måndag 28 december 2015

Mitt i julen och ingen Kalle

Så kom vi då till den punkt då jag alltid förvånat frågar mig vad jag ska göra nu då?

Hösten har försvunnit i renovering av två hus, vanligt skolarbete för bild- och svenskalärare och därpå en varsin gammal och sjuk mamma som behöver omtanke. Pennan och penseln har legat i träda, likaså umgänge med vänner och festliga påhitt. Dock har hjärnan fått koppla av med en och annan bok och för övrigt är jag frisk.

Nu ligger jag här i vårt rosa sovrum, uppkopplad och avkopplad, med datorn i knät som man ju ska med en laptop (?) och känner att snart kommer nya friska vinar att blåsa. Ledigheten är lång, och för mig är det ovant efter höstens prövningar. Jag bär som alltid en känsla av tomhet när det över, stöket inför julen, alla ungdomar hemma och middagsbord för åtta. Jag verkligen älskar att vara många, att fixa och laga mat, njuta av umgänget. Sen blir det liksom knäpptyst. Varje gång undrar jag vad som egentligen hände.

Inför den här julen fylldes soffan och husets alla tillgängliga bäddar av hemvändare. Mjölk och kakor stod på önskelistan av och till (till min förvåning...) och hallgolvet var skorikt igen. Eftersom det är förhållandevis sällan vi ses allihop så ska alltid allas livs olika skiftningar avhandlas från när vi senast sågs och fram till dagens datum och då blir det rätt livat. Undras på att tystnaden ekar efter de pratglada juldagarna.

Ända till dagen D hade jag förberett allt för alla eventualiteter kring våra mödrar. Maken var lugn som en filbunke, tyckte efter att ha flyttat sin mamma hit och dit under hösten, att julfirandet var en baggis. "Det är bara att hämta dom, går det så går det..." Medan jag mer var orolig för om mammorna plötlsigt skulle bli sjuka, säga nej men kom hit i stället, inte orka ståhejet, inte känna igen sina barnbarn, inte ha det bra... ja, beredskapen skulle vara hög. Liksom mysfaktorn kring julbordet.
Vi flyttade julfirandet till eftermiddagen och för första gången i mitt liv hördes ingen Bengt Feldreich sjunga om stjärnor i det blå eftersom vi smaskade Jansson och skinka som bäst då och ingen kom ihåg att sätta på TVn för att åtminstone ha lite traditionellt anksnatter, ekorrtjatter och fanfarer för modiga matadorer i bakgrunden.

Det blev alltså bara så bra det kan bli och alldeles som vanligt. (Förutom det där med Kalle Anka, då). Mammorna blev hämtade av ett par glada barnbarn, julbordet rymde alla med hjälp av en gigantisk spånskiva och sen fylldes rummet av pappersskräp av min julklappsglada familj. På några få timmar var det över och dagarna efter droppade de av en efter en, de som inte delar hus med oss längre. Förnöjsamt grymtande över hur fint det blev i nya boet och hur bra det ska bli när verandan har byggts lämnade de oss.

Och här är vi nu, två som funderar på vad vi ska göra nu. Men först ska jag fundera över julen lite till. Återkommer om den livsviktiga hyacinten, hur en julmorgon ska kännas och vad som inte får hoppas över och varför.
/E

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deci...