Ibland känns det som om vi hamnat i ett parallellt universum där sunt förnuft inte längre existerar.
måndag 24 februari 2025
Trött uppdatering
söndag 16 februari 2025
Konstigt hur man kan liksom förflytta sig i tid
Ibland kan jag vakna och befinna mig i det där härliga tillståndet när man är liksom i dvala. Mellan riktig vakenhet och sömn, om du förstår hur jag menar. Det tycks alltid vara på morgonen efter en bra nattsömn och därtill vetskapen att det inte är nödvändigt att genast kliva ur bingen. Då kan jag ge mig hän åt den där känslan att vara någon annanstans i tid och rum.
Den här morgonen vaknade jag av att min mormor låg bredvid mig. Det var under den där tiden då jag alltid var rädd att mamma skulle försvinna. Mormor luktade alltid svagt av medicin, stekos och vitlök. Fast det visste jag inte då. Då luktade hon mormor.
Jag visste att mamma var på kalas hos någon tant och skulle bli sen. Trots min oro fanns det också en svag beundran att mormor tagit sig uppför trappan och orkat lägga sig ner i min säng. I vinkel till min säng stod min lillebrors och vad jag kan minnas sov han alltid djupt och rofyllt trots att morsan hade rymt. Jag hade mormors rygg mot mig och hade borrat in mitt ansikte i hennes mjuka hår. Det kändes tryggt, men funderade ändå på hur hon skulle kunna ta hand om oss barn ifall mamma försvann. Jag insåg att det skulle bli tufft med alla mormors krämpor och att hon inte så snabbt kunde gå i trapporna.
Ja, sådär låg jag i morse också. Mormors rygg mot mig. Hennes grönturkosrandiga förkläde och ljusbruna hårburr, allt fanns där. Och lukten. Hon tröstade mig med att allt var bara bra. Jag var vaken och ändå inte. Lyssnade och hörde till slut hur mamma sopade av snön från bron ute och öppnade ytterdörren.
Då förflyttades jag till en annan tid i mitt liv. Jag var på sjukhuset. Mamma hade hamnat på sjukhus, något man nästan inte kunde tänka sig. Men nu var hon där i alla fall och vi förstod att det var början på en nedmontering av kroppens funktioner. Hon var mycket orolig, hade haft en infarkt och personalen bad mig, som bodde närmast, att sova över då det skulle dämpa hennes oro, så även min. De bäddade en säng åt mig intill mamma. När jag låg där och funderade över hur detta skulle sluta vände hon sig plötsligt mot mig och stoppade om mig noga och frågade om jag frös. Sen lade hon sig ner med ryggen mot mig och tröstade mig med att allt var bara bra.
Allt det där upplevde jag i min morgondvala. Det är saker jag varit med om och kommer väl ihåg, det är inget konstigt med det, egentligen. Men jag är tacksam för de här minnesbilderna som dyker upp så glasklart att jag både känner lukt och hör ljud. Har man turen att ha haft det gott i livet är dessa tillstånd ytterligare en berikning, tänker jag. Men nog är det något jag kommer att fantisera om resten av dagen, att både mormor och mamma stoppade om mig och sa att allt var bara bra.
onsdag 5 februari 2025
Varför läser de inte?
Det här är ingen pekpinne till dig som inte läser böcker. Eller så är det det.
Men allvarligt - hur kan man avstå? Jodå, det finns människor som avstår medan andra har begär. Det är nog inte det. Hellre borde jag säga: varför är man inte sugen på att uppleva ett äventyr eller skaffa sig omvärldskunskaper utan att röra sig eller betala?
Ungefär så kan jag säga till mina elever. Och nu varnar jag dig, det här kan bli ett långt inlägg om läsning.
Läsa böcker, jag menar böcker nu, inte magasin, artiklar, recept, instruktioner, brev...utan jag vill tala om böcker. Skönlitteratur (konstig benämning, men det har med estetik att göra) har alltid haft en särskild plats i mitt liv.
Jag minns mycket väl när jag låg på magen på golvet i det rum jag delade med mor och lillebror, det som vätte mot Åreskutan. Mattan var gråbrunrödrandig. Mamma hade en liten bokhylla som var proppfull med böcker. Bland dem stod en bok som var mörkturkos. Någon svart dekoration var målad på bokryggen. Jag minns det så väl att jag nog skulle kunna rita av den. Den påminde mig om en telefonlur som hängde längs en vägg. I alla fall, jag låg och tittade på den här boken och LÄNGTADE efter att kunna läsa. För då skulle detta bli den första bok jag skulle ge mig på, den hade ju så vacker färg! Så lockande!
(Mina nior skrattade åt mig när jag berättade, välja bok efter färg på bokryggen, "äruserös?").
Boken hette "Genom skärselden", det sa mamma någon gång men oklart när eller hur jag tog emot det.
