Tiden rullar. Snart fyller vi 70, jag och maken. Ja, vi har ju varsin födelsedag, så klart. Han först och jag sen. Det innebär att när jag fyller 70 har han redan provat på i exakt fyra månader. 70. Känn på den!
Men vi klagar inte för ingen av oss äter mediciner och ingen har några större besvär annat än "Ondskan" som jag drar på och den är ju inte livshotande. Men den leder mig direkt in på det jag tänkte säga några ord om idag.
Gymmet.
Det finns ingenting i min lilla ankdamm som kan få mig på så dåligt humör som att gå till gymmet. Irritationen kommer direkt då det kommer hintar från höger och vänster om gym. Lika irriterad blir jag då jag tar en tur på stan i något ärende och ser att alla butiker är nedlagda men det har ploppat upp tio nya gym i stället. Som om de tagit över världen. Knuffat undan mysiga fik och prylaffärer och hobbybodar.
Innanför gymmets väggar byts irritation mot sammanbrott. Musiken dunkar på så hög nivå att man inte hör den utan känner den, någon väldesignad coach som studsar runt (ve mig för dessa huliganer som spottvrålar komigeeeeeen i samma decibel som dunkandet) och går man på cirkelträning är det alltid nån som inte fattar ordningen utan går mot strömmen och förstör för alla, precis ALLA. Tack, jag avstår helst.
Nu är jag dock mycket motsägelsefull eftersom jag har i flera perioder gått på gym och tränat med gott resultat och stor skillnad i vad jag nu gick dit för. Jag är heller inte emot träning och har bara goda erfarenheter och jaaaa, jag veeet, åldringar ska också träna och tänka på den tynande muskelmassan och livslängden och allt. Men det är något med gymmet.
Första gången olusten kröp var på Susan Lanefelts tid. Dessförinnan kan jag bara minnas "Träna med TV" och Bengt Bedrup. Mormor tittade och sa till mig och min bror att vi skulle göra som Bengt. Det ville vi inte. Eller i alla fall gjorde inte jag det. När Lanefelt flera år senare dök upp i rutan var det ett helt annat hurtbulletema och jag var lycklig över att inte behöva vara med. Inte för att jag trodde det var dåligt att träna utan för att det var så oerhört jobbigt med det där tjoandet. Tack, jag avstod, sprang i skogen i stället eller drog på dans. Mycket roligare.
Långt senare, när de första gymmen började dyka upp i min hemstad, bestämde min dåvarande chef att vi skulle träna för hans kompis hade öppnat en träningslokal med maskiner. Vi släpade oss dit, jag och mina arbetskamrater med varierad lust och motivation. Jag lade av när innehavaren glatt berättade att det fanns unga tjejer som kom in och stod på den vedervärdiga trampmaskinen i en timme. Varje dag, typ. När jag, efter fem ursvettiga minuter och värkande ben, förstod att jag var degraderad till inte fullt så ung tjej som inte orkade nåt, så fick jag nog. Inte en sekund till av min dyrbara tid skulle spillas på det där svetthaket. Vad var det för fel på att cykla till Brunflo fram och tillbaka? Frisk luft och fritt från påhejare. Tack, jag gick.
Senare hade jag en kamrat som kämpade med vikten precis som jag och tillsammans bestämde vi oss för att gå på någon av stadens få träningslokaler för att komma igång med ett bättre liv. Sagt och gjort. Ner i en källare. Ingen påträngande discomusik, det hade nog inte riktigt tagit fart än, däremot svarta väggar och svart golv och tio tatuerade stålmän i åldrarna 25 - 45 som lyfte skrot. Allt stannade upp när jag och min vän klampade nerför trappan. Vi insåg nog direkt att vi hade gått fel. Vi lade ner projektet och hoppades finns något annat.
Jaa, det har varit Friskis och gruppträning, det har varit projekt på mitt nuvarande jobb då alla helt plötsligt skulle skaffa en personlig tränare och det har varit egna hälsoprojekt som innefattat gymträning. Jag håller ut ett tag, känner mig så småningom stark och pigg och slutar när omgivningen blir för påträngande. Omgivningen, det är studsande coacher som skriker braaaaaaaaajobbat eller komigeeeeeeeen. Eller musik som kan mörda vem som helst. Jag har gått på otaliga träningar efter att artrosen gjort sig påmind och jag har skaffat utbildning kring "ondskan", och ja, jag håller med, allt blir bättre om jag tränar. Så jag gör det. Hemma. Ingen skriker hejarop och ingen musik utan eventuellt min egen hörs. Det är allt jag begär. Tystnad. Ingen trängsel. Jag fixar det bara inte. Det är för mig som att kliva in i en rymdstation, fylld av utomjordingar som med glasartad blick utför övningar i olika maskiner, som i en rehabiliteringsfabrik. Fixade och färdiggymmade nya upplagor spottas ut, hjärntvättade av monotont diskodunk. Tack, men nej tack.
Men nu är jag där igen. Fast jag lovar, det blir ingen vana nu heller. Jag har nämligen börjat närma mig en ny höftled och min fysioterapeut försökte skriva in mig på bassängträning för att boosta träningsprogrammet jag tidigare fått av henne. Det kändes helt ok, ingen hoppande coach som skriker taiiochkomigeeeeen. Tyvärr blev det inte nåt bad då de hade den dåliga smaken att hålla stängt av outforskad anledning. Men se då fanns min vårdare på nya idéer, att jag skulle träna på gym. Sucken sa nog allt för hon skyndade sig att säga att man bara får tio gånger och ska jag ändå bli beviljad nån operation så... Jag böjer mig. Igen. Vet att det funkar. Jag provade idag och hon skrek inte glada hurrarop utan bar sig åt som en fysioterapeut. Sakligt undervisande. Ingen dunkamusik. Bara en flåsande tant i papiljottfrilla och en farbror som skröpligt haltade runt. Där platsar jag. Det ska nog gå.
Men hemmaprogrammet är bäst. Och jag är lite irriterad över att jag ska dit. Tack och hej.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar