söndag 26 februari 2017

Vardag - underskattat, efterlängtat och absolut trygghet

När det händer saker runt om en då uppskattar man vardagen mer än någonsin. Jag brukar tänka på det, hur oerhört viktigt det är att allt är som vanligt igen när jorden skakar under en och man längtar efter igår när det var lugnt. Tänk på det - ta vara på livet, allra helst en vanlig gråvardag. Min alldeles vanliga lördag i oredigerade, spontana bilder:



Lite frost på rutan när vi vaknar men solen skiner över Tegelbruksvägen så nu gäller det att ta vara på dagen utomhus. Lördag - inga måsten, himlen är blå, långfrukost efter kaffe och tidning. Veckans höjdpunkt.

Proppar magen full med frukt

Klockan är inte ens elva men det är full fart i Badhusparken. Maken tänker åka långfärdsskridskor men jag ska nöja mig med en promenad. 



För flera år sen var det här en välbesökt plats på helgerna - grillen i Badhusparken. Det känns som om det var igår vi satt vid elden och värmde frusna ungar med grillkorv och varm choklad när de tagit paus i leken på snöhögar, borgen, isen och gungorna. Fast då fanns inte ishjärtan på borden.

Ser ut som om folk vallfärdar på isen mot bron. 

Hästskjutsen är redo. Fast vi avstår. Nu har maken fått på sig skrillorna. Och jag har broddarna.


Medvinden

Fin is. Kommer att tänka på en sopad plätt på Indalsälven i Såå 1967. Det var kul det också. Och så kommer jag att tänka på Konståkningsskridskorna med stort K. Mina hade inte ludd kring skaftet. Men dom dög ändå.  
På väg tillbaka efter en rejäl promenad. Maken har åkt förbi mig tillbaka. Vi funderar på hur det skulle vara att grilla... Jag menar solen skiner ju. Kanske vi får matsällskap?



Fast först fika. En liten nyttig äggbowl (fint påhitt, två ägg och lite spenat och en mastsked gröna sojabönor, snyggt) om jag inte bara förstört det hela med en jättevaniljlatte som skickar blodsockernivån all världens väg. Men jag har aldrig druckit en vaniljlatte och nån gång måste man prova. Det är ju trots allt lördag.

Solen skiner på Östersund

Maken ska in på jobbet och hämta nåt. Jag blir kvar i bilden och sitter och tittar på ett gammalt hus som jag en gång var med och ville göra om till dagis. Men k-märkning satte stopp för planerna och vi gav upp allt. Men det hade varit en underbar plats att ha ungar på... 

Vi inte bara fikade vaniljlatte, vi hann köpa böcker också. Det är som vanligt ett pusslande med att få in nytt i bokhyllan och välja om någon eventuellt ska bort därifrån. Vissa böcker måste man ha kvar. För evigt. Idag hittade jag till exempel min Britta och Silver, den rätta, med mina anteckningar i. Ovärderligt...

Jag har bestämt att vi ska grilla eftersom solen lyser och vi vill så gärna ha vårkänslor. Maken tar det hela ännu ett steg längre med att ta med sig boken och prova på att sitta ute en stund. Med dunjacka och rejält med filtar under baken så...
Hurra - några ungdomar vill äta grillat!

Ute står jag och grillar fem sorters korvar. Inne häckar några i soffan. Solen har försvunnit bakom höghusen. Växthuset ser kallt ut men inne brinner ljusen. Så här ska det vara när man mår som bäst!

Hoppsan. Lördagen är över. Det blev en fin dag full av värdefulla händelser: lång promenad på isen i solen, kaffe på favoritfiket, fem nya böcker, grillmiddag med familj och avslutningsvis får jag en idé till en bild och pennorna åker fram. Rikt!



Ny sagobild kommer.

Lyllo mig!
/E

söndag 5 februari 2017

Februari och samtal med mamman.

Ja, nu har mammas hatobjekt passerat. Eller för att använda hennes ord, avsky. Att hon hatar skulle hon aldrig säga. Ända sen jag var liten har mamma suckat över januari och mörkret och evig kyla och elände och snö. Förståeligt för den som har måstat skotta sig ut ibland om mörka vintermornar för att kunna ta sig till jobbet. Och sen pulsat i djupsnö ifall bonden inte hunnit ploga sin genväg. Inte konstigt att vi firade med gräddtårta varje sista januari. Ibland var det bara familjen, ibland bjöds grannar och vänner in. Alla visste vad som gällde. "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta".

Idag var jag hos mamma och julade av. Tyckte det var dags.
- Va? sa mamma, jag har ju nyss satt upp granen!
Jag talade om att det faktiskt har hunnit bli februari och att nu måste vi förbereda för våren.
- Aldrig i livet, sa mamman, låt bli granen!

Jag kände mig faktiskt rätt villrådig ett tag men sen bestämde jag mig för att ta en liten del i alla fall. Till min stora lycka var det en engelsk deckare på en kanal så jag påminde henne om att hon gillade sånt och då sjönk hon ner i soffan direkt och sa åt mig att vara tyst.
- Jag tar kulorna från granen bara, sa jag, så kan du göra resten i morgon.
- Schhh! sa hon argt, jag ska se på deckaren och förresten så barrar den inte ens.
- Nä, det är ju plast, sa jag.
- Det vet jag väl, svarade mamman.
Men sen kunde jag pyssla på en stund utan protester och gömde undan allt granpynt och fem stora porslinstomtar. Granen får stå kvar ett par dar till. Det gör väl inget. Man får ta en sak i taget. Så har vi det nu. Lilla mamma är i sin värld för det mesta.

Efter deckaren påminde jag henne om tårtkalas och januari. Bjöd henne på jordgubbar och glass.
- Jag firar åt dig, sa jag, vi glömde ju januaritårtan i år.
- Äsch, sa hon, det är ingen mening med nån tårta nu för tiden. Klimatförändringarna har gjort sitt, det är skit med vintrarna och förresten behöver jag inte gå ut ens ifall jag inte vill.
Jag höll ju med. Medan hon ändå var i nuet passade jag på att berätta om våra två stockholmshelger som passerat. Att en unge fått nytt jobb och reser omkring och att en annan jobbar kvar på sitt jobb sen många år tillbaka och att en unge pluggar sen nån vecka och att vi planerar semester till Norge. Igen. Mamma blir lika förvånad varje gång över hur bra det går för barnabarnen och förfärad över hojåkningen. Men vi hade trevligt och allt var som för tio år sen. Jag diskade och sa hejdå.
-Hejdå, sa hon, men du kommer väl och klär färdigt granen? Det blir så mörkt nu när vintern kommer så det gör ju inget om man klär den lite tidigt.
-Ja då, det ordnar sig, sa jag och gick hem.

Konstigt att ha sin mamma och ändå inte. En del av livet. En konstig del.

/E


När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...