Minnen från 2022

JANUARI 2022

Månaden präglas av långa promenader för att nosa på ljuset och familjesamlingar för att äta ihop, gärna något extra festligt. När jag var barn firade vi tjugondagknut med plundring och påsar men även mammas påhittade högtidsdag ”sista januari” och då var det gräddtårta för alla som ville. Inklusive grannar och vänner.  Firandet tog jag med till min egen familj längre fram, samt att jag lyckades föda fram två ungar i januari, så här är det bara festligheter denna månad.

Vackra Östersund

 

Fullt vid middagsbordet - tacksam!

💓


FEBRUARI 

Månaden bjuder på naturupplevelser och mammas födelsedag. Näkten lockar mest på sommaren, men det här ljuset kan man inte se sig mätt på. Mamma får också besök och bäst av allt är Stårsa, som genast förvandlas till terapihund när hon kliver in på mammas boende. 92 år, det blir både tårta och kakor och choklad.

Näkten

Stårsa håller utkik mellan pussar på morsan.

❤️

MARS

Den här vårvintermånaden som jag aldrig gillat, bara för att den luras: ”Nu är det vår! Eller… nehej, massor av snö igen!” Men ok, det är ju ljust, det är viktigt för mig. Och för att boosta vårkänslorna ordentligt väljer vi att åka utomlands igen. Vi far till Norge. Till havet, till Bergen, och självklart för att besöka den äldste sonen. Så gött det var! Faktiskt var det ett lyckokast att åka dit och mysa hos honom. Kan det få bli tradition?  Våren, havet, solsken och ljummen kväll. Jag säger bara det.

Framme efter en låååång bilresa rastar vi hunden på Sverresborgs fästning i Bergen och tittar ner på Staffans  tak.

Backarna i Bergen. Här bor han, han som skämmer bort oss under en långhelg.

❤️

APRIL

Knappt hemkomna packar vi om och tar oss till Prinsen som fyller två år i april. Lyllo oss som kan! Vi bilar ner genom ett vårligt Sverige, alltid lika kul. Vi tar oss tid och bor över på vägen. 

Vättern och Visingsö

Äntligen får farmor och farfar lämna det stora paketet!

Tripp trapp trull..? På promenad i Malmö.

❤️

MAJ

Nu börjar det kännas att semestern är nära. De suger återigen i resetarmen men vi får ge oss till tåls. Altanen ska fixas till och arbetet går sakta framåt då en enda person ska sköta allt. Drömmen är att sitta där och äta goda middagar med så många i familjen som möjligt och andra nära och kära. Stort matbord - det är viktigt i mitt och vårt liv. Det betyder gott om plats för många att äta länge tillsammans. Under början av sommaren säljs även ett litet hus i min barndomsby och på något sätt känns det mer underligt än jag tänkt mig. Det där huset och stranden och skogen runt om har haft en hel del betydelse för mig under barndomen. Därifrån är många av mina tavlor inspirerade. Men allt har sin tid. 

Maj är min favoritmånad. Ledighet väntar, ljuset är tillbaka och med ögon känsliga för grönt är det en ljuvlig tid. Frön sås och växthus städas. Och en dag får vi åter besöka vår gamla lägenhet på Konstapelgränd. Det råkar vara så att en kollega till mig numer bor där med sin familj. Att fika och se sig om kändes spännande. Det var ju här allt började. Det var ju här vi planterade en familj. Här vi planterade vänskap med massor av människor.

Gamla kära trakter. Samma rutschkana är kvar sedan 1985.

Litet hus bakom liten bergknalle. Här har många hemligheter delats. Och gömts med, för den delen.

💓

JUNI

Semestermånad. Då vi når midsommar är reseplanerna klara och jag går på ledighet. Husbilen städad och packad och siktet inställt på södern. Mot barn och barnbarn och andra familjemedlemmar. Midsommar blir mycket varm. Vi går på Jamtli för att fira. Och så fixar vi altanen så att bygget ser ut som en gästvänligare plats tills vidare när snickarn kommer tillbaka från ledigheten. Nåon dag tillbringas också i Näkten, vår oas.

Det går inte att tröttna på skärgården i Näkten. Sommarnatt.

En annan sommarnatt. Regn kommer. Varmt. Växthusboogie och planer för resa.

Fejkklar altan

                                                                                  💓

JULI

Då far vi. Första resan blir till Malmö via Deje, en vecka med gullungen, sedan till Öland för att besöka min bror och hans familj och se deras nya ställe. Några dagar till. Sedan hemåt via Fagersta. Sommarsverige. Goda middagar och långa babbel med alla nära och kära. Det bästa som finns! 

Konstigt nog blir det ingen premiärtur på hojen förrän i juli i år. Det blir senare och senare och jag anar en förändring som kommer. Men åka vill vi, och hunden ska ju prova att åka med. Vi har planerat för det och kommer så småningom fram till att Roslagen blir ett lämpligt mål i år. Men först njuta lite av att Storsjöyran äntligen är tillbaka efter skitåren med pandemi. Revansch blir det! Och så njuta lite till av Näkten för att inte missa sommardagar och -nätter på denna plats.

Har man husbil bor man på cirkusplatsen.... Malmö.

Prinsar!

Öland. Västsia.

Storsjöyredukad stad.

Träningsåk inför kommande resor.

