Vad lovet gick ut på

Jag kom att tänka på en gång mina småkillar promenerade ner till sjön, samma väg som jag gått så många gånger. Ja, jag upptäckte att jag tänkte på det när jag hade doppat penseln i gult och irrat omkring på papperet tills jag såg en skog. Fiberpennor, akvarell som mest och lite akryl och plastiga poscapennar. 

Där emellan kom en hund som skulle passas ett dygn. 
Vi är farmor och farfar åt en kille i Malmö. Men mormor och morfar åt en hårigare variant som bor granne. Han är ett år, vild och vacker och alldeles odräglig ibland och lika gosig. Han är rätt stor, liksom. Om man ligger och sover, som maken gjorde medan jag som är morgonpigg glatt gick ut med doggen, och den nyrastade och leriga  hunden galopperar raka spåret in i sovrummet med en tjurrusning upp i sängen, några jämfotahopp på den stackars sovande och sedan hundra knyck runt köket så parketten fått fartränder, då är allt vad husdjur heter billiga! Familjeprinsessan kom och hämtade sin kelgris och vi återgick till hundannonserna för att skaffa en egen. Som INTE galopperar in i sovrummet i hundra knyck utan snällt väntar på mig. Jämt. Överallt. 

Ja, vi har tittat på hund, det lutar åt svensk-dansk gårdshund. Känns helt rätt.

Det här var dagen då jag ständigt doppade penseln i kaffet. Kanske det påverkat färgtonerna?

Tjugotre färgskisser senare bestämde jag mig för att göra en tavla och se var jag hamnade. (Kaffetavlan) Jag vet inte varför, men efter några björkar hamnade jag i en skogsbacke bakom barndomshemmet. Det kom ett stråk av vinterlukt från fjällvärlden till mig samtidigt. Skumt. Jag kom att tänka på plåttefat nedför en sluttning bakom huset, taggtrådsstängsel för sommarkossor och en torrgran. Varm choklad och limpmacka. Ja, det var det, det. 

Nu är man på jobbet igen. Som om inget hänt. Penseln har torkat, hundhåren uppsopade och skrivbordet fullt av orättade prov.

/E

 

Rapport från livet den 11 mars

 Jag har sportlov.

Tre år i rad har det inneburit resa till vårväder. Det här året resa i mitt inre.

Jag är ofrivilligt avskuren från att direkt åka till närmsta vän och röja runt på roligheter, kan inte heller planera för middagsgäster, gå på damlunch på stan eller eventuell dagsresa till havet i öst eller väst. Sådant som brukar stå högt på listan för ledighet på hemmaplan. Förr i tiden skrevs omdömen om elever varenda dag på lovet, innan andra system tog över och förenklade processen. Nu är jag i det närmsta "järalaus" vilket jag faktiskt också sett fram emot som ett experiment.

Vad ska du göra? undrade maken när han åkte på jobbet i måndagsmorse.

Jag ska rita, måla, sy och kanske städa pannrummet, sa jag.

Städa pannrum? Skit i det nu när du kan ägna dig bara åt det du gillar, sa han.

Nä, jag måste ha nåt andningshål och TÄNKA också, sa jag, vad jag nu menade med det. Antagligen det där gamla att man ska "göra nytta också" mellan varven. Men efter litet eftertanke tror jag egentligen att jag menade nåt helt annat. Just det där att tänka hör inte hit, det handlar mer om att jag blir så uppslukad av det jag gör och jag hamnar i ett meditativt tillstånd och ibland måste jag bryta för att greppa verkligheten. Det går inte att förklara, jag känner att jag är ute på hal is nu. Men det är något jag alltid känt, jag kan kanske jämföra med en känsla jag upplevde som barn. Det var den där julaftonen. Alla hade fått sina julklappar, säkert hade vi barn fått det vi önskat och mer därtill och stämningen var så där magisk som den var när man bodde i ett gott hem med snälla människor. Magen full av must och skinka och bordet fullt av kakor och godis. Prassel av papper och mumlande nämen ooh, och tusen tack. Det var då jag smet ner i pannrummet för att se om allt var som vanligt. Höra oljepannan och känna lukten av damm och gamla skomakargrejer sen morfars tid. Det kändes konstigt att allt var som vanligt där fast det var årets höjdardag, men också skönt att liksom bada hjärnan i vardagsintryck mitt i all fest.

Kanske är det ingen bra jämförelse, men ändå. Mitt i allt det roliga som liksom helt slukar mig måste jag ta mig loss och se om min vardag finns kvar. Jag uppskattar den och har alltid gjort, mer eller mindre förstås i perioder. 

Blev bara lite filosofisk på morgonkvisten då jag villrådigt stod i dörren till mitt rum och tittade på röran: två halvsydda dockor, en flintis, en med hippiefrilla, avklippt sparkdräkt, saxar och garndammtussar, mormors knapplåda, vattenfärger och penslar och pennor överallt, verkligen överallt, och foton och dagböcker och urklipp i en enda röra som inspirationsmaterial och under detta min dator och fem skriv-och ritböcker som väntar på behandling. Jag kan göra vad jag vill, VAD JAG VILL, sa jag till mig själv och kände på det en stund. Tänkte på den stundande pensionstiden. Hur är det då? Vi kan ju inte bara resa hela tiden. Med tanke på kassan blir det nog inte så mycket resande. Vi brukar se oss i rundturen Lofoten, Bergen, Skagen, Skåne, Öland, Östersund, Lofoten, Bergen.... Men all annan tid, är det då jag alltid ska få tid att göra VAD JAG VILL? Detta andrum jag längtar efter hela tiden, varje ledig minut.