Nåja, till nästa glasklara minne: Li och Lo. Skolbokens fina fantasifigurer som hjälpte oss att ljuda fram nya ord. Känslan när jag kunde bläddra framåt i läseboken och nästan lista ut vad det stod i texten som var jättelåååång, minst tio rader, var nästan euforisk. På riktigt. (Eleverna: "Äre därför du e svensklärare, nördig på bokstäver, liksom?")
Efter att ha lärt mig de flesta bokstäverna och kunde läsa flerstaviga ord hjälpligt gav jag mig på den turkosa boken. Det var stort att kunna tyda några ord på första sidan! Jag såg fram emot att plöja den. Sen minns jag inte hur det gick med det, tyvärr.
Den första bok jag själv läste var med all säkerhet någon av Fib:s Gyllene böcker. Bilderböckerna med en guldig bokrygg. Den allra första jag minns hette "Roligt nästan jämt", tror jag. Framsidan på denna bok var också turkos med några barn som lekte. Jag brukade låtsas att det var jag och min lillebror och någon kompis då det dök upp fler barn som lekte i boken. På sidan då pappan kom hem (och mamman stod med förklädet i köket, middagen redo) brukade jag titta på mannen med rocken och tänka att så där hade nog vår pappa sett ut också om han varit på plats. Och så funderade jag över hur det hade varit. Pappan i boken blev den bild jag hade av vår frånvarande far under åtskilliga år därefter. Faktiskt händer det att jag tänker så än idag, och visst, vid närmare eftertanke så var de nog rätt lika i verkligheten också.
Mamma läste väldigt mycket för oss, så det är liksom lite oklart kring vad som var den allra första erövringen. Det fanns mycket böcker, alltid fick vi barn någon bok vid högtider eller bara som vardagsöverraskning någon gång. Mamma läste äventyrsboken "Vilde Sam", som min lillebror fick i julklapp ett år. Minnet av det varmgula ljuset från sänglampan och hur vi låg i våra tätt ställda sängar medan vi fick höra om hur lille Arliss bet av en indians öra och hur hunden Sam "sjöng" när han rusade över prärien för att spåra de bortrövade barnen, det var så oerhört mysigt och spännande.
Ja, och sen gick det som det gick. Jag lärde mig läsa som de flesta ungar och fick dessutom en egen bokhylla i två plan som platsade mitt på väggen i min halva av rummet. Där blev det rätt snart trångt, samlingen av Kitty- och Lottaböcker växte fort. En kort period tog jag över högläsningen och plågade min bror med flera kapitel ur Lottaböckerna. Tills han kom ikapp med läsningen och plötsligt fyllde sin hylla med Danteböcker. Då fick jag en ny idol, Dante.
Det här var viktiga böcker. Kittyböckerna var spännande ett tag men lite väl amerikanska för min smak. Jag var svalt impad, kan man väl säga. Men första Lottaboken glömmer jag aldrig. Den handlade om mig. I alla fall nästan. Det var så tryggt och vanligt och hon var så oerhört klantig i sitt vardagsliv att jag blev helt betagen. Jag älskade alla böcker och det gjorde mamma också, upptäckte jag, eftersom hon smygläste dem efter mig. Paniken då Lotta äntligen gifte sig med den retlige ungdomskamraten Paul var förfärlig. Morsan varnade mig att nu har författaren tänkt avsluta serien och då är det fint att Lotta får växa upp och gifta sig och kanske till och med få barn. 46 böcker fanns det. Jag har tyvärr inte alla, tror jag, eftersom de allra sista kom så sent att jag hade andra läsäventyr på gång. Men jag lovar och svär - när Lotta fick sin Paul på riktigt då grät jag en skvätt. Hon hade kört förbi mig, hittat en kille och var på väg in i vuxenvärlden medan jag stod och stampade i årskurs 8. Och någon Dante tycktes det inte heller bli. Brorsans böcker bjöd på en annan värld som påverkade oss båda två ett tag. Jag var dökär i Dante och alla äventyr som var lite mer vidlyftiga än präktiga och klantiga Lottas. I Danteböckerna fick vi lära oss ett nytt språk som ibland kunde leda till en åthutning från vuxenvärlden. Stockholmsslangen och de vågade, rappa replikerna imponerade stort på oss. Någon gång provade vi ju att förvandlas till Dante och hans kompis Tvärsan och då måste man ju kunna språket.
Den här perioden i mitt liv var starkt påverkad av böckerna. Hur bråttom hade man inte att komma hem efter skoldagen, få en fika och sen slänga sig på sängen med en bok. I högstadiet hade jag några kompisar som var lika mycket boknördar som jag och när "Barn 312" och "Gråt inte Sara" gick upp som delad etta på vår egen privata lilla boktopp läste vi dessa på repeat. Först Birgitta W, sen jag, sen Birgitta O, sen Ewa C, sen Birgitta W och så var det jag igen innan nån annan fick tag i boken. Jag läste nog "Barn 312" tre gånger på raken och lika med "Gråt inte Sara". Vi stod ständigt på kö för en bok i biblan.