Änderna har fått sina ungar. Näkten.

💓


AUGUSTI

Denna månad är händelserik som alltid. Nu sticker vi till Roslagen med hunden bak på hojen i sin specialväska. Ibland tror jag hon gillar att åka, ibland inte. Men hon är ju med oss - det är det viktigaste för henne. Det vet vi. Vi kör långsamt till stugan där vi ska bo några dagar. Dessa dagar blir den ultimata ledigheten. Nästan som i Näkten. Helt ensamma men ändå nära till havet. Efter Roslagen händer årets roligaste dagar: ALLA våra barn samlas flera dagar hemma hos oss för att umgås och vi åker bryggbåt med några och vi lyxar ihop - bara genom att vara. Tacksam för livet och våra underbara ungar.

Bajkerstårsa

Österbybruk

Öregrund

Östhammar. Och efterlängtad svalka.

Prinsen och pappan på Ön, där alla våra barn lekt varenda sommar.

"Jag vill också fiksa," farbror Staffan!

💓

SEPTEMBER

September - den vemodigaste månad jag vet. Sommarn avtar, jobbet tar fart, alla skiljs åt alla håll och jag förbereder mig på att fixa mörker. Men först en färgsprakande höst! Och en resa till Dalhalla.

The Hives, Mando Diao och The Sounds. Vi lyssnade på rock flera timmar!

Näkten igen. Återhämtning efter varje äventyr. 

Glad över hunden. Skogspromenader varenda dag. Tacksam för det också.

💓


OKTOBER

Jag reser till Stockholm. Jag åker för att umgås med brorsan, se en utställning med Anselm Kiefers verk på Artipelag, bland annat. Och äta gott, umgås och promenera i färgsprakande skog. Ensam tågresa med bok - mycket länge sedan. Konstigt.

Anselm Kiefers utställning var något av det märkligaste jag sett. Går inte att återge. Men alla konstutställningar gör något med en. Det är synd om den som inte varit på någon.

Vid Artipelag
"Boy".

Lövplockning 

💓


NOVEMBER

Ja, nu reser vi igen. Jag har några dagar ledigt - prinsen lockar. Mot Malmö och ljus i mörkret som omsluter oss. Ja bokstavligen från alla håll. Det är omöjigt att kommentera mänsklighetens vidrigheter och som mamma säger: varför måste människan vara så ond? Allt detta lidande bara för att någon måste vara störst och bäst och rikast. Jag tänker försöka hålla min blogg ifrån mörka tankar, om det går, därför att min livsuppgift måste ändå vara att ta vara på livet jag har och se till att mina nära och kära har det bra så gott jag kan. Men ren ondska förtär och knaprar på min själ. 

Vi tar en dag i sänder och fokuserar på barnet och julen som snart ska göra huset rött och varmt. Och innan vi åker till Malmö bakar jag. Hur ska de annars överleva om det inte kommer kakor med farmor och farfar?

Älskade ungar! Stora och små! Nu ska det bli andra bullar av här!

Slottsparken. Va? Är det redan vår?

Prins och Stårsa

Tillbaka i Östersund är det inte vårligt. Men vackert ändå.

💓

DECEMBER

Julmånad. Så många som möjligt vill jag ha runt bordet hela julen. Tacksam för de som vill och kan komma. Vi pyntar och fixar och altanen får värme och möbler och blir så gott som färdig precis på julaftonen. Ett år till har gått. Jag känner mig rik och lycklig i vår lilla värld. Tacksam för att vi har det vi har och kan göra våra resor än så länge. 

Jodå. Snart ska vi flytta ut sågen.

Julklappshögen som ska postas till prinsens familj.

Hur kul är det inte att vi fortfarande sitter och slår in paket kvällen innan julafton? Och hur mycket skrattade vi inte åt denna present: "Hur faan är det tänkt att det ska va?"

Snart så... bara gardinerna som ska upp. Och lite mer julpynt. Och lite mer familj. 

Nyårsafton och därmed kommer yngste sonen och lagar mat åt oss. "Vinsås kokas från grunden, morsan". 

Pussokram!

Några tankar och lösryckta fraser om julen

 Att man får sällskap av utflyttade barn under juldagarna är nog ingen självklarhet. Vi har faktiskt inte heller tjatat hem nån unge när de börjat prova på att vara nån annanstans under årets största högtid, trots att julen på nåt vis förknippas med samling av familj och släkt. När jag tänker på vad man pratar om när man möter gamla grannar och vänner, såna man känner rätt hyfsat men inte träffar så ofta, så är det samma fras som studsar runt så snart man börjat sätta upp stjärnor och stakar:

- Jaha, får ni hem nån till jul?

Sen är samtalet igång när man berättar och jämför jular med och utan barn, barnbarn och även gamlingar om det finns.

En gång då vår förstfödde var i äventyrsåldern och just hade flyttat 70 mil bort upplyste han oss glatt  om att han skulle bo i Australien ett år. Coolt, tyckte vi förstås. Men det han uppenbarligen tyckte var viktigast att pränta in i oss var att han skulle bli borta över jul. Jo, det hade vi ju fattat. 

- Över jul, morsan! Så du vet.

Jaha, uppenbarligen har julen ett visst familjevärde även hos äventyrliga tonåringar som rycker på axlarna när man frågar om de ser fram emot julmys. 

