Det är mycket nu…

Förra helgen var vi på konsert. Jag är inte särskilt förtjust i hårdrock men hade gett gubben en konsert i julklapp: Mando Diao, The Sounds och The Hives. Biljetter införskaffades genom en försäljare som handlar med andrahandsbiljetterna. Allt verkade nu vara seriöst, då jag dubbelkollade det hela, men i ärlighetens namn har jag varit stressad över detta ända sedan i november. Jag såg oss stå där med lång näsa på arenan och en sträng vakt som berättade att vi inte hade giltiga biljetter. Till sist var jag så stressad att jag skickade ett upprört mejl direkt till biljettförsäljaren och undrade vad vi skulle göra om vi hamnar i en sån situation. Vad hade jag för garantier, liksom? Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som det hanterade aldrig var falska.

Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som de hanterade aldrig var falska. Ändå kunde jag inte låta bli att mejla en sista gång några timmar innan vi skulle på arenan. Jag frågade efter journumret ifall något var fel. Faktiskt fick jag omedelbart ett svar….

Naturligtvis kom vi in på konserten. Och den var ju fantastiskt bra särskilt sista delen när Hives sprängde Dalhalla. Att vara i Dalhalla är en upplevelse för sig som jag skulle vilja göra om. Det var liksom lite spännande när vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och sedan gick ner i detta gigantiska hål, som sångaren i The Hives upprepat kallade arenan. Jag hade köpt biljetter för att kunna sitta ganska långt fram vilket innebar att vi fick gå långt ner i hålet och  där stannade vi i nästan fyra timmar. Några minuter innan sista låten valde vi att gå för att förhoppningsvis få ut bilen innan gryningen i ett förväntat kaos. Att klättra upp ur detta hål var minst sagt ett äventyr. Trots våra spiknyktra hjärnor valsar jag ju runt som ett flaggskepp på drift, ganska många tomma burkar låg slängda överallt och dessutom hade det regnat av och till, vilket gjort trappstenarna hala. I svärtan, vrålet från scenen, packade människor och med brant stigning kändes det som om jag var på väg upp på Kebnekajse. Nästa äventyr efter denna bergsbestigning var att hitta parkeringen och bilen i kolmörkret. Men allt gick bra och vi kunde återvända till våra vänner i Leksand som hade tagit hand om Stårsa. Med huvudet fullt av rockmusik och träningsvärk av att ha diggat sittande i fyra timmar somnade vi gott.  

En fin helg i Dalarnas hjärta. Regn, ok, men vi märkte inte mycket av det hos goa kompisar som skötte om oss och hunden och bra musikupplevelse på det. Nu Näkten nästa äventyr.

//E.

Alla ungarna, vilken lycka!

 Ja, så kom dom hem då, allihopa, på en gång. Vilken lycka! Vartenda rum i huset var fyllt av ungar. Överallt skor och prylar, stolar och bord huller om buller och soffan syntes inte under en hel vecka på grund av den totala täckningen av unga män. Och jo, en och annan kvinna. Visst. Och en hund.

De utflyttade sönerna hade stämt träff och så blev det. Vi fick en veckas fantastiskt fin samvaro med härliga middagar på fuskaltanen, precis som jag tänkt mig att det kunde vara. Fasen, om det regnat och varit 10 grader…. Ja, det hade faktiskt kunnat vara det. Men den tanken fanns aldrig i min plan då vi glatt möblerade upp bygget i plus 30 och undrade hur vi skulle stå ut.

Jag tänkte mycket på alla dessa killar och tjej som kom hem. (Ja, de där två som bor grannar med oss hängde ju också under samma tak när utflyttingarna och dessutom en liten Prins på två bast dök upp). När jag ser på ungarna och tänker på att alla passerat 30 så känner jag en underlig blandning av vemod och djup tillfredsställelse med hur det blev. Vemod för att allt gick så fort. Och ändå inte. Gråvardagen som jag inte alltid lyckats rädda som är så viktig. När man sitter med fjortonåringen som HATAR skolan och böckerna, när man går på föräldramöten för att diskutera en ”omöjlig klass” redan i mellanstadiet, när någon kommer hem (tackolov) överförfriskad och när man åker och hämtar en olycklig unge tio mil bort som längtar hem mitt i natten…. Alla dessa dagar, som man funderat på framtiden och hur den ska se ut. Vad ska dom bli? Vad ska dom jobba med? Var ska dom bo? Och som mamma sa när den förste var en månad och hon satt med honom i famnen och pillade på babyfossingarna:

- Unner vart de henn småfåttran ske spriing då?

Tänk om jag vetat och kunnat säga:

- Tja, vad sägs om norra Sverige några år, sen Australien ett år, Kambodja ett halvår, Stockholm en sväng och slutligen i Bergen, morsan. Han kommer att ha ett skitbra jobb och vara känd för sin sociala kompetens. Dessutom är han jämt glad. Och norsk.

Ingen av oss skulle kunna föreställa sig det när den förste tittade fram. Det är ju lika för de flesta som har ungar och vardagar. Det vanliga lilla livet som vi har så svårt att se som en ynnest ibland. 

Apropå morsan. För något år sedan, då demensen började göra om henne, frågade hon efter Den Förste och Störste som hon ibland kallat honom, sitt allra första barnbarn. Jag påminde henne om när hon pillade på babyfötterna och sen sa jag precis hur det gått. Fast då blev hon mest arg och trodde jag skarvade. Tills hon kom på att han blivit norrman till hälften och då blev hon stolt. Mamma har alltid vurmat för Norge och sina norska vänner sedan ungdomens beredskapstid. Nå, det var en parentes, men nåt jag kom på i skrivande stund och när tankarna flyger kring barnens uppväxt till fyra rejäla människor. 

De två äldsta ville till mina stora glädje dela äventyret Bryggbåten en dag. Så blev det. Det var solsken då med och vi kunde ta oss till Ön, den plats som vi liksom gjort till vår, fast det bara är en ö bland alla Näktens 365 öar. Men den ligger så till och den är som gjord för småbarns plaskande i med sina klippor där det finns åtskilliga små pölar att leka i för den lille men även dykplatser för den store i djupare vatten. Där har vi varit sedan barnen var små och långt innan dess också. Nu var det generation nummer tre som skulle prova sin barnafötter på släta klipphällar och fika sockriga bullar och saft i solen. 

Och naturligtvis grillade vi korv innan.

För övrigt bestod vår vecka av ett intensivt umgänge runt det stora matbordet. Som sagt - som vi vill ha det.

Tre generationer på stigen till stugan som funnits i 60 år

Mot Ön

Jag vill också fiksa, farbror Staffan.

Lille Finn inspekterar pappans badö

Ön

Släng skorna! 

Bryggbåten lägger ut från Alexanderssons pir.

Ut på böljan den blå, tryggt i mammas famn.

Makaroner och fest!

//Lyllo mig. E.