Morsans bokhylla växte också och eftersom hon var med i bokklubben Det Bästas Bokval fanns ständigt ny läsning för en lästörstig tonåring. Nu var det lite mer vuxenbetonat men jag hittade romaner som jag kunde leva i. Just det och den upplevelsen var jag ute efter. Jag ville fastna, uppslukas och helst bli en av huvudkaraktärerna också. Ända tills jag kom över en roman om en ensam mamma med två barn som träffade en man hon flyttade långt bort med. Jag insåg genast att jag hade lärt mig något och blev från den stunden livrädd att morsan skulle rymma med nån okänd karl. Då skulle vi, liksom barnen i boken, tvingas leva ett futtigt föräldralöst liv med någon gammal släkting. Kanske aldrig se mamma igen. Åh, vad jag hatade den där gubben och hela skitboken och Det Bästas Bokval som ställt till det så. Det tog minst ett år att komma över.
Nå, jag överlevde, mamma satt kvar i läsfåtöljen om kvällarna och jag fick en kärleksroman i min hand som satte andra griller i huvudet på mig. Tant Alma var på besök med en kasse böcker och nu fick jag stifta bekantskap med Allersromanerna. Mamma langade över "Ung lek" och den natten smygläste jag nog till långt in på småtimmarna. Tyvärr var det en lånebok ur tant Almas boklåda, så den försvann efter några dagar. I min dagbok har jag kommenterat att boken nu lämnade mitt hem och att det var värt ett snyft. Fatta vilket bokliv jag levde! Allt, eller åtminstone det mesta, jag tänkte och gjorde hade någon koppling till någon bok.
Sen kom nog en period då jag försökte utforska mig själv och livet utanför bokpärmarna. Mina kompisar i mina mer vidlyftiga år var inga bokläsare. Jag satte mig själv på paus fast jag insåg att livet skulle bli lite fattigare för nu var jag tvungen att ha mitt hela fokus på verkligheten.
När jag mötte min käre livspolare visade det sig att han plöjde böcker som jag inte skulle välja men däremot hade vi ett gemensamt intresse som definitivt bidrog till trivseln i varandras sällskap. När vi flyttade ihop var det bokhyllan som valdes först, efter den kom mindre viktiga möbler som säng och matbord. Den fläskiga bokhyllan, proppfull av böcker i dubbla rader, hängde med tills ungarna kommit och gått.
Som svensklärare och envis förespråkare för läsning som lösningen på allt så stöter man ju på patrull varje dag. Vi är olika, jag vet, det handlar om så många saker som att inte ha ro att sitta, inte ha ork att ta sig igenom en bok, inte orka sätta sig in i andras liv och tankar... sammanfattningsvis, ointresse för läsning. Men också ovana, det märker jag ofta. Var finns tillfället idag då du alldeles i dig själv i tystnad kan sitta en timme med en bok? Var finns behovet av att bli uppslukad av ett äventyr var som helst i världen bara genom att tyda några krumelurer på ett papper? Det här är frågor om eleverna ställer till mig ibland. Jag anar ju då att de aldrig heller fått chansen. Att jag, som helst är i de senare årskurserna på högstadiet, ska lyckas få någon att inse tjusningen i detta, ser jag som rätt svårt ibland. Det händer att jag får höra att jag inte kan komma med nåt som var modernt på medeltiden. Det vill säga när jag var ung.
Nåja, jag fortsätter kämpa med att sprida mitt budskap: HALLÅ! GRATIS CHARTER TILL SPÄNNANDE ÄVENTYR. DU BEHÖVER INTE ENS PACKA. Eller för all del, gratis besök i ett helvete du aldrig kommer att behöva uppleva men som du just fick en insikt i. Sådant kan ju också förekomma. Jag är medlem i Läsrörelsen. Någonstans i begynnelsen av mitt medlemskap fann jag några punkter formulerade av en författare under en föreläsning. Dessa punkter brukar jag ha som argument för läsning i olika sammanhang:
Att bli en empatisk världsmedborgare genom att
skaffa sig ett kritiskt tänkande, skaffa kunskap om andra människor och till sist förhoppningsvis kunna besitta en narrativ fantasi, dvs leva sig in i andras liv.
Det kommer ofta av sig själv bland människor som läser mycket och framförallt får chans att prata om det de läser med andra. Tacksamt tänker jag tillbaka på de första litterära samtal jag hade. Det var, vad jag kan minnas, mina samtal om Lottaböckerna och deras innehåll med min mamma. Vi vände och vred på händelserna och funderade över om det var något som liknade våra liv och hur Lotta egentligen hade det. Intressant, så här i backspegeln. Då visste jag inte ett skit om litterära samtal. Då var det mest att morsan brydde sig i vad jag läste och visste vad jag ville ha. Inte visste hon heller vad hon bidrog med i min värld.