Så under en vecka snart har jag haft tid för bara mig. I början av veckan kastade jag mig över ritblocken, städade fram gamla bilder, gjorde klart andra, provade om vattenfärg var roligare än tusch, gick tillbaka till tusch, blandade sen båda. Lyssnade på ljudböcker som färgat mina bilder i vartenda penn- och penseldrag. Blandat med P1. Klippte till dockkläder, sydde hår och ögon på dockor, färdigställde bokmanus, fyllde skissböcker med halvfärdiga bilder. Nu sitter jag här och funderar över vad jag håller på med. Märkligt. Rastlösheten som jag alltid haft inom mig kommer krypande igen. Till vardags får den utlopp för allehanda händelser, även oförutsedda, då jag har det jobb jag har. Nu, under pestens tid, trycker jag undan den med våld. 

Jag inser att jag inte är en person som kan sitta ner och grotta ner mig i det jag längtar efter varenda dag: rita och måla. Jag måste ha ett andrum från andrummet, se vardagen, t ex stryka eller städa pannrummet, för att fungera. Eller jobba. Det är det som eldar under min inspiration, mina ideer och min lust att göra. Bara att inse - drömmen om att ständigt få ägna sin tid åt ritblock och pennor är inte all den fullständiga lyckan. Det är att lyssna på och gilla min rastlöshet. Skönt. Check på den. 

Jag delade tanken med min livskamrat här om dagen. 

Jag inser att jag mår som allra bäst då vi är på väg, sa jag till honom. På väg.

Han fattar vad jag pratar om, det gör han ju alltid. Han känner mig irriterande nog bättre än jag själv gör ibland. Det finns dagar då jag sagt att vi ska sälja allt och flytta in i husbilen och bara dra runt när vi blir gamlingar. Nej, säger han då. Och skulle han säga ja skulle jag nog bli rädd. Inte vill jag stå utan hus och trädgård jag som vill nosa på vardagen lite då och då. Men tanken på att dra runt till nya platser vid lust och behov tilltalar mig. Jag nöjer mig vid tanken. Så länge vi har råd med drivmedel är vi ju nästan i den situationen ändå. 

Nu är frågan den om jag ska lägga det här inlägget till mina inlägg eller arkivera det. Vad handlade det om? (Nejdå, jag har inte käkat nån svamp eller så i min ensamhet, jag bara tänker högt, som det så populärt heter.)

1. Jag är ensam en hel vecka med alla mina penslar - gör vad jag vill.

2. Det är inte så fantastiskt som jag tänkt.

3. Jag behöver gråvardag för att fungera.

4. Jag är rastlös och mår bra av att vara på väg.

Jag tänkte ifall du undrar vad jag sysslar med just nu eftersom jag inte skriver nåt. Ja, det händer väl för lite. Det är då jag funderar över livet. Och vem man är och blev, så jag kan förmedla mina tankar om att ta vara på livet. 

Nästa gång, snart, ska jag skriva om en bild eller två som jag gjort. 

/E

Som jag helst vill se mig själv - glad och till freds framför alla mina prylar i mitt ritrum med gardiner från gårdfarihandlarn och anslagstavlan med foton på minnen från Såårevyn och älskade ungar och dikt av mormor och idolbild på Hep Stars. Drömläget.

Det är som så att jag ofta doppar penseln i kaffekoppen men hittills har jag inte allt för ofta druckit av färgvattnet, vilket en del kanske kan tro efter detta svammel.

De könlösa. Väntar på mysdräkter. 

Helgens begivenheter

 En dockkropp och lite vattenfärg. Köpte upp halva Hobbyboden på prylar. Min favoritaffär.

Varje gång vi kom till kassan med prylar så kom vi på att vi måste gå en runda till, till chefens stora glädje. Ibland är jag dödligt rädd att Hobbyboden ska dö butiksdöden, alla fysiska affärers corona. Ibland låter det som om vi ska få se en spökstad här med tomma lokaler och allt samlat i en klick i Lillänge. Tror jag inte alls på. Vägrar. 

Men alltså, Hobbyboden. Ja, nu är det ju pestens år så man får sålla hårt i butiksbesök. Därmed var det ett uppdämt behov, så att säga. Men hur lyckliga var vi inte när vi tågade hem med docktrikå, långa nålar, penslar, akvarellblock, fineliners, färgpigment, spatlar, vadd, snören och band, you name it. Eftersom det var väldigt lite människor i butiken kunde vi göra några extrasvängar och insupa doften av allt som hör till både min och mina barns barndom. I nästan 50 år har vi handlat färger och penslar och pyssel på samma plats. Ungarna har inhandlat julpysslet och barnkalaspresenterna och jag har köat för gammeldags röda adventsstjärnor i papper och påskbonader och virvateller.... Är inte det trygghet, så säg?

Ja, väl i hemmet satte jag igång projekt waldorfdocka, dock utan ull. Minnen från kooperativa tiden ploppade upp och jag minns att dockorna vi sydde till dagiset när vi var unga och ville vårt förstfödda barn det bästa av allt det bästa var blodfläckiga. Prova att sy fast ett dockhuvud på en dockkropp när nålen knappt kommer åt för den tjocka lilla hakan och armarna som fäktar överallt. Man sticker sig minst en gång. Lovar.

Nu ligger dockan och blocket i min lilla verkstad och väntar på fortsättningen. Själv ska jag arbeta en vecka till. Framför skärmen. Inte underligt man kastar sig över färgpennor och nål och tråd när helgen är inne.

Ha de.

/E

Nu har jag lyckats spara nästan en månad från sista skriveriet.

 Jag vet vad det beror på. 

Jag har flyttat in i en digital värld utfattig på mänsklig närhet. Inga smygparfymerade tonåringar i min närhet, inga kroppsspråk att förlita sig på eller bråk om insmugglade mobiler i fickan eller bh:n. Inga diskussioner om att man sitter på fel plats. Nu jobbar vi i cyberspace och uppropet sker via ett "hej" i lärplattformen Classrooms privata kommentarsfält. 

Visst. Vardagstjafset är borta, förutom några nya tjafskommentarer som "slå på kameran!" och "stäng av micken"! Mer blir det inte. Borde vara rätt skönt. Man kan liksom koncentrera sig på undervisning hela lektionen. Jo, ja...men mördande skittråkigt och dessutom - arbetsinsatsen för en lärare är nära nog dubbel. Det har vi nog alla bittert fått erfara under oxveckorna efter jul då vi skickade hem ungarna i syfte att minska risken för smitta efter lovet. Naturligtvis andades vi i personalstyrkan ut men ungarna protesterade efter redan två dagar. Det vet man ju, skolan är ju rasterna med kompisar och hånglandet och en fika i cafet. Prio ett, liksom. Svårt att göra sånt digitalt. 

Idag har vi lättat lite på locket och elever kommer på ett rullande schema, och det finns faktiskt inget värre än tomma skolkorridorer. Trots detta är vi lika mycket inne i den digitala undervisningen i alla fall. Det kanske till och med är ännu tjorvigare. Från en livelektion med ett gäng åttor till att nästa minut koppla upp sig mot ett gäng nior. Hoppas att det inte är nån fördröjning på lektionen och materialet jag delat och schemalagt för 9.55. Hoppas att jag gjorde enskilda elevkopior i stället för ett dokument som ingen kan skriva i, bara läsa. Hoppas att jag minns hur man skapade grupper i hangout....

Alla är på plats exakt när vi börjar, då bör jag vara där före för att se till att Meetlänken öppnas av mig först, att jag har blockerat för andra att dela skärmen och att jag har lagt ut en länk till Hangout också samt länkar till lektionsinnehållet. Jag ska öppna lektionen i Meet, öppna systemet för närvarohantering, öppna Classroom och öppna Hangout. Bra också att öppna mailen, samt Drive där jag har mina planeringar. Allt ska vara planerat i detalj innan, improvisation finns inte mycket utrymme för.

Jag måste noggrant gå igenom min plan, som är omgjord för att förstås i minsta detalj ifall jag skulle bli sjuk och en vikarie måste ta över min fjärrkontroll. Efter genomförd lektion där eleverna nu på några veckor skaffat sig nya vanor och vi har skaffat oss ett nytt språk, måste jag anpassa nästa lektion utifrån hur långt vi hann, skriva i classroom för eventuella sjuka och kontrollnördar som vill minnas exakt vad vi gjort (jag, till exempel) och sen schemalägga den. Helst på rätt dag och rätt plats, är ungarna här eller hemma? 

Konstigt vad vi anpassar oss ändå. Man startar en lektion, alla står och stampar i farstun i Meet. Hoppar kvickt in när jag öppnar, en av tio skriker hej och sen samtalar vi på ett nytt språk, liksom.

Skriv in er i privatakommentarsfältet i classroom, säger jag. Sen tittar vi på uppgiften som ligger i bilagan. 

Kan du dela? säger eleven och så delar jag skärm och vi läser tillsammans. När uppgiften är klargjord kommer frågan när de ska vara tillbaka. Som en självklarhet. Lika självklart skapar de grupper i hangout och diskuterar som de skriver till mig i chatten eller smsar, om det så skulle vara. De rör sig lätt i cyberspace och fixar hit och dit och så säger nån att "jag kommer strax, ska hämta kaffekoppen" och nån annan vill att jag omedelbart ska läsa vad hen gjort och ge feedback och jag säger att jag ska göra det så fort jag hinner eftersom jag har 22 andra dokument öppna samtidigt och så skriker nån hej och en storasyster som gick ut för fem år sen tittar in i vårt classroom och vill veta hur vi har det och så får jag hemliga meddelanden i hangout om nåt som hänt i klassen och sen måste nån få upprättelse för att hen minsann hade skrivit in sig i närvaron i chatten och jag säger att det ska göras i classroom och då vill eleven att jag ska läsa i hangout för hen vill prata ostört med mig och då skriver an annan i chatten att lektionen är väl slut nu så vi kan väl lämna. 

