Resedagbok - rapport från en gammal Honda

Först och främst:
När jag stängde motorn på gården hemma efter mer än fyrahundra mil på två veckor, tänkte jag att ifall någon säger att jag ska göra om resan genast så ska jag bara på toa först. Jag har aldrig gjort något så roligt förr!
Hojkörning nästan varje dag, bra vägar, övervägande bra körväder, lite trafik och rätt sällskap. Kan det bli bättre?


Mekanikern och mitt ressällskap läser handboken. Ifall nåt...


DAG 1, 27 juni

Väg 45 Östersund - Dorotea, väg 92 Dorotea - Åsele, väg 365 Åsele - Lycksele.
Fina vägar med undantag för vägarbete en dryg mil på väg 365.


Segar på i Alexanderssonsk anda till klockan tre på eftermiddagen. Då uppenbarar sig ett litet moln framför solen och vi kan bylsa på oss rustningen och hoppas på att inte flyta bort i hettan. Vi har ingen aning om hur långt vi tar oss, så vi käkar middag redan i Strömsund och laddar för en lång kväll på hojarna.
Innan Lycksele vurpar jag i en grushög grov singel, min enda tanke när jag voltar över styret är "nej, för helvete, inte min hoj, lacken, lysena, styret, nu blir det taxi".
En gubbe med Volvo och jättehusvagn stannar och hjälper till att få upp min fina cykel (nu med blinkersen dinglande i kabeln, styret tillknycklat och repad tank). Han säger nåt om damer och tunga motorcyklar och sen kör han över min ena handske som jag slängt i ilskan. Bredvid sig i bilen har han sin fru som ser ut att ha ett tråkigt liv. Då jag råkar vara gift med mekanikern lagar han min hoj och vi fortsätter mot Lycksele utan missöden.
Campingen Ansia i Lycksele måste omnämnas särskilt. Det är lördagkväll och femtio glada norska helgfirare sjunger för full hals på grillplatsen. Vi vill fika och då gärna ha lite bröd så vi kan göra en macka, men tji fick vi. Sjutton sorters pålägg, hundra sorters öl, en miljon sorters smågodis. Plus lite souvenirer. Det är allt.
- Finns det hårdbröd? frågar jag. Jag skulle lika gärna kunnat fråga om konserverad makaki, för de unga expediterna ser förskräckta ut och skakar på huvudet. Maken köper ett par öl och ett korvpaket, själv tar jag en Risifrutti till ölen. Men vi sover gott.


Korv duger i brist på äggmacka med kaviar?

DAG 2, 28 juni

Väg 365 Lycksele - Glommersträsk, väg 95 Glommersträsk - Arvidsjaur, väg 94 Arvidsjaur - Älvsbyn, väg 356 Älvsbyn - Boden.
Fina vägar, inga större störningar, enstaka strörenar, mest skog. Som vanligt.

Efter en dags fin körning i skogen (bor det INGA människor i norra delarna av landet???) landar vi i Boden och möts av en glad son som släpper in oss i sin nya lya. En efterlängtad dusch och så går vi ut och äter och känner oss som hemma i stan. Sen slänger vi oss på Staffans säng och funderar på vad vi kan bidra med. Gardiner? Kastrull? Själv rycker han på axlarna och ser nöjd ut, som vanligt. Av respekt för våra totalt olika dygnsrytmer lämnar han oss åt vårt öde och sover över hos polarna för att vi ska få breda ut oss. Det är kärlek, det. Men så ska han få gardiner, också....


Vid Bränna Strand, sommarkväll i Boden.

DAG 3, 29 juni

Hett som i hell, men vi ger oss inte, vi SKA till Återvinningen, Bodens bästa shop. Jag lovar. Varje gång vi är där besöker vi Återvinningen. Möbler, kastruller, musikanläggningar från sjuttiotalet och framtiden, porslinssvanar, samtliga August Strindbergs verk och en och annan kristallkrona - där finns allt. Med garanti och ångervecka. Jojo. Vi köper en kastrull. Staffan tycker den är fulare än ful men godtar den efter hot om arvlöshet och att jag kommer att kontrollera att den är kvar varje gång jag är i Boden. Plus att han har sån tur att han får åka hoj med oss till Luleås shoppingeldorado Storheden för att göra ytterligare inköp.
På kvällen får vi en veritabel längtan efter sushi och hamnar på Bodens senaste matpalats. Ännu senare och fram till natten fikar vi hos Staffans kompisar, det är en så vacker sommarnatt att man kan dö för det, ljuset är annorlunda än hemma. Filippa i sin sommarklänning berättar att hon säljer leksaker på nätet med framgång.


Shopping i Storheden.
- Vinka som japanerna, säger Staffan.


"Han känner jag!" säger Filippa om Staffan.

DAG 4, 30 juni

Väg 356 och 94 tillbaka till Arvidsjaur, väg 95 till Arjeplog.
Fina vägar, mycket skog.

