckvävsbonaderna kom alltså våra skolgjorda bilder och pyssel också upp på väggar och i fönster, sparade i åratal av modern. Något hade hon kvar långt efter att barnbarnen kommit. 

Julaftons morgon i min gröna ungdom var magisk med ett litet paket under granen och så min traditionellt firade namnsdag med en blå hyacint och något extra paket. Det var bara min namnsdag som firades med paket och det var ingen som ifrågasatte det hela, däremot hade man alltid en ursäkt som levererades tillsammans med paketet: jo, nu när man ändå håller på med paket så...

Tacksam över mina bullerbymysiga jular (finns mer om det i min andra blogg https://erehu.blogspot.com/2013/12/enhenna-och-jul-pa-riktigt.html) som barn i urhemmet ärvde jag traditioner som överfördes på våra ungar. Maken hade ungefär samma upplevelser med sig. Våra ungar hade så klart också kalendrar, sifferljus och skolpyssel. Vi hade allt som vi upplevt som barn i våra hem i en salig blandning. Jag och min bror brukade få se en tomte smyga runt huset eller knacka på ett fönster någon dag innan jul, så vi bad svärmor klä ut sig och tomta för våra. Då vi bodde tre trappor upp i lägenhet innebar det att det skulle bli show för hela gården och vi passade på att berätta för sandlådevännerna att de skulle hålla utkik på fredag kl 12 för då gick nog tomten förbi. Farmor gled omkring i tomtemask och skägg, smal och stilig i tajta röda kläder. Hon vinkade som en drottning åt alla barn som syntes i fönstren och succén var ett faktum. Nöjda hade vi fört över traditionen från Engelbrektssons i Såå till Körfältet i Östersund. 

Sen var det som vanligt, Kakbak, skolpyssel, hemmapyssel, julklappsviskningar (min man och jag är dåliga på rövarspråk, dessutom fanns en risk att någon unge kunde tolka) och så klart m juornar med paket under granen som inte riktigt ville släppas då de förvandlats till finniga tonåringar som gärna sov över julfrukosten. Då bodde vi i hus och de äldsta kom upp från undervåningen och de yngre från övervåningen, samtliga diskret nosande under granen. 

Jaa, nu är jag tillbaka i tankegångens början. Mamma tyckte det var onödigt med allt julkrimskrams när ungarna växt upp. Jag förstår hennes känsla, jag har den nog också ibland. Men även om vi har kvar familjetraditioner till viss del så förändras de ju i takt med tiden som allt annat. Det finns dagar då jag lite försiktigt sagt att vi inte kanske behöver göra det och det i år, mest för att ingen ska känna det som ett måste. Men då kommer önskningar och uppmaningar från våra vuxna ungar om att "allt är väl som vanligt?". 

Jadå, säger vi, och har inget emot att samma gamla bonader kommer upp, julklappsinslagning sker den 22a, granen kläs strax före julafton, det är skinka, sill och revben och Kalle Anka. Fast i fjol pratade vi bort K Anka då en unge bad om ett tidigareläggande av julbordet pga av firande på två ställen. Sånt händer också. Allt går. Och så har vi ju gjort det allra största ingreppet i våra fasta familjetraditioner: bytt ut barr mot plast! Ve och förskräckelse, plastgranen gjorde entre för två år sen. Granlukten ett minne blott. Men en extra hyacint, så... 

Jag tror att det är kul med jul ändå, fast jag som morsan tyckte det var bäst när man var liten och sen hade egna små. Så är det nog för många. Men det är något visst med att klä huset i rött, tända ljus och ta fram tomtar nu också. Och vi pyntade för mor också, trots att hon inte visste att det var julafton de sista åren.  Men att få ge tillbaka lite av det hon alltid gjorde för oss kändes rätt. 

Nu ska jag ta fram tomtarna för i morgon blir det årliga julbaket - det har en unge bestämt. Några av julfreaken i familjen får visa sig på bild.

/E.

Två veckor till

 ...har gått i mitt pensionärsliv. 

Jag har hittat hem. Jag njuter av att bestämma över min tillvaro och fyller dagarna med sånt som tidigare var svårt att få plats med. Trots det vill jag göra mer än jag gör. Jag vill skriva mer, läsa med bok i handen inte i örat, jag vill rita ännu mer och jag vill gärna laga mat och baka för många. Fast vi bara är två...

En vän frågade lite nervöst vad faaan man fyller dagarna med. Även han pensionär men klättrar på väggarna. Jag förklarade. Han fattade inte. Jag tror inte vi någonsin kommer att mötas i någon filosofi över detta så jag lämnade det. Men jag tycker nog att jag har det väldigt bra och tackar den som styr över allt att jag är frisk och att min familj är friska. Tack och lov. Vi är i sjukåldern, nu. Det har jag förstått då jag talar med gamla vänner. Man jämför krämpor, liksom.

Så där ja. Då har vi avhandlat det. Vad har då hänt under dessa två veckor? Vikarieveckorna tog nog musten ur mig då jag egentligen lämnat skolvärlden. Men trots att musten försvann så har jag några dagar framför mig i december. Det ska nog gå. 

