måndag 24 januari 2011

Middag - dagens viktigaste.

Vi pratade om middagar jag och min kamrat.
Att det finns dom som inte äter middag på kvällen tillsammans, det låter otroligt underligt i mina öron. I hennes också.

Förutom gamla, vanliga hälsoregler tre mål mat om dan, så är middagen för mig en supersocial företeelse, familjens dagliga sammanträdesplats, ett speaker's corner, en återförening efter dagens strapatser.

Jag minns från min barndom (herregud, det låter som jag är gammal när jag säger så där...), hur viktigt det var med middagen. Om något skulle vara i vägen så att man inte återsågs kring middagsbordet i femtiden så skulle världen ha rämnat. Trodde jag i alla fall. Det har följt mig genom åren och våra egna ungar har alltid förstått att en samling i köket innan kvällen är en djupt rotad och högst nödvändig ritual i det Alexanderssonska hemmet.

Naturligtvis är vi inte ensamma om det. Långt ifrån. Så pass långt ifrån att jag, just som jag sa i början, blir oerhört förvånad då jag upptäcker att det finns någon som inte äter en middag ihop med sig själv eller eventuella samboende personer. Jag har ingen lust att spekulera i varför, men nog är det väl en stund man kan ta ut som dagens höjdpunkt? Om inte annat, menar jag.

Jag minns att jag sa en gång till kidsen, när dom var i äventyrsåldern, att vad som än händer och sker, så ska man tänka att vi möts hemma i köket klockan fem ungefär. Ingen fara, även om stan brinner eller det blir gräshoppsinvasion så oroas ej - till middan möts vi. Bergsäkert. Och så har det varit. Ron har lagt sig över huset. Allt från läxsnack till framtidsplaner om huruvida semestern ska gå till Flen eller Haparanda har flimrat över bordet när ett gäng ungar ska matas och pratas. Vissa perioder har hela familjen fått flytta sin middag för att någons träningstid inkräktat på middagsreviret. Att nån skulle äta sen eller före var otänkbart, i alla fall inte så länge familjen var mer töjbar på nåt vis. Lite senare fattades någon nu och då på grund av naturliga skäl, men det har vi fått vänja oss vid.

Jag är dessutom köksdiktator, som jag sagt förr. Jag lagar mat. Punkt slut. Skulle någon mot förmodan glömma att meddela sin sena ankomst eller frånvaro får man soppsleven i huvudet. Det gäller alla - oavsett ålder. Tro nu inte att mina barn går ut i livet som köksanalfabeter bara för att jag härskar över spisregionerna. Nejdå, när dom flyttar får dom en stekpanna i present och en kokbok till jul. Och glada lycka till-rop som inte har så mycket med kokkonst att göra som med middagsträffar, det som är viktigt!

Ingen av kidsen har klagat. Med förtjusning kan jag i stället konstatera att samtliga lagar mat och en gillar att skämma bort sin flickvän med mammas räkgryta. Hoppas nu bara att alla också minns hur viktigt det är att alltid ha servetter och levande ljus om det så bara är torsdag och fiskbullar och ketchup. Allt för att förgylla den mumsiga lilla stunden!

Så - hur kan man INTE äta middag ihop?
Inte ens under semestern slutade hon att fösa ihop
sin familj till ett möte om aftonen...
//E.

lördag 8 januari 2011

Om proceduren att "jula av". Och jula på?

Jula av?
Innebär det då att man innan har julat på? Eller julat fram?
Själv gillar jag hellre ordet julgransplundring. Det låter barnskratt, godis, lekar  och fest. Åtminstone har det varit så hos oss då vi passat på att fira två grabbars födelsedagar och slagit ihop allt till ett jätteparty. Tidigare, ja, inte nu. Nu bara plockar man bort julsakerna och försöker allt som går att inbilla sig att man ser att det är trettiofyra minuters mer dag.

Denna jul var som sagt rätt ovanlig på Slingervägen. Vi kom och gick och det var ingen ordning. Men jul blev det och alla verkar nöjda. Och nu har jag införskaffat nya köksgardiner i grönt och gjort en smärre omöblering i vardagsrummet så att vi ska tycka att det är trevligt att avjulifiera hemmet. Fast det är ju som det är när man plockar bort tomtarna. Det är en känslosam procedur. Jag samlar tomtar och med hjälp av alla egenhändigt tillverkade alster av barnahänder genom åren så har jag en imponernade samling nu. Det blir tomt. Det ska jag bara säga.

