söndag 27 oktober 2013

Chiffonjén

Vaknar på morgonen och ligger länge och glor på det första jag ser denna gråglåmiga morgon  - en gammal, sliten, kompakt och fallfärdig chiffonjé. Bara ordet. Chiffonjé. Att det finns.

Den där chiffonjén stod i mormors och morfars sovrum när jag var riktigt liten. Mitt första minne av den var att jag stod och tittade upp mot min godisstav som jag fått av tomten. Den låg bakom familjeporträttet. Oåtkomlig, alltså. Dels för att den bevakades av stränga tanter och farbröder i grått, dels för att jag inte hade någon stege. Eller bönstängel, kanske...

Chiffonjén tornade upp sig, mörk och hemlighetsfull med lådor, fack och skåp, full av mystik. Som ett slott, tänkte jag ibland, och väntade mig att tomtar, älvor och troll skulle kila ut och in i den lilla dörren som fanns framtill. Det hände mig veterligen aldrig, men nån gång lyckades jag peta dit ett lyckotroll i smyg, vilket bryskt plockades bort av vuxna som upptäckt min klåfingrighet. Det var synd, för det var passande nog lyckotrollet med brudslöja och vit klänning. Nej, chiffonjén var, för att ta till ett modernt uttryck, en no-no.

Senare åkte chiffonjén ner i källaren, närmare bestämt in i pannrummet och blev en trist förvaringsplats av papper, brev, gamla kläder och dammiga filmrullar. En och annan ärmhållare och morfars egenhändigt tillverkade plånbok låg kvar bland en massa bråte. I mina tidiga tonår hände det att jag var ensam i huset ibland, vilket jag gillade. Då kunde man göra saker som på något osagt sätt inte var riktigt tillåtna. Chiffonjén drog, naturligtvis. Jag brukade slinka ner i källaren, ta fram morfars skjorta och lukta på den så att han förhoppningsvis skulle återuppstå framför mig. Hjälpte inte det tog jag fram skomakarprylarna, då kom han liksom närmare. Mormors nattlinnen låg också kvar. Vackra, tunna, både i bomull och nylon med spets och broderier. Dom snodde jag helt enkelt och sov i. Det fanns mamelucker också, men dom fick vara.

I lådan längst upp låg gamla foton i ramar. Ett föreställde min mammas moster och hennes son. Han hade en pinsamt knäpp mössa på skallen och stod i en tunna nere vid vattnet. Jag tyckte alltid så synd om honom för det, vem ville ha ett sånt foto på sig själv? Inramat i krusiduller, dessutom. Hans mor satt på huk bredvid och såg glad ut. Jag trodde att hon skrattade åt sin son för att han såg så fånig ut och för att han stod i en vattentunna med kläderna på. Sen fanns det diverse studentfoton av släktingar. Ingen såg ut att vara en dag under 45 och jag minns att jag tänkte att student var något man aldrig skulle bli. (Vilket också stämde eftersom den var avskaffad under min studietid...)

När huset så småningom såldes hamnade chiffonjén i min ägo. Hur det gick till minns jag inte, det var som en ouppnåelig dröm som helt plötsligt blev sann med min ömma moders ord: Vill du ha den? Men han är ju så stygg och tung - husch! Det visade sig att hon gärna velat bli av med den tidigare men inte kunnat tänka sig att nån ville ha detta åbäke. Jag sa inte att en möbel som härbärgerat 45-åriga studenter, mormor och morfar i textil form samt hade hemliga dörrar för älvor och troll var värd en bättre beskrivning än åbäke, utan jag nickade bara och beordrade maken och brodern att bära.

Den hamnade i vårt sovrum, tre trappor upp på sexan. Inbaxad bredvid sängen och väggen ställde jag en blå lampa på den utfällda skrivskivan och så fick grannen komma och beundra. Tillsammans stod vi i sovrumsdörren och förundrades över denna vackra möbel som nu var min. Snabbt fylld med hemliga papper, dagböcker, gamla foton och fyra stycken "Min första bok". När ungarna kom med sina gubbar och ville leka krig i slottsmiljön blev det kalla handen. Vad trodde dom egentligen?

Att den hängde med till huset var en självklarhet. Fortfarande med samma innehåll, bara lite mer, baxades den åter (och nu använde jag själv ordet åbäke, men det var nog av misstag) in i sovrummet igen. Nu fick man liksom gå på snedden för att tränga sig fram mellan säng och chiffonjé och jag suckade att vi nog inte hade nån annanstans att göra av alla saker. Men vanans makt är stor och nu har vi vant oss vid att kråma oss förbi till och med i kolmörker. Vi har vant oss vid att den är konstant dammig och fylld av gamla kvittohögar (maken) och gamla skrivböcker och slöjdprodukter skapade av barn (hustrun).

