söndag 24 februari 2013

JOBBJOBBJOBB

Idag funderar jag på var mitt skrivande tar vägen.
Vad äts det upp av? Lätt att säga jobbet. Kanske är det sanningen också.

I dagarna funderade jag på att byta jobb, sånt kan man alltid göra. Hm, tänkte jag. Det skulle vara skönt att jobba i en fabrik igen. Eller städa nånstans. Eller stå i affär, plocka upp dukar och servetter i hyllor... Eller kanske man skulle ta nåt skrivbordsjobb. Sitta framför datorn ännu mer.

Skrivbordsjobb...ja, det är väl det jag har. Nån gång emellanåt hinner man träffa ungar och lära dom nåt. Förhoppningsvis. Annars är mitt jobbskrivbord översvämmat av utvärderingar, omdömen, dokumentationer och forskningsresultat. Olästa och lästa böcker, läsjournaler och elevarbeten som väntar på bedömning eller feedback. Planeringar och individuella utvecklingsplaner. Enkäter och rapporter. Betygsunderlag och nationella provresultat.

En gång fick jag för mig att stanna kvar och städa upp. Det skulle jag aldrig gjort. Det innebar att jag fick ytterligare några timmars kvällsarbete att göra då jag fann sånt som skulle ha gjorts för tre veckor sen och sånt jag måste göra inom max en vecka, för att annars.... Och mitt i allt tronar datorn. Den som alltid måste funka, annars.... och så kolla att papper som är sekretssbelagda ligger där dom ska, annars... Ja, det är lika kaosartat som jag beskriver det.

Fabrik? Hm? Jag jobbade på fabrik en gång. Då var jag nyinflyttad i stan och hade turen att få jobb på dåvarande LM Eriksson. Det var bra då jag insåg att man snart kunde ägna tankarna åt planering av vad man skulle göra resten av sitt liv i stället för att fokusera på arbetsmomenten. Fördelarna var att man i hörsnäckan som satt i från sju till fyra lyssnade mycket på radion (låååååångt före Spotify ) och hittade P1 som ny favvokanal. Massor av nya kompisar fick jag också, såna som hade samma mål som jag. Sitta och tänka ut vad man ville med livet. Dessutom tjänade man pengar. Nackdelarna var allt annat och det var rätt mycket. Enahanda, inget dagsljus, en kugge i ett hjul som troligen skulle gått ändå om man inte var där.

En dag pickade en glad tjej mig i ryggen och sa att det öppnar en tandsköterskeskola i stan, vi ska börja där du och jag. Sen blev vi tandsköterskor och det var ju ett trevligt jobb ända tills det gick upp för mig hur illa behandlad man kunde bli i detta kvinnodominerade yrke. Nej tack. Men jag har fortfarande min utbildning kvar och det är brist på tandsköterskor, sägs det. Och man är ledig när man kommer hem. Och det är service, vård, styling och....och skrivbord och assistans.

Städat har jag gjort och varit i butik nån sväng, för att inte tala om turisttiden. Kul? Nja, det roliga var väl att det 70-tal och man var som roligast själv.

Nej, det ser ut som om jag blir kvar. Om inte annat för att det varje dag händer nåt nytt. Och för att det dyker upp lite ungdomar här och var som gör livet glatt och soligt och för att jag får möjligheter att utveckla det jag gör. Fast vi jobbar som galningar för att få ledigt sommar och jul. Och då är det värt det. Avslutar med vårljuset som smyger sig in och påminner om stundande sommarlov. Då ska jag skriva. Det ska jag.


/E

lördag 9 februari 2013

Nattens drömmar

Alla dessa drömmar....

Just nu har jag en period av drömmar. Ofta handlar det om ödehus, hus som ska renoveras och övergivenhet. Jag har ingen aning om vad det betyder.

I natt kämpade jag mig upp ur en knäpp dröm där min brors familj och min egen bara gick iväg och käkade på restaurang i Åre medan jag letade en laddare till min telefon. I den regngråa kvällsdimman hittade jag min vän som gärna skulle leta upp en laddare bara jag hjälpte henne städa en affär innan gästerna skulle dyka upp...

Dessutom hade jag en kexchoklad med mig som hon kommenterade att jag åt. Jag förklarade att det var det enda jag hittat då jag inte ätit sen dagen innan och nu visste jag inte ens om jag skulle få nån middag för alla hade lämnat mig och gått på restaurang och jag visste inte var. Snyft. Hon tog av sig gummihandskarna och släppte skurkäppen för att leta en laddare och då var min telefon spårlöst borta helt plötsligt. Naturligtvis. Fattades bara att jag skulle trampa sirap också. Förgäves letade jag i mina spår tillbaka en stund, men hopplösheten tog över och jag gick tillbaka till den gapande tomma affärslokalen med såpskurat trägolv. I ett hörn med ljus, vackra stenar och en vattenskål hade min vän arrangerat telefonkabeln bland stenarna och sa att jag nog kunde lägga min telefon där.

Nå, senare kom jag hem, hem till mitt barndomshem, och där var alla och höll på med nån sorts förflyttning av saker i de stora tomma rummen. Den som stod längst ut var min bror som fick ta skopan med ovett för att de bara skitit i mig och käkat i lugn och ro utan att ringa och fråga var jag tagit vägen. Hans fru sa dock att "jag sa ju att vi skulle ringa!" (En eloge till min goa svägerska!) Vad de andra sa till sitt försvar det vet jag inte. Stämningen var mycket deprimerande, kan jag tala om. Alla klafsade omkring i snösörja och världen var lilasvart, på nåt sätt. Samtliga ungar försvann dessutom  bakom vedboden när jag uppenbarade mig i mitt gamla hem, upprörd och övergiven.

Vid det här laget vaknade jag som tur var och försökte ta mig ur drömmen. Det skulle vara toppen att få veta vad det handlar om. Jag känner mig inte direkt övergiven.

Jag tror att jag ska söka upp en drömtydare. Kanske får jag då uppmaningen att ge igen, så huka er ni som inte ringde och letade mig när ni satt och smaskade i er finmiddag på restaurang utan mig! Och försök inte med nåt trams om att ni alla ringde mig för telefonen kom fram senare och det fanns INTE ETT ENDA missat samtal!

/E

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deci...