Oftast har man en lätt huvudvärk efter varje lektion och tröttheten börjar tära nu. Eleverna gör det bra. Förmodligen vi också, med tanke på att vi inte jobbat på det här viset förr. Jo, vi är en digitaliserad skola och alla känner plattformarna väl. Men att använda på lektioner är en sak, att helt förlita sig på systemet är en annan. Aldrig har jag väl saknat smygparfymerade tonåringar som trängs i dörrarna och smugglar mobiler så mycket som nu. Och när jag är hemma är det några timmars planering och utvärdering att sitta med, allt digitalt. Jo, det är det annars också, men inte alls i denna utsträckning. 

Det känns inte så lockande att knappa sig in i en blogg. Skärm är arbete. Tur man är pensionär snart.

Kanske kommer lusten tillbaka att skriva och berätta när pesten dragit sig tillbaka och papperet och pennan får vara med i leken igen. Men eftersom jag tror att allt har en mening får jag tänka att det är nog något jag ska lära mig av den här perioden. Tycker bara att det är den hårda vägen, liksom...

Återkommer.

/E

Så här ca 50 år efteråt....

 ....inser jag att mamma prackat på mig en åsikt.

Ja, det är väl inget ovanligt i det. Och inget illa ment. När man är liten tar man väl en del för givet i det hem man växer upp i, när det kommer till traditioner och vanor. Så länge ingen kommer till skada. Och jag har sannerligen inte kommit till skada, tvärtom har det tagit mig nära femtio år att plötsligt ifrågasätta en tradition vi haft. En trevlig sådan.

Så här är det: så länge jag kan minnas har mamma ogillat vintern skarpt och alldeles särskilt har hon avskytt januari. Därför har jag även så länge tillbaka jag minns fått äta gräddtårta den sista januari.

Då införde nämligen kära mor en högtidsdag. Ibland var det bara familj, ibland var det grannar och andra vänner. En gång fick mamma till och med för sig att bjuda in väl valda delar av byns ungdom för att roa mig. Gräddtårtan var hembakt och alla var lika lättade att skitmånaden januari nu var över. 

Själv tog jag md mig detta till min egen familj och ungar och gubbe och svärmor och svärfar och annat löst folk som fanns i närheten fick gräddtårta när januari var slut. Precis som mamma har jag förkunnat att den mörka månaden nu är slut och det ska firas att ljuset är på väg tillbaka. Ingen har protesterat. Jo, en. Det var en vän som en gång försiktigt sa att hon gillade faktiskt januari, det var som en nystart. Jag bara fnös. Tyll, tänkte jag.

Jag förstår min mamma. Hon som har skottat sig ut till lilla vägen för att sen ta sig upp till landsvägen som i bästa fall varit plogad för att sedan ta sig till stora vägen där framkomligheten varit bättre. Det har varit vägljuslöst, snödrivor, oplogat, kolmörkt morgon som eftermiddag när hon stretat till jobb.

Att bilen kom in i bilden nån gång då jag var nästan tonåring var ingen säkerhet för framkomligheten. Skotta måste man ändå och det ännu mer. Och lika långt till våren som det var till den gångna hösten, ingen ljusning, inga helger, inga avbrott. Bara mörker och snö, snö, snö.... 30 grader kallt, strömavbrott och frusna vattenledningar. Jag förstår att bara den hemska januari, som nästan sågs som ett hot, var över var det värt att fira. 

En gång sa mamma att det var till och med den enda månad som hade fem veckor. Och sen sa hon som vanligt HUSCH! med eftertryck. Kanske var det därför jag lyckades få till ett par födelsedagar i januari när knattarna började dyka upp. Födelsedagar, julgransplundringar och Sista-januari-himmel-va-skönt-fest. Det blir en del att fira det i den mörkaste månaden.

Idag har vi gratulerat unge nummer två som dök upp som en påminnelse om att det faktiskt bara var en månad efter jul och för ett par dagar sen firade vi unge nummer tre som passade på att glida ut i januarimörkret ett par dagar innan storebror andra födelsedag. Ja, det var ju i slutet av 80-talet. Hur tänkte vi? Någon sa att det var illa planerat med hänvisning till ekonomi. Jag avböjer kommentar.

Jag har som sagt fortsatt att ogilla januari av bara farten. Firat med tårta och suckat som ett eko av morsan att det är så skönt, så. Trots vansinnigt roliga födelsedagar, sena julgransplundringar och inte så värst mycket snöskottning. Mest pulkåkning och kojbyggen, tror jag. Men tårta har jag haft på bordet. 

Här om veckan upptäckte jag att jag inte alls ogillade januari. Vad hade jag fått det ifrån? Hänförd över isblå himmel, frostvita träd, meterdjup, ren och fin snö och så det där varmgula ljuset som bara blir i januari när solen börjar lysa liiiiite längre har jag bestämt mig för att januari är en toppenmånad. Jag räknar minuterna noga hur mycket längre dagarna är. Jag ska njuta varje sekund fram till min absoluta favorit maj månad. Vi har grävt oss både in och ut bokstavligen i dessa snömängder och några garantier för att man skulle ta sig på jobbet har inte funnits. Och taket - hur går det med taket som har en hatt av en meter tung snö på sig? Kommer växthuset att klara sig där under all snö? Vi har skrattat mest, har jag upptäckt. Som att bo och vandra omkring i en -just det - en gräddtårta!