Avresedag, men innan dess ska vi hälsa på fler av Staffans vänner. Sonen är dock inte med, han sover efter att ha planerat diverse nytillskott på tatueringsfronten under natten. Hos Bridomorsan (Staffans extramorsa och vän) får man alltid fika och prata LÄNGE. Och då är det laddat sen för ett fortsatt hojåkande. Mot Arjeplog! Innan dess har vår äventyrlige son berättat att hans kompis köpt en hoj och att den nog kan räcka för en roadtrip genom Sverige om nån vecka eller så...för två. Hjälp! Motorcykelkörning är väl inte direkt riskfritt - sånt tycker jag man kan ägna sig åt efter att man fyllt fyrtio och kört bil i 25 år innan. Vilket jag också säger, som om det skulle bita. Han meddelar bara glatt att han och hans kompis kommer till Yran. Slitandes våra gråa hår drar vi på oss allt i hettan och vinkar hejdå.
- Ta´re lugnt nu så ni inte har ihjäl er, säger sonen allvarsamt.
- Som sagt, tänker jag.
Klockan är över fem på eftermiddagen när vi kommer iväg. För att ta sig till Arjeplog måste vi tillbaka en bit först till Arvidsjaur. Tråkväg, skog och skog och nån enstaka ren. Ok för andra djur som hastar över vägen eller åtminstone kanske visar sig i tid. Renar däremot är dikesfärgade, ligger också mycket riktigt i diket och lurpassar tills något fordon kommer förbi. Då hoppar de plötsligt fram och vimsar runt på vägen en stund innan de bestämmer sig för att dra. Eller dö.
Vi kommer dock levande fram till Arvidsjaur och jag tömmer ut en humla ur behån och Alex tömmer ur lite olja ur hojen som läker. Efter det dags för nya vägar - vi når Arjeplog vid niotiden på kvällen utan missöden. Dock har min hastighetsmätare fått spatt och helt enkelt valt att lägga av, vilket inte gör något eftersom maken kör först och i laglig fart. Själv håller jag avstånd.
Campar så på Kraja. Tveklöst en av de bästa campingar vi varit på, pris- och standardmässigt. Dränker oss i myggolja och sover gott i något svalare luft, äntligen.


Kraja i Arjeplog - grötmorgon! Trangiakök, sol och värme.


Vid Hornavan. Min bror ringer och kollar om vi kan komma till Öland.


Vägen som slingrar sig bort mellan fjällen, på väg mot norska gränsen.

DAG 5, 1 juli

Väg 95 Arjeplog - norska gränsen, väg 77 gränsen - Junkerdalen där vi tar in på E6 mot Trondheim. En del vägarbeten i början av E6 men sen blir det typiskt norskt: trots smala vägar perfekt väghållning, välskyltat och ett annat tempo. Inte konstigt att motorcykelåkare ofta vill till Norge. För att inte tala om all variation i landskapet. Aldrig tråkväg, alltså.

Efter Arjeplog börjar vårt fjälläventyr. Det första som händer är att vi förvånas över att Polcirkeln inte är mer välskyltad och jippobetonad. En trist rastplats är vad det är och vi åker en kilometer bortanför för att laga mat på Vuoggatjålmejaures strand.
Överfarten till Norge är obeskrivlig. Vägen slingrar sig över och mellan fjäll som tar andan ur en. Ibland blir det övermäktigt och för något ögonblick längtar jag till Uppsalaslätten eller till och med Skåne. Konstigt, jag som vuxit upp mellan fjälltopparna...
I Norge börjar verkligt kul hojkörning. Vi åker längs Lönsdalen och Dunderlandsdalen och däremellan passerar vi Polcirkeln igen och nu blir det jippo! Mitt på kalfjället finns nåt som liknar en mindre rymdstation proppfull med souvenirer och bjäfs. Vi unnar oss en glass medan vi kollar på ett gäng italienare och tyskar som turas om att fota sig framför olika monument. Annars ligger snön nära vägen och mannen i mitt liv tar på extratröjan. Icke jag som under tre veckor längtat efter att frysa. Bara för en timme eller så. Klockan är sex på kvällen och vi blåser förbi Mo i Rana för att campa i Mosjöen.
Ett större antal vägtunnlar passerar vi. Den tunnel som var mer än åtta kilometer lång var sådär halvkul. Jag tycker det är väl mörkt och tar sikte på Alex lykta, typ det ända jag ser, och slår på autopiloten i övrigt. Naturligtvis beror min svagsynthet på att jag borde bytt glasögon, solbrillorna förmörkar en hel del, kan jag säga.
Camping i Norge är dyrt! Det beror på att vi först och främst får betala på tok för mycket, sen på att det bara helt enkelt är dyrt. Priset rättas till, dock, och den rara flickan i receptionen undrar om vi har en eller två bilar.
- Va? Känner hon inte igen ett par BAJKERS? Va?! säger maken indignerat.


Man får väl ordna eget jippo. Maken poserar stolt.


In i Norge - genast blir det dramatiskt. Ölfjället!


Norska Polarsirkelen. Mer jippo!


Morgon i Mosjöen.

DAG 6, 2 juli

Väg E6 Mosjöen - Trondheim

Att vakna i Mosjöen är fantastiskt. Bergväggen reser sig omedelbart bakom den lilla byen och det är dimma runt topparna. Sevärt är också den luxuösa nybyggda familjeduschavdelningen. Man får ett rum med dusch, rottingfåtöljer och glasbord och högtalare med ständigt skrålande skvalpop. Om man har råd kan var och en duscha i sex minuter. Annars duschar man alla i den eventuella familjen tillsammans i tre minuter och sparar massor av pengar till annat kul.
Vid tio ska vi dra vidare. Då är det makens tur att vurpa. Ett glömt skivbromslås satte stopp för färden och gissa vad som händer - hans hastighetsvajer slits av. Ett par hojåkare från Belfast kommer till undsättning och skrattar gott att nu har vi skäl för att köra för fort. Med egna erfarenheter av samma sak, skulle jag tro, springer tjejen iväg och hämtar en öl för att visa oss hur en ölkapsyl kan markera att låset sitter på. Ölen delar vi på (alkofri) medan grabben kollar att inget mer hänt med Alex hoj. Jag frågar henne om deras resa, något längre än vår alltså, med tanke på att de kommer från Nordirland. Hon säger att de brukar åka nån sväng varje sommar, si så där en 3500 miles. Miles!!! Vår mastodontresa blir plötsligt mycket blygsam.
Sen drar vi iväg. Hastighetsmätarna är ur funktion. Men vi har GPS och klarar oss alltså ändå. Haha. Men efter ett par mil stannar vi och mekanikern byter vajer mellan sin och min hoj och vips har han en fungerande mätare. Det är ju kul.
Paus i Majavatn där en vräkig restaurang plötsligt dyker upp ur ingenstans mitt i vildmarken. Vi kör ju med torrfoder så vi får ingen mat men en glass känns bra i hettan. För nu är det varmt igen. Vi tar oss dock till Trondheim och förbi ett par kilometer för att stanna på första bästa camping. Det blir Kjelstad. In i myggoljedimman! Det roliga med Kjelstad är att damernas är en finare inrättning medan herrarnas är ett hål i väggen. Jag tycker det är småkul. Inte maken, dock.

