70 bast...

...fyllde han i förrgår, livskamraten. Vi firade med middag hemma med delar av familjen, de som fanns till hands. I all stillhet. 

För min del känns sjuttio som verkligt urgammalt, det är något jag har med mig sen barndomen. Sjuttio, det är liksom definitivt ena benet i sopkorgen. Då kan man lätt räkna hur många dagar man kan ha kvar om man får leva enligt statistik och inte bli akut sjuk. 

Min äldsta och närmsta vän, som jag hängt med sen jag var sexton, har samma tankar som jag. Vår hälsa är lite sisådär, men vi har båda olika problem med lederna så vi brukar alltid säga att är det inget värre, så....

Men när det kommer till sjuttioårsdagen, eller dagarna, så har jag och min kompis diskuterat det där med kalas. Vi har båda haft rejäla kalas då vi fyllt jämnt förut. Men nu orkar vi inte riktigt ens tänka på det. Det om något säger väl en del om att en förändring mot det sämre (?) har skett. 

Smörgåstårta, sa min vän, det har man när man är gammal. Och kalas mellan ett och fyra på eftermiddagen, så folk har vett att gå hem. Man bjuder inga som skulle kunna misstänkas vara kvar fram till småtimmarna, fastslog hon. Jag var direkt med på noterna. Men smörgåstårta låter lite b, jag är mer för kaffe och tårta, på sin höjd snittar. Liiite bubbel kan man ha, sa min kompis. Okej då. Nåt billigt, inte skumpa. 

Ja, så där höll vi på. Hon och jag planerade men vi ska inte ha kalas ihop, vi har ju varsin make som också vill vara med och tycka. Särskilt min som också har jubileum. Men nu råkar det vara så att min gubbe tycker som jag. Kalas, nä, det hade vi när vi fyllde sextio. Nu får det vara nog.

Sextioårskalaset var ett gigantiskt grillparty med hyrd lokal. Där hade vi smällt upp ett jättetält, för det skulle regna, och ställt ut tre stora grillar. Vi hade hyrt band och sett till att folk klätt sig i rockabillystil. Vi hade tipspromenad i lottade lag där vinsten var att få fixa tårtor. Laget som vann första pris fick välja fritt bland alla ingredienser. Sämre var det för fjärdeprisarna, de hade inte mycket kvar att välja på. Sen var det full fart till fram på småtimmarna. Det ösregnade och jag körde skytteltrafik in till stan med folk som dels skulle på Storsjöyrans sista timmar, dels skulle hem och sova. Någon annan städade lite. Jag hade hunnit prata med fem av femtio personer ungefär. Som det är på storkalas. Trevligt, kul, alla trivdes vad jag vet, och det var lyckat. Men som sagt, inte satt vi i lugn och ro och babblade med alla man ville babbla med. 

Jaa, sextioårskalaset, det kändes som ett fyrtiårskalas och inget annat. Vi hade ingen ondska någonstans i höfter eller knän och vi dansade i stället för att gäspa. Ja, det var det, sa vi efteråt och hörde oss för med varandra vilka vi eventuellt hade hunnit prata mer än en minut med. Det kändes som om vi redan då tyckte att det var färdigpartajat på den nivån. Minns jag rätt mumlade vi något om sjuttiofemårskalas nästa gång... 

Nja. Det återstår att se. Först sjuttio. Som sagt, maken har redan provat på, jag kommer efter lite senare i sommar. Min kompis lite tidigare i sommar och för övrigt andra nära vänner som också råkar fylla sjuttio under den ljusa tiden. Nu är vi gamlingar. Tyvärr hänger inte huvudet med för vi tror fortfarande att vi är femtio och det är ju inget. Det är bara det att trots vår själsliga ungdom så gäspar vi båda två när vi hör ordet fest. Man ska ta alla tillfällen att fira, säger någon i min närhet, och visst ska vi det. Jag ska fira mig själv med en kaffekorg på min barndoms badstrand, på ænner sia schöön. Slå det, den som kan. 

/E 

Där tänkte jag fira min dag, gott folk. Tveksamt om min bror kan vara med då, och morfar ror ju sen länge långdraget i sin himmel. Men det vore rätt coolt att sitta där och sörpla kaffe och tänka tillbaka på det tidiga sextiotalet på Äggviken. 

Nuläge

 Om jag sitter kvar här i den öronbedövande tystnaden (jag har väl tinnitus eller så är det andevärlden som susar) så slipper jag dammsuga.  Eller sopa golvet i växthuset. Båda känns jobbiga med ondskan ständigt klösande i benen. MEN jag går mina kilometer med hunden, jag kommer att gräva i jorden och jag ska hämta trampcykeln i förrådet. Jag ska. 

