Vad håller man på med i vackraste maj?

Maj är min absoluta favorit. Ljuset, doften av nya löv, jordspill på altanbordet, humlan som bor under trappan och hojen och semestern och så en gång till: ljuset.

I år har jag bara med förvåning sett maj passera. Under en natt förvandlades syrenhäcken i kvarteret från dammgrå till klargrön. Påskliljorna slog ut i rabatten ( har dom inte koll på att det inte är påsk längre?) och ogräset likaså. Det känns som om jag babblar om att jag aldrig har tid eller hinner. Men det är inte sant att jag inte hinner. Jag brukar imponera på mig själv med att ta vara på guldstunderna.

En guldstund hade jag idag med en kollega som till min stora glädje har pluggat bildpedagogik. Jag skulle verkligen gilla att bryta mitt egotrippade bildsalsbeteende. Ingen annan klampar in på mina domäner där och alla frågar snällt om de får låna en penna. Kollegorna, alltså. Eleverna håller jag i herrans tukt och förmaning när det gäller materialvård och ordning. Dom frågar också snällt om dom får låna en penna.

Idag samtalade jag alltså ett par timmar med min bildpolare på jobbet och fann snart att vi är väldigt lika på vissa plan. Vilket team vi skulle bli. Vi styrde upp en del saker och inom mig tänkte jag att vi skulle nog kunna göra bildämnet till skolans viktigaste hos oss. Guldstund, som sagt.

För övrigt är det röjardags som vanligt i maj. Jag kämpar för att tömma huset på onödigheter inför stundande flyttrenovering och jag kämpar i bildsalen för att tömma den på gamla konstverk. Eleverna rotar runt i lådor och ibland hörs glada rop: "Kolla vilken söööööööt - har jag gjort den?"  Och för all del andra rop också: "Fan va fult, måste jag spara allt?" Här hemma finner vi saker på hyllor och av och till hörs sånt som  "vilken söööööt, men måste jag spara den?" och "fan va fult, har jag verkligen haft på mig den?"

Jaa. Inte underligt att maj rusar förbi. Vi städar ju bara i stället för att ligga och glo upp i försommarhimlen under äppelträdet.

/E

Villovägar

Igår kväll åkte jag och maken på äventyr. Vi gör det ibland. Laddar inför stora äventyr med att åka på små. Det kanske handlar om min rastlöshet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Men det finns en känsla jag gillar - det handlar om det där att bara ge sig iväg utan att riktigt veta var eller för all del varför.

Vi skulle bara köra några däck till Solberg på sommarförvaring. På hemvägen åkte vi in på en liten krok bara för att. Och vips var rastlösheten borta. Lite vårbilder från skogen.

/E

Uttröttad

Jag tänkte ta vara på livet idag och bjuda mammorna på fika på Frösön. Inte kan det bli så mysigt som i Hensjön en gång på 80-talet i regn och rusk, men man kan ju alltid prova. Våren kanske finns bakom den mjölkvita himlen. Och så längtar jag efter sommarlovet mer än nånsin. Det gör man när man har ett av de mest utskällda jobb som finns, utskällt av människor som inte har en susning om vad vi gör, hur vi gör och varför vi gör det vi gör. Men att rota i gamla bilder och minnas och veta att jag har en stor familj där vi gjort och gör så mycket roligt kan lätta på humöret på den mest uttröttade lärare.

Utflykter med fika - finns det nåt bättre?

/E.