En annan unge stack iväg till Sydamerika. När planerna gjordes upp och resan var spikad hörde jag:

- Vi blir nog borta över julen. Det kommer att bli konstigt, sa han eftertänksamt sen. Vi svarade att det går nog bra. Och tänkte även då att tuffa tonårsgrabbar innerst inne anser att våra familjetraditioner vi skapat är viktiga. 

Efter att några ungar testat att jula på annan ort har det inte alltid varit självklart att alla ska lyckas samlas hos oss föräldrar just för att det är jul. Av naturliga skäl. Ingen big deal för oss, även om det så klart alltid är bäst när alla är här. Oavsett högtider.

Den här julen har nästan alla varit här. 

 -Var är julmaten? Jansson? (Hemvändande mycket glad son, knappt hunnen över tröskeln.)

- Har ni ätit grönkål? (Telefonsamtal från icke-hemvändare med darr på rösten. Jodå, det hade han visst. Darr på rösten, alltså. Uppenbarligen jul utan grönkål...)

- Finns det kakor? (Standardfråga från samtliga julmyssoffhängare.)

- Must! Var är musten? (Ytterligare standardfråga när matbordet börjar fyllas.)

- Jag gör som vanligt. Jul med er och sen åker jag. (En som vill fira julafton hos mor och far och sedan åka till pojkvän 7 mil bort. Som vanligt.)

- INTE TITTA!!! (Mycket vanligt förekommande åthutning under lackarkvällen. Den kväll som den mer trendige kallar uppesittarkväll.)

Jag ska inte sticka under stol med att det är det här som är julen. Jag känner mig rik för de som vill och kan vara här. De som inte är här firar en mysig jul på annat håll, också gott att veta. Men jag älskar att laga mat, baka, fixa myset…. Och hemvändarna har nog koll på det. Annars skulle ingen fråga efter Jansson och kakor. 

Under hundpromenaden kommer jag att möta vänner och bekanta jag stannar och pratar med. 

- Jaha. Fick ni hem nån över jul?

Och så byter vi jul med varandra. Vardagligt härligt. För det mesta slutar det med att vi konstaterar att jularna var bäst förr. Med de menar vi att tomten och kom och ungarna var för små att vara nån annanstans och gamlingarna levde allihop och höll ställningarna i bakgrunden. Sen säger vi god fortsättning och hoppas på en lika fin jul nästa år. 

Lite bildminnen från Tegelbruksvägen:

Han som vill lägga ner julklapparna kom med den roligaste: alla fick målargrejer och uppmaningen att måla en tavla var som han kunde ta med sig hem sen. Varför kommer inte jag på så roliga idéer?
Annandagskvällen ägnades åt konstnärsarbete. Mottagaren låg i soffan och njöt.

Julaftonsmarkörer.

Äppelmusten från Öland sprättades julen till ära och gick åt direkt trots konkurrens från 10 liter must.

Jag erkänner att damen längst bak också är involverad i julfixet. Varje gång hon är på affären i juletid ringer hon: (Suck först) - Vad ska jag köpa när jag ändå är på affärn?
Damen mitt emellan är också involverad: vad kan jag bita på och vad kan jag äta på i dessa dagar då chanserna är som störst att något hamnar inom räckhåll?

Lackarkväll. Inte uppesittarkväll.

Sorry, ungar, för att jag hade den här julbonaden på ert rum när ni var små....
Vissa detaljer i den undgick oss päron.

Invigning till julafton av vår nya Vita Värld som under julen går mer i rött. Ett helt nytt rum, som gjort för många och långa middagar. Känslan att få ta fram furubordet efter många år igen. Det som innehåller en tonårsfamiljs vedermödor och glädjeämnen. Hurraaaaa!

/E

Utan hyacinter stannar julen.

 

När jag var i elvaårsåldern fick jag en egen hyacint i namnsdagspresent av min mamma. Min namnsdag firades alltid då jag bodde hemma. Och förresten även i vuxen ålder ifall jag besökte urhemmet en julafton. ”Man håll ju ändå på ma presentan då, så…” sa morsan lite skämtsamt urskuldande när jag blev högtidligen uppvaktad på julaftonsmorgon. (Min bror hade namnsdag i början av juni. Han fick vara glad om han fick tårta). Att äga en egen hyacint kändes mycket vuxet och ansvarsfullt. Nu var jag också en som hade julen i mina händer. Annars låg det ansvaret mest på de vuxna. 

Hyacinten var blåare än dagens blå. Den doftade redan innan blompapperet vecklades upp och där var den i en näverkruka med mossa och små röda svampar som dekoration runt stammen.  Jag var lycklig! Inte hade jag ägt en krukblomma förr och definitivt inte en hyacint. Mamma ställde den på en bokhylla i vårt gemensamma sovrum och där stod den sen alldeles under taket och spred juldoft. Jag fick (och jodå, även min bror) fika på säng, dels för att det var julafton, dels för att jag som sagt hade namnsdag. Sen minns jag mycket klart och tydligt att jag lutade mig ner i sängen igen och tittade länge på min hyacint. Den fyllde hela rummet med jul och körde över julgranen som också stod inklämd i vårt lilla rum. Känslan av att den bästa dagen var inne var överväldigande. Kanske är det därför jag minns allt så tydligt - för att jag riktigt ville suga på den känslan så länge det gick. 