Ondskan kan hållas i schack med en apparat som skickar signaler till hjärnan att allt är bra. Hurra. Det funkar, men inte helt, eftersom andra delar av kroppen är misshandlade av fyra års haltande. Jag kan ju fan inte ha elektroder över hela mig, då skulle ett VMA gå ut direkt. Invasion av ufon. Nåt vi ändå väntar på, nån måste ju styra upp skiten. 

Igår kom en kompis från barndomen hit. Han är oerhört sig lik, nästan fånigt. Förutom den intressanta förvandling vi genomgår när vi nu på ålderns höst någon gång träffas och talar om vår gemensamma by. DÅ blir vi gamla. 

Han pratade om barnbarn som är i samma ålder som då vi lärde känna varandra, alltså i början av skolåldern. Han berättade om vilka som nu bodde var i byn och vem som tagit över det och det huset. Namn kom upp som man glömt och allt kändes så evigt länge sen. Jag tänkte på mamma och hur hon var och vad hon bar med sig för minnen när hon var sjuttio. Jag hade velat fråga, men det är sent påtänkt nu, liksom.  Och så pratade han om sin morsa som fortfarande är pigg, still going... Konstigt. Hans mamma och min var ju nära kompisar.  Ja,ja, det sitter jag och funderar över just nu i stället för att städa växthuset. 

Förresten hade vi "kaffefrämmande" innan också. Vi har några spontanbesök per år, som UTAN att ringa först knackar på. Det får mig att alltid ha kakor i frysen. Det är nästan som förr i tiden. Igår hade vi alltså fika två gånger, lyxelilyx, som en bekant från 70-talet jämt sa. Men idag är jag glad om jag får ändan ur soffan och som sagt, dammsuger parkett och sopar stengolv. Mot lördagseftermiddagen!

/E. 

Den här leksakshunden kan man faktiskt få att gå med på prommis ibland. Hälsogarantin. 

Genomresa, kartboksupplevelser

 Vi har susat genom halva Sverige igen. Jag gillar det. Jag gillar att se hur landskapet förändras och hur jag tycker mig se på både kåkar och växtlighet var vi är. Ja, så gott som, i alla fall. 

När jag gick i fyran var kartboken det mest spännande skollitteraturen kunde erbjuda. Att få en röd, rektangulär kartbok i sin ägo, som dessutom hette något så flashigt som "Atlas" var stort. Fröken, och magistern lite senare, såg till att vi kunde Sverige först och främst. Landskap, residensstäder, sjöar, fjäll och älvar skulle man kunna räkna upp och placera. Jag älskade att sitta och kolla i min Atlas och drömma om världen. Jag prickade nästan alltid rätt på proven utom när det gällde de där älvarna Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. En ramsa om vilka som lagade och vilka som åt skulle hjälpa till att minnas ordningen, men jag blandade alltid ihop allt, så det sket sig. 

Områden som jag särskilt minns var Omberg och Tåkern. Fråga inte varför, kanske berättade magistern med särskild inlevelse eller så var det förknippat med något annat trevligt som skulle hända under dagen. Lika med Hallandsåsen, Taberg och Tomtabacken. Platser som jag för alltid kommer att minnas namnen på och var de ligger. Samtidigt hör jag majjens röst. Och så någon dunkel bild av geografiboken som alltid skulle hänga ihop med kartan. 

Jag reste med fingret i kartboken. Undrade hur Närke såg ut. Dalarna kände jag ju till. Och Skåne och Norrbotten och Gästrikland. Men Västmanland, vad var det för något? Och Blekinge... 

Ja, ja, nu är jag ju gammal som fan snart, och har kuskat runt en del, men fortfarande är jag i min första Atlas när jag reser. För ett antal år sen på en gammal motorcykel skulle vi pröva att köra ner till Sveriges sydligaste plats. Papperskartan var given, vi stakade ut en ungefärlig väg med fingret och vips var jag tillbaka i tioåringens kartresande igen. Vägen ner genom Sverige rullades sen ut som en Atlas från 60-talet för mitt inre. Det är så jag ser det. Ortsnamn som plötsligt dök upp på vägen sammanföll med minnen från skolbänken. När vi körde genom Hallandsåsen minns jag att jag fick en konstig känsla av bekräftelse på att världen fanns och doften av Hallandsås och dammig kartbok mixades som en uppfriskande cocktail. Då hade jag ändå några utlandsresor bakom mig men de räknades liksom inte. Hallandsåsen var för mig fortfarande en viktig plats i kartboken som på något sätt tillhörde mystiken då den var outforskad IRL, helt enkelt. Fast det här kanske är svårt att förklara för den som int begrip, som Stenmark så riktigt sa en gång.