Hur det nu var så upptäckte jag att det gick ovanligt fort att ta bort julen. Konstigt, det tog bara en timme. Något måste fattas, förutom de hemgjorda. Och det var då jag upptäckte att de allra största tomtarna inte varit med. Hur har nu det gått till? Allt kan ju inte vara upp och ner bara för att tre av fyra ungdomar saknades över jul. Jo, ta mej sjutton hade jag inte missat de fem stora. Var i hela friden var dom??? Dessutom hade jag sneglat upp emot taket och tänkt att alla smällkarameller som ska hänga där mellan rum och hall inte fanns i år. Och raskt tyckte jag mig minnas att de 23-åriga smällkaramellerna fick vandra vidare förra julen och att jag nog hade tänkt att skapa nya på all min fritid före jul mellan betygssättningar och omdömesskrivande, eftersom jag älskar att pyssla!

Nå, pyssel och betyg går icke ofta hand i hand så jag lade ner projektet och tänkte modigt att det blir jul ändå. Och David är ju på andra sidan jorden och han brukar vara den som bryr sig mest. Åtminstone hörs han mest. Och därför gjorde jag också en liten revidering i tomtespridningen i huset och packade varsamt tillbaka några av de dyrbarheter som ungarna skapat. Tänkte att jag måste förnya något i alla fall. (Modigt igen!) Så visst, ett par saker färre var det ju.

Ja, nu till avjulningen. Tallen kastades ut trots att den var så vacker som aldrig den och tomtarna packades ner och den skrumpna hyacinten fick gå i sopgraven. Ajöss med julen. Då hände sig det underliga att när jag släpade in lådorna i förrådet upptäckte jag en hel banankartong med julsaker som jag bara inte öppnat. Va? Hur kunde det ske??? Där låg stora tomtar, broderade julbonader, stora ljusstakar och julkrimskrams i allsköns röra. OCH smällkaramellerna!

Jag kastade mig ner till maken och snyftade att jag blivit minnessvag och behövdes tas in på utredning. En hel jullåda ouppackad! Jag hade till och med flyttat på den för att få fram jultallsfoten. Elände! Men maken bara såg på mig, luttrad som han är, och sa att allt hade ju gått bra ändå. Och inte trodde han heller att hans hustru måste utredas. Fattar han inte att det är katastrof?

Håhåja, ja, säger jag bara. Nu har jag gjort om i förrådet. Ställt lådorna i ordning med innehållsförteckning på. Låda ett, advent, låda två, lucia, låda tre... Ifall nåt skulle hända mig menar jag. Och i ett par nya fina lådor med silkespapper ligger de hemtillverkade tomtarna med sina speciella karaktärsdrag. Det säger jag bara, det finns inga som sprider sån julstämning som dessa så nästa år blir det hedersplats igen. Och smällkaramellerna ska upp och det ska vara ordning igen. Och det ska ta en halv dag att jula av. Minst.

onsdag 5 januari 2011

Alla dessa dagar....

...som kom och gick / inte visste jag att de var livet.

Jag citerar Stig Johanssons dikt "Förlusten". Det var några ord som dök upp när jag nu skannat ner minnen ur alla våra album. Jag hade tänkt, åtminstone i mina vildaste fantasier, att jag skulle skanna alla foton för att spara mer säkert nu när tekniken gått framåt. Sen insåg jag att det skulle ta ett par veckor. Heltid. Och det kan jag ju ha som hobby som pensionär, kanske. Mellan hojresorna jorden runt, alltså.

Nå, jag bestämde mig för att skanna de viktigaste bitarna ur barnens liv och några guldkorn här och var. Det blev betydligt mer lätthanterligt. Samtidigt kom det för mig: har vi gjort allt detta? Har jag varit med om allt detta? Var det så här det var? Såg det ut så här?

Och det var då jag tänkte att alla dessa dagar, det är naturligtvis livet. Sen kan jag inte alls säga att jag känner något som helst samröre med titeln till Stig Johanssons lilla dikt. Det är ingen förlust. Tvärtom, jag blev bara ännu rikare när jag blev påmind om allt som hänt som jag haft förmånen att uppleva, trots stora sorger. Men det är tyvärr också en bit av livet och jag kan faktiskt få minnas guldstunderna med nära och kära som inte finns med längre.

Foton har stor betydelse för mig, jag har alltid fascinerats av foton. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hände strax före och efter och bakom kameran, till exempel. Timmarna jag tillbringat uppe i mitt lilla rum har inte bara handlat om att skanna och sortera, det tog minst lika mycket tid att fundera över olika saker som hänt i livet, som vi gjort, där vi varit och vad som sagts.

Det är kul med minnen, trots att jag inte ännu betraktar mig som lastgammal. Alla dessa dagar - det är ju livet. Märkvärdigare är det inte.

//E.

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deci...