söndag 31 juli 2011

SISTA JULI - HJÄLP!!!

Ok, jag måste glo länge på almanackan och fatta att det är slut på Den Stora Sommarmånaden. Och det fast hela augusti är kvar....Men i juli är man ju liksom mitt uppe i den härliga, gröna och ljusgula sommaren. (I min värld kan det mesta beskrivas med färg). Jag glor stint på siffrorna på bladet. Hur kunde dom bara försvinna så där? Dom luras! Nån dag har hoppat bort. Så måste det vara. Ta till exempel 2. Vad var det för dag? Vad hände då i mitt liv? Använde jag den till nåt nyttigt? Raskt springer jag iväg till sommardagboken för att hitta bevis för att den inte fanns. Men, jo, ta mej sjutton, och det var sol! Och det var varmt! Och det var kusinträff i Enarsvedjan! Av alla ställen på jorden åkte vi till denna lilla by i Offerdal för att makens kusiner på faderssidan skulle samlas en heldag med mat och kalas och små utflykter. Vi, det var jag, maken som i det här fallet var Kusinen och de två unga hemmavarande som skulle träffa tremänningar. Jag tänker inte inveckla mig i beskrivningar om den dagen, jag kan bara kort säga att det blev en kalasdag! Så himla trevligt och så många goa personer och så mycket go mat! Och så fruktansvärt mycket mygg, knott och småsväda som det bara är i en urjämtsk bygd en sommarnatt i juli.





Alla ville leka....stora och små.

Farfars barndomshem

Rester av liv från förr.


Jaha. Bara att konstatera att det var en bra dag fylld av trivsamma möten och många skratt. Så var det med nummer 2. Jag minns precis. Jadå. Men det var ju en lördag, då brukar det i de flesta fall hända nåt annat än det vardagliga grå. Jag glor på ett annat nummer, till exempel 11. Vad  var det för dag? Jesses, nästan två veckor in i juli? Vi var väl i England?

Jamen sidär. Det var ju den där dagen då vi skulle till Madame Tussaud och visa ungdomarna hur Hitler och Roger Moore ser ut som vaxdockor. Vi hade ju varit där förr och de unga var nyfikna och förväntansfulla. Inte visste vi att det var ett fruktansvärt kaos med skrikmusik och ett insläpp som närapå sprängde lokalerna. Inte visste vi att nu får man klättra på vaxdockor, ligga i deras famnar och rufsa om deras peruker. Och inte visste vi att nu åker man med ett slamrande tåg genom Englands historia och slaget vid Trafalgar förvandlas i ett nafs till ett enda jättetivoli.

Nej, nu är det nya tider! Till råga på allt hade jag tappat min biljett (som jag i tre dagaras tid påmint min familj om att de absolut inte fick tappa) och jag och maken fick ta en extra tur till Picadilly för att köpa ny till mig medan ungarna själva fick fajtas med tusen tyska, franska och italienska entusiaster som skulle in samtidigt och ta på sina idoler i vax.

När vi väl kom in slussades vi ofrivilligt hit och dit och befann oss plötsligt på röda mattan med Bruce Willis, Brad Pitt och Jennifer Aniston. Jo, det var flera, rena stjärnvimlet, men vem såg vem när vi två hoppade upp och ner sökande varandras ansikten för att inte uppslukas av folkmassan och försvinna för evigt in i infernot av idolhysterin? Jag skrek till maken att vi ses i gryningen vid hotellet och att jag hoppades att "barnen" överlevt och var i säkerhet i skräckkabinettet. Han vinkade glatt tillbaka och vad han sa har jag ännu inte fått klarhet i. Vi upptäckte varandra i närheten av soffan där The Beatles slappade med ett tjog medelålders damer åmande i deras knän alltmedan de väntade på att förevigas av kommenderade amatörfotografer. Väl nere i skräckkammaren lugnade allt ner sig och andra skrik tog över, mer ödesmättade på nåt vis. Jag hittade maken ( i alla fall kände jag igen hans hand när jag greppade tag i näven) och röt att han inte fick släppa mig och att jag nog skulle dö av skräck inne i den fasansfulla fängelsehålan med skyltar som "personer med hjärtbesvär, gravida eller små barn varnas särskilt".  Jag blundade mesta tiden men öppnade ögonen lagom för att se en maskbeklädd Hannibal Lecter kasta sig över mig ifrån en mörk vrå och då skrek jag allt vad tygen höll och fick fart. Ut kom jag och prisade solen och sommarhimlen och bakom en röd buss skymtade jag mina barn - tack och lov och pris! Vi pustade ut på en pub. Vilade våra öron. Vilken dag......