Jag har avskytt januari av bara farten. Konstigt. Jag har som aldrig lidit av denna månad, bara avskytt den. (Morsans favoritord, avsky, när nåt negativt ska sägas med emfas). Precis som om det ingick i god fostran och allmänbildning. Nej, nu gör jag revolt för mig själv. Januari är en fantastisk start, festmånad med vaniljgult solsken och några minuter mer ljus för varje dag. 

November däremot... Den sista november kommer jag att servera en maffig frukttårta. Välkommen. 

/E.

Vilka ljuspunkter fann jag under 2020? Trots allt.

 Det viktigaste som någonsin hänt oss efter våra fyra barn är naturligtvis vårt barnbarn. Hur det nu var med stöket kring födelsen i en pandemi så är han ändå här och har börjat underhålla sin föräldrar med att kunna bitas och sträcka sig lite längre bort i sin utforskning av livet. 

2020 kan summeras som ett skitår, men vi som bor i den här änden av världen har det ändå bra förspänt. Det finns andra som har skitår vartenda år och som dessutom nu fått en pandemi att slåss mot. Vi har blivit påminda om hur viktigt det är med sociala kontakter IRL, vi har fått omvärdera sjuk- och åldringsvården och tackat högre makter för att vi har rent vatten och tillgång till hjälp när vi behöver. Vi har också fått lära oss att rörelsefriheten inte är någon självklarhet. På allt detta har sociala medier svämmat över av tyranniska diskussioner där man hängt ut vem som helst som antas ha misskött sig samt läst lagen för den som int' begrip. Det har gällt allt från att man minsann hörde att grannen hostade till att man gått in på affären tillsammans med sina barn i stället för ensam.  

Så, vilka ljuspunkter fann jag under 2020? 

Att Finn Emil kom till världen. 

Att bloggerskan numera heter Farmor Eva.

Att den rödklädde herren numera heter Farfar Alex.

Att vi blev "mormor och morfar" till en liten men numera rätt stor Nero.

Att vi kunnat göra åkturer runt Storsjön och att det finns så många fina platser att stanna på med fikakorgen.

Att vi kunnat göra någon nattlig tur på våren i närområdet och finna överraskningar.

Att det är nära till havet fastän Norge är stängt och att det finns fina vägar för en roadtrip dit.

Att vi kunnat träffa nära och kära några gånger under sommaren.

Att vi kunnat sitta i växthuset och titta på vårens nattljus.

Att vi kunnat sitta i samma växthus på hösten och fortfarande njuta av växter och färger. 

Att vi fortfarande har vanvettigt kul ihop.

Att vi har kunnat vara i vårt sommarparadis Näkten. I stugan, på bryggan, på Ön, i båten.

Att vi kunnat besöka Skåne ett par gånger.

Att jag kunnat åka på småvägarna i leran och mått så bra av det.

Att jag kunnat träffa min kompis.

Att jag kunnat träffa mamma flera gånger under sommaren efter stängningen av boendet.

Att jag har kunnat plocka körsbär i trädgården, lingon och blåbär i Näkten, vinbär i Solberg och tomater i växthuset.

Att vi har börjat bygga på en altan.

Att vi har kunnat åka och bo i husbilen några gånger.

Att jag kunnat vara i Såå med en kompis och fikat ute i solen.

Att tre ungdomar kunde fira julafton med oss gamlingar.

Att jag har hade så många beställningar på bilder att göra.

Inte så illa, va? 

Hittills har vi klarat oss bra, tack och lov. Nu börjar jobbet igen. Snart kommer dagen att vara längre. Snart är vi alla vaccinerade och kan samlas inomhus och jag kan göra det som jag allra helst vill: samla ALLA och äta gott och babbla i timmar. Om inte alla samtidigt så i alla fall under en längre utdragen period. Det väntar vi på, både familj och vänner. 

//E.

Nytt år - nya möjligheter

 Jullov. Mitt sista.

Känns som när man gick i skolan? Nej, jag hade aldrig den känslan, kanske visste jag att det skulle bli fler skolor under livet redan som tonåring. 

Det finns nog några i min omgivning som tänker att det måste vara skönt med jullov och sommarlov och sånt. Bra jobb, läraryrket. Men i dagsläget kan jag säga att tröttheten är så stor när det där lovet kommer att man inte har så stor glädje av det förrän det är dags att jobba igen. Jag talar som en åldring, tycker du kanske, man har ju rätt och lätt att bli trött vid den här åldern (= pensionsåldern). Det stämmer inte. I allt för många fall tycker jag det är tvärtom. Mina yngre kollegor, till och med mina yngsta kollegor som just lämnat universitetet efter att spikrakt ha gått mot en drömutbildning utan andra arbetslivserfarenheter tycker det är till och med jobbigare än jag. Det ger mig ett visst perspektiv på det hela och dessutom på  min trötthet. Jag har inte jobbat i hela mitt liv i skolan, bara tjugo år, men jag har definitivt sett hur yrkets förutsättningar förändrats under den tiden. Trots det skulle jag inte ha gjort något annat val när jag bestämde mig för att arbeta med ungdomar. 

