tisdag 28 oktober 2008

Trick or treat - bus eller godis..?






I morse hade marken blivit vit och faktiskt - jag njöt av vitheten, ledigheten och känslan av att bestämma över dagen. Promenaden blev extra lång med vinterpälsad dogg som ville nosa överallt och aldrig gå hem. Jag tog inte med mig musiken i morse utan lät tankarna springa åt andra håll eftersom jag känner att skaparlusten är på väg in igen. (Otroligt! Denna tid på året!) Då måste allt läggas åt sidan och plats beredas för flödet annars kan det gå illa. Det är Tavlan. Den som jag pratade om sist. Det handlar om årets månader och skeenden. Mer säger jag inte.

Hur som helst. Jag såg några småungar som gick och struttade i nysnön. Hörde deras småprat om den kommande Skrämmarhelgen med bus-eller-godis-spring i granngårdar och tänkte på våra egna små änglar. Terroriserade dom verkligen grannarna också genom att ringa på dörrar och skrika "Bus eller godis!!??" när någon förskrämd gammal tant öppnade. Nej, jag tror att vi lyckades undvika det. Kanske var vi aldrig hemma i hyreshuset där vi bodde under tiden före tonåren. Kanske var vi hos mormor i Västjämtland. Ja, ja, Halloween har vi väl firat nån gång då jag fallit för trycket. Men annars har det mest varit busfritt. Under denna amerikaniserade helg, alltså. Tro inte att det varit busfritt alltid, ånej, det skulle varit allt för trist.

Jag kan ju bara berätta om bilden.
Det var under en av våra fantastiska semestertrippar nånstans i södra Sverige. Jag och mannen tillika barnens far lämnade gullungarna ute och gick in i ett kulturhistoriskt eldorado, ett museum, kyrkoruiner och lämningar från kloster och trädgårdar. Det var en guidad visning och vi gav tolvåringen och tioåringen i uppdrag att se efter sexåringen och åttaåringen. Intelligent och fiffigt av oss, eller hur? Nå, vi blev snart stillsamt uppmärksammade av en försynt individ att vi borde se efter barnen, kanske.

Vi rusade ut. Jorå. Det hade tagit våra små änglar tre minuter att hitta sprinklersystemet i den praktfulla och välbevarade klosterträdgården. Inte bara hittat utan även förflyttat och gjort om det hela till ett Childrens Waterworld i miniformat. Ja, resten får ni räkna ut själva, nåt vill man ju ha för sig själv.

Men vi diskuterade ju en del och sen satt den unga kvartetten på en bänk, dyngsura och eftertänksamma. Inget dyrbart hade gått till spillo och vi hade fullt upp att inte skratta under bannorna. Bus är bus.

Ja, det var bara ett minne som kom upp där jag gick i nysnön i morgonsolen.
Nu ska jag arbeta tre timmar. Sen ska jag börja på tavlan när solen är mest på g. Hej så länge.

söndag 26 oktober 2008

Lovet kommer!

Det hägrande höstlovet är här...
Visserligen kommer jag att jobba ett antal timmar varje dag, men jag kan sitta hemma i köket framför datorn och dricka kaffe när jag vill och gå ut när jag vill. Och ingen kommer och vill låna gummisnoddar till slangbellor eller håruppsättnig, penna till provet eller för att klottra på varandras armar, ingen kommer att vilja berätta om akut hjärtesorg eller be om hjälp att läsa schemat och dessutom inga lektioner att hinna till i tid med vettigt innehåll. Det blir en viss skillnad i arbetsron framför tangentbordet, så att säga. Jag vet inte riktigt om det är självvalt. Jag undrar mycket över det just nu. Återkommer med svar när jag tänkt färdigt.

Höstlovet inleddes med att ta hand om sjuk son. Märkligt att en 21-åring kan bli så liten. Och skönt. En blindtarmsoperation i tisdagsnatt och för tidig (?) hemgång med en ask Alvedon ställde till det. Fredagen tillbringade jag på lasarettet då vi åkte tillbaka akut och jag lämnade in den febrige sonen på reklamation. På lördag eftermiddag fick han komma tillbaka hem igen och bäddades ner med dataspel och fet roman framför sig. Kändes säkert. Pappan tog över vården och jag åkte till Maud i Kluk för att läsa manuset till hennes nya bok.