Men ändå. Jag tröttnar aldrig på att resa i Sverige och i mitt inre följa kartboken. Massor av bilder på ingenting annat än något träd eller en åker finns i min digitala samling, men de är mina bevis på att kartan lever och att Västmanland är grönt och böljande och att Bohuslän är stenigt och vitt. Så nu vet du det. Placera mig gärna på listan över personer som är lite eljest. Det bjuder jag på. Mycket kommer att avslöjas på ålderns höst, det lovar jag.

Resan genom Sverige, ja. Den bjöd inte bara på reseupplevelsen utan målet var ju det där som kallas "livets efterrätt". Barnbarnet skulle firas som nybliven sexåring och som stor Pokemonfan, vid sidan av Legot, fick vi lära oss att spela med Pokemonkort. Reglerna var något oklara eftersom de ändrades beroende på dag och tid, förklarade den lille pågen, och styrde oss som vanligt in i lekens ljuvliga värld. 

Nu ska resväskan packas upp och vardagen som pensionärskäring ta vid igen. Tandläkare, sjukgymnast och optiker... Alla ska få besök och för att finansiera allt får pensionärskäringar jobba. Hejsvejs. 

/E.

Ett ögonblick av Skåne - som en påminnelse till mig själv

 Ett ögonblick av Närke - likaledes.

I ett tillfredsställande tillstånd

 Resa i morgon. Okänd väg ner genom Sverige. Packa. Harmoni. Planera minimalt. Tandborste och ombyten. Eventuella gåvor till värdfolk och födelsedagsbarn. 

Jag har alltid gillat förflyttning, jag behöver inte upprepa det. Det vet de flesta. Min rastlöshet stillas. Nya intryck ska komma. Det ser jag alltid fram emot. Förutom att rätt ofta även träffa nära och kära. Sen ska jag hem. HEM - och då är det bråttom. Så har det nog alltid varit sen jag blev vuxen nog att ta mig fram själv. Ibland tror jag att poängen med mtt resande och min rastlöshet är poängen att man kommer hem igen. Och trivs med det , tack och lov. 

Vi ska åka till Skåne och jag råkade fråga sonen om det var något särskilt han önskade sig. - Hembakt är alltid gott, sa han. Typ någon limpa. 

Naturligtvis är det att sätta igång att baka. Det hör till när man åker till något utav barnen. Ja, barn och barn.., ni fattar.  Det är roligt att få åka iväg med bilen full av kakor, limpor, presenter och annat krafs som behövs när man äntligen ska få umgås med barn och barnbarn. 

Prinsen fyller sex år och farmor och farfar ska hjälpa till att fira. Fattas bara annat. 

Nu börjar firartiden !

/E.

Hej å hå vad det går undan.

 Tiden rullar. Snart fyller vi 70, jag och maken. Ja, vi har ju varsin födelsedag, så klart. Han först och jag sen. Det innebär att när jag fyller 70 har han redan provat på i exakt fyra månader. 70. Känn på den!

Men vi klagar inte för ingen av oss äter mediciner och ingen har några större besvär annat än "Ondskan" som jag drar på och den är ju inte livshotande. Men den leder mig direkt in på det jag tänkte säga några ord om idag.

Gymmet.

Det finns ingenting i min lilla ankdamm som kan få mig på så dåligt humör som att gå till gymmet. Irritationen kommer direkt då det kommer hintar från höger och vänster om gym. Lika irriterad blir jag då jag tar en tur på stan i något ärende och ser att alla butiker är nedlagda men det har ploppat upp tio nya gym i stället. Som om de tagit över världen. Knuffat undan mysiga fik och prylaffärer och hobbybodar. 

Innanför gymmets väggar byts irritation mot sammanbrott. Musiken dunkar på så hög nivå att man inte hör den utan känner den, någon väldesignad coach som studsar runt (ve mig för dessa huliganer som spottvrålar komigeeeeeen i samma decibel som dunkandet) och går man på cirkelträning är det alltid nån som inte fattar ordningen utan går mot strömmen och förstör för alla, precis ALLA. Tack, jag avstår helst. 

Nu är jag dock mycket motsägelsefull eftersom jag har i flera perioder gått på gym och tränat med gott resultat och stor skillnad i vad jag nu gick dit för. Jag är heller inte emot träning och har bara goda erfarenheter och jaaaa, jag veeet, åldringar ska också träna och tänka på den tynande muskelmassan och livslängden och allt. Men det är något med gymmet.