Tillbaka till början av detta gigantiska inlägg. Varför läser de inte? Jag fattar. Den digitala världen har tagit över mycket. Att läsa en bok är mossigt. Det tar tid. Det är för tyst, Det är för tråkigt. Det är för svårt. Sammanfattning: nä, jag läser aldrig några böcker.
Men jag, jag kommer fortsätta jobba för att någon fler ska få uppleva ett gratisäventyr så spännande att man glömmer vem man är.
Jaha, ja, nu har jag sagt en tredjedel av vad jag tänker om detta. Jag vill egentligen stanna kvar i mig själv, relatera till min egen läsning. Men jag råkar ju vara i smeten, så att säga, med den utbildning jag skaffade. Apropå den så minns jag litteraturhistoria på universitetet. Då krävdes läsning av en del skönlitterära böcker, mer eller mindre lockande. Jag tröskade mig igenom alla, särskilt med tanke på att de skulle generera mycket spännande samtal sen. Jag kunde hata en skitbok och få lov till det bara jag kunde berätta varför. Enkelt förklarat. Men i slutändan hade jag ju något att säga om skitboken och insåg med mina utmärkta lärares hjälp att jag hade lagt ytterligare ett äventyr till mitt bokliv.
I skrivande stund har min bror messat om en ny bok av Marie Hermansson som jag ska läsa typ nu, jag har en bok som jag föreslagit min bokklubb om (Tant valborg bar alltid turban...") och min son har skickat mig en bok av Terry Pratchett, fantasy. Så har jag det. Rikt, va? Det går att läsa fler böcker samtidigt om man har olika rutiner för dem. Äventyren fortsätter ramla över mig, trots att jag bara sitter i soffan med benen i kors och läsglasögonen på näsan. Läs du med!
Till sist - mina egna barn, då? Ja, jag tog efter morsan och både jag och maken har läst massor samt försett ungskocken med en redig boksamling. Sen hände det som nog hände de flesta unga i digitaliseringens era. Datorn och ett utvidgat TV-tittande med videos tog liksom över. Man kan inte alltid rå på tidens gång men som boknördar försökte vi hålla ställningarna med blandat resultat. Vi såg att bokäventyren var förlegade och tjatade inte under tonåren, vi hoppades bara att någon skulle hitta tillbaka till läsningens underbara värld någon gång.
Flera år senare skjutsade vi den äldste, mer äventyrlige och vidlyftige sonen till flygplatsen efter ett julbesök hos oss päron. Jag vände mig skämtsamt om mot den skäggige i baksätet och sa att han kunde få låna en bok som förströelse om det blev väntan på plan och tåg och allt. Han svarade upprört:
- Nä, kom inte med en bokjävel nu!!! Då vet jag hur det blir, jag kommer aldrig kunna sluta läsa och då vet man ju hur det går!
Nöjt vände jag mig framåt igen och tänkte att min frön blommade nu. De andra ungarna läser också och den yngste toppar kanske listan med att stolt berätta att hans senaste fynd kostat honom några tusenlappar (!) men det var det värt eftersom han samlar...
NU ska jag dra mig tillbaka med den senaste Marie Hermansson. Ha det!
![]() |
| Fångad på bild mitt i läsäventyret. Undrar var den fjortonåriga jag befann sig då? Förutom fysiskt i sitt rum, alltså. /E. |
torsdag 23 januari 2025
Nu är jag så där jättegammal igen
När jag tittar på maken och frågar om ungen verkligen blir 36 nickar han bara. Jag hade en förhoppning att han kanske skulle säga att det bara var 35. Eller 34...
Men nu är det konstaterat att igår, den 22 januari 2025, fyllde vår yngste son 36. Det är 36 år sen barnmorskan konstaterade att jag var en jävel på att krysta och sen, med en anings aning beklagan i rösten, att det blev ÄNNU en pojke. Inga var lyckligare än vi föräldrar som inte visste hur man gör med tjejer. Då. Vi sa bara glatt att vi samlade till ett fotbollslag. Och så åkte jag hem med en stor och stadig grabb som till vår förvåning sov lugnt överallt, åt utan kolik och var för det mesta förnöjsam med livet. Eller så var det helt enkelt så att i larmet med två brorsor på två och fyra år så märkte vi inte så mycket av ungen, han liksom bara hängde med.
Jag berättade i tidigare inlägg om hur sorg och glädje kan ta plats samtidigt. Jag och min vän och våra tre- och femåringar satt vid köksbordet och gjorde julpyssel samtidigt som jag fick vädra sorgen om en sjuk familjemedlem. Våra två bebisar kröp omkring på golvet. Mitt i allt sa min vän till mig att hon trodde att min bebis plötsligt gick sina första steg. Det var alltså han, 36-åringen.