Hela lördagen tillbringade jag sålunda i ett hus som har något magiskt över sig. Först och främst är det fantastiskt att få köra bil tidigt en vacker höstmorgon. Av någon udda orsak satte jag på bilradion (jag brukar vilja ha tyst omkring mig när jag kör bil), och det råkade vara musik som påverkade hela min dag, både inför vad jag skulle göra men också suddade lite av oron för min vuxne lille son. Välfylld av positiva vibbar körde jag alltså rakt in i skogen till Maud. Det är vekligen mitt i spenaten. Stora lägdor åt alla håll och vackert så det skriker i hjärtat. I somras plockade jag famnen full av styvmorsviol på en av dom där lägdorna.

I Mauds hus finns något som gör att jag vill skriva och måla. Ja, förutom Maud, då. Det är någon skrivarande som lufsar runt där och sprutar energi över en. Dessutom finns det saker som påverkar mig, bokhyllor och böcker av alla slag överallt och massor av tavlor, bilder, pennor och penslar och stora vita fönster med utsikt rakt ut i skogen och Åreskutan. Jag stannade till eftermiddagen och då hade även Irja dykt upp. Förutom i min familj så tror jag inte att det är någonstans jag vilar så mycket som i denna skrivargrupp jag har förmånen att få tillhöra. Och jag tror inte att jag är så avklädd som då heller, jag har ingen mask eller roll, jag bara är. Man behöver inte prata heller för alla vet vad jag tänker. Eller jo, vi pratar ju massor, men på något sätt så hör delar av våra själar ihop. Så jag åkte därifrån stärkt i själ och hjärta, as ever.

Kvällen tillbringade jag och mannen på Bluesfestivalen. Jag mest framför rockabillyscenen. Fascinerat såg jag hur plötsligt alla förvandlades till svartvita foton, hela rummet blev femtiotal och mitt i allt detta hejdlösa, slamriga rockande befann jag mig i något jag inte riktigt vet varför jag känner mig så hemma i. Jag var ju mycket liten, på gränsen till existerande, då rockabillyn slog igenom. Det blev en fantastisk kväll, det kan jag bara upplysa er om. Cyklade hem som i ett vacuum, funderade på vem jag är och varför.

Från fredagmorgon till lördagnatt har själen rubbats en bit igen, sprängfylld av olika intryck. Det kommer att bära frukt idag, jag har en överskottseneergi som inte går att mäta och dessutom skiner solen och jag märkte just att dygnet blivit en timme längre! English teabjudning, hojtur (det är ingen snö än!), en särskild tavla som ska tillverkas för mitt välbefinnande och har jag tur kommer det att gå att skriva färdigt ett antal novellbörjor i kväll. Fisksoppa, vitt vin och frasigt bröd till middag, har jag tänkt.

Och, jo, sjuklingen sitter bredvid mig och ser ut som han är på väg åt rätt håll.
Jag lever. Jag är.
Kram.

söndag 19 oktober 2008

EFIT- ett foto i timmen 19 oktober 2008


7.45
Morgon, klockan är snart åtta. Det måste ha slutat regna för något ljus silar i alla fall in genom sovrumsgardinen.



8.45
Jag ska gå ut med hunden, tar med mig frukosten.



9.45
Promenerat en timme, det är vått och kallt. Fast det går att vara ute. En blek oktobersol hänger över vårt hus.


10.45
Dags att jobba en stund. Massor av omdömen ska skrivas fast helst vill jag skriva färdigt novellen om Leonard och Maja.



11.45
Jorå, det blev diskat i natt efter att gästerna gått hem. Dags att plocka in i skåpen igen.


12.45
Farmor på besök. Hon är 88 år och kommer in för en kaffepaus på långpromenaden.


13.45
En tur till med hund och man. Vi njuter nog lite av höstrusket i alla fall.


14.45
Vårt äppelträd ser ut som en smyckad julgran...Traskar omkring i trädgården en minut, men tyvärr väntar mer jobb. Bara att återgå till köksbordet och datorn.


15.45
Går upp för att prata lite med husets entertainer. Två veckor kvar tills han drar vidare ut i världen. Spelningar har han redan på g i Oslo.


16.45
David och Thomas glor på film, jag vill bara ha en paus från datorn. Och dimper ner mitt ibland gullungarna. Kidsen. Eller vad dom nu är nu för tiden. Dom flyttar sig snällt åt sidan...