Ja, sen blev det säkert som det brukade. En evigt lång dags väntan mot kväll. Tomten kom efter att våra magar lyckligen fyllts med skinka och lutfisk och så levde vi lyckliga i alla våra dar.

Idag händer det att jag letar efter julkänslan. Det började när barnen flyttat ut, något som så gott som alla föräldrar råkar ut för. Därmed kan jag kanske också skriva under på ”att julen hör barnen till”, vem som nu myntade det uttrycket. Nu skulle man ju naturligtvis önska att det alltid också var så där man firar jul. I mitt arbete ser jag tyvärr av och till ungdomar som skruvar olustigt på sig när högtider och lov kommer på tal. Det finns även den andra varianten (dom tycker jag också synd om), som anser att allt är en självklarhet med tjugo paket i prisklasser man bara kan drömma om, som aldrig skulle ha tid att glo på en hyacint efter morgonfikat eller som inte heller har tid (dvs ork) att bry sig om andra än sig själv. Jag minns i julhandeln för några år sen, en sliten mamma som letade bland reakläderna på Kappahl efter en julblus. Hon pratade med sin sura dotter i 15-16-årsåldern för att få lite råd om vad som passade. 

- Spelar ingen roll vad du sätter på dig, du ser ut som en hösäck ändå! 

Det var vad hon sa, skitungen. Mamman bara lät det passera. Men inte jag. Den här gången höll jag mig från att säga nåt. Som tur var, kanske. Den scen jag skulle kunna ställt till hade nog lockat publik. Men jag stod alldeles intill och det räckte med att sno runt, stirra den där skitungen argt i ögonen tills hon backade och suckande drog sig mot dörrarna. Mamman bläddrade vidare bland blusarna. Jag räckte henne den jag hade plockat på mig och sa att jag ångrat mig, men att den var snygg. Hon tog den och synade den. Hur det slutade vet jag inte, men jag fick i alla fall tillfälle att än en gång se surt på ungen som stod vid dörrarna när jag gick ut. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur julen var i det hemmet. Hade jag haft en hyacint i en påse hade jag gett den till mamman där och då.

Men åter till mitt letande efter julkänslan. Nu har jag lite tidigare än förr börjat pimpa husets insida med stjärnor, röda toner och ljus i mängder. Jag har redan köpt fyra hyacinter, två som blommar och två som väntar. Och när det är de två väntandes tur att stå i tomtefönstret kommer jag att köpa två till, för att försäkra mig om att inte bli utan. Julgranen kommer också på plats allt tidigare, i år en hel vecka innan julafton… Ibland smyger sig en liten elak fråga in i mitt inre: varför och för vem håller man på? Jag tränger naturligtvis undan den. Det vore ju förödande att strunta i röda färger, ljus och tomtar och låtsas att det bara är mitt i vintern. Nej, det går inte. Jag vill ju ha jul. Vi vill ju ha jul. Än kommer det vuxna ungar hem till oss gamlingar och vill äta god mat och hänga i soffan evigheter. Tack och lov. Och om det inte luktar hyacint och gran tror jag dom skulle bli oroliga. 

/E.

                                                                                       

Att inte skriva.

 Jag har alltid varit en skrivare. Jag har skrivit dagbok sedan jag var tolv år, haft anteckningsböcker i väskan och har jobbat upp ett imponerande bibliotek av olika typer av skrivböcker (som jag för övrigt alltid MÅSTE köpa så fort jag ser en som tilltalar mig, oavsett planer på användningsområde). Alla mina skrivböcker är spridda i huset. Tre skrivböcker med recept, en femårsdagbok, sju böcker med målarvänliga sidor, delvis fyllda, två böcker för att skriva av vacker poesi med kalligrafi och en bok om mitt liv och elva tomma skrivböcker-som-bara-väntar-på-bokstäver.

För att inte tala om alla noveller och berättelser som skrivits genom åren. En novell publicerad, en bok med flera texter från skrivarkollektivet och stora brevboken som jag och min syster använder för att vi gillar att just skriva. Men nu då?

Varför blogg? Ja, det började ju för att helt plötsligt fanns en plattform att berätta på för de som inte fanns i min närhet. Brevskrivandet blev liksom till ett enda gemensamt brev till den som flyttat utsocknes. Samt för dem som jag ville ha kontakt med utan brevskrivaren. Och skrivklådan fick sitt. Men nu då? Varför detta motstånd? Kan ju inte skylla på jobbet, direkt.

Jag funderar mycket på olika saker som jag verkligen känner att jag skulle behöva skriva om. Det är småsaker i sammanhanget. Men ofta stoppas jag i tanken av allt destruktivt som sker omkring oss i världen och som vi dessutom hela tiden får information om utan att vi ber om det ibland. Jag är mycket väl medveten om allt elände. Men att det tar över min hjärna när jag vill ventilera småsaker… nej tack. Vi måste leva också. Känna lite julstämning medan vi kan. Känns lite skämmigt, men ändå. Se där. Så håller jag på. Skriva om några jävla goa tomtar när jorden brinner upp, egoismen och extremismen växer värre än en pandemi och folk har fullt upp med att fundera ut hur man ska förgöra varandra. Fan. 