Då som nu hade jag nära till kameran och faktiskt finns en bild från tillfället. Jag minns den för att jag minns stämningen jag befann mig i. Troligen tog jag fram kameran för att föreviga de första stegen då min kompis gjort mig uppmärksam på detta. Men den lille valde att stanna kvar på rumpan i stället för att kliva upp och posera. Eller så är bilden tagen strax före, innan vi satte igång med smällkarameller och julfika och allt annat kul vi gjorde.
söndag 12 januari 2025
Riktig vinter och nya svängar i livet.
| Riktig vinter |
De sista dagarna har bjudit på underbart väder. Riktig vinter, kallar jag det, när det är åtminstone 10 grader kallt och gnistrande snö. Än känns ingen vårlukt. Det ska det inte göra heller, inte än på ett par månader. I mars vet jag att jag någon gång, om vädret är på min sida, ska sitta och titta på solen som ovanligt länge ligger kvar över horisonten och vara väldigt närvarande i årstiden.
söndag 5 januari 2025
Adjö 2024. Minnesbilder.
2024 i vår lilla ombonade värld har varit fint. Jag väljer att inte kommentera världsläget, det kommenterar sig självt hela tiden i alla andra forum. Som vanligt har jag samlat bilder från året som gått med händelser som jag särskilt vill minnas.
Varför? Den frågan dyker numera upp titt som tätt inom mig. Men jag själv har åtskilliga gånger gått tillbaka i min blogg där jag hittar saker jag glömt eller som jag vill påminna om igen. Våra ungar kanske också en dag kan ha lite glädje av läsning om hur vardagslivet i Blomängen i Östersund har tett sig under ett par decennier eller vad det nu kan bli. Alltså kan det vara till någon liten nytta i alla fall.
| MARS-APRIL PRINSEN FYRA ÅR En vecka i Malmö och många kramar och pussar och glada dagar med lille fyraåringen. |
| MAJ TINDEVEGEN Livet känns som ett äventyr! Mot Bergen och Staffan! |
| JULI TRE VECKOR HUSBIL Mot Bergen igen, inte Tindevegen denna gång utan genom denna dal längs Stardalselva. |
![]() |
| JULI MALMÖ Husbilsstopp och mys med lilla jämt-skånska familjen. En fika med prinsen kan vara ett riktigt äventyr. |
| JULI ÖLAND Vi rundar Syd-Sverige och åker till Öland för ett par dagar hos brors familj. Vi tittar ut över savannen från ett fågeltorn en dag. |
| SEPTEMBER VAERÖYA |
| SEPTEMBER LOFOTEN Vestvågöy |
| OKTOBER TRÄDGÅRDSPLANERING Syrenen och delar av körsbärsträden ryker. Planering framåt för fruktträd och buskar och annat smått och gott. Trädgården ser naken ut men först vinter och sedan något nytt. |
| OKTOBER MAMMAS PLATS En gravsten och jag har nog ännu inte fattat att mamma är borta. Det tar tid att vänja sig, tydligen. |
torsdag 2 januari 2025
Nattlig tur
Det är nyårsdagskväll och vi tar en sväng med hunden bland röda dalagårdar, ser på orörda snötäcken på gårdstun mellan stora hus. Får en känsla av att gå omkring i en julbonad där "snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken". Jag erkänner, jag tittar in på de stora gårdarna där det går att titta in, förväntar mig att se tomten. På riktigt.
Gott nytt år.
söndag 29 december 2024
Femton liter julmust senare.
Tacksamt ser jag tillbaka på juldagar som än en gång bjudit på mys och umgänge med soffligan. Dom där som hänger i soffan och uppskattar morsans kakor och dricker litervis med julmust. Dom som pratar om sina liv och som lyssnar på oss och vill äta med oss och bara vara.
När det gäller facebook har jag minst sagt blandade känslor, men ett år fann jag en liten text som en vän lagt ut inför julen. Den var så klockren i mina ögon att jag delat den själv flera år i rad.
torsdag 19 december 2024
Och nu...
...har julen kommit ännu närmare . Jag har jobbat ett par dagar, och faktiskt kände jag av julstämningen som man känner av den inför lovet när man har jobbat i skolan en längre tid. Kanske var det nödvändigt för att jag skulle känna den rätta stämningen även hemma, för det var precis vad som hände.
Jag tänkte på det idag när jag och maken gick på stan och försökte hitta julklappar. Vi har bestämt att hålla julklappsinköpen på en låg nivå. Egentligen borde man sluta med julklappar eftersom att vi har allting och behöver ingenting. Lyckligt lottade, alltså. Halva familjen skulle vilja avskaffa julklappar medan andra halvan vill ha kvar lite grann. Och fast jag tycker att man kanske inte behöver ge så mycket julklappar är det roligt när vi sitter och gör våra paket. Den där julklappsinslagningskvällen har blivit en tradition i familjen som även utflyttingarna frågar efter. Man vill liksom komma hem och passa på och slå in paket, kanske dricka lite glögg och äta en pepparkaka eller två.