Första gången olusten kröp var på Susan Lanefelts tid. Dessförinnan kan jag bara minnas "Träna med TV" och Bengt Bedrup. Mormor tittade och sa till mig och min bror att vi skulle göra som Bengt. Det ville vi inte. Eller i alla fall gjorde inte jag det. När Lanefelt flera år senare dök upp i rutan var det ett helt annat hurtbulletema och jag var lycklig över att inte behöva vara med. Inte för att jag trodde det var dåligt att träna utan för att det var så oerhört jobbigt med det där tjoandet. Tack, jag avstod, sprang i skogen i stället eller drog på dans. Mycket roligare. 

Långt senare, när de första gymmen började dyka upp i min hemstad, bestämde min dåvarande chef att vi skulle träna för hans kompis hade öppnat en träningslokal med maskiner. Vi släpade oss dit, jag och mina arbetskamrater med varierad lust och motivation. Jag lade av när innehavaren glatt berättade att det fanns unga tjejer som kom in och stod på den vedervärdiga trampmaskinen i en timme. Varje dag, typ. När jag, efter fem ursvettiga minuter och värkande ben, förstod att jag var degraderad till inte fullt så ung tjej som inte orkade nåt, så fick jag nog. Inte en sekund till av min dyrbara tid skulle spillas på det där svetthaket. Vad var det för fel på att cykla till Brunflo fram och tillbaka? Frisk luft och fritt från påhejare. Tack, jag gick. 

Senare hade jag en kamrat som kämpade med vikten precis som jag och tillsammans bestämde vi oss för att gå på någon av stadens få träningslokaler för att komma igång med ett bättre liv. Sagt och gjort. Ner i en källare. Ingen påträngande discomusik, det hade nog inte riktigt tagit fart än, däremot svarta väggar och svart golv och tio tatuerade stålmän i åldrarna 25 - 45 som lyfte skrot. Allt stannade upp när jag och min vän klampade nerför trappan. Vi insåg nog direkt att vi hade gått fel. Vi lade ner projektet och hoppades finns något annat. 

Jaa, det har varit Friskis och gruppträning, det har varit projekt på mitt nuvarande jobb då alla helt plötsligt skulle skaffa en personlig tränare och det har varit egna hälsoprojekt som innefattat gymträning. Jag håller ut ett tag, känner mig så småningom stark och pigg och slutar när omgivningen blir för påträngande. Omgivningen, det är studsande coacher som skriker braaaaaaaaajobbat eller komigeeeeeeeen. Eller musik som kan mörda vem som helst. Jag har gått på otaliga träningar efter att artrosen gjort sig påmind och jag har skaffat utbildning kring "ondskan", och ja, jag håller med, allt blir bättre om jag tränar. Så jag gör det. Hemma. Ingen skriker hejarop och ingen musik utan eventuellt min egen hörs. Det är allt jag begär. Tystnad. Ingen trängsel. Jag fixar det bara inte. Det är för mig som att kliva in i en rymdstation, fylld av utomjordingar som med glasartad blick utför övningar i olika maskiner, som i en rehabiliteringsfabrik. Fixade och färdiggymmade nya upplagor spottas ut, hjärntvättade av monotont diskodunk.  Tack, men nej tack.

Men nu är jag där igen. Fast jag lovar, det blir ingen vana nu heller. Jag har nämligen börjat närma mig en ny höftled och min fysioterapeut försökte skriva in mig på bassängträning för att boosta träningsprogrammet jag tidigare fått av henne. Det kändes helt ok, ingen hoppande coach som skriker taiiochkomigeeeeen. Tyvärr blev det inte nåt bad då de hade den dåliga smaken att hålla stängt av outforskad anledning. Men se då fanns min vårdare på nya idéer, att jag skulle träna på gym. Sucken sa nog allt för hon skyndade sig att säga att man bara får tio gånger och ska jag ändå bli beviljad nån operation så... Jag böjer mig. Igen. Vet att det funkar. Jag provade idag och hon skrek inte glada hurrarop utan bar sig åt som en fysioterapeut. Sakligt undervisande. Ingen dunkamusik. Bara en flåsande tant i papiljottfrilla och en farbror som skröpligt haltade runt. Där platsar jag. Det ska nog gå. 

Men hemmaprogrammet är bäst. Och jag är lite irriterad över att jag ska dit. Tack och hej.

/E.

Jag och min Ultra Silencer

 Jag försöker få ordning på all ledig tid. Visserligen har jag nåt strövikariat på skolan men nu är pensionärslivet igång på riktigt. Men då kan man slippa skynda på med vårstädningen. 

-Jag har hört att det ska vara effektivt att städa ETT rum i taget ordentligt, sa jag till maken. Inte försöka göra hela huset på en gång och fuska ju närmare slutet av orken man kommer. Då kan man exempelvis börja med sovrummet och sen vila ett par dagar innan man tar ett annat rum.

-Hnmhn... fick jag till svar. Svårtolkat. Han "sa" nog att det var en bra ide och att jag gör som jag vill som vanligt bara han får bestämma över garaget. 