DAG 7, 3 juli

Väg E6 till Ulsberg, sedan väg 3 Ulsberg - Stange, väg E6 Stange - Oslo.
Utmärkta vägar för hojkörning fortfarande, sista sträckan in till Oslo på E6 är mindre kul p g a vägbyggen och mycket trafik.

Vaknar av att grannens grillsoppåse noggrant dissekerats och spritts ut av nattliga gäster. Jojo, så går det! Vi äter vår sedvanliga morgongröt och drar vidare i hettan. I Alverum går det inte längre, vi måste andas och pausa. Det är minst 38 grader och luften står stilla. Fartvinden är het. Inte så kul.
Det är under denna sträcka jag får den berömda träsmaken. Vi kör faktiskt drygt femtio mil denna dag och det känns. Hettan och rustningen liksom smälter ihop och när vi kliver av cyklarna i Koppang för en kaffe under en åskskur så tycker jag mig märka att vi plötsligt blivit en aning hjulbenta.
Vi når Oslo efter diverse försök att boka lämplig bostad. Vi ger upp och åker på vinst och förlust till Ekebergs camping när vi anländer huvudstaden på kvällen. Son nummer två har ringt några gånger och vi gör upp om möte först nästa dag. Han bor inte ensam precis, så vi kan inte snika in oss i hans lägenhet.
Ekebergs camping ligger på en märklig plats i Oslo. Man ser nämligen hela stan eftersom det är beläget på en höjd. Det är svårt att hålla ögonen på vägen då vi snirklar oss upp i hårnålskurvorna. För varje sväng blir utsikten mer fantastisk. Men vi får upp tältet och parkerar hojarna för ett par dagars vila. Nu får vi gå!


Utsikt från Ekeberg över Oslo

DAG 8, 4 juli

Möter David på Jernbanetorget och så går vi direkt till Operahuset, invigt 2008. Det är en upplevelse att promenera runt på de vita, sluttande, gigantiska marmorytorna.
Vi går inte in och ser den 8 ton tunga ljuskronan men det kan vi ju göra nästa gång, man måste ju planera. Sen ska vi då äntligen se hur han bor, han som flyttade till Norge i årsskiftet. Mitt i stan, förstås, men trivsamt. Jag avstår att köpa kastruller denna gång, eftersom kombona ( = kompisar som bor ihop, ifall du inte visste) skulle kunna ha åsikter. Däremot lägger vi alla kastrullpengar och lite till på några rejäla restaurangbesök och det var det mer än väl värt!
Munchmuséet besöker vi, så klart. "Skriet" känns som "jasså", men "Madonna" och "Amor och Psyke" stannar jag mycket länge framför.
Efter en sushikväll även här (måtte ha fostrat grabbarna rätt!) dråsar vi trötta gamlingar i säng. Eller i sovsäck, heter det väl i vårt läge. Ynglingen David däremot går glatt iväg på nån fest.


Vid Jernbanetorget.


Operahuset i Oslo.


Far och son på Operahusets marmor.


Amor och Psyke på Munchmuséet.


Promenad på Karl Johan.

DAG 9, 5 juli

Eftersom det regnar bestämmer vi oss för Kon-Tikimuséet och sen vrålfika hemma hos David och hans polare. Härligt! Det är spännande med allt kring dessa balsaflottar och alla Heyerdahls äventyr. Men vi, David och jag, blir mest intresserad av hur en Oskarsstatyett ser ut i verkligheten så vi suckade nu när vi fick chansen. Norsk films första Oskar för filmen om Kon-Tiki, den är värd att skådas. Fast inte skulle jag vilja ha den där guldgubben på byrån. Det erkänner jag. Den passar bäst på museum!
Davids flickor (kombon!) har bakat och vi trycker i oss chokladbollar, tigerkaka och bullar och sen går vi på på Peppes Pizza med David. Jodå. Skyll inte på mig. Jag äter inte pizza.
Vi sussar lugnt i regnet efter att ha kramat son nummer två hejdå. Mot Sverige!


Bettan och David.


På Kon-Tikimuséet.


En Oscar till Norsk film!

DAG 10, 6 juli

Väg E6 Oslo - Uddevalla, väg 44 Uddevalla - Trollhättan, väg 42 Trollhättan - Borås.
Inga problem, kul hojvägar utom E6an som vanligt. Lite trafik trots semestertider.

Nu börjar jakten på Motorcykelprylbutikerna som vi vill besöka live. I Trollhättan ligger Bike. Måste man ju på. Problemet är bara att vi råkar komma till Trollhättan fem i sex och då är det liksom lite sent att börja leta adressen. Nåja, vi ser ju shoppingcentrat i Trollhättan. Men vi ska ju bo och helst torka vårt dyngsura tält nånstans, så vi tittar på kartan och klockan och väljer Borås. Jag gillar den här trakten, västgötaslätten är trevlig att köra genom och det finns mycket att njuta av. I Borås får vi all möjlig service med snälla människor på campingen som hjälper oss att torka tält i bollstugan. Vi bor kungligt och prisvärt på vandrarhemmet och äter mycket och god mat för nästan inga pengar alls i campingens lilla mathak. Rekommenderas varmt alltså!
Tystnaden, mörkret och komforten gör att vi inte alls kan sova. Shit, vi vill sova hårt och knöligt och höra grannen snarka och fåglarna bajsa på tältduken. Vi tar oss dock igenom natten och så var det bara sex dagar kvar av resan.