Ikväll hade vi turen att få prata lite med vårt barnbarn. Det är inte alltid han har lust och tid och prata med oss, precis som vilken fyraåring som helst, men ikväll pratade vi lite om att han hade julpysslat med några kompisar. Det påminde mig om att det var någonting vi också gjorde ett tag till barnen var små. Under några år träffades vi hos en granne för att göra lite julpyssel. Vi hade tre barn var, lika gamla, och satt vi inte vid sandlådan och fikade året runt, så åt vi lunch hos varandra.
Särskilt kommer jag ihåg pysseldagen då jag satt vid min väns köksbord med minst sagt blandade känslor. Barnens låtsasmorfar var dödssjuk och vi förstod att han inte hade långt kvar. Jag satt och pratade om hur det kändes och min vän lyssnade, det var skönt. Mitt i sorgen klippte vi i silkespapper och gjorde smällkarameller och kände samtidigt lite julstämning. De fyra stora barnen mumsade på fika och pysslade och på golvet kröp våra två yngsta och lekte med pappersskräp och snören.
Vi var väldigt upptagna att göra julgranskarameller och mitt i allt vårt surr så säger min kamrat:
- Jag tror att din lille går!
Det visade sig att vår yngste son hade tagit sina första steg denna pysselkväll och jag missade det nästan! Konstigt att det är 35 år sedan, för jag kan fortfarande känna av hur blandade mina känslor var. Vi gladdes över undret när ett barn plötsligt reser sig och kan gå, samtidigt som vi pratade om sorgen. Och mitt i allt fanns julstämningen också.
Nu är det dags att sova , förmodligen drömmer jag om mat. Det är den tiden nu.
/E.
fredag 6 december 2024
Julen närmar sig
Och nu saknar jag mamma lite extra. Funderar över julsaker hon hade som var viktiga och som togs fram varje jul och hennes ständiga känsla av onödighet som hon villigt vädrade med mig de sista tio åren eller lite mer. Det där att det inte alltid är så kul med julpyntet då inga småbarn finns i familjen längre.
Jag försökte alltid säga att det var viktigt ändå att fira med det man har och är van vid ifall det är det som känns som julen. Ensam har ingen av oss varit, även om barnen vuxit upp. Alltid har några kommit till oss eller till våra urfamiljer när förra generationen levde (ja, nu är det vi som är äldst) alltid har vi firat tillsammans någonstans. Ingen har lämnats ensam. Eller jo, under coronan var min son lämnad i sin ensamhet i sin lägenhet i Norge och det var mest mammahjärtat som klagade. Han var mer bekväm med det hela, hördes det som i alla fall. Skickade bild på sig själv i soffan framför TVn med en påse norska ostkrokar i näven. Trots det är han först in och sist ut av våra vuxna ungar på julen nu för tiden. Man får glädjas åt det.
Jag brukar tänka på när det började bli jul i huset då jag var liten och jag minns precis hur längtan kändes. Det var nog när vi fick det där adventsljuset som skulle eldas en siffra för varje dag i december. Mamma hade det på frukostbrickan hon ständigt bar upp till oss under barndomsåren. Kakao, socker, grädde och hett vatten, spisbrödsmacka. Då klarade man sig till skollunchen. Ljuset brann och vi vaktade noga siffrorna så att inte en dag för mycket brann upp. Julkänslan smög sig på. Därtill fanns alltid en adventskalender, så klart. Ljus och kalender - nedräkningen var säkrad. En gång smygöppnade jag lucka nr 24 för att kolla om jag skulle känna nåt extra i förväg, liksom, men det kom aldrig. Väntan var lika lång ändå och dessutom var det bara en bild på Jesus i krubban under luckan. Ingen tomte eller nåt som kunde ge extra skjuts åt juleriet.
Nästa steg var nog advent. Då kom det fram några julbonader som en vän till familjen gjort, bestående av en bakgrund av säckväv med påklistrade figurer klippta av filt i olika färger som oftast hade religiöst motiv. Dessutom kom ju adventsstjärnorna upp. På övervåningen den rödorangea av papper och på nedervåningen den i mässingsfärgad plåt. Vi som bodde "uppe" hade den röda och i det skenet var julstämningen ett faktum när mamma tog fram småtomtarna i plast som vi fick leka med. Vi slog in de allra minsta legobitarna i julpapper och vips hade vi julklappar som tillbehör i leken. När jag tänker på det känner jag lukten av korkmatta mest eftersom vi lekte på golvet.
När det var lucia började jag räkna dagarna och då kokade mormor julstämningen på spisen, chokladgodis (vilket jag sen experimenterat med i åtskilliga år för att få till men sällan riktigt lyckats). Mormor och mamma pratade rövarspråk om julklappar, det snöade jämt och var exakt tio grader kallt och alla träd och hela trädgården med såg ut som ett julkort. Julbaket var i full gång, pepparkaksdegen hade stått till sig i lerbunken i källaren under nåt dygn och alla såg till att allas favoritkrus fanns på bordet; finska pinnar, marstrandskex, kokostoppar, smörringar, ckokladsnittar, wienerstänger och schackrutor. Finska pinnar och marstrandskex var favoriter för vuxna, min bror gillade smörringarna och jag kokostopparna. Det var viktigt, liksom. Och de efterlängtade pepparkakorna bakades av oss ungar som ett led i förjulen, i alla fall gjorde vi några och varje år fick vi veta att pepparkaksreceptet kom från skolfröken. Jo, jo. På så sätt kände man till en annan sida av lärarinnan i byn.