Min tanke var annars att vi skulle hjälpas åt. Han måste flytta stora byrån i sovrummet, där jag tänkte börja. Det är en jättekoloss från Ikea med självstängande lådor att först klämma sig i och  sen knappt orka dra ut. Inte en sån trevlig liten träbyrå som alla hade förr, som man bara skuvar runt på golvet vid behov. Sen behöver man ju också gå igenom garderober och linneskåp. Ordentlig skulle jag vara. Trappstege och olika dammsugarmunstycken togs fram.

Maken hade gått upp i rök på ett märkligt sätt så jag satte igång med sängen. Rev ut allt, öppnade fönstret, vädrade täcken, och baxade dubbelmadrassen åt sidan så jag kunde sära på de två sängarna. Sen var det bara att bita ihop och hämta hatobjektet - dammsugaren! 

När jag städar brukar jag kasta alla saker åt sidan och få extremt lite golvyta att vara på i ett redan rätt litet hus. Att då få till en någorlunda smidig dammsugning med en gammal gedigen Elektrolux Ultra Silencer är som ett skämt. Och om man dessutom redan starkt ogillar dammsugare blir inget enklare. Nå, jag baxade in apparaten mellan sängar och madrasser och brandsläckare och trappstege och sängben, dessa jävla sängben som den ALLTID fastnar i! Och VARFÖR var det så mycket grejer i vägen??? Redan innan jag var framme hade jag rytit flera gånger åt den idiotiska apparaten. Ryckt i kopplet och kommenderat "loss"! Eller ja, ryckte i slangen. Den lyssnade i alla fall inte på mig. Jag trängde till slut in mig och dammsugaren mellan sängarna och satte igång att suga damm av sängar, golvlister, madrasser och sänggavel. Hela tiden ursinnig på den klumpiga och orörliga apparaten som fastnade i sängben, nån kudde eller helt enkelt sög sig fast i gardinen. När jag till slut, genomsvettig, var klar skulle jag ta mig tillbaka mellan sängarna och då stod dammsugaren där i vägen och surrade ( eller surrar, den vrålar, "ultra silence", kyss mig där bak!).  

-Backa! gallskrek jag, men den stod kvar. Till slut, efter att ha slitit i snabeln några gånger, tog jag den i nackskinnet och hävde den hårdhänt upp på sängen så min väg framåt blev fri. 

När sängarna var på plats igen och jag kunde slappna av liiiite och ge mig på resten tyckte jag lite synd om dammsugaren. Jag önskade att jag hade någon liten belöning i fickan men den fick nöja sig med en klapp. Den fick hoppa ner på golvet igen och jag satte ihop slangen med elementmunstycket. Under tiden jag manövrerade dammsugaren bort mot elementet fastnade den i en stol, sög in en strumpa och sen gardinen igen och då fick jag spel och gormade att det var då väl själva... Och i och med mitt yviga kroppsspråk råkade jag knuffa ut täckena och kuddarna som hängde på fönsterblecket. Det regnade ute. Jag var instängd med en galen dammsugare som inte släppte förbi mig i det pyttelilla och trånga sovrummet där allt står i vägen. Jag övervägde starkt att hoppa ut genom fönstret själv, men skonade grannar och annat löst folk som rörde sig gatan.

Jaha. Även den dagen tog slut. Sängen och golvet i sovrummet var städat. Täcken och kuddar förvånansvärt torra, dammsugarslangen något ytterligare uttöjd och själva apparaten instängd i städskrubben. 

- Plats! gallskrek jag som vanligt åt den. Den lydde. Och lyder än. Resten tar vi om nån vecka, städa lite åt gången var det.

/E.

Melodifestivalen

 Av ren slöhet såg vi Melodifestivalen. Okej, jag fattar underhållningen, det är trevligt att lyssna på musik och samtidigt groffa ner sig mellan kuddarna i soffan och med ritboken nära till hands. En gosig hund tätt bredvid. Slötittar, som jag säger. Vi orkade inte ( löjligt uttryck) leta reda på en bra film och engagera oss. Vi satt där, maken med en whisky och jag med resten av middagsvinet. Proppmätta på räkgryta och filodegsrullar med ost. Fasen va bra vi har det! Rätt åt oss att vi fick magknip sen. 

Nåväl, melodispektaklet rullade förbi och vi kunde konstatera att fel låt vann, enligt oss. Den kommer inte att ta sig långt...  mumlade vi och gick och la oss innan efterfesten. På TV alltså. Här efterfestas aldrig. Medan jag väntade på sömnen låg jag och funderade på melodifestivalerna och hur jag en gång i min ungdom nästan valde bort lördagsdansen för att stanna hemma och se på TV. Minns att mamma blev bekymrad över det idiotiska velandet. 