17.45
Vaniljsås och bacon? Naee, jag åker och handlar nåt.


18.45
Pizza till karlarna. Själv är jag vegetarian och hatar pizza. Men vad gör man inte för att glädja andra. Och det finns ju sallad.


19.45
Jag ringer till våran tjej. "NÄR kommer du hem?" "Snart."


20.45
Slänger mig på Thereses säng och vill prata. Medan hon babblar med mig sms:ar och chattar hon. Simultankapacitet. Kvinnligt?


21.45
En stunds eftertanke. Men bara fem minuter. Dagen tar slut och alla förbereder sig för jobb och skola. För min del känns det som både och på nåt vis.


22.45
Sovdags. Becksvart utanför. Om sju timmar sitter jag med kaffemuggen och tidningen. Arbetsveckan väntar.

lördag 18 oktober 2008

Min dag!

YES va kul.
I morgon ska jag fota min dag. Ett tips från vännen I.
Dokumentera min dag. Jaa. Jösses, hur ska jag kunna vänta på att vakna?
Ett foto i timmen, det ni.
Vill ni se mig med hårnät och gurkor på ögonen? Eller smygfoto på grannen som triumferande går ut med doggen FÖRE mig med ett belåtet flin? Eller jag och disken från gårdagens fest? (Det var KUL!)Eller mina tår som behagligt vickar fram och tillbaka med vetskapen att det kommer att gå ytterligare en timme innan jag behagar kliva ur sängen? Vem vet vad dagen kommer att innehålla?

Vänta och se!
Kramar till er alla.

onsdag 15 oktober 2008

Kul kommentarer...

...från mina elever:

"Har vi dig nu?"
(Fråga från elev som vill veta vilken lärare som dyker upp. Jaa, och jag har er. Vi är som en enda familj...)

"Teori? Nu? Men snälla!"
(Förtvivlad elev som kommit för att rita..?)

"Jag kommer inte för sent, jag var och..., var och..., jaa, jag var och...hm"
(Tio minuter försenad gäller det att hitta en godtagbar ursäkt. Gärna snabbt.)

"Hur fan kan man vilja bli LÄRARE???"
(Medkännande elev som ser högen med böcker att rätta växa. Fredag eftermiddag.)

"Orka läsa!"
(Tja, enligt mig så är det rätt soft att få läsa en timme, vilken lyx. Men det är jag, det.)

"Robin Hood? Är det han den där gröna?"
(Svar på min fråga om nån visste nåt om Robin Hood?)

"Jag tycker du ska bjuda oss på fika nu när vi har jobbat så hårt"
(Slutkörd nia som vill ha nåt tillbaka.)

"När man är här vill man ju UMGÅS, man har liksom inte tid och plugga"
(Seriöst svar på min stilla undran varför det går så trögt med jobbet och varför man fortfarande diskuterar helgens bravader.)

"Snälla, den här lektionen kan väl jag få sova?"
(Trött och luttrad femtonåring efter en krävande, hektisk weekend.)

"Du är PRECIS som morsan!"
(Arg fjortis som trodde att jag inte hade ögon och öron i nacken. Haha.)

"När är det sommarlov?"
(Fråga från pigg dam i sexan tre timmar in på terminens början i nya klassen.)

Även fast jag oftast känner att jag inte räcker till åt alla (en sjukdom alla lärare får), och fast jag jobbar nästan all vaken tid, så är tiden med ungdomar i min favoritålder 13 till 16 ett så stort bonus att det överväger det mesta. Det går inte en dag utan att man skrattar. Från fniss till gapskratt. Livsglädjen sjuder verkligen trots bistra tider med börskris, arbetslöshet, våldsdåd och övertrötta lärare. Så det så.



"

söndag 12 oktober 2008

Blabba blabba blabba....


Jag undrar - det var kanske sista hojturen igår? Höstens mörker blir obönhörligt tätare, tidigare och svartare. På något sätt.

Vi åkte en sväng, runt vattnet, njöt av höstfärger och höstdoft. Samma sträcka som jag brukar åka varje vår på första turen för att kolla att allt är i sin ordning med hojen. Då är det snö på ängarna och träden börjar skifta i någon obestämbar lilafärg innan det gröna kommer. Plötsligt fick jag känslan av vår där jag susade fram i behaglig marschfart. Solen hade gömt sig i ett vitaktigt dis högt upp, ljuset var vårlikt. Och så den där fantastiska lukten av jord och eld. Någon eldade, nämligen, något som framkallar ett eldorado av morfarminnen, fråga mig inte varför. Ser mig själv sitta på kanten till stenpartit som morfar byggt. ( Det var väl mer en liten stenmur som stöd för en avlång rabatt...). Morfar eldar LÅÅÅNGT bort i andra änden av den gigantiska trädgården. Lillebror sitter bredvid. Det är snart dags att gå in och kvällsfika, kanske?