Apropå lärarinnan så tror jag att halva julstämningen kom från byskolan eftersom man ju fick göra julpynt. Bredvid säckvävsbonaderna kom alltså våra skolgjorda bilder och pyssel också upp på väggar och i fönster, sparade i åratal av modern. Något hade hon kvar långt efter att barnbarnen kommit.
Julaftons morgon i min gröna ungdom var magisk med ett litet paket under granen och så min traditionellt firade namnsdag med en blå hyacint och något extra paket. Det var bara min namnsdag som firades med paket och det var ingen som ifrågasatte det hela, däremot hade man alltid en ursäkt som levererades tillsammans med paketet: jo, nu när man ändå håller på med paket så...
Tacksam över mina bullerbymysiga jular (finns mer om det i min andra blogg https://erehu.blogspot.com/2013/12/enhenna-och-jul-pa-riktigt.html) som barn i urhemmet ärvde jag traditioner som överfördes på våra ungar. Maken hade ungefär samma upplevelser med sig. Våra ungar hade så klart också kalendrar, sifferljus och skolpyssel. Vi hade allt som vi upplevt som barn i våra hem i en salig blandning. Jag och min bror brukade få se en tomte smyga runt huset eller knacka på ett fönster någon dag innan jul, så vi bad svärmor klä ut sig och tomta för våra. Då vi bodde tre trappor upp i lägenhet innebar det att det skulle bli show för hela gården och vi passade på att berätta för sandlådevännerna att de skulle hålla utkik på fredag kl 12 för då gick nog tomten förbi. Farmor gled omkring i tomtemask och skägg, smal och stilig i tajta röda kläder. Hon vinkade som en drottning åt alla barn som syntes i fönstren och succén var ett faktum. Nöjda hade vi fört över traditionen från Engelbrektssons i Såå till Körfältet i Östersund.
Sen var det som vanligt, Kakbak, skolpyssel, hemmapyssel, julklappsviskningar (min man och jag är dåliga på rövarspråk, dessutom fanns en risk att någon unge kunde tolka) och så klart m juornar med paket under granen som inte riktigt ville släppas då de förvandlats till finniga tonåringar som gärna sov över julfrukosten. Då bodde vi i hus och de äldsta kom upp från undervåningen och de yngre från övervåningen, samtliga diskret nosande under granen.
Jaa, nu är jag tillbaka i tankegångens början. Mamma tyckte det var onödigt med allt julkrimskrams när ungarna växt upp. Jag förstår hennes känsla, jag har den nog också ibland. Men även om vi har kvar familjetraditioner till viss del så förändras de ju i takt med tiden som allt annat. Det finns dagar då jag lite försiktigt sagt att vi inte kanske behöver göra det och det i år, mest för att ingen ska känna det som ett måste. Men då kommer önskningar och uppmaningar från våra vuxna ungar om att "allt är väl som vanligt?".
Jadå, säger vi, och har inget emot att samma gamla bonader kommer upp, julklappsinslagning sker den 22a, granen kläs strax före julafton, det är skinka, sill och revben och Kalle Anka. Fast i fjol pratade vi bort K Anka då en unge bad om ett tidigareläggande av julbordet pga av firande på två ställen. Sånt händer också. Allt går. Och så har vi ju gjort det allra största ingreppet i våra fasta familjetraditioner: bytt ut barr mot plast! Ve och förskräckelse, plastgranen gjorde entre för två år sen. Granlukten ett minne blott. Men en extra hyacint, så...
Jag tror att det är kul med jul ändå, fast jag som morsan tyckte det var bäst när man var liten och sen hade egna små. Så är det nog för många. Men det är något visst med att klä huset i rött, tända ljus och ta fram tomtar nu också. Och vi pyntade för mor också, trots att hon inte visste att det var julafton de sista åren. Men att få ge tillbaka lite av det hon alltid gjorde för oss kändes rätt.
Nu ska jag ta fram tomtarna för i morgon blir det årliga julbaket - det har en unge bestämt. Några av julfreaken i familjen får visa sig på bild.
/E.
onsdag 27 november 2024
Två veckor till
...har gått i mitt pensionärsliv.
Jag har hittat hem. Jag njuter av att bestämma över min tillvaro och fyller dagarna med sånt som tidigare var svårt att få plats med. Trots det vill jag göra mer än jag gör. Jag vill skriva mer, läsa med bok i handen inte i örat, jag vill rita ännu mer och jag vill gärna laga mat och baka för många. Fast vi bara är två...