Jag hämtar en kopp kaffe och tar nya tag. Jag har nåt att säga om Den Gamla Goda Tiden igen. Snart.

Minne från en resa utan elände. //E.

Kvalitetstid. Oktober.

Jag försöker komma över min motvilja mot ordet "kvalitetstid" och behöver därför använda det lite då och då för att det ska få den innebörd det bör ha. (Och har, antar jag.) För mig är ordet "kvalitetstid" något som dök upp som tröst för våra dåliga samveten när vi hade fullt upp med att stuva in ungarna på dagis tolv timmar om dygnet så att vi kunde förverkliga oss själva. 

Man behövde inte ha dåligt samvete, bara man gav ungen kvalitetstid när man träffades, en knapp timme innan läggdags om det blev så pass mycket tid över. Urk. Det där har jag massor av provocerande åsikter om, och spar det tills något får bägaren att rinna över ordentligt.  Då ska jag skriva med rött.

Jag har i alla fall haft kvalitetstid i helgen eftersom jag umgåtts med min bror och hans familj i huvudstaden. Det började egentligen med att jag tyckte det var allt för länge sen jag var där och påbörjade en övertalning av min man om en liten weekendtripp till Stockholm innan weekendtrippen till Malmö. Som du hör gör vi stenrika pensionärer inget annat än reser runt. Pensionärskännetecken nr 1: skitmycket pengar att göra av med. 

Maken sa blankt nej för egen del men ordinerade mig husmorssemester. Själv hade han inte tid (pensionärskännetecken nr 2: man har inte tid). Han bygger och bygger och vill ha klart innan vintern. Ja, jag packade väskan och for, jag. Tre dagar hemifrån hund och gubbe. Hur skulle det gå? För dem, alltså? Bra, det kanske var kvalitetstid för min lilla familj...

Jag gillar att umgås med min bror och gillar att vara i Stockholm. Jag har en oklar längtan till huvudstaden ibland. Det sitter i och vid lite grävande har det absolut inte med tonårsäventyr med stockholmare att göra utan något som kommer från mamma. Hon läste Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm och talade intensivt om det. Jag har både som tonåring med lässug och som vuxen provat på, men aldrig lycktas ta mig fram i dessa böcker. Svårt att veta varför. Men när vi promenerade genom gamla stan efter ett besök i brorsans ateljé, tänkte jag på det igen och hur jag upplever staden. Det har något med gamla hus och lukten av stenar (?) att göra. Gamla stadsdelar, var jag än kommer, har alltid haft en dragningskraft. Inte bara för det turistiska perspektivet och värdet, för det brukar ju vara så att "gamla stan" står på sevärdhetslistan när man kollar upp en plats. För mig är det så att om jag inte varit i den gamla delen, om en sådan finns, så har jag inte varit på plats. Ja, det kan ju verka svamligt men jag har i alla fall den känslan. Pensionärskännetecken nr 3: lite svajig i resonemanget, möjligen mossig.

Kvalitetstiden i helgen har definitivt bestått av umgänge med bror med familj. Att byta frukostsamtal, morgonpromenad, och jämföra våra gemensamma minnen, det är något jag behöver göra ibland. Jag mår bra av det. Och då kommer jag föga förvånande in på pensionärskännetecken nr 4: det var naturligtvis bättre förr, i alla fall som jag minns det. 

Nej, allt var sannerligen inte bättre förr. Men mycket. Vi som haft förmånen att växa upp i en bullerbyidyll kan ju lugnt sitta ner och minnas allt kul. Och tacksamt kan jag konstatera, och nu är jag nära ett område jag också gärna provocerar med, att vi hade många långtråkiga stunder där inget fanns att göra. Tacksamt tråkigt.

Jag hör mig själv:

- Mammaaaaa, je har inge å jära!

Strax därefter morsans korthuggna svar:

- Antingen tar du fram ritblocke, e bok, hell så går du ut!

Jag tog fram en bok, ett ritblock eller gick ut. Punkt. Antagligen har jag långtråkiga dagar att tacka för min fantasi och kreativitet. Riktig kvalitetstid. Jag hoppas mina ungar också hade lite långtråkigt ibland....

Nu är det kväll. Jag har sörplat en slät kopp kaffe, suttit och funderat över gamla och lite nyare foton i lugn och ro efter middagen. Uppskattar bilder som berättar om mitt liv och allt kul vi gjort och gör.  Pensionärstecken nr 5: Löfbergs lila och gamla foton = trevligt. (Kvalitetstid?) Här är några trevliga bilder. 

Jag har upptäckt att oktober är helt acceptabel. 

Förmiddagspromenad i Remonthagen i Östersund 

Förmiddagspromenad mot Artipelag i Stockholm

Förmiddagspromenad med lövplockning i Stockholm (s utkanter)

Utsikt från ateljé i Stockholm

Stårsa på Fridgårdsgatans oktobermatta i Östersund

//E.

En massa bilder från senaste tiden

Hösten kommer men i det här fönstret, som sen ska bli julfönster, är det somrigt allra längst.

Skarvarna dödade ön.
Maken styr säkert bryggbåten bort därifrån.
Magiska Näkten.

Jag ligger på magen på bryggolvet och kikar ut på böljan den blå. Absolut frihet.

Vi hittar en plats att springa på. Ja, hunden i alla fall. Storsjön levererar strand och vågor.