En heldag i Västjämtland med bror och svägerska var ett guldkorn. Det är speciellt att åka dit med någon som har samma bilder i huvudet och samma minnen, ungefär. Vi gick på kyrkogårdarna. Ytterligare ett görande som tycks uppstå med åldern. Man går där bland alla gubbar och gummor som var ens barndom. De ligger där och påminner om lustigheter, tragedier, trygghet och barndom. Där finns mina tanter och deras gubbar, en och annan kamrat som dog på tok för ung och så de där man letar och letar efter för att man absolut bara vill ha ett bevis på att de existerat men som man aldrig hittar. Och så någon grav som fått försvinna eftersom ingen tar hand om den. 

Jag har alltid sagt att jag vill gärna bara bli bränd och askan strödd i Indalsälven i Åredalen. Tillbaka till roten, ville jag. Men med åren har jag fått uppleva något annat som jag inte alls tänkt mig. Men nu erkänner jag. Om det inte finns en grav att gå till blir jag vilsen. Jag hade nog inte förväntat mig det. Men nu har jag att jämföra med och den person som valt att bli strödd i någon minneslund känns för mig helt utsuddad och jag har ingen plats att gå till för att minnas och känna att här under finns min nära och kära. Makabert? Nädå, inte ett dugg. Det här gäller mig. Och jag hade inte räknat med det. Jag ska ha en grav som är åtkomlig för min familj om någon har behov av att gå dit. Särskilt tydligt blir det då jag vandrar bland min barndoms alla personligheter och minns. Det är fint att de flesta ligger där på en och samma plats nästan. 

Nå, vi hittade inte de vi ville hitta av de riktigt gamla gravarna på vår gravrunda. Tyvärr. Det kommer att krävas efterforskning och en vårtripp då snön försvunnit. Konstigt att det går att sitta timmar framför datorn och söka efter information om gamla gravar och någon släkting man aldrig sett annat än på ett svartvitt litet foto. Jag förundras alltid över mig själv, när blev sånt här så spännande? Ja, ja. snacka om att fundera över viktiga saker. För övrigt går dagarna med planering för marknader och att sälja bok och julkort. "Min hustru nasaren", säger min man, och det är också så långt från mig som man kan komma.

När inte hunden vill gå ut och ingen kommer och fikar ritar jag så mycket det går. Alla idéer jag har. Alla bilder jag tänker på som jag inte kan göra för jag vet inte hur. Men jag landar hela tiden i en känsla av att jag har något att berätta som gjort ett intryck på mig när jag var barn eller när mina barn var små. Det finns en liten berättelse i varje bild som jag inte vill avslöja, men nu blir det till hemligheter som jag avslöjar fast ingen ser dem. Fattar ni? Kanske att mina allra närmaste kan se saker i mina bilder som de känner igen, men då är det som det ska vara. Jag kan ge ett exempel på det som jag går igång på. I ett hem, med människor jag inte känner, finns en tavla jag sålt. De ser en väldig blomsteräng, några hus, några skogstjärnar, något skogsväsen och små djur och kryp. Köparen var lyrisk över färger och detaljer. Jag tänkte att "du vet inte att jag är med i bilden och där avslöjar jag ett bus jag gjorde som ingen någonsin får reda på". Eller en tavla där jag driver ordentligt med någons karaktär. Det finns det fler av. 

Myllerbilder, heter det, har jag fått lära mig. Du vet, bilder med en massa händelser och detaljer i. Det är så otroligt befriande att sitta flera timmar och rita och berätta. Ja, ja, jag rör på mig (hunden!) och jag äter ett kilo frukt och grönt om dan. Men annars så...

Så där ja. Nu är det dags ställa sig vid diskbänken. Vi hörs.

/E

Samtal...

 ...med elev i nian som ska skriva en krönika som uppgift.

- Vad ska du skriva om, elev?

- Jag veeet inteeeeee, lärare.

- OK, elev, jag hjälper dig. Vad finns i din vardag som du gillar eller ogillar, till exempel?

- Jag tycker allt är så trist.

-Allt??? Det är väl inte möjligt. Något roligt måste väl finnas?

- Nää, för man måste till skolan och det är aldrig kul. Det är skittrist. 

- OK, ja men då blir det ju tråkigt förstås. Vad är det som är så trist med skolan?

- Allt. Man måste. Tråkiga ämnen. Trista uppgifter. Långa dagar. Tidiga morgnar. Skitäcklig mat. Fula väggar. Jobbigt. Inga raster. Inget att göra. Stressigt. 

- Oj, elev, vilka dagar du har framför dig. Vad skulle göra det hela roligare? 

- Men det fattar du väl, lärare, att man vill ha sin mobil hela tiden. Tänk om man behöver ringa sina föräldrar för det är nåt man vill ha hjälp med eller vill berätta som man inte vill  säga till läraren. Och så kanske man inte har några kompisar att prata med. Och så skulle man få välja på fler maträtter och så skulle man inte behöva stressa så mycket. Vi har ju fan tre läxor på en enda vecka. Och så skulle vi få välja vilka vi sitter med, här känner man ju knappt nån. Varför är det inte flextid så man kan få börja när man vill, så är det på massor av skolor. Och så är lektionerna för långa, 75 minuter pallar ingen att sitta och jobba och det är så triiiiiist. 