Jag brukar tänka mig för när jag säger att det var bättre förr, för det är verkligen ingen allenarådande eller vetenskaplig sanning. Men det finns ändå  saker som visst var bättre förr. Till exempel var det ett något högre antal elever i klassen som trodde att läraren hade kunskaper som man borde ta del av för att kunna använda senare. Skolan är inte så viktig längre som lärplattform. Allt går ju ändå att googla. Eller..?

Inför varje terminsstart ställer jag mig frågorna:

Hur ska jag övertyga en grupp unga människor att det är viktigt att kunna och orka läsa längre texter?

Hur ska jag övertyga samma grupp att vara källkritiska?

Hur ska jag övertyga gruppen att uthållighet är källan till att klara sig rätt bra i de flesta sammanhang?

Hur ska jag förmedla att det är ok att ha tyst och tråkigt ibland? 

Jaja, ständigt dessa frågor. För övrigt ska jag som vanligt säga att det ska bli skönt med vardag igen, om man nu kan kalla detta tillstånd vi lever i för vardag. Men för oss i grundskolan har det varit just som vanligt. Den som lever får se hur det blir nu. Jag kommer i alla fall att fortsätta fundera över ovan nämnda frågor som vanligt. 

Vi dristade oss till att ge eleverna en läsutmaning under julen. Inte läxa men ändå. Läs så mycket du kan, typ. Och så skickade vi med en bingobricka med olika situationer då man läst en lite längre stund. Det var vanskligt att dela ut sista dagen då alla bara tittade på klockan och ville ha lov. Men vi som är gamla bokrävar stod på oss. Underligt nog kom inga hurrarop över vår genialiska idé (ironi, det är fult men skönt ibland) men däremot ett antal frågor:

- Räcker det om man läser fem minuter?

- Går det bra om man läser ett knäckrecept?

- Ifall jag ser en film med svensk text..?

Eller mer indignerade utrop:

- LÄSA över LOVET?!  Det är ju LOV! Då ska man inte behöva läsa.

- Ja, jag läser då bara när nån tvingar mig. 

Jag förvånades inte över dessa utbrott, faktiskt. Men det är ju också så att i en del fall finns det inte i ungens värld någon som helst vinning med detta. Sedan länge tillbaka. Det är den som säger:

- Läsa vaddå? Hos oss finns inte en bokjävel...

Det är klart, i dessa dagar kanske man inte har nån bokhylla, direkt. Till och med några av mina närmsta vänner har slängt ut böckerna och berättar att sånt lånas på biblan, där passar de bättre att stå och samla damm än i hemmets ( dammfria?) vrå. Andra lyssnar bara på böcker och tycker det är toppen. Då kan man göra annat samtidigt. Jodå. Så kan det vara. Men det är inte heller där ungarna saknar en "bokjävel".

Ja, det är tankar som surrar i huvudet just nu. Plus att göra en årskrönika med bilder från detta konstiga år. Utan att gräva allt för djupt i det som gnager i huvudet hela tiden: sjukdom, kris, elände. 

Tacksam ( för att det är vardag) ska jag återgår till skolkorridorerna och trängas som vanligt med ungar som till största del är glada över att återse sina kompisar och hemliga kärlekar. Men också hoppas på att jag just denna termin ska lyckas bidra till ett större antal läsande, källkritiska och uthålliga medmänniskor som bryr sig om varandra.

/E.

Jultankar

 Nu när man sitter på kammarn och kan landa i sig själv lite, ensam i huset, finns det gott om plats för skrivande och ritande. Tack och lov.

På sistone har jag dock allt mer frågat mig vad det är bra för. Vad är målet? Mer än att jag måste ibland skriva ( och rita med, för den delen) för att veta vad jag tänker, som någon sa. Ja, då fortsätter jag då. Och just nu tänker jag på julfirandet och förhållandet till det. Jag gör så som mamma alltid gjort: förklarar för utflyttingarna att man inte alls behöver känna sig tvungen att fira här och där utan man väljer själv. Vem vill tvinga hem en unge, just för att det råkar vara jul, som egentligen vill vara nån annanstans? Svaret är kanske enkelt. Det vill alla. Det tror jag i alla fall, med tanke på allt från gamla juldängor om att man kommer hem till jul till dagens sociala mediebrus med en aldrig sinande bildflod av samlade generationer.

För mig, som alltid velat samla ALLA, känns det konstigt att det börjar fattas någon fast det är naturliga skäl till det. i år var det särdeles märkligt, men ändå var det jul. Det märker jag ju. Jag har bakat kakor, kokat saffransknäck och nån vegansk variant som smakade skumgummi, tomtarna är på plats och julgardiner och hyacinter i varje fönster. Jullukten ligger tung i huset, så även på gatan, för ute har det luktat mest revbensspjäll, tycker jag. Kanske har man kunnat vädra Jansson också. Själv har jag öppnat dörrar och släppt ut diverse kåldofter: brysselkål badande i smör och nötter, picklad rödkål och den absolut livsnödvändiga långkålen, gräddig och grön. 