En kväll får vi fira en pigg och glad 80-åring. Min svägerska blir grundligt partajad med herrgårdsmiddag.
Där fanns barn, barnbarn och barnbarnsbarn… och en del andra.


Ska vi bryta arm, farmor?
80-åringar kan fortfarande få en chans mot ungdomen, tydligen. Jag säger inte vem som vann.

Jag lyckas ibland sitta vid ritbordet. Skrivbordet heter ritbord när jag ritar - skrivbord när jag skriver.
Jag vill bara göra barntavlor och sälja för en anständig summa.

Jag har slängt min nalle. Nalle Puh, hette han, och levde i min närhet bokstavligen från 1957 till för en liten tid sen. Han förtjänar ett minnesord på Enhenna, vilket skulle pigga upp min sorg. Tror jag. Men han var allt för söndrig och skev. Han målades av när akvarellådan ville vara med.

Tack vare hunden kommer man till skogs oftare än förr. Andningshål.

Vackert vid foten. Ätliga? Tur man inte plockar svamp...

Mitt i det brungrå lyser solen. 
Undrar om solen orkar lysa på vår brungrå värld?
Suck.

/E

 

Det är mycket nu…

Förra helgen var vi på konsert. Jag är inte särskilt förtjust i hårdrock men hade gett gubben en konsert i julklapp: Mando Diao, The Sounds och The Hives. Biljetter införskaffades genom en försäljare som handlar med andrahandsbiljetterna. Allt verkade nu vara seriöst, då jag dubbelkollade det hela, men i ärlighetens namn har jag varit stressad över detta ända sedan i november. Jag såg oss stå där med lång näsa på arenan och en sträng vakt som berättade att vi inte hade giltiga biljetter. Till sist var jag så stressad att jag skickade ett upprört mejl direkt till biljettförsäljaren och undrade vad vi skulle göra om vi hamnar i en sån situation. Vad hade jag för garantier, liksom? Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som det hanterade aldrig var falska.

Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som de hanterade aldrig var falska. Ändå kunde jag inte låta bli att mejla en sista gång några timmar innan vi skulle på arenan. Jag frågade efter journumret ifall något var fel. Faktiskt fick jag omedelbart ett svar….

Naturligtvis kom vi in på konserten. Och den var ju fantastiskt bra särskilt sista delen när Hives sprängde Dalhalla. Att vara i Dalhalla är en upplevelse för sig som jag skulle vilja göra om. Det var liksom lite spännande när vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och sedan gick ner i detta gigantiska hål, som sångaren i The Hives upprepat kallade arenan. Jag hade köpt biljetter för att kunna sitta ganska långt fram vilket innebar att vi fick gå långt ner i hålet och  där stannade vi i nästan fyra timmar. Några minuter innan sista låten valde vi att gå för att förhoppningsvis få ut bilen innan gryningen i ett förväntat kaos. Att klättra upp ur detta hål var minst sagt ett äventyr. Trots våra spiknyktra hjärnor valsar jag ju runt som ett flaggskepp på drift, ganska många tomma burkar låg slängda överallt och dessutom hade det regnat av och till, vilket gjort trappstenarna hala. I svärtan, vrålet från scenen, packade människor och med brant stigning kändes det som om jag var på väg upp på Kebnekajse. Nästa äventyr efter denna bergsbestigning var att hitta parkeringen och bilen i kolmörkret. Men allt gick bra och vi kunde återvända till våra vänner i Leksand som hade tagit hand om Stårsa. Med huvudet fullt av rockmusik och träningsvärk av att ha diggat sittande i fyra timmar somnade vi gott.  

En fin helg i Dalarnas hjärta. Regn, ok, men vi märkte inte mycket av det hos goa kompisar som skötte om oss och hunden och bra musikupplevelse på det. Nu Näkten nästa äventyr.

//E.

Alla ungarna, vilken lycka!

 Ja, så kom dom hem då, allihopa, på en gång. Vilken lycka! Vartenda rum i huset var fyllt av ungar. Överallt skor och prylar, stolar och bord huller om buller och soffan syntes inte under en hel vecka på grund av den totala täckningen av unga män. Och jo, en och annan kvinna. Visst. Och en hund.

De utflyttade sönerna hade stämt träff och så blev det. Vi fick en veckas fantastiskt fin samvaro med härliga middagar på fuskaltanen, precis som jag tänkt mig att det kunde vara. Fasen, om det regnat och varit 10 grader…. Ja, det hade faktiskt kunnat vara det. Men den tanken fanns aldrig i min plan då vi glatt möblerade upp bygget i plus 30 och undrade hur vi skulle stå ut.

Jag tänkte mycket på alla dessa killar och tjej som kom hem. (Ja, de där två som bor grannar med oss hängde ju också under samma tak när utflyttingarna och dessutom en liten Prins på två bast dök upp). När jag ser på ungarna och tänker på att alla passerat 30 så känner jag en underlig blandning av vemod och djup tillfredsställelse med hur det blev. Vemod för att allt gick så fort. Och ändå inte. Gråvardagen som jag inte alltid lyckats rädda som är så viktig. När man sitter med fjortonåringen som HATAR skolan och böckerna, när man går på föräldramöten för att diskutera en ”omöjlig klass” redan i mellanstadiet, när någon kommer hem (tackolov) överförfriskad och när man åker och hämtar en olycklig unge tio mil bort som längtar hem mitt i natten…. Alla dessa dagar, som man funderat på framtiden och hur den ska se ut. Vad ska dom bli? Vad ska dom jobba med? Var ska dom bo? Och som mamma sa när den förste var en månad och hon satt med honom i famnen och pillade på babyfossingarna:

- Unner vart de henn småfåttran ske spriing då?