Någonstans i Smålandsskogarna.

DAG 11, 7 juli

Väg 27 Borås - Alvesta, väg 25 Alvesta - Kalmar.
Väldigt mycket skog, fin väg dock men tråkig.

Om ni aldrig har ätit frukost på Tant Gröns konditori i Borås så gör det. Sitt gärna ute på gatan och njut. (Vi har nu kommit till en punkt då gröt på morgonen och måltider på torrfoder i vacuumpåsar börjar kännas segt. Trots restaurangbesök med söner.) Det finns mycket att välja på hos Tant Grön. Vill man svulla maräng bör man vara förberedd. Enligt mina mått är dom både till form och storlek som en rejäl komocka. Fast lite blekare. Så att man vet att det är maräng man äter, menar jag.
Efter frukost på fullkornsmacka, kolsvart kaffe och franska ostar (inte maräng, va trodde du?) sölar vi på genom smålandsskogarna så vi kommer till Växjö fem i sex. Tro't eller ej. Vi missar båda hojbutikerna, Flying Eagle och Mickes Motor! Eftersom vi inte kan skylla på någon annan än oss själva så spottar vi i nävarna och säger att Touringbutiken i Borlänge - DEN ska vi hinna in i! Från nu skärper vi tidsplanen eftersom vi vet att vi kommer att lämna Öland på fredag och Touringbutiken stänger ett på lördagen.
Vi kommer till Kalmar som solar sig i kvällssolen och hittar campingen. Slår upp tält och lagar mat. Vi trycker i oss torrfodret och låtsas att det är gott. Med en halvliter Tabasco och dito mängd öl går det dock ner. Nåt ska man väl ha för att vi missade Mickes Motor. Sover gott på knölig mark med mycket fågelskit och ett evigt slammer i servicehusdörrarna.


Kalmar gästhamn.


Kalmar slott.


Öland från Kalmar.

DAG 12, 8 juli

Ölandsbron. Inte kul i åskregn och/eller storm. Vi upplevde båda för säkerhets skull.
Vägarna på Öland är hojvänliga men se upp för cyklister och ryttare. Och kor.

När vi åker över Ölandsbron öppnar sig himlen och vi dränks uppifrån. Sikten är noll, krypkörning med vattnet forsande in på bara skinnet. Inget regnställ i världen håller för detta.
- Haru pissat på dig? undrar min uppriktige broder vänligt vid ankomsten till hans residens i Skärlöv på södra Öland.
I Skärlöv regnar det inte. Vi tar upp all tänkbar torkplats som finns med våra kläder. Stövlarna kommer dock aldrig mer att bli torra. Befarar jag, i alla fall. Vi får breda ut oss igen, vi fyller ut stugan tills hans familj kommer och avlöser på fredag. Jag trivs omedelbart och intar hängmattan medan min lillebror fixar middag efter att vi vandrat ner till havet och hälsat på hästarna.
- Det blir korven och peran, förkunnar han och maken slår knut på sig av glädje medan jag rotar fram veggokäk och så har vi det så förbannat mysigt som det bara kan bli en sommarnatt på Öland med fladdermössen och asken och fågelungarna skrikande i pumpen. Vi får sova på loftet.


Över Alvaret mot Skärlöv.


Vår värd, min lillbrorsa, tar emot i Skärlöv.


Familjen Edfalks myshus med den äldre delen från 1600-talet.


Så blev det kväller...

DAG 13, 9 juli

Bildag. Vi åker runt med brorsan och kollar saker. Så otroligt skönt att åka och bli guidad. Vi har varit här förr, men det var tolv år sen. Jag trivs på Öland, gillar att se havet och öppna landskap. Resan har verkligen bjudit på ytterligheter från hav och slätt till fjäll och bergiga stup och jag känner mig nöjd med resrutten som faktiskt styrts av sönernas val av bostadsorter. Vi hade aldrig riktigt vågat tro att vi också skulle hinna till Öland, faktiskt.
Både jag och Alex kom samtidigt på att vi tappat respekt för avstånd under tiden vi rest. Om det varit tio eller tjugofem mil till en plats har inte haft någon betydelse, det viktiga har varit körningen och vägvalet. Jag har funderat på det och känner en märklig känsla av makt (?). Nåja. Jag har inte tid att vara filosof, jag gör så gott som bara roliga saker, säger jag ju.
Under torsdagen lunchar vi på Kvarnen om inte annat för deras goda vegetariska mat enligt bror. Det stämmer ju! Och så körsbärssaft! Fatta vad jag letat och längtat körsbärssaft! Undrar vilka livsfarliga ingredienser som ingår eftersom det inte säljs som förr? Nån som vet?
Vi besöker Capellagården och elevutställningen, går runt i Vickleby där Ingemar bodde förr och fikar på Mejeriet. Dubbel espresso lever man inte länge utan. Och så är det min tur att laga middag och då blir det Kärleksgryta förstås med räkor och chili. Solen lyser, middag i trädgården alltså. Men allting har ett slut. Eller så här, allting har en början och nu förbereder vi vår hemresa geografiskt sett.


Ölands södra udde.


Om man får lust att handla grönsaker...


Elevarbete på Capellagården.


Fika på Mejeriet i Vickleby.


En liten bit av Vickleby.




Vi ska vidare - färden går uppåt, hemåt.
Två fina bilder tagna av fotografen Ingemar Edfalk

DAG 14, 10 juli

Väg 25 Kalmar - Nybro, väg 31 Nybro - Vetlanda, väg 32 Vetlanda - Motala, väg 50 Motala - Hallsberg, väg E20 Hallsberg - Örebro, väg 50 Örebro - Nora.
Inga problem, fina vägar!