Julgranen är traditionsenligt klädd strax före julafton och lackarkvällen var den 23e. Som vanligt. Tre unga personer och en hund drällde in till Kalle Anka och pigs in a blanket with pink rhubarbmargaritas enligt Jamie Olivers julkoncept i stället för glögg. Alltså, man var ju bara tvungen att hitta på nåt. Nåt annat. Nåt annat att minnas än corona, menar jag.

Det gjorde succé. Kanske särskilt de små grisarna. Här satt alltså vi och mumsade på snacks bestående av baconlindad blodpudding, baconlindad korv och baconlindad brie med cashewnöt. Blodpuddingarna gick åt först. Nedsköljda med ljusrosa margaritas. Tänk på det en stund. Ett vinnande koncept.

Julmiddag och julklappsöppning och pangtjoff slut på allt. Osentimentalt skuffade vi ner pappersskräp i kassar och bytte kvitton för eventuella byten av varor. Hunden fick leverpastej och en promenad och alla somnade lyckliga och glada och tacksamma för att vi har ett gott hem i ett gott land. Och då låg jag och tänkte på jularna och de nära och kära och hur det varit. 

Mamma och jag pratar ibland om "förr i tiden" eftersom det oftast är där hon befinner sig i tankarna nu. Som alltid då det blir jul berättar hon att jularna var bäst när hon var liten och att det vore en innerlig önskan att vi skulle fått uppleva den stämning och det hon upplevt. Den finns inte nu, säger hon bestämt och det har hon alltid sagt. Troligen säger jag samma sak, för jag tänker ju samma sak. Undrar om våra barn också tänker det? När jag frågat mamma säger hon att det var högtidligt, alla samlades, man tände gran och åt länge och var lediga tillsammans, åtminstone en dag eller två. Julklappar har alltid varit viktigt, inte nödvändigtvis stora och dyra, hellre många små. Jag tänker nog samma sak om mina barndomsjular. Och önskar att våra ungar fick ha samma känsla av högtid. En sak är då säker: att alla samlades har varit ett tecken på jul. Och varför inte? Julen är lång, går att töja. I fjol hade vi julafton två gånger då en hemvändare kom senare. Det går alldeles utmärkt. BARA DOM KOMMER HEEEEM.

Så där ja. 

Nu är det ju så att det inte går att återuppväcka döda eller kommendera hem folk hur som helst i coronatider. Men annars, så... Samtalade med den som bor på andra sidan norska gränsen och undrade hur han skulle överleva jul utan gamla mor och far och sina barndoms nejder. "Inge bekymmer för mig, det", sa han glatt och upplyste mig dessutom att det nog mer var mitt bekymmer att han skulle vara allena. Den andre som bor i en annan världsdel, dvs Skåne, avslöjade en lite mer känslosam hållning och sa att "det känns lite konstigt" men tröstade oss alla med att det går att skajpa. Nåja, barnbarnet är nog mer intresserad av mor och far än skajpande med några gamla jämtlänningar än så länge. Men vänta bara.

Andra tider kommer. Men inget är som när man är liten och ALLA är samlade, så det så.

/E

Och då for jag "hem"

 Nu kände läste jag mig som de där romanerna "Vi for upp till mor"... osv som jag ännu inte helt tagit mig igenom. Det kan ju vara något kommande projekt. 

Men i alla fall, jag åkte upp till barndomshagarna med ärendet att placera ut några julgranar bland kära familjemedlemmar som vilar i jorden. Ja, det var inga stora granar, bara några små. Men kulor och sånt, det finns med. Gulligt och en hälsning till morfar som ockuperat min hjärna ett par dagar. Han gör det ibland. Det finns säkert skäl till det. Förutom att dela ut julglädje bland de döda träffade jag en högst levande kamrat som bjöd på chaité, stut och bullar på stranden. 

Det luktar något särskilt där i Åredalen. Frisk luft kanske, helt enkelt, men jag bor ju i samma friska luft till vardags. Mer eller mindre i alla fall. Jag tror ändå att det är fjällen som luktar. Och blandskogen. Vi traskade i skoterspåret och mammas röst hördes i huvudet "Je tyttje de e bra ma skoterspåra för då kan man ju gå ätt schön lättar".  Håller med. Så många gånger jag ringt hem och undrat hur mamma haft det i sin ensamhet och då hon svarat att det varit en fin dag och att hon promenerat lååångt i nåt skoterspår på sjön, så har jag liksom slappnat av. Alla har det bra. Promenad på sjön. Skutan i fonden. Skogen på ena sidan och byn på den andra. Tryggt.

Vi gick till ett vindskydd och fikade. Löste alla nya världsgåtor som dykt upp sen vi sågs sist i denna pestens tid som skiljer oss åt onödigt mycket. Eldade lite så vi skulle bli lite lagom inrökta och tittade på solen som balanserade på grantopparna på väg mot Välliste för att gömma sig där. Lagom länge för att vi skulle kunna babbla en timme. Sen gick vi "hem". Eller ja, det vill säga jag hade ju bilen i närheten av mitt gamla barndomshem. Vi rundade en liten bit av byn, funderade lite över vem som bodde här och där och vem som tagit över ditt och datt. (Ålderstecken, var lugn, det händer även dig) Och så kommenterade vi något nybygge och undrade över sånt som borde ha rivits, kanske. Inom mig hörde jag samtidigt med en tolvårings lite uttråkade öron samma resonemang från promenader eller fikabord med mamma och tanterna runt om i byn. 