- Du kan väl int meejn att du ske sete heejm för å si på TV? 

Nä, jag drog på dans. Mamma andades ut. Hon var för det där med dans. Från den gången upphörde nog min fascination för melodifestivaler. Innan dess var det likvärdigt nyårsfirande eller valborgsmäss. Man fick stanna uppe länge, fick godis och fika framför TVn och dessutom se idoler, ifall man hade tur. 

Särskilt minns jag Cliff Richard som tävlade för UK med Congratulations. Jag satt som klistrad och fattade att om inte han, den snyggaste kille jag nånsin sett, vann med den bästa låt jag nånsin hört, skulle jorden gå under. Nu gjorde han ju inte det. Det var nån spansk brud som sjöng nåt " La la la..." .  Jag minns att jag fick ont i magen av besvikelse och kanske provade jag nån liten svordom fast mamma och mormor satt bredvid och inte fattade att jorden hade börjat krackelera. La, la, la... Det var ju inte ens en låt! Förresten, vilket bidrag Sverige hade det året har jag inget minne av.  Att idolen Cliff inte vann, det gjorde fysiskt ont. Förmodligen delade jag besvikelsen grundligt med min bror. Han fick säkert höra på när jag beklagade mig djupt och innerligt framför idolbilden av Cliff Richard som hängde bland femton andra idoler, tillfälligt av lägre rang, på väggen. 

Det var tider det. Lagom stora bekymmer för en tolvåring och mamma och mormor tyckte att rätt låt vann. 

/E

Mina memoarer

 Vem vill läsa dem?

Undrar om min lite småtrista blogg räknas in i det sociala mediebruset. Ingen som klickar sig vidare för att få reda på mer och ingen som får nån tillfredsställande bekräftelse. Tror jag inte. Naturligtvis påverkas jag hela tiden av omvärldens skeenden och skulle kunna skriva i evigheter, men  jag väljer att fokusera på små saker i min än så länge tämligen trygga tillvaro. 

Kanske man ska skriva sina memoarer? De skulle ju kunna komma till användning i framtiden. "Här har vi en biografi av en okänd kvinna från de centrala delarna av det som en gång utgjorde kungariket Sverige. Texten visar oss hur hon levde och vem hon var. Intressant nog hade hon endast en partner under sin livstid, förutom några få, korta förälskelser i tonåren. Hon berättar om ett förhållandevis problemfritt och enkelt liv trots att familjen bestod av fyra barn som tillbringade mycket tid i hemmet under sin barndom. Intressant är det också att läsa om den första halvan av hennes liv då hon och hennes familj varken hade egna mobiltelefoner eller datorer. Författaren berättar om denna tid som bekymmersfri och lycklig trots att man var tvungen att hela tiden förflytta sig, ibland med bil eller buss, för att uträtta de enklaste ärenden..."

Jag funderar.

/E

Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta

 Något sent påkommet tänkte jag skriva några ord om mammas januaritårta. Varför ska jag berätta om den nu när jag inte gjorde det strax efter vi ätit den? För det var nämligen så att vi åt "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta" i år. Och jag var nyss ut i storfrysen för att hämta in lite middagsmaterial och fann en halv gräddtårta. Då blev jag liksom påmind om denna händelse.

Min kusin, som växte upp i samma familj, påminde mig en dag om tårtkalasen mamma hade den sista januari. Det skulle vara hembakad gräddtårta, dekorerad som mamma gjorde med strössel, blåbär eller riven choklad eller vad som just det året fanns hemma. 

- Vi kanske ska ta upp den traditionen igen, sa han, som inte heller är så förtjust i kyla och mörker. Jag var snabbt på. Det var ju inte så länge sen vi åt sista-januari-tårta, för jag såg till att mamma fick sin gräddtårta även när hon inte bodde hemma längre. Men efter hennes himlafärd har det inte blivit och varför inte fira mammas (och fasters, enligt min kusin) minne med en tårta mitt i smällkalla vintern?

Sagt och gjort. En hemlagad gräddtårta och ett par timmars surr och en liter kaffe med kusinen var perfekt. Vi mindes mamma och hur hon avskydde januari. Klart hon gjorde. Mörkret, vinterkylan och alla morgnar med frusen bil och igenplogad infart om plogat över huvud taget. Pulsande i snö i kolsvart vinter till jobb, hem och skotta i mörkret... 

Julgranen stod kvar längre än till tjugondag knut hos oss för att liksom skjuta på januarivardagarna. Mamma pratade varje dag om hur många veckor det fortfarande var kvar trots att det redan gått sju veckor av januari. Så kändes det, så var det. 