Korsar Ölandsbron i stark vind. Inte heller kul. Hojen svajar som ett slagskepp och man vet aldrig när man blir kastad åt något håll. Men över kom vi.
Jo, vi siktar på Nora för vi ska ha nära till Borlänge. Touringbutiken... Men innan dess ska jag se stranden i Motala igen. Ett minne därifrån en sen kväll i augusti när barnen var små sitter kvar djupt inom mig. Vi hade då ingen aning om Motala, visste bara att campingen låg vid Vättern och att vi ville ha ungarna i säng. Med löfte om bad nästa dag letade vi oss i mörkret ner till stranden för bara en liten koll och sen trodde vi att vi var vid Medelhavet. Jag minns att jag liksom blev paralyserad och sa till ungarna att inte gå ut i vågorna. Skrek på maken att han skulle komma och titta. Det var månsken, stranden var evighetslång och bred med fin sand och det var sådan där långsamma, skummiga bränningar som just vid Medelhavet varma nätter.Någon strand på andra sidan syntes ju inte och förstärkte utlandskänslan. Inte visste jag då att vi stod på Nordens största insjöbad, fem kilometer sandstrand. Det vet jag dock nu och ville tillbaka för att fota. Upplevelsen är mer dämpad nu då jag står på samma plats och minns och tar bilder. Kanske för att det är ljust?
För övrigt är det raggarträff i Motala och alla kör Studebakers.
Vi kommer till Nora vid tiotiden på kvällen och hyr en stuga. Nora står högt på listan över intressanta ställen nästa år. Det är en fin stad med deckarkänsla. Alla som slukat Maria Langs deckare vet att hennes Skoga i verkligheten är Nora och man känner igen alla platser som där betjänten knivmördades och där Lovisa blev strypt. Åk till Nora alltså, fin camping, trevliga värdar och bra läge. Lite sovstad över det hela.


Motala, stranden.


Motala, stranden.

DAG 15, 11 juli

Väg 50 Nora - Borlänge, väg 70 Borlänge - Rättvik, väg 31 Rättvik - Edsbyn, väg 50 Edsbyn - Bollnäs och väg 83 Bollnäs - Ljusdal.
Fina vägar trots ösregnet i Siljanstrakten.

Allvarligt, vi vet att det är ösregn på sina håll och nog planerar vi om rutten efter regnet så vi ska klara oss undan. Inte kusten och inte längst in utan mitt emellan och gärna västra Hälsingland...Då har vi ingen aning om vad som väntar oss i Leksand. Visst, vi hinner i god tid till Touringbutiken i Borlänge. Väl där inne kommer ett åskregn och går och vi skämtar med några andra om att passa på att handla mellan skurarna. Ja, vi handlar inte alls. Ekonomin sätter stopp då vi ser priserna. Säkert hade Bike varit bättre. Men vi har i alla fall varit där! Live!
Vi åker vidare mot Leksand och söker ett hyfsat matställe. Inget torrfoder, mer, tack. Det tar en stund innan vi hittar in i Leksand för en bro är avstängd. Inte anar vi att den rasat p g a regn. När vi sätter oss på cyklarna igen efter lunchen säger jag att vi bör nog vänta ut åskregnet som seglar in. Visst, det var bara förrätten. Under tiden passar maken på att boka stuga i Ljusdal för en sista övernattning innan hemfärd. Vi bör hålla oss borta från Dalarnas hjärta, varning har utfärdats om oväder. Så vi drar iväg mot Ljusdal och från avtagsvägen i Rättvik vet jag nu att det är fullt möjligt att köra hoj på havets botten. Har aldrig varit med om liknande. Efter två mil har jag inte en torr fläck på kroppen. Ölandsbroupplevelsen hamnar på andra plats.
- Är vi dumma, eller? Ljusdal? Va? frågar jag argt maken.
Vi försöker hitta en annan plats med det är fullt så det är bara att köra vidare. Och som genom ett trollslag så skiner solen från blå himmel när vi kör in i Hälsingland. Konstigt, men det ger direkt energi att köra vidare ända till Ljusdal nu när allt är bokat och klart. Antagligen lämnar vi ett blött spår efter oss där vi far fram. När vi kliver av hojarna framför stugan i Ljusdal frågar vår granne direkt om vi inte har jävligt ont i arslet?
Jo, det är ju en befogad fråga, men som sagt, inte alls som jag misstänkte i svaga stunder, med erfarenhet från en motorcykelsemester med min dåvarande fästman. Det var i början av 80-talet och jag önskade till min egen stora förskräckelse hojen åt ett varmare håll. Däremot gifte jag mig med fästmannen, men vi har aldrig vågat oss tillbaka till Molde där min ädla del höll på att brinna upp, trots ett antal resor i Norge genom tiderna.
Jodå, där sitter vi sen i stugan och trycker i oss torrfoder igen. Det måste ju gå åt. Sen gör vi ett besök på en halvtimme på puben och firar vår sista kväll med en varsin öl. Det är vi och en personal, lördagskväll på campingen i Ljusdal. Det ni!!
I stugan står våra stövlar i fönstret. Jag har hällt ut vatten och inser att de inte är torra än på tre veckor. Skodoften är onämnbar men vi sover gott för det, trots tillrättalagd bädd och tystnad. Mentalt har vi återgått till vardagen, antar jag.


Nora, typisk röra i campingstuga


Våra stövlar i fönstret i stugan i Ljusdal



DAG 16, 12 juli

Väg 83 Ljusdal - Ånge och gamla sega E14 till Östersund.
83an mellan Ljusdal och Ånge är kul hojväg, verkar vara ny och lite lagom kurvig. E14 är ju som vanligt skittråkig.


