torsdag 29 december 2016

December

December - mitt i årsringen. I alla fall i min årsring. Tavlan, ni vet. Nej, jag ska inte nämna den mer. Inte just nu.

Julen har passerat. Snabbt som alltid. Men jag vet ju det, varför jag har lagt mig till med en vana att alltid liksom suga ut favoritögonblicken (om man nu kan det) så att jag ska leva på det länge sen och påminna mig om hur oförskämt bra jag hade det.

Det finns ett par bra strategier jag använder: städa minimlat (funkar genom att alltid köra var sak på sin plats efter bruk. Punkt. ) och alltid kameran framme. Funkar.

Julen börjar alltid hos oss med att en unge kommer hem och slutar med att granen kastas ut på Tjugondag knut. Det är gran, kulor, glitter, tomtar och hyacinter så man får gå krabbgång i huset och sen tillkommer kak- och matstök. I love it! Och trots mina försök att avskaffa julgåvorna var det fullt under granen i år igen. Alla sneglar efter sitt namn på nåt paket när man passerar till och från julbordet. Jag blir alltid liksom lite bestört när jag läser eller hör om människor som reser bort eller struntar i julen av olika skäl och använder ordet "slipper" julstök. Då tänker jag alltid att det är väl för humlan vars och ens sak. Vaddå slippa? Gör som du vill - vem tvingade dig? Brukar jag tänka.

Alla som känner mig vet att jag älskar stora samlingar av främst familj men också goda vänner runt mitt bord. Jul är ett typiskt sånt tillfälle. Fast jag tycker att alla ska bestämma själv. Hit kommer man av fri vilja. En jul råkade alla vara på andra ställen så det var bara jag, maken och en unge och en farmor. Det var den märkligaste jul jag varit med om. Jag erkänner villigt att det var rysligt tomt och tyst. Skulle detta uppstå en gång till tror jag nog att det vore nära till hands att åka bort och låta sig uppleva jul på fjällpensionat. Inte för att då "slippa" julstök utan för att slippa "slippa" större julstök eftersom nästan ingen kommer att vara med. Fattar ni? Nej, det kräver jag inte heller, men jag har ett behov av att försöka uttrycka detta. Därmed avslöjar jag nog att jag tycker att julen är till för någon form av samling familje- eller kompisvis. Det vore ohemult skittrist att fira jul ensam eller nästan ensam. Jag försöker föreställa mig hur jag och min livspolare sen snart fyrtio år tllbaka skulle fira jul själva utan nära och kära omkring oss. Jag skulle ägna julveckan åt att sakna. Inget med julen skulle kännas särskilt meningsfyllt.

Åh, nu ser jag ångestens svett på era pannor, ni som kanske ska fira jul på annat håll nästa år, eller som har firat flera jular utan rosig mamma med pepparkaksstinkande hår och bensinluktande pappa som kör lass på lass med varor och klappar hit och dit. Men, jag poängterar, det är fritt val. Jag kommer inte att sätta mig i den situationen att jag ska sitta och sakna - jag tänker ta med make och eventuell unge och dra på panget i Tjottahejti.

Jo, det finns en sak till. Jag uppskattar tystnaden och eftertanken som uppstår när alla andra är borta på andra ärenden under dessa dagar och jag blir kvar med tänt ljus, kaffekoppen och hyacintdoften. Bara för att veta att om någon timme är det fullt hus igen. Just nu är det ett sånt ögonblick och tänk att då finns det ro att skriva, rita och planera. Och läsa om träd. Men det är en annan historia som jag återkommer till senare. Nu lite julbilder.

Lite bullbak bara... 


Vi tar och pyntar altanen. Vem vet - vi kanske kan sitta ute i det som numera kallas vinter.
 Dvs plus tre och grillväder.

Alla mina tomtar. Varje år kommer en ny. De älsta är såna vi fått i våra barndomar, jag och maken. Den böjde med bleknad luva i mitten fick jag ta emot av svärmor för hundra år sen. Vi hade just flyttat ihop och skulle pynta upp vår första jul. Svärmor räckte över en fin kartong med förmaningar och bruksanvisning av en gammal tomte som har en kropp av en pinjekotte (som börjar tappa delar) och som stödjer sig mer och mer på sin käpp.  Näsan av celluloid har en buckla.
Trots svärmors förmaningar har den kommit till efter att den hamnat i vår vård. 
En unge har kommit och jag får som alltid den äran att gå på stan och fika och råda om julklappar.
Jag tror att det blivit en tradition nu? I alla fall har vi gjort det i flera års tid.
 Alltid lika trevligt och liksom alltid start på min ledighet och på julen.



Ja, nu är vi där jag vill vara. Bordet dukat för fler än vanligt. Några har kommit hem, några kommer sen. Julen är på g.

Jaha, där satt dom. Tre söner som inte setts på ett halvår.
Kunde varit ännu längre sen om inte vi hade haft vårt stora kalas i somras, där alla lyckades samla ihop sig.



Förr hade dom tomteluvor åtminstone... Och sågs varenda dag.

Älskad tomte

Jullunchen. Älsta brorsan styr upp med att få alla att forma en bokstav var i "god jul" med sina händer. Kanske lyckas han. Vi skrattar mest... 

Julklappar till stora och ..stora.

Vi går till mamma sen. Hon har stolt numrerat sina barnbarn i den ordning de kommit.
 Prins nummer Ett ser till att mormor får ordning på julklapparna.

En julkram 2016. En lilla syster och en storebror

En julkram att annat år. 

Kompisar dyker upp till middag eller en stunds snack.
 Det hör liksom till att fler än ens egen familj finns med i huset. 



Vi åker till flygplatsen med en som ska hem till Norge.
 Oväder är på gång. Det syns redan på Snasahögarna där stormen har börjat styra upp dagen på fjället.

Men han sitter i godan ro i bilen och har det bra. Tänk om det blir inställt, ditt plan, säger vi.
Jaha, Säger han. Typ.

Kvinnodominans  -  nä, inte i vår familj. Men det har faktiskt gått väldigt bra.
 Det är vi som bestämmer och styr över karlarna och hittills har vi inte hört några klagomål. 

En annan jul. 




Ett par skrämda ungar hemma oss mormor en julafton för länge sen.
 VEM KNACKADE PÅ FÖNSTRET?

Härliga jul!!!


/E


Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...