- USCH!!! sa hon med eftertryck så ofta att man oroades för hälsan och hur hon skulle överleva. Men så närmade sig ändå slutet på månaden och mamma blev gladare och ställde till med kalas. Ibland var det bara vi i familjen och då gick tårtan åt, ibland kom gäster från byn då fylldes fikat ut med kanelbullar, sockerkaka och finska pinnar. Det var fest. Inte utan att även jag började avsky januari bara för att få känna av feststämning i slutet. Jag frågade min kusin om han också hade påverkats av sin fasters januarihatkampanj. Men det behövdes inte, han tycktes ha en egen inneboende så nu har vi alltså återtagit mammas tradition. 

Jag vet inte om jag delat mammas avsky eftersom jag inte hade ont av januari, precis. Det skulle i så fall vara att det var oändligt långt till sommarlovet som det fanns någon spännande plan för. Nu mer känns det som nedförsbacken börjar i mitt inre hemliga sätt att se på tiden. (Återkommer om det. Jag vet vem den skyldiga är till tidshjulet jag hela tiden bär på. Sånt kan ju vara kul att avslöja. Som en cliffhanger för dig som alltid undrat.)

Nedförsbacke kan i vissa fall låta negativt. För mig är det som att ha tagit sig upp för ett berg och nu går det bara av sig själv framåt i ljus och glädje mot det gröna. Man får tänka så om sin lilla ankdamm för att överleva. För övrigt har jag i vuxen ålder och i min egen familj skaffat två andra tårtanledningar i januari. Man kan ju undra om det hänger ihop på något sätt.  Avslutar med två fina bilder på mammas typiska "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårtor". Tack för alla de tårtkalasen, stora som små.

/E

Va? Jag?

 I dag såg jag mamma kommande gående mot mig. Hon hade varit inne på storköpet men hade inga varor i händerna. Jag tyckte det var ett trevligt sammanträffande en sekund innan jag insåg att det var jag. Jag såg mig själv speglas i butikens glasdörrar. 

En aning omskakad konstaterade jag att jag har samma gröngrå jacka, samma svarta mössa och går på exakt samma sätt. När fan hände det? Är jag tant nu? Blev jag en åldring i alla fall med tantjacka och lite  stöpplig gångstil? Jag? Jag var ju nyss mig själv som körde in motorcykeln på parkeringen utanför samma butik, såg även då min spegelbild i butiksdörrarna och irriterade mig på hjälmfrillan men tänkte att jag skiter väl i det, det syns väl att jag haft en störtkruka på huvudet om man observerar rustningen i övrigt.

Mamma, sitter hon nu på något moln och flinar.  Jag hade velat höra hennes kommentar men den har inte kommit till mig än. Jag väntar med spänning...

/E

Den 2a januari 1992...

 ... skrev jag i dagboken flera sidor om livet. Det var en stund för eftertanke, förmodligen hade jag en liten paus från karusellen med tre småbarn som somnat efter en fin dag med lek i snön hos mormor

Jag var 35 och hade nått halvvägs till dit jag är idag. Jag hade ett behov av att beskriva vår vardag, tydligen, något jag gjort återkommande då jag ser mina gamla dagböcker. Hur familjen ser ut, var vi bor och vad vi gör om dagarna. Sen beskriver jag de tre små grabbarnas utveckling och vilka de verkar vara som individer. Ibland har jag funderat på vad som fick mig att vilja dokumentera på det viset. Idag är det ju kul läsning eftersom det ger upphov till en del flashbacks som helt fallit bort. Men drömmar, ilska, besvikelse, förhoppningar... det har jag inte direkt skrivit ner. Jo, när jag var tonåring och hatade bästisen som snott min kille, förstås. Då var jag bitter i en månad. Att jag själv uppenbarligen gjorde samma sak mot en annan kompis tidigare har jag helt kallt bara skrivit ner utan eftertanke vad det kunde innebära för andra. Nåja, något förlåtande kan vara att första gången var jag tretton, andra sexton år. Det går i alla fall att le åt. Även tillsammans med hatobjekten.

Men just denna andra januaridag -92 gjorde jag en längre anteckning av vad som är viktigt för mig som person. Förutom barn och familj som alltid kom och kommer på första plats. Jag är då i den fasen då barnafödandet är över, vi har dagis, en fin fyra i ett bra bostadsområde och en massa bra vänner och grannar. Vi jobbar och livet går runt. Än har varken dator eller TV-spel tagit över, sociala medier finns inte och telefonen sitter fast i väggen. 