Enbart tjugo mil hem. Var tar tiden vägen??
Efter halva sträckan når vi Ånge och där väntar Evy, Alex syrra, med lunchen, innan vi ser till att komma hem i vettig tid. Vi babblar en stund om vad resande ger. Dom reser flera gånger utomlands per år, vi drar runt med hojarna. Någon har sagt att "man inte är tillfreds och hela tiden söker något". Vi pratar om det och är rörande överens om att vi inte fattar ett skit av det. Själv har jag fått veta att jag är "en orolig själ". Va? Jaha, då VILL jag vara en orolig själ då. Skönt då att det finns fler oroliga själar som tar vara på möjligheter innan det är försent. Man väljer själv.
Hemma konstaterar vi att makens motor sprutar lite för mycket olja för att vara körbar ens med mc-klubbens lilla resa till Hoverberg onsdag kväll. Själv har jag nu ett gapande hål där min hastighetsmätare ska sitta, det är inte alldeles enkelt att hitta en ny. Men solen skiner, vi gjorde det vi tänkt och önskat och nästa år ska vi förlänga resan med en vecka och hundra mil till.

Nu blir jag så där...

Nu blir jag så där som jag brukar bli när det gäller att jag har ordning på allt:
handlingsförlamad.

Sitter här sen sju i morse, nu är klockeländet snart nio. Vet att jag borde, skulle, måste nånting. Men allt som händer är att jag stirrar på en flaska Portello som står framme och har blivit ljummen sen i går. Emellanåt stirrar jag ut genom fönstret, ömsom på gatan, ömsom på blå himmel utan ett enda litet förlåtande moln. Inser att det blir en tuff match på hojen i morgon. Värmen kommer att hålla i sig LÄNGE.

Vardagsrumsgolvet är fullt av packsäckar, sovsäckar, madrasser och Trangiakök. Packväskorna inburna och öppnade, väntar på att stuvas på ett världssmart sätt så att vi får med ALLT. Tänk om det snöar i fjällen mellan Arjeplog och Mo i Rana? Svårt att sätta sig in i tanken så här i 35gradersvärmen. I Boden pågår för fullt Boden Alive, gissa om det kommer att vara drag på campingen där. Det är deras Yra. Kanske man ska stanna i Piteå innan? Bada i havet? Vänta ut festivalen...

Jaa, jag sitter som sagt här och tänker. Portellon blir bara varmare och varmare och det blir jag med. Hunden, som ska få åka på semester på landet ett par veckor, flämtar under bordet. Jag måste köpa solfaktor (78?) och se om akvarellblock ryms i packningen. Ja,kanske är det det jag ska göra för att vakna upp ur min oförmåga att GÖRA.

Ajöss, återkommer med resedagbok och bilder.

Framtiden är ljus!

Min framtid är alltid ljus. I alla fall som jag ser den.

I går kväll mötte jag en själsfrände. Vi var på väg till Hara Brygga med motorcykelklubben och som vanligt samlades vi i hamnen. Vi var nog mer än hundra hojåkare där. Plötsligt kom en dam fram till mig med bestämda steg.
- Vad gör ni?
- Vi ska åka och fika, sa jag bara.
- Allihop?
- Ja, vi brukar träffas här och så åker vi nånstans.
Hon såg sig omkring och funderade en stund, nickade lite för sig själv. Sen tog hon sats:
- Nästa år blir jag pensionär. Då ska jag sälja hela skiten och köpa en motorcykel. Körkort har jag, rally har jag kört, men inte hoj. Sen ska jag åka och fika med er varenda onsdag. Jag förutsätter att jag träffar nån som kan meka åt mig om det behövs och nån som kan lära mig lite annat om det behövs. Annars fixar jag det jag vill, det har jag jämt gjort. Vi ses säkert!

Sade hon och gick.

Jag tittade på min sjuttonåring.
- Jodu, sa jag, försök att stå ut i femtio år till, sen är du också pensionär och kan börja ha kul. Sälja skiten och köpa hoj. Fika på somriga onsdagskvällar med en massa trevligt folk. Va? Framtiden är ljus. Som sagt.

//Eva

PS Jag fick faktiskt reda på vad "skiten" som skulle säljas var, men det vill jag inte avslöja av respekt för kaxiga damer. Men så långt kan jag säga att det räcker nog till en motorcykel i alla fall.

Små och stora förändringar i vardagen

Jag har ägnat morgontimmarna åt att proppa ner salt och piripiri och annat smått och gott i småburkar. Klippt till diskmedelsdrypande svampar och fyllt tvål och sololja i små flaskor. Sovsäckarna hänger på vädring och tältpinnarna har räknats. Jag brukar provsova i tältet ibland för att kolla om nåt eventuellt behöver förändras, (=inköpas) men i år anser jag mig veta vad som ska göras så jag hoppade över tältnatten på gården.

Mitt problem är att jag inte sover som man tydligen förväntas sova i en sovsäck. Jag breder ut mig åt alla håll, bokstavligen. Därför kommer jag allena att sova i en dubbelsovsäck. Skönt, då har vi löst det. Maken sover som man ska, d v s som en kåldolme. Eller rullád. Jag är mer åt spaghettihållet, armar och ben åt alla håll i enda röra.

Medan jag sysslar med detta tänker jag på mamma som brukar säga att hon inte fattar varför folk ger sig iväg till ställen där all vardaglig bekvämlighet är obefintlig och bara att få sig lite vatten kan kräva någon form av prestation mer än att vrida på en kran. Tja, jag tycker det är på ett ut ifall man åker till Rivieran och tar in på lyxhotell eller campar sig runt på vischan i ur och skur. Det handlar ju helt enkelt om att byta läge. Att testa nåt annat liv. Det är väl kul att bo på lyxhotell och bli servad av snygga betjänter, men jag har för mycket myror i brallan för det. Jag skulle bara bli gäralaus och det vore ingen hit.

Så jag fortsätter nog med detta. Charmen med att åka motorcykel innebär ju också att man måste tänka ett varv till och förbereda sig på långa promenader överallt. Har man en gång parkerat och låst fast allt på plats så tar man ju inte direkt hojen till affärn om det saknas mjölk eller mjällschampo. Eller om man vill på sightseeing. Man får gå. Stöket med hojåkandet är femtiåtta saker att ta på och av sig hela tiden. Parkerad är parkerad alltså. Vilket absolut inte är av ondo - man måste ju låta ändan omforma sig då och då mellan milen...