Konstigt nog var trädgården gigantisk på den tiden. För ett antal veckor sedan var jag förbi mitt barndomsparadis. Den som bor där har gjort fint, gräsmattan är nyplanerad och det finns trädgårdsland och små rabatter. Precis som då jag var liten. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att dom vet inte att under den där björken har jag begravt ett snorgrönt plasttroll med mycket långa armar, oerhört illröda utstående ögon och en grinande mun. Jag vill minnas att jag knytte ihop armarna runt trollkroppen som en sorts tvångströja ifall det skulle resa sig ur graven en dimmig försommarnatt. Undrar vad det kan leda till i framtiden?

Ja, tankarna rullar på, som ni märker. Egentligen ville jag bara berätta att vi bestämde oss för en massa trevligheter i höstmörkret. Ljusfest (=antihalloween), bluesfestival, middag på Jack Rabbit Slims, fika med goda vänner på fint fik, liten höstresa till god väns sportstuga, träff med skrivarkompisar...Inte så dumt med tanke på att det snart är jul och då gör det sig själv. Det där med ljus och roligheter, alltså.

Jag ska fylla mina ledigheter med skrivande och målande. Därför kommer nästa helg att bestå av ett hysteriskt städande för att det inte ska finnas någon möjlighet för mig att roa mig med detta under kommande lovdagar. Hysteriskt städande = gardinbyte och golvtorkning i samtliga rum. Den som känner för'et kan ju dammtorka...

Blabba blabba blabba...Skrivarlusten finns, men inget kommer ur mina fingrar. Tack o lov att jag ska få gå på skrivarmöte i morgon. Hjärnan måste ställas in på kreativitet fast det är svårt i dessa bistra tider då jobbet mest innehåller läsning och åter läsning av elevtexter, omdömesskrivande och dokumentation. Nåja, jag har ett jobb, ungdomar som tar vara på livet och gör roliga saker också, jag är mig veterligen hyfsat frisk och jag har massor av vänner!
Återkommer någon annan dag.

söndag 5 oktober 2008

Cybersöndag

I morse hördes det att det var höst.
Jag vaknade av stormen som skakade Bautabjörken (jo, den står kvar, tyvärr, man är i ständig skräck att den ska välta och krossa huset...) och regnet som smattrade på taket. Jag gläntade på gardinen och såg att himlen var järngrå. Gula löv rullade hysteriskt omkring på gatan. Vad gör man en sån dag?

Jag övertalade hunden att gå en liten promenad och det var rätt skönt faktiskt. Men jag erkänner, det var skönare att komma in igen. Och ännu bättre: jag hoppade i säng igen. Vilken lyx! Stängde fönstret, drog för gardinerna och låste dörren. Här skulle sovas! Precis som tonåringarna.

Men se det gick icke. Jag har en rik och livlig fantasi och började koka ihop en story i huvudet. Det liksom bara händer mig ibland. Då var det stört omöjligt att sova. Jag förflyttade mig ut till köket och intog favoritplatsen vid köksbordet, datorn framför mig. Jag skulle skriva, hade jag tänkt, nu när berättelsen ändå fanns där. Men först research för en del detaljer. Och på den vägen är det än. Nästan. Jag har slagit världsrekord i surfning. I alla fall då det gäller mig. Klockan var åtta då jag började, den är nu åtta igen fast det är kväll och jag sitter fortfarande framför datorn. Och vet ni vad? Jag har inte det minsta dåligt samvete! Trots tvätthögarna, dammråttorna och den slokande djungeln på min altan. Näärå.