Ändå oroar jag mig för ungarna och hur de ska bli formade i detta ekorrhjul. Och jag frågar mig om hur absolut livskvalitet ser ut. Är det detta? Och hur ska jag få ungarna att se det som är viktigt att se och uppleva? Hur ska jag kunna påverka dem att inte bli "dagisifierade" och sedan likformade av pedagogiskt tillrättalagda verksamheter? Mot rätt plats i karusellen, liksom. 

På riktigt, jag var orolig. (Tur jag inte visste hur det sen skulle bli - när datorn kom in vårt hem låste jag in mig på toan och grät. Länge. Det är sant.)

 Nå, den andra januari 1992 skrev jag vad som gav mig som person en djup och innerlig själslig harmoni. Någon sida handlar om hur jag ska få ungarna att uppleva samma saker. Jag beskriver sjöstranden jag växt upp vid (och som mamma ibland lite ursäktande sa var det enda roliga vi hade..?). Jag skriver med inlevelse om färgen på stenarna som ligger på lerbotten och hur de ser ut när solen lyser på dem genom vågorna. 

Vidare beskriver jag ljudet av små vågor och hur det låter när en insekt pilsnabbt drar förbi, hur doften av sjöstranden,  käringtand och lera känns. Jag skriver om hur jag ser frön som fastnar på mina shorts, hur de ser ut och var de kanske kommer ifrån, ett spindelnät som fastnar på näsan och hur jag nervöst kollar efter kryp på blusen. 

Sen beskriver jag känslan av att stå i skogen när snön faller så tätt att den kan höras, hur det sakta glider mot blå timmen. Jag ser mig själv stå mitt mellan höga granar och lukta, lyssna och riktigt uppleva vinter med hela kroppen. Sen berättar jag om den där vårvinterdagen då jag sitter i en snödriva på eftermiddagen. Det är dagsmeja och jag lyssnar på talgoxen som har börjat med sin vårlåt. Jag känner doften av stekt lök eftersom ett fönster öppnas och ljud från köket blandas med talgoxen. Möjligen är jag i tidiga skolåldern, jag minns det där tillfället väldigt väl. Den fullkomliga ledigheten jag kände. Osäker på varför, kanske var det påsklov. Men småskolan i hembyn var inget som tyngde precis. Inte vad jag minns. 

Jag beskriver också ingående sommarregnet som strilar när jag och min lillebror sitter i en skogsdunge som vi låtsas är en koja och hur det ser ut när vattnet droppar på allöv.  Och jag berättar målande om och hur det blåser hårt och jag står på en plats vid stranden där man kan gå ut en bit i älven och få känslan av att ha vatten runt sig när vågorna brusande slår mot fötter och ben. Hur det kändes som om man var på ett skepp.

Ja, allt det här upptar ett större antal sidor i dagboken, tillsammans med oron att mina barn på något sätt inte ska få förmågan att uppleva, eller kanske känna, den här typen av harmoni. Eller vad det kan vara. 

Oron släppte nog, idag tror jag de också bär på minnen och upplevelser som de kan må gott i. Men jag återkommer till det här flera gånger i mina dagböcker. Redan när jag var tretton beskrev jag jordlukt, himlens färg och fågelläten. På något sätt är det dit jag återvänder när det blir tungt i vardagslunken. Som ett mediterande. Jag tror helt enkelt att den där tiden när jag växte upp skyddad från allt ont som även då fanns i världen bidrog till att det fanns tid till eftertanke och upplevelser som på något vis var sinnliga, opåverkat av omgivningen. Plus att det inte fanns något som trängde sig på så som idag då vi blir påtingade oönskad information allt för ofta. Eller så kanske jag har någon form av symtom eller diagnos som inte ännu är känd. Det tycks ju dyka upp nya diagnoser till höger och vänster som förklarar olika beteenden. 

Kanske det här hör ihop med att när jag påminner mig om dråpliga, läskiga eller roliga saker som jag var med om som barn så är det oftare färger och ljud som jag först ser. Och hör. Mest färg. Det har jag säkert skrivit något om förr, men det verkar som om inte alla tänker som jag, så därför är det intressant. En sommardag hos mamma med de små barnen lekande i skogskanten är grönare än grön. Mamma är för alltid röd, både ordet mamma och Astrid. Mina barn har också olika färger och det är så jag ser dem och deras miljö först innan jag ser händelser. För mig är det självklart. För dig, som eventuellt läser det här, kanske det känns skruvat. 

Och nej, jag har inte käkat svamp eller nåt. Jag bara skrev det här när jag ändå håller på att läsa gamla dagböcker och ser att jag återkommer till det här beskrivandet av naturen eller omgivningen. Så ifall du har någon aning om ifall jag är drabbad av något så säg till. Jag ska i alla fall fortsätta rota i gamla dagböcker, i ritlådan och bland mina foton för att frammana minnen att berätta om. 

/E