- Jag fattar, elev, men allt är inte kul i livet. Det får vi räkna med. Sen kanske vi kan få lite mer konkreta exempel på vad som skulle kunna göra en lektion lite mer rolig enligt dig. Har du tips? 

- Nä. 

- Synd. Då blir det svårt. Jag hade hoppats på lite nyanser i tråkigheten som tex att något av allt det tråkiga går att åtgärda medan man helt enkelt får stå ut med andra. Långa lektioner får man kanske ta. Och skolmaten, den tycker ju alla olika om. Men du, skriv om aptråkigheten. Det kan ju bli rätt intressant. Jag kan ge dig en "börja". 

- Nä. Orkar inte. 

- Nähä... men hur ska vi göra då? Du kan ju inte bara strunta i uppgiften? 

-Äh, jag skriver om nåt roligt i stället. 

- Så då finns det nåt kul i livet ändå trots skolan - va bra! Jag började bli orolig på riktigt.

- Åååååååhhh, nu PÅMINDE du mig om skolan igen. Orka skriva! Ååååååh...

.......

/E.

Vikarie

 Jag är numer lärarvikarie vid behov. Det vill säga mitt behov av pengar i kassan, skolans behov är ju konstant, känns det som. Jag gör bara det allra nödvändigaste och försöker hålla mig borta från för- och efterarbete som jag vet ska göras. Men rent krasst har jag ju bara betalt för de faktiska timmarna jag är på plats. Om det finns en plan att följa - annars tvekar jag inför vikariejobb. 

Det är kul att träffa de "gamla" eleverna igen, jag lämnade ju en årskurs åtta och nu är de på sista året. Jag gjorde rätt som slutade fast det kändes konstigt att lämna sin klass när de bara hade ett år kvar. Men faktum är att lärarjobbet är inte alls detsamma som när jag började arbeta. Inte eleverna heller, om vi ska var krassa. Något har förändrats. Och jag behövde rädda mig själv.

Eleverna som ungdomar är fortfarande lika kul att prata och umgås med som just ungdomar i min favoritålder tretton till femton. Men i sin elevroll har en ny attityd kommit fram. Den är så tydlig: skolan är inte viktig längre. Ja, jag ska inte dra alla över en kam, ambitiösa eller nyfikna och intresserade elever finns ännu, men de är så få att det är anmärkningsvärt. Och nej, det är inte bara jag som är gammal och gaggig och minns fel. Mina nybakade kollegor, yngre än mina egna barn, upptäcker samma saker.  Jag är oroad, milt sagt. 

Och vi ska inte skylla på ungarna, eller jo, det finns de som skulle behöva lite gammal, hederlig uppfostran, men det är nog inget nytt. Vi ska skylla på hur det ser ut omkring oss när allt ska mätas i pengar. Budget (spyfärdig redan nu då jag skriver ordet) ska hållas om vi så ska vandra över lik. Och det är väl det vi gör i vissa kretsar? Sparkraven är helt orimliga. Och nu känner jag att jag gallskriker:

DE JÄVLA SPARKRAVEN ÄR HELT ORIMLIGA!!!

Köpstopp, reducering av personalstyrkan och så mycket extraarbete (nya administrativa uppgifter, vikarie för sjuka kollegor och extramöten för elever med behov som innebär att man får göra om hela sin plan helst i förrgår) som det går på de som är kvar. Hur ska vi kunna motivera och engagera en skara trötta och ointresserade elever då vi trampar i en enda gyttja av sparkrav och tårar från slutkörda lärare som går till jobbet varje dag för att det blivit...ett kall??? Vi borde strejka i stället. Ställa oss på barrikaderna och skrika att skolan inte håller längre. Ja, inte vet jag. Jag har lagt fram förslaget på mitt jobb någon gång med det möts mest med lite nervösa leenden. Som sagt, det kändes fint att sluta. Bakom lämnade jag trötta, slitna och uppgivna kollegor som ständigt känner att de inte duger eller räcker till, för att inte tala om otrygga barn som skulle behöva massor av vuxna i skolan som alltid fanns till hands som ett stöd i en vinglig värld. 

Hur ska det sluta? Jag brukar ställa frågan till mina barn och någon av dem säger att det vänder snart. Det måste bara vända. Sen släpper vi det hela och försöker ta vara på livet. Antagligen är det så lärare gör. Man orkar bara till en viss del bråka eller säga sin mening på något möte. Sedan går man hem och tänker att jag sa i alla fall vad jag tyckte. Men vi måste ju ta hand om ungdomarna, var ska de annars ta vägen? Så då går vi tillbaka i morgon igen och välkomnar barnen och repeterar grammatiken och tabellen och anstränger oss för att göra det liiiiite roligt. Det är ju snart lov. Vi orkar nog lite till.

/E