Tänk om jag vetat och kunnat säga:

- Tja, vad sägs om norra Sverige några år, sen Australien ett år, Kambodja ett halvår, Stockholm en sväng och slutligen i Bergen, morsan. Han kommer att ha ett skitbra jobb och vara känd för sin sociala kompetens. Dessutom är han jämt glad. Och norsk.

Ingen av oss skulle kunna föreställa sig det när den förste tittade fram. Det är ju lika för de flesta som har ungar och vardagar. Det vanliga lilla livet som vi har så svårt att se som en ynnest ibland. 

Apropå morsan. För något år sedan, då demensen började göra om henne, frågade hon efter Den Förste och Störste som hon ibland kallat honom, sitt allra första barnbarn. Jag påminde henne om när hon pillade på babyfötterna och sen sa jag precis hur det gått. Fast då blev hon mest arg och trodde jag skarvade. Tills hon kom på att han blivit norrman till hälften och då blev hon stolt. Mamma har alltid vurmat för Norge och sina norska vänner sedan ungdomens beredskapstid. Nå, det var en parentes, men nåt jag kom på i skrivande stund och när tankarna flyger kring barnens uppväxt till fyra rejäla människor. 

De två äldsta ville till mina stora glädje dela äventyret Bryggbåten en dag. Så blev det. Det var solsken då med och vi kunde ta oss till Ön, den plats som vi liksom gjort till vår, fast det bara är en ö bland alla Näktens 365 öar. Men den ligger så till och den är som gjord för småbarns plaskande i med sina klippor där det finns åtskilliga små pölar att leka i för den lille men även dykplatser för den store i djupare vatten. Där har vi varit sedan barnen var små och långt innan dess också. Nu var det generation nummer tre som skulle prova sin barnafötter på släta klipphällar och fika sockriga bullar och saft i solen. 

Och naturligtvis grillade vi korv innan.

För övrigt bestod vår vecka av ett intensivt umgänge runt det stora matbordet. Som sagt - som vi vill ha det.

Tre generationer på stigen till stugan som funnits i 60 år

Mot Ön

Jag vill också fiksa, farbror Staffan.

Lille Finn inspekterar pappans badö

Ön

Släng skorna! 

Bryggbåten lägger ut från Alexanderssons pir.

Ut på böljan den blå, tryggt i mammas famn.

Makaroner och fest!

//Lyllo mig. E.

Jag fann mig själv igen!

 Det var när jag väl satt mig på motorcykeln och fällt ner visiret. Jag kände lukten av vägdamm och svettigt hår och min egen andedräkt som dagen till ära luktade vitlök i stället för tandkräm. Hunden hade funnit sig väl till rätta sin hundbox och hade gott om plats att sträcka ut sig på. Nåja, mer eller mindre. Å  andra sidan måste hon se allt, varför viloläge inte verkar vara hennes melodi.

Vi packade hojväskorna (jag börjar få problem med det, vill ha med för mycket) och tittade på väderkartan. Roslagen. Bruksorter. Gästriklands fina tallskog med kurviga vägar…och så gav vi oss iväg och jag kände igen mig igen. Jag hade nog en svacka där ett tag, innan. Pandemi eller inte. Eller så är det, jobbiga tanke, åldern som förändrar en. Sånt händer och har hänt.

Men jag kände att allt var nästan som vanligt inuti mig  då vi stack iväg med packning för en månad och planering för en vecka. Det där att inte packa mer än det mest nödvändiga och sen gå igenom allt en gång till och packa ur hälften, det är inget som sker längre. Nä, nu ska jag ha minst två klänningar, minst två byxor och två tröjor och fem undertröjor. Jag packar även minst två par skor. Vad är det med mig? Det mesta är ju ändå oanvänt då jag kommer hem. 

Men nu klämde vi ihop väskorna, klämde in huvudena i hjälmarna och klämde slutligen också ner hundens älsklingsnalle runt henne, så att hon skulle överleva säkert. Som en snuttefilt, liksom. Sen for vi.

42 mil var för långt, hunden hade nog velat att vi skulle köra bara halva sträckan. Men konstigt väder gjorde att vi bestämde oss för att köra hela sträckan till stugan vi skulle bo i för att vänta ut en natts åskväder. Det gick bra. Äventyrskänslan började komma och hunden kunde lyckligt sprätta omkring lös och ledig runt huset vi skulle bo i några dagar. Vi gjorde det vi tycker är lyxen med semestern. Lagade mycket god mat och hällde upp mycket gott vin efter den hett efterlängtade duschen. Första kvällen på en hojsemester är bäst! Jag har ingen särskild förklaring till det. 

Vi hade det bra, så klart. Naturligtvis är det en annorlunda semester på två hjul med en hund. Allt måste givetvis ske helt på hennes villkor. Det vill säga köra en timme, rasta, köra en timme, rasta…. Men ok. Vi behöver också rasta, stanna upp och titta oss omkring. Inget ont i det.