Ja, vad ville jag ha sagt med detta utlägg, bara för att jag råkade sova med kameran i hand. Nästan, i alla fall... Jo, den ska bort! Vem behöver en gammal, sliten chiffonjé? Mormor och morfar är sen länge utstädade och trollen och älvorna har flyttat så den är inte ens mystisk längre. Eller jooo, det ligger en liten plåtask i ett fack, En ask som alltid funnits där. I asken ligger ett hemligt meddelande. Kanske kan det få följa med? Som ett krav. Ja, så får det bli. Vem vill köpa en åbäkig chiffonjé med en svart plåtask med ett hemligt meddelande i? Hör av dig snarast!

//E




måndag 21 oktober 2013

Ett ingrepp i mitt liv

Snart, om ett par dagar eller så, ska jag göra ett större ingrepp i mitt liv. Jag ska nämligen plocka bort pennor, papper, penslar, färger, pärlor, stickers, klister, glitter och glamorprylar i miniformat och göra pysselpåsar för hugade spekulanter. BORT ska saker som jag inser samlar damm. Det vill säga: nu packar jag så gott som ihop min lilla verkstad och ägnar mig åt två saker: tuschpennor och akvarellfärger. Det innebär på sin höjd en liten väska eller en mindre verktygsbox. Slutvelat!

Mitt i allt hittade jag ett utkast på en liten tavla en vän beställt. Hon ville ha den på sitt kylskåp så att hon skulle inspireras varje dag. Tänkvärt.


Återkommer med rapport om mitt nya smala liv. Alltså - smala ritintresse, vad trodde du?
//E






söndag 13 oktober 2013

Vi drömde oss tillbaka till sjuttiotalet en sväng.


Telefonkiosken var ett äventyr! I den tidiga barndomen fick man klart för sig att semesterresorna planerades utifrån telefonkioskernas belägenhet. Det skulle finnas en inom räckhåll tillsammans med affären och postlådan så att allt livsnödvändigt kunde klaras av på kvällspromenaden: mjölk, frimärken till vykorten och ett par kronor för rikssamtal till hembygden.

Senare blev telefonkiosken synonymt med tjyvringning, hångelhörna, rökrum och Stålmannen. Det enda spännande som aldrig hände var att det ringde i en telefonkiosk när man råkade passera. Jag hade så förtvivlat gärna velat svara - precis som i spionfilmerna! Men att uppleva detta är nu en möjlighet som går i graven. Synd!

/E.

torsdag 10 oktober 2013

HEEJM???

Efter att vi blivit av med alla ungdomar återstår att lära dem säga "hemma" om sitt nya hem och sen kräva att det ska komma "hem" när de kommer hem till de ömma föräldrarna. Fattar ni?

En gång för hundra år sen blev jag käckt upplyst att jag menade väl "hem" när jag åkte hem till kära mor. Där jag växt upp. För jag menade väl inte "hem" där jag då bodde? Och så fick man tänka ett varv. Sårade jag nån? Kanske. Detta verkar vara ett ytterst känsligt ämne även idag. När slutar hem vara hem? För min del har jag alltid sagt båda. Jag har flera hem. Hem till mig, hem till byn, hem till stan... men i mitt hjärta är byn alltid hem, bara att acceptera för omgivningen. Där jag har mina rötter har jag mitt hem. Eller rättare sagt, där allting hände innan allt började på riktigt, där har jag mitt hem. Det är en formulering jag känner mig nöjd med.

Två av våra ungar som bor kvar i samma stad väljer att förtydliga sig: "jag går hem till mig, jag". Jaha. En unge har sagt med darr på rösten: "går det bra att jag sover över hemma hos er?"  Då upplyste jag om att det faktiskt fanns nåt som hette URHEMMET dit man alltid är välkommen, sådeså. Det är också en formulering jag känner mig nöjd med. Urhemmet.

Det är lite som att säga varifrån man kommer om en ny bekantskap undrar. Då kan man välja. Om det är en trevlig bekantskap som jag kan tänkas träffa fler gånger berättar jag gärna att jag är från byn. Är det en mer gråtrist bekantskap som man flyktigt hälsar på är jag från stan. Är det nån som jag vill trycka till ordentligt säger jag att jag är från Amerika. Åtminstone nästan. Är jag i södra Sverige kommer jag från Sveriges centrum, navet, alltings mitt.

För några veckor sen berättade jag för en ny kollega att jag var från Blomängen. Man vill ju variera sig. Visserligen fick jag förtydliga mig senare, men det låg fint i munnen just då. Och jag bor ju faktiskt i Blomängen. Snart ska vi flytta, om ett år eller så. Då kommer vi visserligen att fortsätta bo i Blomängen. Men vad kommer de utflugna ungdomarna att säga när de vill avnjuta morsans och farsans ömma omsorger, mat och nybäddade sovplatser? Kommer de att säga "hem" när de stiger över tröskeln till ett hus som de aldrig bott i? Ja, jag tänker då inte bestämma, men spännande ska det bli.

Men urhemmet - det är där allting hände innan allt började på riktigt.


När vi bytte ett hem mot ett annat.

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...