Och - jag ser fram emot att äta torrfoder!

Resfeber kanske. Eller allmänt virrig.

Snart...
Jag kollar i reselådan. Vi har en sån - en reselåda.
Det är en plastlåda på hjul som till vardags står under sängen och blir dammig. När sommaren kommer drar vi fram den och går igenom allt från minikök med rivjärn som ser ut att vara hämtat från Thereses gamla docklåda till krissåg i skinnfodral. Vad vi ska med sågen till vet jag inte riktigt. Knappast ved, vi har ju spritkök. Med gas, numera. Gaskök? Nåja, jag återkommer till sågen ifall den kommer till användning.

Jag kollar i miniköket, inser att det ska kompletteras med diskmedel och peppar. Tabascon har jag ju i handväskan numera, för att rädda mig själv från vämjeliga matupplevelser. Jag vet att jag kommer att glömma att packa tallrikar och kaffe, ve och fasa. Det har hänt förr. Men jag är fortfarande gift trots detta, vilket visar på en tålmodig och överseende make. Han haver också en tålmodig och överseende hustru som inte tar till sjappen trots att han glömt halva verktygsväskan hemma. Vi är vana, så att säga. Hur många gånger har vi inte vänt? Hur många gånger har vi inte skrattat åt oss och våra grannar som undrar varför husvagnsekipaget kommer hem för tredje gången på en timme? Att vi kör fram och tillbaka med hojarna har dom dock vant sig vid nu, det märks inte så väl om vi glömt sovsäckar, Trangia och plånbok.

Alltså, nu ska listan skrivas. Vad fattas? Vad ska vi ha med? Vad får vi inte glömma? Mannen har minsann ägnat ett par månader åt att detaljplanera resrutt och jag har lutat mig tillbaka i den lugna förvissningen om att det kommer att bli perfekt. För fem minuter sen meddelade han mig att han hade järnkoll på norra Sverige och Nordnorge. Hur vi ska ta oss från Oslo till Öland är en annan fråga.
- Men VET du inte det? skrek jag.
- Äsch, det är en sån här bit på kartan, sa han och måttade upp en knapp decimeter mellan tumme och pekfinger. Ingen bit, asså, sa han och drog ut för att varmköra och justera förgasare.
Han har alltså glömt att planera resrutt genom de sydligare delarna. Ja, allt är som det brukar och det gör mig rätt lycklig. Men vad ska vi med sågen till?

Dags nu att ge sig ut och proviantera myggmedel och peppar. Var det väl? Och du, brorsan, skickar en vägbeskrivning, va? Vi hittar till Ölandsbron. Tror jag.

Resedagbok med bilder kommer att läggas upp här för den allmänt nyfikne och för er hojåkare som vill ha tips på hur vägarna är.

Eder Virrpanna.

Sommarlov

Ja, det har man ju väntat på sen i oktober...
Det ljusa, det gröna, okej, jag ska sluta tjata om det. Men håll med om att det är tufft med sommar när man har taklyset tänt efter tre och ullstrumpor och fleecejacka för att hämta posten. För er som undrar så är postlådan fyra meter från entrén. Typ.

Men vem är jag att klaga? Jag leker sommar ändå. Jag envisas med linne och kortjeans, sandalerna har suttit på sen i mars. Eller april, kanske.
- Men skaru ha frysbyxorna? undrar maken.
- Nej men har det blivit så DÄR varmt? undrar kassörskan på affärn.
- Det är sommar, hugger jag bara av. Slutdiskuterat.

Annars - vad gör det att vi känner av klimatförändringar som visar på en ny istid? Jag kan roa mig ändå. I går hade jag det tufft. Det fanns för mycket att välja på.
Sightseeing bland stans samtliga mataffärer och sportaffärer för att röna ut vem som har de bästa alternativen till torrfoder inför semesterresan med lätt packning.
Längre tur med hojen - koll av bromsarna nu när Bosse-på-verkstan har jobbat.
Måla lite till Margaretas och min bok. (Vi tänkte ge ut en bok, bara så där).
Fortsätta på skrivandet som tog fart de sista dallrande minuterna av Höga Kustenresan.
Städa skrubben....

Jag hann allt utom att städa skrubben. Och så hann jag bara med två affärer. Sen blev det en tur till Oviken med hojklubben. Det var ju faktiskt hela tio grader varmt och sol. Och Therese ville åka med, det gillar jag. Är erbarmligt rädd att hon ska tappa bajkerintresset för andra simpla tonårsförströelser som pojkvän, körkort och kompisar.

Nu till dagens övningar:
Tårtbak till midsommar och njuta av - HÅLL I ER - hela femton grader varmt!!!! WOW!
// Eder Grönnörd.

Flödeslös

Här sitter jag nu vid havet, i ett lyxigt hus med fyrtio rum och klängväxter längs den långa träbalkongen. Trädgården är som Drottningholmsparken och äppelträden blommar meterhöga. Havsluft och värme, ljusa nätter och till allt detta kan man lägga koltrastsång. Alla ni som vet hur en koltrast låter kan ju tänka er den maximala idyll jag hamnat i. Toppat med trevligt sällskap som alla har samma mål: att skriva.

Alla skriver. Utom jag.

Jo, jag har idéer, har gjort en synopsis till en berättelse (i går kallade jag den "bok") och så har jag ändrat en del i befintliga börjor. Men det där kreativa flödet som brukar forsa ur mig på skrivarhelgen, det lyser med sin frånvaro. Jag försöker hitta en ingång, ett anslag, en början in medias res, som det heter bland dom som vill svänga sig med latinska termer. Men icke. Inte ens våra planerade övningar med syfte att tända ett litet ljus i skrivarverkstan har lett till resultat.