Michael Jackson - utan fans kring halsen

Jag inser att juli nog innehållit en hel del. Naturligtvis, vi var ju i London. men sen då? Vad innehöll siffra 19?
En titt i dagboken beskriver en dag i Bodö. Jösses, va vi har åkt!!!
Vi hade en hytte, det var ju risk för regn och vi hade nått vårt mål. Vi sov väldigt länge den här dagen men maken hade en bräda för lite i sin sängbotten och tyckte inte att vi skulle överdriva det där med en lång natts god sömn... Vi beordrade lagning samtidigt som vi bokade in natt nummer två. Sen lagade vi god frukost. under tiden vi åt kom en man (som inte pratade svenska, norska eller engelska?) och lagade vår säng. Han meddelade oss med tre ord att han var polack och sen snickrade han på medan vi satt och åt såg på. Konstigt, minst sagt. Kändes underligt och fel och främmande. Men han log, bankade och slet och snickrade och klev sedan ner (maken hade överslafen som alltid, jag vågar aldrig sova mer än en tre decimeter från marken) fortsatt leende och sopade av min säng där han stått.

Vi svalde frukosten och begav oss på upptäcksfärd i ett disigt Bodö. Hem kom vi med nytt tält, ett par öl var och fisksoppa till middag. Sen blev det ju bara kalasväder! Dimma, åska, regbågar och sol, sol, sol.... och så packade vi och tänkte att vi hade det bra, saknade ungdomarna och särskilt den som bor i Norge men just då var i Sverige medan vi var i Norge och jösses va jag längtade hem just då fast vi hade det så gott och stod och såg på fjällen som kom fram ut dimman.


Vid campingen på Bodö


Dimman ligger kvar innan solen tar över kvällen


Bajkernäste?
 Okej då. Juli försvann kanske inte. Det kanske var en överfull månad som liksom vällt sig över oss och vi som har glömt tiden helt enkelt...? En hastig titt på dag 24 ger ett helt annat perspektiv. Då har vi skräckslagna pratat med sonen som bor i Oslo flera gånger under ett par dygn. Han verkar lugn och försäkrar att hans liv på nytt jobb rullar på trots det helvete som drabbat Norge.
"Man får äta hur mycket choklad man vill!"  sms:ar han glatt från Freiafabriken.
Älste grabben har mönstrat på sitt jobb som bartender på Ms Galaxy och vi gläds med honom, den yngste grabben ser till att Storsjöyran håller måtten och familjeprinsessan har sommarpartyn med "grabbarna" som hon säger om sitt gäng. Känns bra. Allt känns bra. Juli måste ha varit en av de mer innehållsrika månaderna. Varför stirrar jag på siffror och undrar vad jag gjort?

Jag tycker att mindfullness är ett nytt begrepp som jag småler åt, jag som är så bra på att leva i nuet och njuta av detta. Jag som bara gör roliga saker, så ofta tillfälle bjuds. Glömde jag att sitta stilla en dag och tänka kanske?  Troligen. Vi säger att det är så. Tills jag kommer på nåt annat i alla fall.

Nu ska jag sluta stirra på julisiffrorna och i stället samla mina bilder till ett stort, fett album och sen, sen ska jag inte sakna en siffra! Lev väl, hörni!