Jag kan inte förklara den där känslan av harmoni som alltid kommer över mig både nu och alltid då jag var hemma som liten. Det är samma känsla. Det finns nog en förklaring till det som jag i alla fall inte tänker gräva i, bara gotta mig i. Men visst, ibland har jag förundrats över de foton jag tog efter att jag en jul öppnat den oerhört lyxiga julklappen innehållande en instamatickamera. Jag kan ha varit fjorton år. Det viktigaste jag fotograferade under ett helt år var fjällen runt om och ängen bakom huset och morgonhimlen sedd från det rum jag delade med brorsan. Att jag skulle smuggla med kameran till skolan och tjuvknäppa nån bild på snyggingen som gick andra ring på gymnasiet kom jag aldrig på.

Kanske har jag min familj att tacka. Mamma har alltid varit generös med att berätta hur otroligt ljuvligt ett sommarregn är och hur det luktar, talat om att hon levt för sina aspar som brusar, poängterat ljudet av vårens första stare, suttit på bron i evigheter med kaffekoppen därför att sjön varit spegelblank och alltid suckat över Åreskutan, "den kära gamla skutan". Årets verkliga höjdpunkt, lärde jag mig, är när man kan sitta på gräsmattan och dricka kaffe eller långa sjöstrandspromenader ljumma sommarkvällar för att se och höra lommens rop. Och mina dagböcker från 69 och 72 är fulla av kommentarer om björkars musöron, regn på plåttak, aspar som susar, jordlukt och snölukt och sjölukt.

Jag är innerligt tacksam för det liv jag råkar leva och för den start jag hade. Förhoppningsvis har vi spillt lite på våra barn också, vi som har varit med innan vi sögs upp i den digitala världen. Nåja, tillbaka till nuet. Vi satt där och drack chaité och mumsade på saffransbröd vid sjökanten. Tittade på solen och Välliste och vände och vred på vardagens frågor. Plötsligt kom den där känslan över mig igen, att jag skulle vilja äta jorden med sked på nåt sätt. Jag brukar inte prata så mycket om det, skriver hellre, för det går inte att förklara för den som "int begrip", som bekant.  Men jag delade med mig till min kompis pyttelite av det jag kände och berättade samtidigt att jag släktforskat lite lätt, i syfte att finna ut något mer om mormorsfars och mormorsmors ut- och  invandring, USA tur och retur. Det jag funnit i min släktforskning på alla sidor är att flera generationer härstammar från västjämtland. Tror jag kom ända till 1600-tal innan jag hittade en som kom från Örebro. 

- Då är det därför!, slog hon fast, min kompis. Du har en ständig längtan infödd sen Hedenhös. 

Det kändes bra, liksom. Sen försvann solen bakom Välliste och vi makade oss som sagt runt halva byn mot min barndoms boplats, tog några bilder som om jag vore fjortis igen och sen for jag hem till stan. Och för dig som undrar: nej, jag vill bo i Östersund. Det finns en poäng med det också. Fundera på den, du.

/E.

Typisk sommarbild från instamatictiden. 

Här stod ett viktigt slag om en öde ö, blod har skvätts omkring då sjörövare och indianer fajtats om sina revir.

Typisk instamaticbild av fjortonåring förr i tiden.

Ytterligare en

Och en till

Och så den där morgonutsikten från fönstret.

Igår. Utsikt från parkeringsplats. 

Igår, skoterspåren på sjön. "På schöön".

Som sagt, på schöön.

Samma som då, fast utan vinbärsbuskar...

Jag har alltid haft en längtan hem

 Och nu pratar jag om urhemmet igen. Detta obestämda sug efter en del hemliga platser i hemmabyn. Nu söker jag igenom gamla bilder från nätet och får en hel del roliga idéer igen. Särskilt när kända ansikten och namn dyker upp. Ja, de flesta ligger ju i jorden i Åredalen och visst, det är en underlig känsla när man går där på kyrkogården och har satt en blomma på mormor, morfar och morbrors gravar. Alla gravstenar runt om är min barndoms tanter och farbröder. Varje namn berättar en historia för mig och det lilla barndomsparadis jag byggt upp i minnet. Jag minns ju bara roligheter, ompysslad och omhuldad som jag var. 

Bara julen kommer kanske jag kan tömma ur mig bokstäver och tankar i en lämplig sörja till något läsbart. Och minnesvärt. Annersors, Jänsors, Jänspers, Oljons, Adoljäns.... Jodå. Enhenna laddar. 

För övrigt står granen på altanen, julen firas in med pink margaritas, pigs in a blanket, rootbeatgravad lax och en förträfflig sörpa gjord på vaniljkräm, hallon, sockerkaka och något lämpligt substitut för Cointreau (likör och glögg borde bannlysas). Och ok, då, lite revbensspjäll och Jansson. Mormors godis är klart redan.

Återkommer.

/E

En månad senare kan hon bara konstatera att

 ...det är skit med pandemin och att min hjärna är så oerhört trött på ALLT just nu.

Återkommer i en annan tid och ett annat humör.

 /E