Nu har sensommarn kommit, jag är tillbaka i jobbet på min deltid (skönt!) och faktiskt har saknade delar av familjen börjat droppa in, samlade för första gången på flera år, faktiskt! DET kommer att bli årets höjdpunkt!

Mitt vakuum

 Så här mitt i sommarn funderar jag över varför jag inte är så taggad längre. För bara något år sen skurade jag huset i midsommartid, bakade kakor till potentiella besökare och skrev packlistor för stora och små resor. Läste kartor och äventyrsguider. Idag sitter jag mest på en stol och saker händer runt mig. 

Jamen jag är likadan, säger min äldsta och närmsta vän. Det är pandemiåren, vet du, säger hon och påminner om att vi vant oss vid att inte ha folk runt om oss och att man inte kan åka hit och dit. Kollektivt depp, säger hon. Fullt normalt. Går över tills man är 70.

OK, tänker jag. Hon har väl rätt. Fast ska sanningen fram var vi inte helt isolerade under pandemin, det fanns stunder man inte märkte så mycket av det för oss som jobbar i skolan. Vi var minsann på plats och frotterade oss med trängseln i korridorerna. Ja, hemma hade vi någon kall utelunch med vänner och delar av familjen, men annars så var det som vanligt nästan. Men i övrigt är det klart att något hände oss som  visar sig nu i form av en olust. Dessutom det ständiga nyhetsflödet av att allt går åt helvete gör att man tappar ork bara väntar ut sig själv, liksom. Just det, jag väntar ut mig själv. När blir jag jag igen? 

Vi har haft en fantastisk tur till Skåne och Öland och därefter pysslat i trädgård och på altan. Storsjöyran har gått av stapeln och just då blir jag fruktansvärt lokalpatriotisk och tänker att ingen annan har det vi har. Men ändå. Först bestämde jag att jag skulle vara med på yran, åtminstone för att se idolen Uggla och nya presidenten. Men så gick luften ur mig igen. Vi hängde på stråket en eftermiddag för en utlovad lunch med T, sen en öl på ett trivsamt ställe och sen det bra med det. Jag kanske är gammal??? I vilket fall kom jag på mig med att längta hem fast jag satt på en plats jag gillar med trevligt sällskap och hunden bredvid. Fan också, jag borde vilja vara ute på gatan en stund till och sitta och titta på folk och njuta av stan och alla människor. Men nej. Noll energi.

Nåja, jag får härda ut ett tag till och se om energin återvänder. Min kompis kanske har rätt. Och när vi är 70 är vi som vanligt igen?

Jag föreslog maken en tur till stugan vid Näkten. Vi har inte varit där ännu på riktigt, för altanbygget i hemmet har prioriterats, helt enligt planen. Men nu kände jag att jag jag måste dit, ut i skogen, leta efter energin och idéerna. 

Jag måste tänka, sa jag. Det brukar funka bra i stugan.

Ska du tänka? undrade maken och så släppte vi allt för att bara åka iväg. Packade middags- och frukostmat. Gubben behövde inte tänka, han sa bara att han absolut behövde vara i stugan, bara. Tänka fick jag göra själv. Just så är det. Man BEHÖVER vara där av och till. Vi hade så bråttom att vi glömde verktygsväskan som alltid är med för olika ändamål och dessutom batteriet som gör att vi kan ladda telefonerna och kylboxen. Det säger väl något om behovet att åka dit? Vi fick med oss hunden i alla fall. En flyktig sekund tänkte jag på att vi inte kan använda mobilerna hela tiden, med blandade känslor. Nedkopplade? Ja, det var ultraströmsparläge på och bok och korsord kom fram igen. Och tänka sig, friden infann sig omedelbart när vi dyrkade loss bryggbåten med spik och hammare i stället för ändamålsenliga verktyg, satte smörpaketet i det gammeldags skafferiet och lade ölen i vattnet för kylning. Vi klarade oss bra utan moderniteter. Så det så. 

Vi fixade oss en sillmiddag på bryggan. Det var varmt, vattnet alldeles stilla och ölen lagom kall. Det började kännas som det skulle, denna märkligt tysta plats trots grannstugor och sjön inpå knuten. Tiden har stått stilla och just där är det rätt skönt, faktiskt. Just då kom maken på att det måste vara 60-årsjubileum i år eftersom han var 6 år då stugan kom i hans familjs ägo. För min del minns jag att vi var i denna stuga på en tvivelaktigt ungdomsparty som nyförälskade och det måste då vara cirka 40 år sen. Tanken svindlar, men så är det. Och som sagt, inte mycket är ändrat förutom ett bilbatteri och en solcell och ett litet kylskåp. Och faktum är att här går det att tänka, sortera i livets händelser och få lite perspektiv på saker och ting. Att sen jolbänningan sätter krokben för en ibland eller stjäl nycklar, det lever vi med. 

Vi åt sill, slog ihjäl myggor, planerade en hojtur, sov med fönstren på vid gavel under tallarna och nästa dag steg vi upp för det allra bästa: bryggbåtsturen till nån ö i skärgården. Tacksamt kan jag meddela att lite av mig själv kom tillbaka. Nu återstår att se vad morgondagen visar, när vi packar oss själva och hunden på motorcykeln. Återkommer om det.