Jag surfar på och har hittat massor av roliga saker. Gamla vänner, idéer till texter, underlag till bildlektionerna, recept på vegetariska grytor, lyssnat på ny musik, skrattat, verkligen vrålskrattat, åt fåniga filmsnuttar, redigerat foton, hämtat kunskaper om ritprogram, fått läsa en massa trevlig post från vänner, köpt kläder, skrivit brev, besökt mina barns sajter, åkt på rundresa i Centralamerika, gjort ett IQ test (jodå, jag befanns vara tämligen normal, puh), läst ett antal dagstidingsartiklar och nu slutligen skriver jag i bloggen för att berätta att jag är glad att internet finns. Öppna en liten svart plastlåda och världen ligger för ens fötter. I tolv timmar har den legat här på mitt köksbord nu med undantag för en timmes promenad mitt på dan och intag av fiskburgare. Skönt, va? Vilken dag!

Dags att återvända till Slingervägen. Hej.

onsdag 1 oktober 2008

Kanelbullens dag

- Det är kanelbullens dag på lördag. Eller kanske var det på fredag? sa min mellangrabb, 21 år, hemma i familjeskötet i väntan på nya spännande äventyr.
- Och? sa jag bara och fortsatte dokumentera skoljobb på datorn. Du vill alltså att jag ska baka? frågade jag, plötsligt mitt inne i en härlig flashback (mjöl, ungar, deg i taket, mellan tårna och i munnen, socker och kanel överallt...)
- Mjaaaa...sa han och log så mammahjärtat smälte ner till en egen liten ljummen degklutt.

Jaa, jag bakar "aldrig" fikabröd. Vi fikar macka och kaffe eller Oboy. Men ibland, när kreativiteten och julen sammanfaller, då vill jag nog baka lite. För det är ju så kul! Finns det något roligare än snygga kakor i allsköns färger, stilrena kanelsnurror eller fantasifulla tårtkreationer som simmar runt i ett hav av grädde, socker, sylt, E 411, E 512, emulgeringsmedel och konsistensgivare! Underbart! Jag gillar inte bara att måla, skulptera och fota, skapa bakelser är lika kul. Jag minns ungarnas födelsedagar och tårtkalas. Och mormödrar och farmödrar som oroligt undrade ifall det var nyttigt med illblå maränger och chockrosa grädde. Men jag hade stått och rotat i köket och haft kul. Ivrigt påhejad av beställarna, d v s mina barn.

Den lille gullige sonen med hår på bröstet och välpumpade överarmar ska genast få njuta mammas bullar då han kommer hem från arbetet. Åh, så mysigt! Och mitt i regnhösten och kolmörkret ska vi ha kaffe och bullkalas! Tända ljusen och så.

Min vana trogen räckte det inte med detta. Väl inne i butiken tänkte jag i vanlig Eva-ordning att man kan ju inte bara baka bullar, man måste ju även baka andra nödvändigheter då jag ändå ska stöka till det. Jag bestämde mig för att skjuta upp träningspasset till i morgon och ta mig en rejäl omgång i köket. Det måste ju bli Lena-limpor också...och då kunde jag ju lika gärna grädda pannkakor till middag för det är ju lika kladdigt som bakandet. Hann man med småkakor, en sort? funderade jag med huvudet djupt in i butikshyllan med illgrön suckat och kanderade violer.

Så nu sitter jag här. Allting i ett enda kaos som vanligt, bara för att jag inte kunde nöja mig med bullbak på en halvliter. Näpp. Det här är ett av mina förbättringsområden som jag jobbar på. EN sak i taget.
- Skriv en lista, pricka av, sa vännen K på jobbet.
Jodå, det gör jag också. Ibland. Nu råkade det bli så att mannen kom hem och hittade mig med ena armen i degbunken och den andra om stekspaden. Köket väl inmjölat och margarin överallt. "Kraaaak, kraaas", sa det för varje steg jag tog i vårt tvåkvadratmeterskök. Äggskal och socker. Det är sig likt. Maken (luttrad?) dukade och vispade grädde, vilket innebär att det blev en veritabel folkträngsel i köket och jag önskade mig till Sibirien. As ever, när jag hittar på sjuttiotvå saker på en gång.

Men ungen ska få sina bullar! Och kom inte och kalla mig för det oerhört stygga och missbrukade ordet "curlingförälder", för det har jag enorma synpunkter på och blir het som den röde när jag ska diskutera vad som är curling och inte. Det tar vi nästa gång. Kul har jag i alla fall. Jag är oerhört tacksam för mammas bullbak då jag var liten, för barnkalas då och lite senare, för degkladdiga gullungar och gemenskap runt fikat. Jag tror på familjetraditioner!
Förklädesfria och mjöliga kramar på er!

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deci...