//E.

onsdag 27 juli 2011

tisdag 26 juli 2011

Rapport från en gammal Honda: Kystriksveien - världens vackraste?

Vi har rest en hel del i sommar. Som vanligt funkar det vi planerat. Tacksamheten över hur bra vi har det känner inga gränser. Jag tänker ofta på det.

Förutom långtur till Gotland och Lelleträffen och flygresan till London så hade vi ytterligare en vecka som kunde ägnas åt trivsam motorcykelåkning i lika trivsam miljö, Norge igen. Vi hade tänkt norra delen, så långt vi tog oss. Inte helt planerat hamnade vi på Kystriksveien då vi åkt inlandet några gånger och nu ville se kusten. Båt och motorcykel är en bra kombination, jag gillar båda och det skulle bli en och annan färjetur. Så efter en natt i tält i Namsos åkte vi in på riksväg 17 längs havet, världens vackraste kustväg, som den benämns i turistsammanhang. Vi förstår det.

Efter detta behöver jag inte åka till Alperna, skönt. Sparar in en resa där. Det mest slående med landskapet är att det hela tiden förändras så dramatiskt. Kanske är det just det som gör det hela så…. Vad säger man? Ja, maken föreslår ”breathtaking” men det måste ju finnas ett svenskt ord, för hundan. Själv så befinner jag mig i någon sorts skräckblandad förtjusning varje gång jag hamnar i denna miljö, det har jag sagt förr. Nu var det ännu mer uttalat. Bakom varje krök väntade något nytt – just ett nytt landskap. Berg som ser ut som pyramider, berg som ser ut som de mejslats av en jätte till en gigantisk figur, berg som ser ut som vanliga fjäll och så helt plötsligt ett hav och gröna ängar ibland. Upp på höga höjder, ner i djupa dalar, fjällbjörk ena stunden, havstång den andra. Och framförallt: motorcykelvänlig väg, lite trafik och aktiv körning.
Som sagt, en upplevelse!




Ombonat eller hotfullt?

Första färjeturen från Holm till Vennesund




Det är en kort tur på 20 minuter men man hinner njuta av
omgivningen med en kopp kaffe i näven .


Helgelandskusten - mot vila i Brönnöysund



Tredje färjan mellan Forvik och Tjötta - nu syns
fjällkedjan De sju systrarna till vänster 


En timmes båtfärd


Snart i Tjötta


Dramatik längs vägen....


Paus i Alstahaug


Del av Dönnafjället





Från Sjonfjellet


Vidunderlig utsikt från Sjonfjellet


Vad som dök upp runt hörnet....


Från Kilboghamn till Jektvik


Passerar Polcirkeln,
globen syns mitt i bild på stranden


Ytterligare en timmes båtfärd




Färja från Ågskardet till Foröy


Melöy, utsikt mot Engabreen, del av Svartisen


Melöy


Svartisen


Melöy


Framme i Bodö, vila ett par dagar. Dimman låg i bakgrunden ett tag....


...och smög sig in över campingen.


Bodö, dimman lättar


Kvällssol, hav och fjäll. Allt man kan önska.


Efter åskvädret


Regn längs kusten gör att vi väljer E6an hem och passerar
Polcirkeln igen. Kul väg att köra mitt på kalfjället.


Porten till Nordtröndelag, långt från kusten...
sista middagen på en rastplats.
Vi siktar på Grong för övernattning.


Vi kände för ett större tält och naturligtvis
måste det invigas pronto - med frukost i tältet!


Trots allt är det skönt att komma hem och sova i egen säng och försöka smälta allt. Hojen höll till Grong, där tappade den fart och ville liksom inte mer. Men hem kom vi om än i snigelfart vissa sträckor för min del och vi kan nog konstatera att tanken behöver rengöras. Lite pyssel blir det allt. Och hösten är låååång, flera turer blir det om än inte så långa.

//E





'

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deci...