Däremot har jag på två dygn läst ut tre böcker, vilket ju i sig är inspirerande. Den ena ledde till sömnlös första natt och något seg andra dag, dom två andra har jag ätit i små portioner och njutit av på annat sätt. Om man inte kan väva egen text kan man ju se hur andra gjort, hur dom har satt ihop bokstäverna på ett fiffigt sätt. Och dessutom tjänat pengar på det. Det kan ju inte jag direkt skryta om, men fortfarande drömma om. Enda gången var när jag skickade in en novell som en veckotidning köpte till min oerhört stora förvåning. (Bistra redaktörer har förklarat för mig att veckotidningsnoveller på intet sätt får driva med, skapa debatt om eller skrämmas. De måste dessutom avhandlas i nutid i känd miljö och med trevliga små konflikter som sedan löses på ett smakfullt, vardagsnära sätt.) Men jag fick en rejäl slant då jag i alla fall lyckades pricka in veckotidningskonceptet en gång. Det är fullt möjligt att tjäna lite kosing i fall man nu är lagd åt detta håll.

Håhåjaja. Här sitter jag och slösar bort skrivardagar. Gott i alla fall att lyssna på mina vänners utkast och växande texter. Ligga på rygg och stirra ut på blommande träd och det livgivande gröna medan någon läser sitt alster, det är livskvalitet det också. Och kanske jag skriver något sen. Efter kaffet, eller så.

//Eva

Näckten

Tjänstvilligt fordon på väg.



Mellan Ope och Grytan



Locknesjön



Äntligen skymt av Näckten från Grönviken i Fåker



Resten av vägen blev det bil en halvmil. Mot Dödre...huvva.



Första landmärket när barna var små - inte så långt kvar när man kunde se "huset med den där nakna tanten på".



Titta noga. Ser du huset? Det gör vi.



Allt är sig likt. Var vi här igår? Eller för två år sen?



Eller tio år sen?



Eller trettiofem år sen?


Väggarna är klädda med konst.



Kylskåpet har i alla fall funkat sen det glada sextiotalet...Perfekt för surströmming och chokladpudding.



Och bryggan finns ju också kvar. Byggd och fixad till en av mina födelsedagar för jag var avis på grannen och ville sitta halvvägs ute i sjön och äta kräftor, typ.


Ja, bryggan är lite sliten nu, men den går att reparera. Ska höra med snickarn om han har tid. Det finns ett pyttelitet hus till som grabbarna målade med liv och lust en sommar alldeles innan datorerna gjorde intrång i livet. Då målades det till en mindre bergsprängare, driven av 8 batterier och med dålig mottagning för den som ville höra på radio. På bordet fanns spel om spöken och ungarna var mörkrädda på natten. Serietidningshögen finns kvar, skulle jag tro. Huset väntar på ytterligare pynt.

Nån gång blir det nog. Med barnbarna..?
//Eva

Cykelresan

Jag trampade på. Med kamera och vattenflaska.

Solen stekte mig tre och en halv mil till Fåker. Då hade jag ringt maken för en stund sedan och berättat att något hänt med min cykel (också) så att jag inte var så säker på att jag skulle ta mig ända fram. Skratta inte nu - men troligen låg bromsen på, för jag fick ta i när jag trampade i nerförsbacke...

Det är en gammal järngrind jag har, man kan nog inte vänta sig för mycket. Handbroms finns inte. Det gnekar och liksom suckar för varje tramptag. Men sittvänlig och med breda däck. Precis som jag!

Jag älskar att cykla! Solen, landskapet och alla småvägar. Och framför allt - SOMMAR! Min man mötte upp i Fåker som sagt och sen åkte vi grusvägen de sista sju kilometrarna till stugan. Lustigt. Där har liksom tiden stått stilla från mannens barndom till våra ungars barndom till idag. På något sätt har vi enats i tysthet om att ha kvar vissa saker, dom liksom bara hör till.

Vi har varit där i perioder. Innan vi gifte oss, innan vi knappt kände varandra var vi där för att vara ensamma helt enkelt. Sen blev det fester med kompisar, fisketurer och kanotturer. Och alla öarna! Det lär ska finnas 365. Och jag minns att vi en gång bestämde oss för att äta middag på en ny ö varje kväll. Ingen konst.

Sen kom ungarna och efter nåt års uppehåll var vi där igen. Och våra ungar och deras kompisar, fullt av ungar överallt och kanotturer och flytvästar och Badklippan och grodyngel och grillkorv och våta badlakan. Ingen ström och inget vatten inne. Fotogenlampa och gasolspis. Tyst så man hörde enstaka tallbarr falla på plåttaket. Och det hatade utedasset! ("Mamma, ta bort spindlarna. Getingarna. Myrorna. Skalbaggen.") Så bara tog det slut. Vi tittar till. Ibland. Kanske kommer en ny period, när vi inte bygger på något hemma. När våra barn får barn. Vem vet?

Just nu känns det märkligt och lite...högtidligt(?) att inneha en sportstuga med prylar från 1965 och inga som helst moderniteter. Ström? Näe, varför det?

//Eva

Rastlös är bra.

Nu har jag kommit på nåt.
Packa korgen med proviant och cykellagningssats och CYKLA till Näckten i stället. Eller, nåja, så långt jag tar mig innan min supporter kommer och räddar mig. Det är inte så långt, typ fyra mil. Natten erbjöd ingen cykling, bara god sömn trots min havererade motorcykel. När jag vaknade insåg jag som vanligt att det gäller att ta vara på tiden!

Alltså: solen skiner, jag har en älskad kärringcykel utan växlar och bjäfs, jag hoppar över gymmet i kväll och vet ni hur ofantligt vackert det är i byarna kring Näckten? Bilderna kommer sen!

Tänk på min ädla del nu, hörni.
Plingpling //E.