En vän frågade lite nervöst vad faaan man fyller dagarna med. Även han pensionär men klättrar på väggarna. Jag förklarade. Han fattade inte. Jag tror inte vi någonsin kommer att mötas i någon filosofi över detta så jag lämnade det. Men jag tycker nog att jag har det väldigt bra och tackar den som styr över allt att jag är frisk och att min familj är friska. Tack och lov. Vi är i sjukåldern, nu. Det har jag förstått då jag talar med gamla vänner. Man jämför krämpor, liksom.
Så där ja. Då har vi avhandlat det. Vad har då hänt under dessa två veckor? Vikarieveckorna tog nog musten ur mig då jag egentligen lämnat skolvärlden. Men trots att musten försvann så har jag några dagar framför mig i december. Det ska nog gå.
En heldag i Västjämtland med bror och svägerska var ett guldkorn. Det är speciellt att åka dit med någon som har samma bilder i huvudet och samma minnen, ungefär. Vi gick på kyrkogårdarna. Ytterligare ett görande som tycks uppstå med åldern. Man går där bland alla gubbar och gummor som var ens barndom. De ligger där och påminner om lustigheter, tragedier, trygghet och barndom. Där finns mina tanter och deras gubbar, en och annan kamrat som dog på tok för ung och så de där man letar och letar efter för att man absolut bara vill ha ett bevis på att de existerat men som man aldrig hittar. Och så någon grav som fått försvinna eftersom ingen tar hand om den.
Jag har alltid sagt att jag vill gärna bara bli bränd och askan strödd i Indalsälven i Åredalen. Tillbaka till roten, ville jag. Men med åren har jag fått uppleva något annat som jag inte alls tänkt mig. Men nu erkänner jag. Om det inte finns en grav att gå till blir jag vilsen. Jag hade nog inte förväntat mig det. Men nu har jag att jämföra med och den person som valt att bli strödd i någon minneslund känns för mig helt utsuddad och jag har ingen plats att gå till för att minnas och känna att här under finns min nära och kära. Makabert? Nädå, inte ett dugg. Det här gäller mig. Och jag hade inte räknat med det. Jag ska ha en grav som är åtkomlig för min familj om någon har behov av att gå dit. Särskilt tydligt blir det då jag vandrar bland min barndoms alla personligheter och minns. Det är fint att de flesta ligger där på en och samma plats nästan.
Nå, vi hittade inte de vi ville hitta av de riktigt gamla gravarna på vår gravrunda. Tyvärr. Det kommer att krävas efterforskning och en vårtripp då snön försvunnit. Konstigt att det går att sitta timmar framför datorn och söka efter information om gamla gravar och någon släkting man aldrig sett annat än på ett svartvitt litet foto. Jag förundras alltid över mig själv, när blev sånt här så spännande? Ja, ja. snacka om att fundera över viktiga saker. För övrigt går dagarna med planering för marknader och att sälja bok och julkort. "Min hustru nasaren", säger min man, och det är också så långt från mig som man kan komma.
När inte hunden vill gå ut och ingen kommer och fikar ritar jag så mycket det går. Alla idéer jag har. Alla bilder jag tänker på som jag inte kan göra för jag vet inte hur. Men jag landar hela tiden i en känsla av att jag har något att berätta som gjort ett intryck på mig när jag var barn eller när mina barn var små. Det finns en liten berättelse i varje bild som jag inte vill avslöja, men nu blir det till hemligheter som jag avslöjar fast ingen ser dem. Fattar ni? Kanske att mina allra närmaste kan se saker i mina bilder som de känner igen, men då är det som det ska vara. Jag kan ge ett exempel på det som jag går igång på. I ett hem, med människor jag inte känner, finns en tavla jag sålt. De ser en väldig blomsteräng, några hus, några skogstjärnar, något skogsväsen och små djur och kryp. Köparen var lyrisk över färger och detaljer. Jag tänkte att "du vet inte att jag är med i bilden och där avslöjar jag ett bus jag gjorde som ingen någonsin får reda på". Eller en tavla där jag driver ordentligt med någons karaktär. Det finns det fler av.
Myllerbilder, heter det, har jag fått lära mig. Du vet, bilder med en massa händelser och detaljer i. Det är så otroligt befriande att sitta flera timmar och rita och berätta. Ja, ja, jag rör på mig (hunden!) och jag äter ett kilo frukt och grönt om dan. Men annars så...
Så där ja. Nu är det dags ställa sig vid diskbänken. Vi hörs.
/E
-
Ja, men nu är vi väl ändå färdigfirade, vi 70-åringar. Helgen var sedan länge inplanerad i fjällstuga i Dalarna. Stugfogden fyllde 70 han m...
-
När jag var fjortis hade jag fortfarande en vrå i delat rum med lillebror. Det var ganska kul att dela rum, det ska erkännas, sällskap var m...








